S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Av Sparkstöttingen Blev Det Kaffeved

Åter Berättelser Index

 

 

           Av Sparkstöttingen Blev Det Bara Kaffeved.

 

 

 

E

mma och Elin var systrar, det var bara ett års skillnad i ålder på dem. Det var bra att vara nära varandra i ålder, tyckte de. De hade ju samma kompisar och lekkamrater på så vis, men skulle de dela kavaljerer också i en avlägsen framtid? Nä... det var vuxna som retades på det där viset. Inget som flickorna tänkte på nu i alla fall.

Det var ett fantastiskt bra sparkföre denna vinter. Det var nu februari månad och det var en aning dagsmeja på dagarna men mycket kallt på nätterna. På så vis blev det en mycket hård skare.

Det var inte så många nöjen för barn och ungdom ute på landet. Det fanns inga biografer eller andra nöjeslokaler. Det var missionshuset som var samlingsplatsen i byn eller om man ska kalla det socknen för gårdarna låg ganska långt från varandra.

Det var på missionshuset som ungdomarna lärde sig spela instrument och det var där som de hade det som kallades juniormöten. En förening som SMU skötte

Den här dagen hade det varit mycket soligt, men kvällen var klar och kall. Den äldsta av töserna, Emma, skulle ner till missionshuset på kvällen för att öva på en del melodier som de hade i läxa. Det var missionsförbundets sak att lära ut noter och på så vis få fram nya musiker som kunde ta över efter de gamla, var det menat. Dragspelet spändes fast på sparken och Emma begav sig över sjön bort till det där vägkorset där hon skulle möta sin kompis Anna.

Visst skulle det ha varit kul att få ta bussen in till stan och gå på bio, men det var ju syndigt så det var inget att tänka på.  Sådana nöjen var bara till för de ungdomar som var födda lite längre ner i socknen. Födda närmare den stora landsvägen där det fanns bussförbindelser och även möjlighet att åka tåg. Barn till storbönder och liknande var det som fick åtnjuta lite modernare fasoner på liv.

 

Kvällen på missionshuset var väl som de allra flesta kvällar. Inne spelades instrument och utanför spelades bus av grabbar som väntade på att spelövningen skulle ta slut, så att flickorna kom ut, så de kunde få retas, kivas och busa lite med de eftertraktade exemplaren.

Att flickorna där inne hos Pastor Berglund blev lite okoncentrerade hade konstigt nog pastorn överseende med. Trots att han predikade både syndernas oförlåtlighet och hotade med evig förtappelse och det mycket fruktade brinnande helvetet. Kanske han inte tänkte så noga på vad det var han hotade alla dessa redan själsstympade ungdomar med. Han förstod ju att killarna hade svårt för att vänta längre än nödvändigt på de tjejer som de var så intresserade av. Pastorn kom kanske ihåg sin egen ungdom ... Kanske han också hade stått utanför något kapell och trånat efter någon söt tös som spelat mandolin eller något annat instrument.

Hur som helst så var det ju synd även att tycka om pojkar om man var flicka och tvärt om. För att inte tala om hur syndigt det skulle ha varit om någon vetat att det fanns en i pojkskaran som inte var pojke, utan som var en flicka och som tyckte om flickor... Ja, det var BABBEN det. Ingen visste då det som man senare i livet fick veta.

När det var dags att avsluta kvällen med en bön och en vacker melodi som alla försökte knaggla sig igenom löstes skaran av ungdomar och ledare upp utanför missionshuset. Ledarna om det var mer än en åkte åt sina håll, men ungdomarna blev kvar för att språkas vid.

Den här aktuella kvällen var det Emmas spark som blev allas intresse. Rättare sagt var det hennes fars sparkstötting. Den var väl den enda som var stor nog för att använda till transport av ett stort dragspel. Den bästa sparken hade hon fått låna dessutom. Det var ju ett i renlevnadsföreskrifternas möten hon skulle iväg på. Att det kanske mest av allt var killarna som lockade och drog Emmas intresse, det hade hon nog inte tänkt säga, oh nej, så dum var hon inte, den lilla tjejen.

Missionshuset låg högt och backen ner mot vägen var lång och ganska brant. Nu blev det lite dividerande om det här med transportmedel... Skulle man inte kunna åka lite spark en stund där i MISSIONSBACKEN? "Visst tusan kunde man göra det", var det någon som kom på.

Det knuffades, tjoades och skrattet klingade när ungdomarna nojsade med varandra. Till sist blev det i alla fall bestämt att dragspelet skulle få vänta en stund, för nu skulle det åkas spark – En, två, tre och fyra fick ledigt plats på sätet, resten kunde stå bak på medarna och hålla varandra om midjan. Vem det var som styrde vete gudarna om det ens var någon som visste.

Huj vad det viftade och gick utför den långa, branta Missionshusbacken. Så många oh... å... hå... och alla möjliga skrik hade nog inte hörts på länge utanför detta Guds tysta hus. Nu var det fart och fläkt – liv och rörelse, det kunde nog alla som bodde i närheten höra den kvällen.

Månskensnatt och skare ... Kunde det bli bättre? Knappast!

– Sväng... Herregud sväng människa... ! Om någon skrek det eller tänkte det, hördes det i alla fall inte när sparken utan minsta motstånd gled igenom kohagens stängsel och ner mot diket! Hur det kunde gå bra så att första personen inte klövs av en taggtråd kan bara tillskrivas den snörika vintern, vars snö hade pressat ner den vassa taggtråden, så den kom under sparkens medar istället för över.

Det blev stopp där! Inte bara för att det tog slut på farten, utan för att där skar sparken igenom skaren och det tog stopp med besked, kan man säga.

Det blev både med dunder och BRAK som det tog stopp. Att tänka på efterräkningarna just då, förmådde inte ens Emma att göra. Där låg helt plötsligt tiotalet ungdomar i en enda hög – pojkar så väl som flickor. Ingen hade blivit skadad och det hördes knappast annat än tjoanden och skrattanfall från flickorna främst, men några målbrottsröster och lite äldre pojkröster hördes också. Dessutom var det väl några som inte fått plats utan blivit tvungna att bara vara åskådare till denna dumdristiga färd. ACK JA!

När så flocken av sparkåkare tagit sig samman kunde man enkelt konstatera att av sparken var det bara kaffeved. Synd bara att det var fars bästa sparkstötting som Emma fått låna. Aj, aj, aj... Den kvällen kunde inte Emma direkt gräma sig över eländet, för den allra finaste av killar erbjöd sig att hjälpa henne hem med dragspelet.

– Kan jag få bära det här tunga spelet åt dig Emma? frågade han både blygt och lite skamset efter denna saliga färd med spark nerför Missionsbacken.

Att han fick hjälpa till att bära var tur, för Emma hade inte orkat många meter med det stora bälgaspelet.

Om denne yngling inte hade varit framåt, hade sagan varit slut där, men nu blev det en alldeles väldigt fin fortsättning på denna ödesdigra vinterkväll.

Emma var fjorton år och skulle fylla femton till våren och ynglingen som så tappert burit och kånkat på hennes dragspel var ett par år äldre. Dessa två ungdomar trivdes tillsammans. Ynglingen som var son till en dragspelsvirtuos spelade så Emmas föräldrars ögon tårades.

Ynglingen som hette Olof – spelade och sjöng tillsammans med Emma och hennes föräldrar och syskon varje helg framöver. Det var en fin ungdomstid som de hade, detta minne har Emma fint bevarat i Sitt Minnes Kristallskål, som hon brukar säga.

 

 

© Ingbritt Wik

Mariebergs Missionshus.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Mariebergs Missionshus i vinterskrud.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe