S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Brevet Om Luffaren På Stjärneholm

Åter Berättelser Index

Brevet Om Luffaren På Stjärneholm

 

L

uffaren på Stjärneholm …1964 … hade bättre uppförande än min kavaljer på 2000-talet. – Han, Kavaljeren alltså – (i slutet av 1900-talet och början på 2000-talet) – rapade högt och ljudligt, sköt ut stolen en bit från bordet och klappade sig på magen och sa:

– Ja så vart man mätt idag också då!

Han reste sig upp, drog upp sin snusdosa ur fickan och laddade in en rejäl pris. Strök med baksidan av handen över munnen, så man nästan hörde hur det raspade i skäggstubben som nog var ett par dar gammal. Sedan strök han av inläggningsfingrarna på jeansbyxbenets yttersida.

Han gav mig en hastig blick, som sa ungefär så här: ha, ha, haa … jag uppför mig nog som jag vill oavsett vad du tycker! Sedan försvann den där glimten och han gick in och satte sig i soffan och knäppte på teven. Det var en sportkanal av något slag hörde jag, så det var ändå inget för mig att titta på.

Jag gjorde mig ingen brådska med att duka av, diska och ställa i ordning kaffet. Glädjen fanns inte! Den här mannen var min kamrat sedan många år tillbaks. Jag får väl lov att erkänna att jag hade försökt att få honom att sköta sin hygien bättre, sluta rapa så det bubblade ända nerifrån magen, efter allt han åt eller drack. Man blev ju nästan rädd att man skulle få se middagen komma i retur, för jag har aldrig hört någon rapa på det fantastiska sättet. Dessutom med vett och vilja, det är helt FANTASTISKT hur duktig han är …

Jag insåg att det inte fanns någon möjlighet att lära en så gammal hund sitta. Lika bra att han får gå som en pajas och uppföra sig som en trotsig tonårspojke. Kavaljerens rapningar påminde mig om gångna tider ... Hans rapar lät precis på samma vis som de som min egen tonårspojke övade på i sin allra yngsta tonårsperiod. Det var mycket populärt att visa att uppfostringen inte hade bitit på den yngre generationen. Den här mannen ville kanske återuppliva tonårsglädjen ...

Skulle vi ut och grilla, så var det självklart att det var jag som skulle ha med alla ätbara saker, även grillkol, tändstickor och vad man nu behövde. Servetter eller toapapper var givetvis mitt område att tänka på. Annars fick man väl ta baksidan av handen och stryka sig om hakan med om man spillde. Vad man skulle torka sig med om man blev tvungen att smyga in bland buskarna ... Ja, Gud bevars, det kanske var baksidan av handen då också!

Om jag var så dum så jag kom med idén att åka ut och grilla, så fick jag väl stå för fiolerna också. Han satt ju lika gärna eller mycket hellre framför TV: n. – So WHAT?

Denna kväll var ungefär lika romantiskt som den gången – för evigheter sedan – när jag hade släppt in en luffare när jag bodde på Stjärneholm. Den gången var det sommar och jag väntade mitt första barn. Jag var höggravid med Nettan. Jag kände i alla fall lycka inom mig då, och hade en stor förväntan att få se fram emot: Skulle det bli en stark gosse, pappa upp i dagen? Eller skulle jag få en söt liten flicka?

Så även om jag var ensam när luffaren kom, var jag i alla fall inte vare sig bitter eller uppgiven på den tiden. Inte alls som vad jag väl måste tillstå att jag är idag.

När luffaren knackade på hos mig denna vackra, ljumma sommarkväll, var han klädd i en mörkbrun lodenrock och en krimmermössa – för det var de enda kläder han ägde. Det var hans enda plagg – dag som natt – sommar som vinter – år ut och år in. Han bar en brun unikabox i ena handen och skäggstubben var nog ungefär lika lång på dem båda (min kavaljer och luffaren), så någonstans måste luffaren ha fått tillgång till rakgrejor. Vilket det såg ut som om kavaljeren led stor brist på.

Eftersom Luffaren inte snusade, så var denne ren i mungiporna, vilket kavaljeren sällan var, om han inte alldeles nyss hade dragit ett varv med tröjärmen och fått bort det värsta, förstås.

Kanske var det rakgrejor och någon extra smörgås, som Luffaren fått någonstans, som han förvarade i den där bruna unikaboxen. För sålde saker det vet jag att han inte gjorde. Han gick bara runt bland gårdar och gods och torpstugor och tiggde lite mat. Kanske han någon gång även bad om natthärbärge ... Jag vet inte så noga. Stjärneholm där jag då bodde var en stor vit Herrgård med annex som det så fint låter, och fint var det också, det kan ej förnekas.

Jag bodde inte i herrgården. Nej, då! Jag och Janne hyrde en gammal rödmålad kåk alldeles bredvid. Den hade varit arbetarbostad en gång i tiden.

Stugan var omodern, sånär som på att vi hade kallt vatten och en viss elström – som ibland inte var så stark att det gick att laga mat på den elektriska platta som jag fått låna av min syster. Det gällde att titta på klockan innan man satte på el-plattan. Det var bättre att laga middag endera före eller efter det att storbönderna hade stängt sina spisar.

Slask fanns också, men den bubblade och lät nästan lika illa som när min NUTIDA KAVALJER RAPAR, så det kanske var provisoriskt värre med den där slasktratten som var så fint infälld i zinkplåten, som diskbänken var överklädd med. Så modernt så det fanns rostfri diskbänk var det inte.

Vedspis, kakelugnar och gamla fönster som var så gistna att det blåste in genom springorna. Insättningsfönstren var puts väck, så att mildra draget och frostrosorna vinertid var en omöjlighet. När höststromar eller vårvindar friska drog förbi fönstren, var det ju nästan så att gardinerna rörde sig.

Den här sena sommarkvällen då luffaren kom var jag som sagt ensam och höggravid med första barnet. Ensam … ja, det var jag, men det var jag nog så gott som varje kväll och många nätter också på den tiden. Janne var ung – för ung för att bilda familj, det begriper jag ju nu. Han var ju inte mer än 23 år, bara pojken ... Ja, ack ja! Hans kompisar ville gärna hänga efter honom och han efter dem. De ville väl vara både vuxna män och ynglingar samtidigt. Grabbarna hade väl inte funnit sin egen identitet ännu. Yngve, var väl den ende av Jannes kompisar som en gång tillrättavisade honom och sa åt honom att han skulle stanna hemma hos mig. När Yngve varit hos oss en kväll och senare skulle vidare ut på äventyr den kvällen, tänkte Janne följa med honom ut – men så sa Yngve så här: "Nej, Janne, du ska stanna hemma hos din fru, tycker jag." Det var fint sagt av den kompisen, mycket fint. Han var ju ung han också, men visste tydligen någonstans inom sig hur Janne borde vara och hur en gift man borde uppföra sig. Kanske var det minnen från sin egen barndom och en återblick på sin egen far som ju varit en hyvens karl och tagit väl hand om sin familj, som blixtrade förbi i hjärnan, trots starka dryckers påverkan. Dessa kloka ord sa han även om han gärna ville ha sin kompis, Janne, med på det mesta.

 

 

Tillbaks till Luffaren. När han knackade på och jag öppnat, så bad han mig att få något att äta. Jag minns inte om jag hade något annat än smörgås som jag kunde servera honom.

Jag var ju inte mer än 21år då och trodde att sådana människor som nasare eller luffare var farliga och jag var ju som vanligt ensam. Jag kände mig enormt rädd. Vilket jag alls inte hade behövt göra. Det var en storväxt man, men det fanns inget lömskt eller hotfullt i hans utseende eller uppträdande. Bara trötthet och kanske uppgivenhet, vad vet jag. Min rädsla förtog ju minnet och intrycket av honom.

Det var inte in till storbonden (Patron) som Luffaren gick. Hos dem fanns ju allt, men Luffaren valde den gamla illa medfarna röda stugan, där det förr hade bott arbetare. Hade han kanske besökt Herrgården tidigare? Om det vet jag inget alls. Kanske kände han sig mer hemma med folk som inte var pampar på något sätt.

Det sades att de som bodde där i det stora vitmålade huset var snåla och gnidna, men jag hade aldrig ont av dem. Den gamle mannen på gården, han som kallades Patron var ansedd för att vara en elak, grinig och skräckinjagande gubbe. Patron kom ofta in och hälsade på mig. – Han gick med käpp för ålder och arbete hade väl slitit ut lederna kanske, men käppen hade faktiskt den typiska silverkryckan som det anstod hans rang.

På sommaren brukade ytterdörren få stå öppen för det mesta. Då brukade Patron Stjärneholms äldste ägare – slå några hårda slag mot dörrposten med käppen, sedan traskade han in utan något väntande på "STIG IN".

 

 

Om det nu var smörgås … som jag tror att det var som jag bredde åt Luffaren, så var han nöjd med det och kanske det. Kanske jag ägde en skvätt mjölk så det räckte till ett glas som han kunde få att dricka till. – Skåpen var ganska tomma på den tiden. Något kylskåp ägde jag inte, och vad skulle jag ha haft i det förresten?

Pengarna gick ju åt till sprit, bensin och bilreparationer. Dessutom skulle det köpas Dagstidningar, Aftonbladet och Expressen ... Varför två aftontidningar ...? Fråga inte mig! Dansbiljetter till lördagskvällarna när grabbarna skulle ut och svänga sina lurviga, om de hade några lurviga i så unga år – skulle pengarna också räcka till. Att Janne hade gått och gift sig, var något han sällan eller aldrig tänkte på. Han levde som han gjort innan prästen vigde honom samman med mig. Fast visst var han en charmerande man, och visst älskade jag honom – tro inte annat. Lycklig kände jag nog mig också ibland, det har jag för mig. Fast tryggheten ... Ja, den var långt, långt borta. – FAST jag var ju unge och stark på den tiden, så jag klarade mycket som jag inte skulle klara idag.

 

 

Många gånger under mina år som gått, har tankarna gått tillbaka till denna fina sommarkväll på Stjärneholm och den store milde Luffaren och hans ödmjukhet inför både liv och leverne. Hade det varit idag och jag vetat att det var en luffare, då skulle jag ha lagat varm mat åt honom, men jag hade väl inget i skåpen på den tiden, antar jag, men så vågade jag väl inte heller. – Fast om det skulle komma en luffare nu, då skulle jag inte veta att det var; just en luffare, för en del av de uppvaktande män = ”kavaljerer alltså " – som jag mött – har ibland sett otvättade ut och luktat sämre än dåtidens luffare någonsin gjorde – Den här kavaljeren som jag skrivit om här kommer att bli stående i kvar i kön: ”beundrarskaran”. Tyvärr kommer han inte att komma längre! En så nonchalant, egotrippad personlighet tänker jag inte viga mitt liv åt, inte så länge som jag har EN ENDA FRISK hjärncell kvar.

Luffaren som kom till mig på Stjärneholm, honom kände jag igen från min barndom – för honom hade jag sett från skolbilens fönster flera gånger på den tiden när jag gick i skolan. Fast då trodde jag nog att det var en farlig person. Varför jag trodde så, vet jag inte.

Det var ingen som skrämt mig eller som sagt något ofördelaktigt om den här luffaren. Nej, han omtalades med det enda namnet "Luffaren". Det sades inget ont och inget gott heller om denne man. Det enda som sades var väl att ibland hade något sett honom och omtalade då detta genom att säga att de sett LUFFAREN. Inga fler eller andra kommentarer fälldes så vitt jag kan minnas. Så det enda jag visste om den här mannan, var ju bara detta att han var LUFFARE. Folk som har så vassa tungor, pratade konstigt nog inte ens illa om honom. Det kanske gick under folks värdighet att spotta på en så utarmad person.

Hade det inte varit för den gamla bruna vinterrocken och krimmermössan, skulle jag nog aldrig ha känt igen honom, för det hade ju förflutit några år sedan jag sist såg honom från spolbilens fläckiga fönster.

När han ätit färdigt och rest sig upp och satt på sig sin krimmermössa igen, tackade han artigt för maten och önskade mig: Godkväll!

Luffaren gjorde inte som min ”kavaljer” gjorde, som gjorde så här: rapade högt och ljudligt och klappade sig på magen och sa: "Ja så vart man mätt i dag också då!" Dessa ord borde väl passat bättre att bli sagda av en luffare? Eller ...? Men där ser vi! Man ska inte döma hunden efter håren. Det var min kavaljer i modern, rik tid som fällde den ohyfsade kommen­taren och uppträdandet var hans eget och ingen luffares ... Så det så! INTE LUFFARENS. Nej, Luffaren hade bättre vett än så. Det var vad jag så här efteråt kan förstå en klok och kanske filosofisk, mjuk människa.

 Idag är jag i alla fall tacksam över att jag vågade släppa in LUFFAREN och att jag gav honom av de smulor jag hade. Denne arme människa, som jag inte har en aning om hur LIVET har hanterat eller varför han valt en så vansklig livsstil som att går på landsvägarna året om och ta dagen som den kom.

Han hade i alla fall ett högre intellekt, än vad många av mina både tvättade och otvättade, nutida kavaljer har haft. Givetvis är det inte bara smutsgrodor som jag träffat, men tomma i huvudet … jahaja …! Det anser jag att de allra flesta har varit. Vet inte om det är åldern som utarmar deras hjärnor eller om det är för svåra upplevelser i det liv som de tidigare har levt, som raderat ut både sans och vett och gott uppförande. För de flesta har ju visat sig vara mer eller mindre hjärndöda. – Ja, Jesses! Vilken brokig skara vår Herre har placerat här nere på jorden!

 

 

Nu är nog kaffet klart, disken uppklarad och kavaljeren fortfarande sittande i den nersuttna soffan. Så jag bär in kaffet till honom. Går tillbaka i tanken bra många år … så vi hamnar före olyckan med handen och skadan i min rygg”. 

Jag ställde ner brickan på rumsbordet, som då var polerat och den virkade duken var fri från fläckar, tvättad och stärkt. Ett blomsterarrangemang eller bara en vas med friska blommor från min då välansade trädgård stod alltid där på bordduken och blickade mot mig när jag klev in i rummet.

Jag brukade alltid ha infrysta mjuka kakor, och kanelbullar. Även småkakor brukade jag ha – men det var förr det – inte nu!  Hur jag bar mig åt för att ha det så bra ordnat förr det förstår jag inte, för jag har ju varit sjuk länge.  Praktiskt att ha i frysen: bara öppna en burk och ta upp lagom många och sätta in burken igen. Nu har jag gett upp tror jag.

Kavaljeren och jag drack kaffet. Huruvida vi samtalade kommer jag inte ihåg, men något sa vi väl. Den kvällen jag tänker på just nu, skulle vi se en film. Det fanns så lite omväxling i mitt liv, så jag hade sett fram emot denna enkla sak hela dagen. Att få se en svensk film, slippa läsa en text som var för svår att se med för dåliga glasögon ... var ju en fest.

Efter kaffet tog jag upp min stickning, för det var en stund kvar innan filmen skulle börja.

Rätt vad det är så lägger kavaljeren upp sina långa ben på bordet. Hälarna snuddade nästan vid brödfatet. Fötterna i de smutsiga strumporna började röra sig oroligt mot varandra, som om det kramades. – Eller om det var några gymnastiska övningar för att stärka tåmusklerna som kavaljeren övade på, jag vet inte så noga. Jag trodde först att bara min blick skulle få honom att ta bort fötterna illa kvickt, men ICKE …

– Kanske du skulle ta ner dina fötter! Just nu håller du på att gymnastisera dem över brödfatet, sa jag med skärpa och såg på honom.

Han svarade inte, utan tittade bara på mig som om han var något slags kreatur som inte förstod mitt språk. På grund av detta fick jag säga om det jag nyss sagt. Även denna gång utan minsta tecken på att han hörde till de hörandes skara.

– Nå, hur ska vi göra med fötterna? Ska du ta ner dem och placera dem under bordet eller ska jag bli tvungen att sätta brödfatet under bordet i stället? Jag vill inte få skräp från dina strumpfötter i resten av kaffebrödet, förstår du, sa jag vasst.

Han gav mig en blick – men inte mer. Han hörde ljud i alla fall, men kunde tolka dem sämre än min egen siameskatt, för den hoppade i alla fall ner från en plats som var fel, om den råkat hamna på ett ställe där jag inte ville ha den.

Jag sa till kavaljeren att det var tur att jag hade bestämt mig för att aldrig ta hem en karl så länge som Daniel bodde hemma och behövde mig som mor. För hade Daniel sett detta, så hade han blivit mer än förskräckt, för så ohyfsat hade inte Daniel ens i sin vildaste fantasi kunnat hitta på att bete sig. Dessutom sa jag till kavaljeren att det ju inte skulle ha varit bra om en tonåring skulle ha behövt hjälpa mig att uppfostra en fästman, eller vad det var på väg att bli mellan den här oborstade gubben och mig.

Sedan tog jag brödfatet och skickade ut hela härligheten till fåglarna. Nej, fatet sparade jag. Var han gjorde av fötterna sedan den kvällen minns jag inte. Nu vet jag att jag bara ska lägga upp så pass mycket kaffebröd att vi äter upp det – innan han får upp benen på bordet, för det får han ganska kvickt. Han bryr sig inte om vad jag säger, så jag skulle ju givetvis ha slängt ut honom istället för brödet när jag ändå öppnade dörren för att slänga ut det som var kvar av brödet som han rasslat av sig mesta möjliga damm och fotmjäll över. FY för SATAN!

Den där filmen som jag suttit och väntat på likt ett barn som väntar på tomten, den filmen fick jag endast se första halvtimmen av, sedan växlade Kavaljeren om kanal och jag skrek:

Men va gör du?

– Tittar på trav! svarade han som om det var det vi hade enats om.

– Nej, vet du vad, nu kopplar du om till filmen, för den ville vi ju båda se. – Det hade vi ju kommit överens om!

Jag trodde att han skämtade med mig, för dåliga skämt det råkar man ju ut för, allt som oftast om man umgås med gamla ungkarlsrävar utan uppfostran. Nej, då det var allvar så han svarade:

– Ja, visst vi ska se filmen, men inte just nu! Nu vill jag se vem av hästarna som vinner.

Efter en stund sa jag:

– Du kan väl ändå inte mena att du tänker se hela travet?

– Varför skulle jag inte mena det? Men tyst nu så jag hör vad de säger! Jag vill höra vilken plats häst nummer ...

Där slutade jag lyssna.

Näe, tänkte jag! Den här karlrackaren är inte normal! Den ska jag förpassa så fort tillfälle ges ut och långt från mitt liv. Han hör hemma bland alla andra hänsynslösa egoister och dårpippis. Sådana som aldrig kan fånga ett kvinns ...

Jag tog åter min stickning och stickade extra flitigt. Det måste ha hörts på stickornas klingande hur ilsken – ledsen och besviken jag var. Jag minns att jag fick svälja gråten så gott det gick. Vågade inget säga, för tänk om rösten skulle brista och jag skulle börja skaka av bitter gråt ... Tänk så penibelt! Jag vet inte om det är 30 eller 40 minuter travet håller på. Men mittenpartiet av filmen kapade det i alla fall. Så den filmen var inte något mer att titta på.

När travet var slut, växlade Kavaljeren snällt tillbaka till filmen och fortsatte att titta på den och så kläcker han ur sig:

– Va ä dä mä dej nu då? Va dä inte du som ville se filmen?

Jag teg och stickade som om jag stickade på ackord. Jag kände mig så kränkt att jag inte skulle ha haft mål i munnen även om jag hade vågat prata. Vi var ju ändå hemma hos mig.

– Jamen, titta nu då … för filmen är ju snart slut! sa han uppfordrande.

Ja, just precis. Filmen är alldeles strax slut, det har du alldeles förb… rätt i, tänkte jag ... Drog in andan och sa stadigt under stark behärskning:

– När jag tittar på en film, då brukar jag se jag både början, mitten och slutet. Ska man bara se en bit i början av filmen och sedan själv slutsnutten, då kan det ju lika gärna få vara, för då får man ju ingen ordning på handlingen i alla fall – och nöjet blir ju helt förstört.

– Det håller jag inte med dig om. Jag tycker att det går lika bra så här!

Så svarade den här egocentriske tokf…             

 

 

Att det aldrig kunde bli något av det förhållandet, det tycker ju han är mycket egendomligt, det har jag förstått.

Nå, vi är vänner, och det TROTS ALLT … – måste jag säga För det är nog svårt att veta hur många procent elände eller glädje denna konstiga vänskap har gett mig. När det är kris i mitt liv, så har Kavaljeren faktiskt visat att han kan vara en verklig vän, fast allt är på hans villkor. Bra vän – eller dess motsats ... Växlingarna mellan bra och dåligt kommer nu för tiden så tätt, att jag inte riktigt vet hur procentsatsen står. Det är som med rörlig ränta. Ibland är det plus och det går uppåt och ser lovande ut, men så vänder det – och då vänder det rejält och det går mot det sämsta tänkbara läge på räntenivån.

 

 

Det var detta jag satt och skrev när du ringde, nu har jag ju berättat om den här händelsen, så nu vet du det, men jag skickar brevet till dig i alla fall. Du får bjuda din make på ett gott skratt över mina DÅRSKAPER …! Jag bjuder gärna på det här eländet … Jag har mycket mer och ännu värre upplevelser att berätta för dig. Om jag bara får ner det på datorns hårddisk medan jag orkar röra fingrarna, så kan jag nog underhålla dig några timmar till.

Detta ska jag läsa igenom och arkivera under mina ”MEMORY” Barnen har ju ingen aning om vad jag gör eller hur jag lever mitt liv som singel. Kanske de tror att jag är så frisk och kavat så jag åker ensam på bio, dans eller har någon trevlig väninna som jag umgås med – och som jag kan åka till någon Söderhavsö tillsammans med när det blir för kallt och ensamt här i Svedala.

Ack ja! Så här är det: Jag brukar säga för mig själv: Mina utflykter är: Vårdcentralen, apoteket, ICA och KONSUM. Ibland Banken och Posten – medan Posten fanns, nu är den borta. Ibland händer det att jag får en läkarremiss och måste då ge mig iväg ända till Örebro lasarett. Då blir det ju nästan fest efter läkarundersökningen. För då går jag i väg till någon stor bokhandel och tittar lite på nyutkomna böcker. Kanske jag rent ut sagt unnar mig en middag på MC-Donalds. Mycket folk och lång kö, men om jag orkar och vågar mig på något så äventyrligt känner jag mig mycket glad. Ja, HUGA-LIGEN! Man får inte ha för stora pretentioner om man är sjukpensionär och singel! Den bittra erfarenheten är jag inte ensam om ...

Jag och Luffaren på Stjärneholms herrgård, skulle nog ha kunnat komma bra överens om vi levt i samma tid.  Vi är nöjda med det lilla, anspråkslösa faktiskt! – Huvudsaken är att jag slipper stå i tacksamhetsskuld för mitt dagliga bröd, för det vill jag innerligt hoppas att jag ALDRIG mer kommer att få uppleva.

Hälsningar från Carola

PS. Hälsa Henning och barnen DS.

 

© Ingbritt Wik

 

Luffarens Skor
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe