S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Hon Backade In I Framtiden

Åter Berättelser Index

Hon Backade In I Framtiden

 

M

irja hörde att någonstans ringde det en telefon, men var? Hon var inte vaken, men medvetandet arbetade sig så småningom upp till ytan och hon famlade efter kontakten till sänglampan.

Hon kisade mot klockradion: Mitt i natten! – Bara 01.34, tänkte hon och satte sig upp i sängen när sista signalen tonade bort i den dunkla natten.

Vem kunde vilja henne någonting vid den här tiden?

Med ens blev hon klarvaken. Rädsla och skräck tog stryptag på henne. BARNEN ...! Var det något av barnen – som det gått tokigt för? Hade det hänt någon bilolycka? – Alltid samma tanke och rädsla när telefonen ringde nattetid.

Det var före nummerpresentatörens tid, så Mirja kunde inte se efter vem som ringt.

Mirja klev upp och gick ut på toaletten. Kanske var det den där konstiga människan ... Hon som kommit emellan i hennes äktenskap. Hon brukade ju ringa ibland, utan att ge sig tillkänna givetvis, men nu visste ju Mirja att Televerket spårat och fått fram namnet: Brita Finnman. – Nå, man kan bli förba... På den där fläskfit... , tänkte Mirja, men det är då rakt inget att bry sig om.

– Kom Achilles så går vi ner och tar oss en tår på tand. Du vill väl ha grädde du, men jag tror jag tar en skorpa och lite mjölk. Bra, förresten att den där skräcködlan väckte oss, sa Mirja till katten. Doktorn sa ju att vi skulle börja äta lite om nätterna. Magsåret skulle ju läka lättare om magen aldrig var riktig tom, avslutade Mirja sin långa plädering.

– Nej, Achilles! Nu ska vi skynda oss att svara, sa Mirja när telefonen åter gav ljud ifrån sig.

När Mirja lyfte luren, var det knappt att hon kunde höra vem det var, för det som hördes bäst var en förtvivlad gråt och någon som hickade fram Mirjas namn och en fråga om vad människan skulle ta sig till.

TA SIG TILL ...? – Med vad? undrade Mirja innan hon ens lyckats fatta vem som ringde vid denna sena timme.

– Förlåt att jag försöker igen! sa rösten. Jag måste få tala med någon, med dig, ändrade rösten sig. Förlåt att jag väckte dig förut, för det gjorde jag nog men du förstår att ... Där tog snyftningarna överhanden.

– Är det du Sonja? frågade Mirja, vad är det som har hänt?

– Jag har kört ...

– Har du kört på någon? Är det det du försöker säga? undrade Mirja, medan hon kände hur hjärtat kramades av skräck och en isande känsla spred sig i blodbanorna.

– Nej, inte så illa, men jag har kört på en bil ... Backat på en b... Det blev nog hemskt tror jag. Hål antar jag att det bl-bl-blev i plåten, hulkade Sonja fram.

– Stopp nu sa Mirja myndigt. Backa bandet och börja från början! Jag fattar inget förstår du väl. – Lugna dig nu! Om du inte har kört ihjäl vare sig dig själv eller någon annan, kan skadan säkert repareras, sa Mirja.

Till sist fick Mirja i alla fall klart för sig att Sonja hade varit iväg och hälsat på sin dotter. Det hade hunnit bli sen natt när Sonja skulle åka därifrån. Natten var dimmig och kall och gatljusen hade väl inte lyckats göra gata så pass ljus så att Sonja såg, att någon parkerat en bil alldeles tätt bakom hennes.

Sonja låste upp sin egen bil och slängde in några böcker – som hon fått låna av dottern – i framsätet och svingade sig in bakom ratten.

Imma på rutorna igen ... Det kom man aldrig ifrån, inte så länge som en bil stod utan garage vintertid. Det blev ju varmt när man kört en bit och sedan ... Jo, sedan kondenserade den där sköna varma fuktiga luften på de där förbaskade fönstren som alltid satt för vrångt och trångt till när de behövde torkas av.

Visserligen hade Sonja kommit sent till sin dotter, men hon hade ju stannat åtskilliga timmar, så det hade ju nästan blivit frost av den där förtretliga imman, som lade sig på, så fort man stängde motorn och läte kärran kallna.

Fast i tron att gatan var lika öde som när hon lämnat bilen, lade Sonja in backväxeln, men oj! – Krasch, pang och skrap!  Sonja kände nästan mer än hon hörde att det råkade vara något ivägen bakom hennes bil, men VAD ...?

Ett obehagligt ryck i hennes bil larmade om fara. Det tog faktiskt stopp.

Hon gick ut för att se efter vad det var. Herre GUD! Hon hade backat in i en bil. Där tog skräcken överhand ... Hon kände att hon inte skulle klara av att skämma ut sig i det där lilla samhället – där alla kände alla.

Sonja, som var mycket klok och försiktig i vanliga fall, flydde fältet och ringde till sin väninna. Mirja i sin tur var på avstånd och kände sig ovanligt trygg och lugn, nästan som en vuxen storasyster i den här stunden.

Sonja fick rådet att åka tillbaks för att se hur illa skadorna blivit och ombads sätta en lapp till ägaren på bilens vindruta.

– Nej, du! Aldrig att jag tänker SKYLTA med att det är jag som backat på bilen. Alla känner ju APAN men APAN känner ju ingen, vet du väl, nästan skrek Sonja i telefonen, rakt in i Mirjas öra.

Mirja tappade den där trygga känslan över att hon visste hur det skulle lösas och blev nu lite undrande över hur den uppkomna situationen skulle lösas.

– Gör så här då: Åk tillbaka och kontrollera vilka skador du åsamkat bilen! Skriv upp registreringsnumret och ring till bilregistret så fort det blir morgon, rådde Mirja.

Konstigt nog tänkte Sonja åtlyda ordern. Hon lovade att åka tillbaks och sedan skulle hon ringa till Mirja när hon kom tillbaka hem.

Mirja tog Achilles på armen och gick uppför trappan till sovrummet för att försöka få ytterligare lite sömn, men hur skulle det kunna gå till???

Telefonen ringde igen i den tidiga, mörka vinterottan. Det var Sonja som var hemkommen. Hon kunde berätta att skadorna inte blivit så farliga som vad hon först trott. Det var en spojler som gått sönder och resten av smällen kunde hon inte se spår av, trots att hon tagit med en ficklampa som Mirja rått henne till. Det måste ha varit stötfångarna som stött emot varandra och tagit emot den hårdaste stöten. – Fast trasig var ju den där jädr... spojlern

Kan du fatta varför de ska sätta på bilarna sån skit, fräste Sonja. Hade inte den suttit där hade väl inte något hänt, för det tycks ju bara var stötfångarna som slagit ihop. Det är nog dragkroken på min bil så gått igenom  den där jäk... spoj... skiten. Ny bil och allt var det. Herre Je... Suckade Sonja trött i andra änden av teletråden.

Sonja väntade nu på att få höra folk prata och skvallra om att det var hon, Sonja Nyvall, som kört på en flott bil på Tvärgatan 29 i den lilla byhålan Fallträsk. Där alla kände varandra.

Nu har jag gjort precis som du bad mig, sa Sonja uppgivet.

– Jamen varför utgår du från att alla känner varandra i Fallträsk? Bilen kan väl vara ägd av någon person som flyttat från byn, men som har sin gamla 80-åriga mamma boende kvar där ... En son kanske – som hälsat på sin åldriga mor nu i helgen, föreslog Mirja.

– Nej, ge dig, Mirja! hojtade Sonja – och började skratta åt Mirjas fantasier, trots gråtmildheten.

– Jamen, det kan faktiskt vara så! fortsatte Mirja som om hon var riktigt säker på sin sak.

– Nej, vet du, Mirja. Även jag känner folket här och aldrig har jag hört talas om någon som flyttat från Fallträsk och som har sin gamla mamma boende kvar här i samhället.– Nej, den där sonen som är här i ny bil för att hälsa på sin mamma och allt ... vad det nu är du diktar ihop. – Vem fasen skulle det vara? Han hör hemma i dina sagor, Mirja. Det kan jag tala om, sa Sonja lite irriterat.

Hon gillade inte att Mirja tog lite lättare på händelsen.

Hon skulle ringa till bilregistret, så fort det blev morgon. Hon var ju tvungen att bekänna vad som hon gjort sig skyldig till.

 

 

Sonja tog ett stadigt tag om pennan och plitade ner namn och adress på papperet. Tackade kontoristen för hjälpen och ringde till nummerbyrån för att få fatt i den här personen som ägde bilen.

Nu blev Sonja nästan arg på Mirja, för nu försökte Mirja att skämta bort alltsammans.

– Tänk om det är en ungkarl som har en så flott bil, Sonja. Kanske du kan träffa en ny bättre man än den som Maggan la beslag på! En karl som är född i Fallträsk och som har en åttiårig mor ... som han hälsar på ... Gode Gud! Det måste vara en rekorderlig man, fortsatte Mirja sitt fantiserande. Allt medan Sonja mulnade till rejält.

 

 

När Sonja hörde att luren lyftes där borta i fjärran där ägaren till bilen bodde, kände hon ett pirrande illamående. Det var hans fru som svarade, antog hon, när hon hörde en kvinnoröst.

– Ja, goddag! Mitt namn är Sonja Nyvall. Kan jag få tala med Konrad Konradsson?

– Tyvärr han ligger på lasarettet, så det går tyvärr inte för sig, svarade kvinnorösten mjukt.

– Herre Jösses! Tog han det så hårt, utbrast Sonja.

– Nja, nä ... Det vet jag inte. Kan jag hälsa honom från någon?

– Ja, säg att det var jag som körde på bilen, men att jag inte trodde att det skulle få så katastrofala följder så att han hamnade på sjukhuset.

– Förlåt, men det är ingen som har kört på hans bil, för den står nog i garaget, skulle jag tro. Nej, förresten det gör den inte alls. Jag lät grannen låna den, för han skulle ut på en långkörning nu i helgen.

Där blev Sonja stum. När hon fått fatt i både luft och ord bad hon att få namn och telefonnummer till grannen.

Sonja orkade inte ringa upp grannen omedelbart. Han hette förresten Simon Hardangel. Hon ringde istället åter till Mirja.

– Ha, vad var det jag sa, jublade hon. Då var det nog som jag sa. Han, Grannen, vad det nu var du sa han hette, var givetvis till Fallträsk för att hälsa på sin gamla mamma

– TYST! sa Sonja. ...

 

 

Framemot kvällningen ringde Sonja åter igen.

– Så konstigt! Den här Simon var faktisk iväg för att hälsa på sin mor som hade fyllt 80 år i veckan som gick. Kan du fatta så knepigt det kan bli, sa Sonja mycket tyst och försiktigt.

Mirja däremot kände sig nu mycket säker på sina kort. Hon spådde visserligen inte i kort. Hon spådde inte alls. Hur hon kunnat säga detta utan att ha minsta aning, kunde hon själv inte begripa. Även hon blev tyst nu.

– Törs man fråga hur han tog detta med bilen, undrade Mirja lite försiktigt.

– Det vet jag inte än, för han hade inte märkt det. Han hade ställt den tillbaks i Grannen Konradssons garage, men han skulle se efter. Sedan skulle han ringa upp mig, svarade Sonja. Han lät riktigt trevlig, förresten, tillade Sonja ytterst försiktigt.

 

 

När Simon ringde till Sonja efter att ha studerat olyckans följder, talade han om för henne, att han nog trodde att han skulle kunna fixa den här spoilerns skada genom att skruva bort den och lämna in den till en bekant som sysslade med sådana här saker. Den var nämligen tillverkad i plast, så vanlig svetsning som han kunnat göra själv var otänkbar.

Sonja skulle få reda på hur stor kostnad det skulle bli. Simon sa att han skulle ordna det här utan att Sonja skulle behöva anlita sitt försäkringsbolag.

– Märker du inte att det börjar ta sig mellan dig och Simon, skämtade Mirja. Det kanske är sant som jag spådde. Du har backat in i framtiden. I en bättre framtid än vad du kunnat drömma om, fortsatte Mirja.

– Nä, du! Det där tror du inte ens på själv, svarade Sonja och bytte samtalsämne.

– Vi får väl se, men försök att vara lite tillmötesgående för en gångs skull, rådde Mirja.

Sedan lät hon hela saken bero och samtalen mellan väninnorna handlade om helt andra saker än karlar, bilar eller framtidslycka.

När Sonja ringde och lät både glad och hemlighetsfull, skrattade inte Mirja åt henne när hon berättade att den här mannen, Simon, som han hette, hade kommit med ett förslag att han skulle få träffa Sonja när han nästa gång åkte upp för att hälsa på sin mor.

 

 

Någon månade senare när vårsolen börjat titta fram, lade Sonja pannan i djupa veck och släppte fram den här tanken: Sannerligen ...! Kan Mirja vara synsk? Det verkar sannerligen inte bättre! Hon log för sig själv och böjde sig ner och tog upp ett blött plagg och fortsatte hänga upp tvätt i den underbara vårsolen sken.

Hon lät blicken löpa längs horisonten. – Där borta någonstans fanns Simon. Han bodde i en stor stad, många mil bort. Fast nu var han på väg till henne. Om bara ett par timmar skulle han vara hos henne. Det var inte första besöket, oh nej! De hade börjat prata om att han skulle flytta tillbaka till Fallträsk. Det fanns mer än en anledning till det.

Tänk så det kan gå. Mirja fick till sist rätt: Sonja backade in i sin framtid. Hon och Simon skulle växla ringar och sätta in en annons om: TROLOVNING. Lite gammalmodigt, kanske, men vadå? De var ju inte helt unga längre och trolovning var något fint. Det tyckte de båda två.

 

©  Ingbritt Wik

Backningen
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Vad finns där
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
I vårsolen mot framtiden
Illustrationer och Foto © Sven Göthe