S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

En Solskenshistoria Strax Före Jul

Åter Berättelser Index

 

En Solskenshistoria Strax Före Jul

 

A

lf hade ätit frukost och skulle nu bege sig till sitt arbete. När han klev ut på yttertrappan noterade han att han haft besök av en katt. Det var lite konstigt, tyckte han, för så vitt han visste, så var det ingen av de närmaste grannarna som hade katt. Vart hade den här kommit ifrån? undrade han för sig själv.

Jag får väl gå tillbaka in och se om jag har någon mat som jag kan bjuda kattkraken på, tänkte han och vände tillbaka in. Han skar några bitar av skinkan och gick ut igen. Han ställde fatet med skinkbitarna bredvid trappan och gav sig av till jobbet.

Ett par dagar förflöt och fatet var renslickat varje eftermiddag när han kom tillbaks från jobbet.

Den här katten var mycket osynlig, för aldrig att han såg något mer av den än spåren. – Fast till sist kunde han inte ens se dem ... Då blev han fundersam.

När han så en eftermiddag såg fatet med skinka stå helt orört, undrade han på vad som kunde ha hänt hans trogna matgäst. Han såg inga spår alls i den dygnsgamla snön. Han gick bort till lagården där han tidigare sett att de små tassavtrycken försvunnit in.

Alf öppnade därför dörren i hopp om att få en förklaring, till kattens försvinnande. – Och det fick han. – Fast inte på det viset att han hittade katten ... Nej, men han hörde ett underligt litet pipande ljud ... någonstans ifrån ... Tyst! – nu hördes det igen. – Och igen, men varifrån kom det? undrade han och stod blick stilla mitt på ladugårdsgolvet.

 

 

I ett annat hus inte så långt från Alfs torp skrek det en katt utanför ytterdörren.

– Men käre du Albin. – Det skriker ju en katt! Visst gör det väl det?

– Du tycker det du ockå Alma ...? Ja, men då gör det nog det ...! Jag trodde att jag inbillade mig, eller att det var mitt vanliga tinnitus som blivit starkare, svarade Albin och gick mot farstun för att öppna ytterdörren.

– Jo, sannerligen ... – Sannerligen! – Titta vad som kommer här, sa Albin högt. Står det inte en katt här minsann – och vad har kattan i munnen om inte en unge. Nej, men jag har väl aldrig sett på maken. Mitt i vintern! Det är väl inte möjligt? Ser jag i syne, kanske ...?

– Vem pratar du med, ropade Alma från köket.

   Något svar fick hon dock inte, för Abin stod en bit in i farstun med dörren pipöppen för att kattmamman och bebisen skulle kunna komma in.

   – Å, kors i Jes... namn, viskade Alma och gjorde korstecken och tittade storögt på kattmamman när hon försiktigt lade ner ungen på hallmattan framför henne.

   Det blev en härligt, varm uppsluppenhet i de här äldre människornas boning den här dagen. För nu hade de fått en kattmamma och ytterligare ett litet liv att ta hand om. Nu gällde det att se till så att den magra och lite tufsiga mamman fick något att äta för att hon skulle kunna ge ungen det den behövde. Annars återstod väl inget annat än att försöka mata kattbebisen med mjölkersättning.

   Kattmamman fick julskinka och det ena med det andra, men inte blev hon lugn för det. – Hon ville ut, men vad skulle hon ut i kylan till? Hon hade ju det både varmt och ombonat för både sig själv och sin unge. Att gå och drälla till kattungar så här sent på året, brukade då sannerligen inte ansvarstagande kattmödrar göra, men okey, nu var hon ju här så nu kunde inget ändras.

   Så småningom fann hon sig tillrätta med det nya livet som innekatt hos det äldre paret. Det var ju mysigt med adventsljus och all ompyssling som hon mötte. Det skulle nog bli bra det här, trodde människorna. Och visst, det kunde man väl tro ... Men de visste inte vad kattmamman visste ... NÄMLIGEN att det fanns två ungar till ute i den kalla gamla övergivna ladugården borta vid Alfs torp.

   Hur skulle det här sluta för dessa små liv?

   VÅGAR MAN GISSA?

Jo, så här bra slutar sagan: Alf kunde lokalisera det pipande ljudet. Pipen kom någonstans från mellangolvet uppe på rännet. Eller loftet som en del säger. Nu fick han nog lov att göra något åt det hela. Hur länge hade det pipit där – utan att någon varm mamma kommit? Hade mamman blivit överkörd, så barnen blivit lämnade ensamma i kylan utan vare sig mat eller värme, när nu vintern hade börjat på allvar? Detta var vad som Alf tänkte när han vände om och gick ut ur ladugården för att hämta verktyg som han kunde bryta upp golvet med.

   – Så där ja! sa Alf för sig själv när han lyckats ta sig upp på rännet med både spett och en gammal rostig korp i ett stadigt grepp under högerarmen.

   Så började han att bända i trävirket så de gamla rostiga spiken jämrade sig när de släppte sitt tag om trävirket. Mu var bräda nummer ett lossad och inget kunde han se som pep där. – Nehej, tänkte Alf, då får vi ta bräda nummer två: Knak, så var den strax lossad ... och se där! Sannerligen att där var det nog någonting i alla fall, tänkte han och tog spettet och bröt upp bräda nummer tre och för säkerhetsskull även bräda nummer fyra. Nu då! – Där låg de små liven och pep. De låg i sågspånsissoleringen mellan golven. Inte mycket till skydd det inte, men det var ju det enda kattmamman hittat att göra sig ett bo i.

   – Stackars krakar, var är er mamma? småpratade Alf och strök en av de små liven över ryggen med pekfingret.

   Det blev nu ännu mer pip och liv i de små tigrarna. Han tog varligt upp en av dem. Den var inte kall, men inte varm heller. Den levde i alla fall. Det gjorde nummer två också. En svartvit och en ramsvart unge var det. VAD skulle han göra nu?

   Jag måste ju ta hand om de här, tänkte Alf som var djurvän. Man slår inte ihjäl såna här. Nej, det gör man INTE ... Om man vill göra det enkelt för sig ... DÅ SLÅR man ihjäl dem, men det ska vi inte befatta oss med, tänkte den kloke, djurvännen Alf. – Nej, han gjorde något så fint som att ta ledigt från jobbet för att rädda dessa redan utsvultna och nerkylda varelser.

   Han stoppade dem resolut innanför sin egen tröja. In på bara kroppen, stoppade han dem, för där fick de värme i alla fall. Så kravlade han sig ner – på den uppgillrade gamla, halvt steglösa stegen – från rännet och gick in i huset och ringde till arbetet och tog ledigt. Nästa steg blev ju att försöka få mat i de här liven.

   Det klarade Alf av utan svårigheter. Lite mjölkersättning går att köpa och sedan fick han väl se, resonerade han.

   Oj, så hungriga de små liven var. De darrade och sög på den konstgjorda nappen som Alf fixat fram.

   – Lugn grabbar! Ta lite i taget! Sug sakta, annars kan ni få ont i magen, förmanade han dem där han satt och matade dem.

   När matningen var klar, så vidtog de andra bestyren; nämligen kiss och bajs ... som det heter. Jo, det klarade han av som den värsta van gammal kattmora. Fram med lite gasbinda och in under varmvattenskranen med tussen. Vrida ur överflödsvatten så gasbindan blev som en varm, lagom vass kattunga.

   – Så där ja! Nu har nummer ett kissat. – Sisså, nu lilla kissekatt, försök du också! uppmanade han tvåan. Kissa vet ja ... beordrade han kattkillen nummer två ... Och se där! Till sist med lite tålamod ordnade det sig även med tvåan. Nu kissade den också, tack vare att Alf torkat några drag med låssastungan under svansen på det lilla krypet.

   "Alf är ju en strålande surrogatmorsa." Så viskade den första kattungen i den andra ungens öra när de var både mätta och vältvättade och PINKADE.

   TÄNK SÅ BRA det kan bli när rätt människor hittar övergivna kattungar.

   Om inte Alf hade brytt sig ... Hur hade det gått då? Jo, det hade slutat illa för de här små.

   Nu blev det ännu bättre, efter det att Alf skrivit ut en efterlysning. Han efterlyste den försvunna mamman. – TRO DET eller EJ ... Han fick svar. Ett äldre par hade förstått att det råkat vara mamman till dessa två moderlösa som kommit upp på deras trappa och skrikit så hjärtskärande. Nu förstod de att det hade varit de andra två ungarna som kattmamman hade velat hämta, när hon inte blev riktigt nöjd med deras omsorger. – Fast hur ska man kunna tro att en katt har planerat att flytta in med hela sin familj, till en människoboning så här mitt i den kalla julbrådskan? Att det fötts tre stycken ungar räknade inte någon med.

   Nu blev det så att Alf tog de två som han hittat med till den riktiga mamman. Tro det eller låt bli ...! Men mamman måste ha haft längre minne än vad man tror att djur har – för hon godkände barnen som sina och tvättade dem som om hon aldrig hade varit skild från dem när Alf lade dem till henne. Det hade ju gått några dagar, så den ungen som kattmamman hade burit med sig till det äldre paret, hade hunnit att lägga på sig lite extra, så den vägde lite mer än de som Alf hittat och försökt mata. Hur som helst vill kattmamman och även den som skriver ner storyn, ge både det äldre paret och givetvis Alf en jättestor eloge för sitt idoga och kloka ingripande när vintern slår på stortrumman och planerar att tåga in.

 

© Ingbritt Wik

 

 

 

 

 

 

Det var bra gjort tycker Prince, sedan han fått berättelsen uppläst för sig, att ordna så fint för dem.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe