S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Upprättelse

Åter Berättelser Index

UPPRÄTTELSE

 

B

rita Finnman vurmade för sin såkallade väninnas man, Tore Wiking. Detta hände på åttitalet, före nummerpresentatörens tid.

Till sist lyckades hon i alla fall få ett parti med honom, Tore alltså, i sänghalmen. Det gav henne blodade käftar. Efter den provprenumerationen hade hon svårt att hålla sig på avstånd från Wikingarnas hus. Som den lite trubbade person hon är kom hon vaggande över gräsmattan både bittida och sent. Jag skulle hjälpa, stötta, trösta eller vara barnvakt åt hennes pojke medan hon åkte för att köpa sin och pojkens middag. ”En special med mos”. Om inte grabben redan ätit hos min familj, som han normalt brukade göra.

   Jag hade ett telefonsamtal med henne efter det Wiking – min lagvigde make – smitit från sin plikt – (att serva henne) – för att stanna hos sin familj i stället. Hon blev enormt svartsjuk och började skälla ut mig efter notblad som jag önskar att jag aldrig behöver få se i verkligheten. (Detta fick Wiking aldrig veta.)

I detta telefonsamtal delgav hon mig saker om sig själv som jag inte trott hon varit kapabel att göra. – Skulle man tro det Brita sa så skulle hon ju i så fall vara en av de där lösaktiga kärringarna som helt tappat resåren i kalsongerna. Jag trodde att hon inskränka sig till att serva män som beklagade sig på något vis, men så ädel var inte Brita Finnman. Nej, då hennes egna ord motsade denna min replik, för svaret på det jag sa, löd så här: ”Jag ligger med vilken karl som helst, det enda som hindrar mig är om de inte vill själva.”

Det var ju humant av henne. Att hon inte försökte sig på våldtäkt också. Gnistan därtill hade hon nog. Skam och moral hindrade ju aldrig henne.

Efter den där provsmakningen med Wiking, hängde hon på min familj nästan dygnet om. Vi skulle spela in på video åt henne via vår TV och på så vis blev vårt TV-tittande begränsat till hennes programval. Hur i hel… kunde hon vara så kolossalt dum? Hon kunde ha kallat på sin bror som är TV-reparatör. På så vis kunde hon ha fått snabb felsökning och även reparation av sin egen Dumburk.  – Men nej, det ville hon inte. – men VARFÖR? (Svaret var nog att då kunde hon inte be oss om den tjänsten längre, och VAD skulle hon då hitta på för att hålla kontakten?) (Jag fick senare höra att det där med teven var nog mest ett fel som inte var direkt något fel …!?)

När hon inte hade video som ärende längre, kunde hon kanske hämta pojken sin? Pojken, som hon inte orkade hämta när han var för liten för att gå ensam hem, från sin jämnåriga lekkamrat som jag var mor till. Jo, pojken fick nog bli ärendet, tänkte hon när hon inte längre hade teven att skylla på. Hon skulle faktiskt börja hämta honom själv – bestämde hon sig för. Det var ju ett oskyldigt ärende, och det såg bra ut också. Wiking skulle säkert uppskatta hennes omtanke om sin pojke. På så vis steg hon kanske i graderna hos Wiking, också. Det blev hämtning som hette duga!

 

TELEFONTERROR.

När Wiking smet från henne för andra gången blev hon vansinnig av svartsjuka och hon gav sig på Wikings fru ännu en gång. Brita trodde att det var äkta frun som hindrade Wiking att krypa ner emellan hennes smutsiga lakan. Att Wiking själv kunde ha något emot det var hon för kort i roten att föreställa sig.

 Brita trodde alldeles säkert att Wiking bara tagit lite timeout från henne och frivilligt skulle komma tillbaks när han blev alltför kåt och i sin blygsel inte vågade ragga upp någon annan kvinna. Han var ju bly han Wiking och föredrog att bli uppraggad av kvinnfolken istället för att ge sig ut på jakt. Han var ju så tjusigt försiktig den där mannen. Som skapt för att fånga in och behålla länge.

Brita blev nu som en löpsk tik. Hon svansade och nosade runt deras väggar. Visst, var Brita rädd för att Wiking skulle gå tillbaks till sin familj, som han gjort flera gånger tidigare, men kanske inte …? Brita var inte helt säker. Hennes kontrollbehov drev henne till sist så långt så hon började titta i fönstren på villan mitt emot, och blev till sist den ”fönstertittande damen” – Ja jävlar!

Genom fru Wikings köksfönster såg ju Brita en man med skägg och mycket hår. Kontaktade Wiking fortast möjligt och sladdrade ur sig allt vad hon sett och givetvis lite till, så Wiking kände inte igen sitt eget besök hos sin familj, utan trodde att Frun hade haft besök av en helt annan man.

Men den Brita sett var ingen annan än Wiking själv som varit hemma på besök hos son och fru. Men Brita, hon ville helst tro att han var hennes och att han talade sanning och höll sig från sin familj. Helst ville hon tro att han inte vågade sig hem till sin familj igen. Därför måste ju detta vara en annan man …? Den som klev omkring inne i Fru Wikings kök. Men Mr. Wiking, han satt inte alls på Saxvägens hyresrum – som FinnmansBrita trodde.

Nej, sluga Wiking var hemma hos sin fru så det var med Wiking själv som frun bedrog både FinmansBirta och sin egen WikingaMAN … Aj, aj, aj!

Wiking fattade aldrig att han var sin egen rival, så det där som FinnmansBrita vräkte ur sig tog rejält hårt. Det kändes beskt! Han blev förbannad på sin fru, skällde och anklagade. Skulle hon göra precis som han? Det kunde väl ändå inte vara tillåtet?

FinnmansBrita fick sin stora belöning för sitt spanande. Som tack för det hon talade om fick hon följa med Wiking på tjänsteresa till Stockholm. Nu lyckades hon ännu en gång att få Wiking in i sitt garn. Hur skulle hon göra för att undvika att han smet?

 

ADVENTSSTAKEN avslöjade.

Brita började sin krigföring mot fru Wiking med att ringa en signal och sedan lägga på. Man hann inte svara. Man hörde hennes ensignal klinga entonigt både morgon, middag, kväll – till sist kunde jag schemalägga både hennes arbetstider, och de tider när hon var hemma på andra sidan gatan. Så det blev så här:

Första signalen på morgonen kom omkring 06.30 ungefär. Om hon inte skulle börja arbeta förrän på eftermiddagen, hade även jag fri förmiddag medan hon sov. 

   När tanten sedan kommit upp, kunde det bli väldigt många ENSIGNALARE. En sådan dag när hon började sent, och åkte till jobbet ca 13.45 brukade den sista signalen komma alldeles innan hon släkte adventsstaken och gick ut.

Hela eftermiddagen medan Brita var på sitt arbete var det lugnt. Skönt – telefonen var tyst! – Adventsstaken i hennes köksfönster var svart!

Hon brukade komma hem från jobbet ungefär 10.15 på kvällen. Jag brukade se billjusen svänga upp mot hennes hus. Sedan klev tanten ur – gick in – tände adventsstaken och sedan … Ja, sedan kom kvällens första signal, för att följas av fler likadana påring­ningar. Då fick man ju ha tålamod med henne hela kvällen. För nu fick hon inte det hon behövde av Wiking. NU… hade han tagit paus och satt faktiskt instängd på ett hyrrum och tänkte över sin synd, den han många gånger bittert ångrat.

När hon arbetade dagtid åkte hon tidigt på morgonen, men först ringde hon till mig. Det var det allra första hon gjorde. När hon arbetade dagtid, hade jag det lugnt hela den dagen. Ända fram till klockan 17.15 då brukade se jag Finnmansbilen rulla förbi mitt hus och in på hennes tomt. Skymningen kommer ju tidigt på hösten, så nu kunde jag vänta och se när STAKEN tändes – Då visste jag att FRIDEN VAR SLUT… Telefonen kunde börja ringa med en signal vilken minut som helst, precis som vanligt. Jag behövde bara kolla genom fönstret: Såg jag endera bilen utanför stugan eller att STAKEN var tänd i fönstret så visste jag att jag inte behövde gå mot telefonen när den började ringa. För då var det hon och då skulle det inte bli mer än en eller högst två signaler. Konstig människa.

Kalle Kanon blev förbannad i mitt ställe. Han åtog sig att ringa till henne istället för att jag gjorde det själv. Han gav henne ett par samtal av samma typ som hon själv använde. Alltså en eller två signaler. – Då förstod hon tydligen! Att jag hade fattat, för han ringde när hon var hemma, och vem annan kunde veta det, mer än jag…?  Hon visste ju att jag hade förtvivlat bra utsikt. Hon trodde nog att det var jag också! Därför slutade hon busrunga innan televerket knackade på hennes dörr. Kanske var det synd att hon fick komma undan. Hon blev tydligen rädd och drog ihop en lögn som hon serverade Tore Wiking. Hon drog i honom att HON blivit terroriserad av sin telefon och påstod att hon misstänkte mig. Det var inte Kalle Kanons två samtal hon menade. Nej, hon beklagade sig för Wiking och påstod att det varit rena terrorn. Det tror jag ju inte på, för Kalle Kanon ringde till mig bara någon dag efter att han försökt störa henne.

 

PORRANNONS.

Till sist blev hon så frustrerad över karltorkan att hon ordnade så mitt namn, adress och telefonnummer kom in i en porrtidning. Med andra ord hon satte in en annons i mitt namn. Hade det inte varit bättre att hon hade satt in sitt eget namn? Det var ju hon själv, som ville serva gubbarna. INTE JAG! Jag hade så fullt upp med annat, så läsa samma litteratur som hon var intresserad av hade jag inte vare sig lust eller tid med. Kanske prenumererade hon på den där porrtidningen som hon satte in en annons i och erbjöd sina tjänster. Om gubbarna fått fatt i henne själv, hade de ju fått valluta för besväret att ringa och kärringen hade fått det hon suktade efter. – Det kallar jag för en miss för både Finnmanskan själv och manfolket!!!

 

 

MERITFÖRTECKNING.

Så kom då den dagen när jag fick vetskap om hennes tarvliga leverne. Först hade jag svårt att tro att det verkligen var sant att det handlade om just HENNE … men allt stämde när jag undersökte det hela.

Avslöjandet kom genom ett helt oskyldigt ärende som jag fick till en byggfirma i stan. Jag slog upp numret i telefonkatalogen och ringde till firman. Där svarade en Dam och på grund av mitt ärende talade jag om att jag bodde i statsdelen BRÅTEN.  Jag behövde få några saker fixade av en hantverkare, men ingen fanns tillgänglig, så samtalet tog sin egen fortsättning. När Damen undrade om jag inte hade någon karl som kunde fixa det där stängslet till kattgården som var mitt ärende sa Damen sa här:

– Har du ingen karl som kan hjälpa dig att få i ordning ett provisorium åtminstone?

– Nej, svarade jag, den har grannkärringen tagit.

– Jamen, sa inte du att du bodde i Bråten? kommenterade Damen.

– Jo, svarade jag, visst sa jag det. Men du ska väl inte tro att det bara är i Dallas som sådana tarvliga saker händer. Dåliga kvinnor finns det även här i Bråten, ville jag påskina.

– Jo-men, det är just därför som jag reagerar, svarade Damen. Där någonstans finns det ju en kvinna med ett speciellt rykte om sig att vara … Där i Bråten, alltså. Hon är frånskild och bor i ett äldre rödmålat trähus, stämmer inte det? frågade Damen. (Den damen verkade ha bra reda på FinnmansBrita, det reagerade jag faktiskt på.)

– Jo, det gör det faktiskt, svarade jag överraskat.

– Hon är väldigt tjock också, eller hur?

– Jo, det är hon – faktiskt.

– Hon jobbar på Solcenter, den jag menar, fortsatte Damen.

– Jo, visst det gör hon, det stämmer, svarade jag.

Om det är rätt människa så har hon släkten i Forsen, sa Damen helt säker på sin sak.

– Jo, visst, det stämmer det också. Det har hon.

– Och så har hon en massa olika karlar, fortsatte Damen.

Där blev jag tvungen att protestera. För jag hade inte sett att hon dragit med fler än min egen lagvigde man, Tore Wiking.

– Jo – men, hon heter väl Brita Finnman i alla fall? fortsatte den här Damen sin berättelse och det heter inte var och varannan person.

– Ja, det stämmer, även det, blev jag tvungen att säga, men inte kan det väl vara henne som Du talar om, fortsatte jag, för nu blev jag paff – VERKLIGEN paff blev jag.

 (Det var min granna granne som den här för mig helt okända människan pratade om. Gick det smaskiga rykten långt ut på stan??? Ja Jestanes, vilken människa denna min grannkärring måtte vara. Fy för den lede att man ska snubbla in i såna kadaver)

– Jag kan tala om för dig att du har många medsystrar, sa Damen. Det är just så här hon gör. Trasslar sig in i andras äktenskap när hon får en möjlighet. Hon åker till karlarna så det är därför som du inget ser där Du bor, förklarade Damen.

Den här Brita Finnman ägnade sig alltså åt homeservis för gräsänklingar eller andra män som hon lyckats få in klövarna hos, fick jag reda på. Fy för satan för den snusktanten. 

Jag ringde upp en tillförlitlig källa som kände till förhållandena ganska bra, för att få reda på om detta verkligen kunde vara rätt FinnmansBrita. Det skulle det nog vara. Inget misstag … Oh – nej! Uttalandet var nog kommet från sanningsenligt håll. Men jag blev ombedd att inte förråda den här DAMEN, för Brita kände henne fick jag veta av den här människan. Om Brita fick reda på att Damen omtalat detta, skulle Brita hudflå henne. Så detta har i många år varit en förborgad hemlighet för att skydda Damen från FinnmansBrita. Undrar just om Tore Wiking har en aning om vilka hans buksvågrar är … och om han kommer att få reda på Britas gedigna meritförteckning. Hur Brita Finnmans gubbservis fungerar nu i dessa dagar, vet jag inte heller, kanske har hon blivit för gammal och svalnat lite. Kanske Wiking ENSAM klarar av henne nu.

 

SKOLAVSLUTNING.

Sonens skolavslutning på nian … Jag hade bihåleinflammation, så det blev Wiking som ensam följde sonen till nians skolavslutning. Från säkert håll fick jag veta att FinnmansBrita kommit flåsande till Wiking och hans son.  Med andan i halsen slöt hon upp vid Wikings sida för att beundra den nyinköpta rosa amerikanaren. Nu gällde det för henne att få in klövarna igen. Det var inte lätt att komma på tu man hand med Wiking inte.

Irmas man reagerade på att Brita hängde efter Fru Wikings man. Han som inget ont anade sa till sin fru:

Jag kan inte förstå vad hon kunde ha att avhandla med hennes man. Så intensiv hade hon varit så hon helt enkelt väckt uppmärksamhet på skolavslutningen

Ja, jäklar, vilken människa …! Att FinnmansBrita sprang efter Fru Wikings man. Jo, det var nog sant. Alldeles väldigt sant – var det … för det var då hon erbjöd honom eller rättare sagt tjatade om att han skulle åka på semester med henne och hennes följe. En gift karl står hon och bjuder med på sin och sin systers semester… HUR mår den människan? Smickrande för kåta gubbar kanske, men gör man så … Brita???

De som skulle åka utomlands var hon, FinnmansBrita själv, hennes son och Britas syster, (som också hette Brita) och hennes man och deras två barn. (Den tredje av systrarna heter också Brita) Men hon skulle inte med.

 

 

Undrar just hur långt demensen har gått på Tore Wiking? Jag hoppas att han kommer ihåg hur han lagade till det sommaren 1989? Att bli bjuden på en resa till Alperna … Visst kunde man åka med en grannfru och hennes släkt … Det var ju längesedan han provknullade henne, så det behövde väl inte äkta frun hänga upp sig på … OCH INGEN ANNAN HELLER – resonerade Wiking rätt? Vad kom han att tycka senare? Jo, det är frågan det.

 

 – Minns han att han skulle lägga om ett tak ute på torpet i lugn och ro, men fick besök av FinnmansBrita – även där.

FinnmansBrita påstod att Wiking inte fick ändra sig så där och säga återbud till resan som han gjorde. För hennes pojke blev så ledsen. Hon ansåg väl att hon var tvungen att få fatt i Wiking och försöka övertala honom att följde med. Tjata lite extra för pojkens skull.

Wiking talade om att hon sagt att hennes pojke blev så besviken, om han inte följde med, så han skulle nog bli tvungen i alla fall. (PYTT) – Hon hade ju bönat för pojkens skull förklarade Wiking … stolt! – Han betydde ju tydligen så mycket för hennes pojke. Han blev så stolt så han kunde ju inte SVIKA grannpacket Han tänkte lämna sin egen son i tårar och sticka, INGENTING kunde hindra honom. Han hade ju blivit så rejält sockrad av Finnmanssläkten. Vilken fantastisk familjefar – han var … han Wiking. UNDERBAR.

Detta att pojken skulle bli så ledsen tyckte jag verkade minst sagt lite Kokko … Gick verkligen Wiking på kärringens lögner? Kunde pojken verkligen bli ledsen, det var ju inte hans far och inte hade han väl några starka band till lekkamratens pappa, som jag kunde begripa? Eftersom pojken var här hos vår grabb varje dag, så frågade jag givetvis pojken direkt – om han blev ledsen om inte Wiking följde med. Hans mamma hade sagt det till Wiking, förklarade jag. – Nej, inte blev han ledsen, inte. Han såg förvånad ut. Så liten var han väl inte heller. Är man fjorton år borde han väl få svara själv på huruvida han är ledsen eller inte… Det tror jag nog att även han tyckte. Pojken svarade:

– Det där snacket får stå för morsan! Jag har inte blivit ledsen i alla fall. Han visste kanske hur hon var, tanten.

Förmodligen frågade pojken sin mor varför hon dragit i farbror Wiking en sådan lögn. För hon, Brita, blev rasande och flög på mig ytterligare en gång. Hon sa:

– Om det är något DU vill veta, ska du komma direkt till mig och inte gå genom pojken min!

Det var ju lustigt …! Om hennes son är ledsen eller inte … Det vet väl i så fall han själv allra bäst.– Ska man fråga mor hans hur han mår – när han är hos min son och mig hela dagarna? Bra galet vill jag påstå. Konstigt om man kan fråga modern om sonen är glad, ledsen, trött, hungrig eller förbannad. Ska man behöva springa och fråga morsan hans hur han mår När han och min son mekar moppe med varandra utanför farstudörren till mitt hus??? – JO bäddar man med lögner är det nog bäst att barnen aldrig rådfrågas om något. Det kan ju bli förargligt.

 

DET ÄR 2007 NU. Wikings son är vuxen och har nu själv barn…

Om Wikings son skulle få ett lika stort hjärnsläpp som vad Fader Wiking själv fick 1989, skulle då Tore Wiking vilja stå där och ta parti för sin son? Och tycka att han skötte sin familj bra om han följde med en frånskild grannkäring med tvivelaktigt rykte, samt dennas son och lämnade sina egna barn i sin frus trygga omvårdnad.

Skulle han resonera likadant nu …??? Skulle han tycka att han som förebild för sin son skulle vara en bra kopia att efterlikna …? Skulle han tycka att det såg helt riktigt ut? Lika riktigt som han försökte förmå mig att tycka –89? Det var helt riktigt och rätt då, menade han. Och det måtte han väl ha trott också, annars skulle han väl inte ens ha reflekterat över en så mardrömslik galenskap, för det var det ju för den som såg nyktert på det hela. ELLER, vad var det. Kanske Wikingfans skulle svara mig på det? Fast hur skulle jag då uppfatta deras intelligens?

Wiking påstod att ingen hade med att göra vad man gjorde. Detta var då rakt inget galet, det var mig det var fel på. VAR DU VUXEN DÅ KLOKE WIKING???  Semestra kunde man mycket väl göra på det sätt som han tänkte göra, men skulle han tycka lika idag om det gällde hans son? Jag skulle i alla fall skämmas över en son som gjorde så, även om jag givetvis inte kunde förhindra det.

Den här människan FinnmansBritta, är nog i alla fall gjord av en alldeles särskild ULL. Har hört att hon inte har minsta styrförmåga över Wiking. Han gör visst precis som han vill. Så jag skattar mig lycklig att min kamp med den mannen är över.

 

© Ingbritt Wik

 

Utsikt
Illustrationer och Foto © Sven Göthe