S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Vind I Seglen

Åter Berättelser Index

Vind I Seglen

 

A

tt det var vind i seglen, det märkte både unga och gamla den här dagen. Äldre människor var helst inne eller höll sig vid en sparkstötting när de var tvungna att gå ut i halkan. Skolans dassdörr hade blåst upp och nästan farit av sina gångjärn, vilket nära på hade gett den redan överspända lärarinnan en nervkollaps.

   Skolskjutsen – en gammal Volvobil – kunde inte ta sig upp för Sättrabacken i halkan, utan fick släppa av skolbarnen vid Arnbergs. Fast det gick väl bra, för det blev bara några hundra meter längre att hasa sig fram i det besvärliga väglaget.

   Den här hastiga vårsmältningen hade gjort att den snö som legat på vägen, omvandlats till is. Det hade blivit en sådan kolossal halka att det inte gick att stå på benen ens med bästa vilja i världen.

   Mimmi for på ändan när hon klev ur skolbilen, men fallet mildrades tack vare skolväskan som hon dråsade ner på och att den i sin tur innehöll läxan för den kommande påsken ... "Jesu lidande" hade alltså lyckats dämpa smällen mot det hårda underlaget, för den låg i skolväskan. Psalmboken låg också där, så några psalmer var nog med och mildrade fallet. Det var viktigt att barnen blev gudfruktiga och aktade sig för Horn-Per. Det var helvetet och den eviga elden som både präster och högre utbildade människor predikade och skrämde barnen med på den tiden.

Inte att undra på om detta ledde till både mörkrädda och ångestbenägna nya generationer. – Nyttigt var det väl knappast för självkänslan, det kan jag väl aldrig tro.

   Anja hoppade av och an på några grusfläckar för att utmana ödet riktigt, men hon klarade sig utan vurpor. Britta var lite mer försiktig och sa att hon skulle skynda sig hem till mor.

   Ann-Kathrin och syskonen Mimmi och Anja sladdade iväg bort mot Sättra där de skulle skiljas och där Mimmi och Anja hade sina sparkstöttingar.

   Det hade blivit rysligt bråttom på morgonen, så sparkstöttingarna hade de fått lämna vid bäcken nedanför ödehuset Sättra och skyndat upp till skolskjutsen som väntade vid ödehuset.

   Paul Paulsen som ombesörjde skolskjutsen var ganska sur när de – syskonen Anja och Mimmi – äntligen tagit sig upp för den glashala Sättrabacken. Att de förklarade att de haft motvind över den två kilometer långa sjön hjälpte föga.

   Paul tog på sig den allra vresigaste minen och sa:

   – Det är väl ingen ursäkt ... Ni ungar får väl masa er ur sängarna lite tidigare, jag har väl annat att göra än att vänta på er! Nästa gång ska jag köra ifrån er, så får ni försöka förklara för lärarinnan hur det hänger ihop. – Då kommer ni att få stå i skamvrån länge, det vågar jag garantera.

   Sedan tände han en Bill och hostade några gånger som han brukade, för rökhostan var riktigt besvärlig. Små korta hostningar som högfärdshosta ungefär, tyckte barnen, men de sa ju givetvis inget ens till varandra om det. – Fingrarna var helt gula på Pauls högerhand, den som han höll cigarretten med. 

   Mimmi som var äldst fick ångest av den här skrapan som farbror Paul utdelade. Det var ganska tyst i skolbilen den här morgonen. Stämningen var dämpad. Månntro om han skulle beklaga sig för deras stränga skolfröken? Det skulle inte vara roligt.

 

 

När Mimmi och Anja sagt ”hej då” till Ann-Kathrin och tagit sig utför Sättrabacken – och fått fatt i sina sparkstöttingar som de lämnat där på morgonen – utan att ha ramlat mer än ett fåtal gånger, satte de upp högsta fart över bäckskvarslet som föräldrarna brukade kalla den där bäcken som flöt nedanför Sättra och slingrade sig mellan de där stora flyttuvorna.

   Det fanns starrgräs och små tuvor infrusna i isen, som det gick fint att få spänntag mot så att farten snabbt kom upp i maxhastighet.

   Nu var vinden på barnens sida. Medvind hem alltså! – Bra!

Med blankslitna gummistövlar gick det ju inte så bra att få fäste på blöt hal is och när de kom ut på sjön där det inte fanns några tuvor att ta spänntag mot, så fick det bli vinden som förde barnen framåt. Vinden var stark som den värsta höstvind, så Mimmi och Anja kände att de kunde ta sig fram utan ansträngning.

Mimmi funderade över hur de skulle kunna få upp farten ännu mer utan större ansträngning.

   – Anja – Anja ... ! ropade Mimmi. Tror du inte att det skulle gå fortare om vi knäppte upp våra jackor och använde dem som segel ...?

   – Jo, kanske, men jag tycker att det går alldeles för fort utan segel, ropade den yngre systern Anja till svar.

   – Nä, för fort ...! Nä, inte då! Vi knäpper upp jackorna och sen sätter vi upp farten på sparken genom att springa. Sedan förstår du, Anja, fäller vi upp jackorna och lutar oss fram över styret ...

Så gjorde de och Oj, oj, vad det gick. De ropade åt varandra – tjoade och skrattade. Detta var kul! Oj, vilken fart! Fartvinden nästan pep i öronen när vinden susade runt kaninskinns-mössekanterna där barnen susade fram.

   I ett enda HUJ var de över sjön som var ett par kilometer lång. De susade förbi vindvakar som fanns lite var stans, där vattnet runnit ner så hastigt att det till och med bildats skum i de trinda hålen. Detta var en yster vårvind. Hej och hå ...!

De hade fått upp en så hiskelig fart så de for en bra bit upp på land med sina sparkstöttingar när de äntligen nådde stranden nere vid Aspåsen. Precis vid den där lilla granen som bara var en liten ruska på den tiden.

   Om de vågat vara olydiga, skulle de gärna ha fortsatt ända bort till Suttertjärn, men de visste ju att de skulle få motvind på tillbakavägen, så det var kanske inte värt att utmana ödet. De hade ju inga broddskor och med släta gummistövlar skulle de få kämpa ordentligt med denna hiskeliga motvind, som tog sådana virveltag om dem rätt vad det var. De fick nöja sig med den här färden och gå upp till huset där mamma säkert väntade.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-29

 

 

 

 

Så här blank var kanske isen den dagen barnen åkte spark på den.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe