S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Gestalten Vid Liss Annas Tjärn

Åter Berättelser Index

 

Gestalten vid Liss-Annas tjärn    

 

D

et finns en gammal sägen om en tjärn djupt inne i Gestriklands skogar. Den är benämnd Liss-Annas tjärn och ligger en liten bit från Dansarvallen som är en spöklig plats med anor från gissningsvis medeltiden eller kanske ännu äldre. Detta var förmodligen en avrättningsplats från första början.

   På den här platsen växer ingenting. Träden väljer att sprida sina rötter ut över angränsande mark och några nya telningar vågar inte sträcka ut sina tentakler över den här öppna kala platsen. Det är endast mossor och lavar som är modiga nog att växa där. Den här platsen har använts för både dansaftnar och otrevliga tillställningar som halshuggningar, om man ska tro det som sägs och det bör man nog göra för allt tyder på att så var fallet.

   Platsen är belägen där tre socknar gränsar intill varandra och på sådana ställen brukade tingsplatser förläggas.

   När skogen skulle avverkas, någon gång i mitten av 1800-talet, visade det sig att det fanns öglor av järn inväxta i träden. Vid dessa järnöglor hade förmodligen hästskjutsar bundits. – Två granar som växt mycket nära varandra hade med tiden växt samman helt och mellan dessa två fann skogskarlarna en inväxt plunta som innehöll brännvin. Någon hade förmodligen ställt denna stärkande dryck mellan träden för att ta sig en tår på tand i mån av behov, men kanske ägaren till pavan blev avrättad, så det var kanske därför den blev kvar mellan träden. – Ingen vet …

   Man kan lätt tänka sig in i de kusliga avrättningar som gjorts på denna plats. Det fanns nog ingen pardon för den som blev dömd till döden vid det här tinget, när domen väl hade fälts. Hur noga var de med att ta fast rätt syndare? Kanske mången blev dömd och avrättad helt utan att ha gjort minsta ont. Oskyldigt dömd! Nej, så hemskt, fast så kunde det säkert gå till.

   Flickan Anna som kom från gården Liss-Ollas  i Torsåker var där i ett helt annat ärende. – Hon skulle dansa och ha roligt, för det brukade ordnas med dans på denna plats.

   Spelemän kom med sina instrument och halvpannorna hade de säkerligen med sig också. De spelade upp till dans och folk från alla tre socknarna kom för att dansa och kanske även för att finna sina partners. Eller som i Liss-Annas fall … – bli bortrövad av någon utsocknes, överförfriskad och råbarkad yngling. Den här danskvällen som Anna sett fram emot och som hon åkte till med sin fästman skulle tragiskt nog bli hennes allra sista dans. Bäst när hon dansade och hade roligt dök den där utsocknes, dryge ynglingen upp, den som hon alls inte var intresserad av.

   Den här skrytsamme och övermodige ynglingen hade nämligen kommit utsocknes ifrån och fått anställning som dräng någonstans. Han hade förälskat sig i Anna och bestämt sig för att han skulle ha henne till varje pris, trots att Liss-Anna redan hade en fästman som hon höll kär och inte hade planer på att överge.

   När så den här ödesdigra kvällen kom, då både Anna och hennes fästman åkt till Dansarvallen för att ta sig en svängom, dök den här nye märkvärdige drängen upp på Dansarvallen och ville dansa med Liss-Anna.

   Annas fästman talade tydligt om för den här drängen att han inte skulle göra sig besvär att uppvakta Anna, för den flickan tillhörde honom.

   Drängen bara hånskrattade och bjöd upp Anna i alla fall när nästa dans började. Han dansade som ”självaste Lede Fi ...  ” Dansen blev allt snabbare och till sist försvann ynglingen in i skogen – ner mot en tjärn – med lilla Anna. Där försvann alla spår efter det dansande paret.

   Stämningen på festplatsen, Dansarvallen, blev helt plötsligt mycket kuslig och de dansande paren upplöstes och platsen blev inom kort lämnad tom och ödslig. Tystnaden lägrade sig över Dansarvallen. Denna kusliga stämning ligger kvar däröver än idag. Kor som vallats i närheten går inte upp på vallen. De stannar inte och betar där, utan kesar och springer, med svansarna rakt upp i vädret, förbi så fort de kan.

   Anna var och förblev borta och hon kom aldrig till rätta. Det tros att hon blev dränkt i tjärnen och den fick därför namnet Liss-Annas tjärn. Så heter den än fortfarande, och den finns utmärkt på kartan.

   I Liss-Annas spår kom så en helt annan berättelse till stånd – nämligen den om grabbarna i Horndal som för några år sedan skulle fiska i den här tjärnen. De fick under natten se en gestalt som inte svarade på deras tilltal. Var det möjligen GESTALTEN som dränkte Liss-Anna eller var det någon oskyldigt dömt stackars varelse som gjorde sig påmind från gångna tider? – Ingen vet, men jag gör min egen tolkning av pojkarnas helg som fiskare uppe vid Liss-Annas tjärn. Så här skriver jag att det var:

 

E

n lördagseftermiddag beslöt sig två grabbar från Horndal för att åka till Liss-Annas tjärn över en hel helg för att fiska. Det fanns ju ett timrat pörte eller rättare sagt ett timrat vindskydd där. Det var ju i alla fall tre väggar, så för unga friska pojkar en mild sommarnatt skulle det väl inte vara några svårigheter att leva lite vildmarksliv några nätter. Skolan var ju slut … det var med andra ord skollov och mopederna var trimmade och klara – så varför skulle de inte kunna pröva sina nya kastspön? Det var för långt till Gävle, och på lilla byn Hondal var det inte så mycket drag, så vildmarken lockade mer än det sociala bylivet.

   Sagt och gjort! Grabbarna packade sina ryggsäckar och tog med sig liggunderlag och allehanda metrevar och krokar och så de nya kastspöna, förstås. De ville gärna se vad dessa nya fräna spön gick för.

   Grabbarna stack iväg glada och förväntansfulla på sina moppar ända upp till den här tjärnen.

   Fiskelyckan verkade god och kastspöna höll vad de lovade. Fiskar många och långa drogs upp och pojkarna gjorde upp grilleld vid strandkanten och halstrade några fiskar. Det smakade bra. Det kändes skönt med lite vildmarksliv som omväxling, tyckte de. När de ätit upp den halstrade fångsten och delat på en öppnad fruktkompottsburk kände de sig ganska nöjda. De satt länge vid den falnande grillglöden och drog även några fiskehistorier för varandra – och pratade lite om tjejer och så där. Skönt att vara skolledig, och få njuta av naturen.

   Kvällen var ljus och ljummen och en liten blek måne började synas på himlen. Tjärnen låg stilla och spegelblank. Några lommar skrek lite ödsligt någonstans från tuvorna. En och annan fisk slog bland näckrosblad och starrgräs.

    Pojkarna täljde några pilar och satte sig och läste i några medtagna böcker, men myggen blev strax så svåra att de beslöt att krypa till kojs istället. Så nära vattnet var myggen hemska. De kunde lägga sig och prata en stund. Det fanns mycket att avhandla en sådan här natt ute i vildmarken.

   Grabbarna hjälptes åt att bryta granris och lade en tjock bädd av ris underst, sedan på med liggunderlagen och så till sist sovsäckarna och varsin extra liten filt, som deras mödrar skickat med … ”Ifall det skulle bli kallt”, som mödrarna hade uttryckt sig.

   Algot hade tagit med sig en liten ficklampa. – Bra att ha!

   Ingen av grabbarna hade hunnit somna när de hörde att det knäcktes grenar bakom skjulväggen. Båda pojkarna satte sig hastigt upp och spanade ut i månskenet – väntande med rädsla på den – vad det nu var för varelse – som kom för att hälsa på dem i den tysta, månklara sommarnatten.

   Kanske kunde det vara en varg, men ännu värre: Det kunde vara en björn som lockats dit av de matrester som de sparat i en tom påse utanför vindskyddets vägg.

   Vad skulle de nu ta sig till?

   De kröp tätare ihop och höll nästan andan. Så fick de se en mörk skugga närma sig öppningen.

   OH! – Det var en mänsklig gestalt, fick de se. Klädd helt i svart kappa. Långkappa var det! Det var ju lite märkligt, för något sådant mode var det inte nu för tiden. En lustig stor luva, nästan som en kapuschong, täckte håret, men att det var en man det såg de båda två.

   Algot var den som var modigast av grabbarna, så han frågade:

   – Hade farbror tänkt övernatta här? – Precis som vi gör? tillade han.

   Gestalten svarade inte, utan såg bara stumt på pojkarna. Därför ställde Algot sin fråga ytterligare en gång, utan att få något svar. Då reste sig Per-Helmer upp och frågade vad gestalten hette och var han kom ifrån. Det blev inget svar på den frågan heller. Fast vid denna fråga vände gestalten sig om och började avlägsna sig.

   Det såg mycket konstigt ut när mannen rörde sig. Han gick inte på vanligt sätt. Han flyttade sig glidande över både mossa, ljung och sten. – Han liksom bars fram ända ner till stranden. Pojkarna såg att han även fortsatte en bit ut på tjärnens mörka vatten där månen speglade sig.

   Månstrimman på tjärnens mörka vatten blev plötsligt fylld med uppstigande rörlig dimma som tätnade runt gestalten och det såg ut som om en uppvind försökte röja dimman ur vägen. Där i dimman försvann gestalten och pojkarna darrade av skräck.

   Efter en liten stund började grabbarna huttra och frysa. Om det var av nattens fuktiga sjöluft eller på grund av frigjorda negativa energier från gestalten, kunde de inte veta, men nu … Nu, var nattsömnen förstörd. – Raskt hjälptes grabbarna åt att plocka ihop sina grejer, men fiskedonen var borta. Hade gestalten tagit dem?

   – Algot! ropade Per-Helmer, har du flyttat på fiskedonen?

   – Nej, det har jag inte. Vi kom ju överens om att ställa dem bakom väggen, minns du väl.

   Grabbarna strosade runt en stund utan att kunna finna varken drag eller kastspön. Rätt som det var fastnade en krok i Algots byxben. När han gjort lös kroken och följt linan en bit genom ljungen försvann den upp mot taket på vindskyddet. Där uppe på taket låg fiskeredskapen. Men vem hade lagt upp dem så högt?

   Den frågan fick aldrig något svar. Algot och Per-Helmer stuvade ihop sina saker i ryggsäckarna och fäste snabbt fast dem på mopedernas pakethållare och började startförsöken på sina åkdon, men inte en suck från vare sig Algots eller Per-Helmers moped. Det fanns inte minsta liv i motorerna – hur de än kickade.

   – Per-Helmer, sa Algot, nu sticker vi ifrån hela skiten, det spökar ju för fullt! Inget är som det var för bara någon timme sen. Inte ens min ficklampa behagar lysa och jag mår dåligt! Vi lämnar skiten …! Kom Per-Helmer! flåsade Algot.   

   – Lugna dig! Du kan väl inte gå eller springa ända ner till byn heller…? Vi tar mopederna med oss! Det finns väl utförsbackar som vi kan pröva rullstarta i, vet-ja!

   Per-Helmer nästan röt åt sin kamrat för att lugna denne, för nu var det han, den vekare och mest rädde, som blivit den modigaste av de två för en gångs skull. Han blev själv förvånad över sin rådighet.

   Ja, okej då! svarade Algot snäsigt och började raskt dra sin moped genom porsen som doftade av nattluften och ljungriset som liksom ville haka tag i både mopeden och även i hans ben. Det kändes som om ljungens grenar grep efter honom som smala illvilliga fingrar. Han hackade tänder av rädsla blandad med frossan.

    Algot höll krampaktigt om styret och pulsade sig uppför slänten och ut på vägen. Det var ju månsken som väl var, för mopederna kunde ju inte ge något ljus när de inte startade och ficklampan strejkade ju också.

   Till sist var de tack och lov uppe på vägen båda två.

   Algot som var först upp på vägen och dessutom nu den räddaste, provstartade så fort han bara kunde – och då hoppade motorn i gång vid första försöket.

   – KOLLA! – HÖR! Den går ju! gastade han åt Per-Helmer. Försök starta du också! vrålade Algot för att överrösta motorn.  

   Per-Helmer hade fått in en otrevlig gren i bakhjulet på sin moped, men lyckades till sist bli herre över situationen och gjorde en provstart. Det lyckades. – Mopeden gick igång omedelbart. Den här händelsen skulle pojkarna sent glömma.

 

© Ingbritt Wik

 

Dansarvallen där tre socknar möts.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe