S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

En Märklig Kvällspromenad

Åter Berättelser Index

En märklig kvällspromenad

 

D

et gamla torpet Hulvik var bebott varje sommar av Moa och hennes fyra katter. Hon hade köpt torpet för att ha som ateljé. Nu var den här fina sommardagen till ända, konstaterade hon.

   Moa hade ätit en sen middag och klockan var nära sju. Disken fick stå, för hon hade inte bjudit in någon, så varför skulle hon stå inne och diska, när hon kunde låta kattkraken få komma ut i den ljuvliga sommarkvällen.

   Något bra på TV ansåg hon att det inte var, och aldrig att Moa skulle sätta sig framför den en så fin sommarkväll. Det brukade hon inte göra. Achilles som katten hette, hade fått sin dom av veterinären. Hans dagar var räknade och det var med sorg de genomlevde varje dag, han och Moa. Katten var opererad två gånger för cancer, men nu skulle inga fler operationer göras. Så var det bestämt.

   – Achilles! Kom …! Vi tar en promenad du och jag. Efter den gör vi fyr i den öppna spisen och grillar korv precis som vi brukar. Det blir väl bra?

   Achilles svarade och babblade på sitt vis och gick före in i huset, som om han hade förstått att det skulle bli promenad i sele den här gången. För det skulle det bli för säkerhets skull.

   – Vi går ner till ån, där kan vi gå säkra för ryttare och även för hundar … skulle nästan tro att inga främmande katter går där heller. Jag tror inte att någon katt frivilligt kryper genom det här gräset ända ner till ån, inte utan anledning i alla fall. Fast jag bär dig ner till ån. Det blir väl bra?

   Achilles var med på noterna och de låste dörren med dubbla slag. Moa bar Achilles över trädan och ner till åns strandkant. Där satte hon sig ner med Achilles i knäet för att vila en stund. 

   – Aaj … aj! Är det brännässlor här vid strandkanten? Sa Moa förtretat när hon suttit en liten stund. Hon hade slagit sig ner på en tuva med ettermyror, det var inte någon tvekan om den saken.

Fast det fanns gott om nässlor också upptäckte hon. Moa gnuggade på betten och grymtade förtrytsamt, sedan strök hon spott på en röda fläckarna som sved som eld på den bleka rumpan.

Hon blev på så vis tvungen att resa sig upp och fortsätta längs strandkanten, fortfarande med Achilles i sina nästan avdomnade armar. Han var tung och det hade ju varit en oländig terräng. Hon ville ju inte trampa ner det bästa gräset, utan ballanserade på en dikesren, där vallgräset inte var lika högt och fint, men där tuvorna av kvickrot stack upp som osynliga alptoppar nere vid marken. Man såg dem inte för gräset, utan stod på alla fyra först när man snavat över dem. Achilles hade nog undrat vad allt detta gick ut på. Han skulle ju få gå så fint nere vid ån, hade hon lovat. Som det var nu, så tappade ju Moa taget om honom gång efter annan och rätt vad det var låg de ju i gräset båda två. 

   ”På slät mark hade hon lovat” – Mjau … Achilles skakade på huvudet. Hon visste nog inte alls vad slät mark betydde, tänkte han, utan att säga vad han innerst inne tyckte om dessa abrupta huvudstupa färder ner i grönskan, höll han god min och spann lite när han kände för det.

   Det var faktiskt redan i våras som Moa utlovat det där med promenad på slät mark. Innan brännässlorna och detta förbaskade älggräs växt sig mer än meterhögt – som en urskog. Men den promenaden blev inte av förrän nu. Allt var uppväxt nu och på de få ställen där det inte var älggräs, var det brännässlor eller så var det söndertrampad dyig strand och stora komockor … Stängslet som man inte såg från huset gick lite var stans. – Taggtråd … taggtråd …! Härsan o tvärsan o lite överallt … högt och lågt. Både en och två och även tre rader på de flesta ställen. Vad för slags små kryp till kossor hade de tänkt att de skulle skaffa sig – egentligen?

   – Kan inte vara värre med taggtråd på självaste Hinseberg, uttryckte sig Moa förtretat. Näee! Jag trodde att strandkanten var ren och fin, och fri från både koskit och höga djungelväxter. Här är STAKET och all smörja, sa Moa uppgivet när hon trampade i en relativt torr komocka. Hur kommer vi förbi här? Säg mig det du Achilles! Jag hade tänkt att vi skulle kunna gå längs med åkanten och sedan snedda upp vid bron där traktens pojkar brukar fiska. Jag hade då rakt inte väntat mig att stängslet skulle sitta ända ute i vattnet. Nu vill det mycket till att det inte blir kattbad här, stönade Moa och började dra av sig en stövel.

   Nu fick Moa ta av sig både stövlar och strumpor, kavla upp byxben och hålla Achilles koppel kort. Hon var tvungen att vada ut en bra bit så att hon kunde komma förbi stängslet, för just där var det lika mycket taggtråd som vid Öst-Berlin-muren.

   – Hoppas att bonden inte har minerat ute i vattnet också, fattas bara det, nästan snyftade Moa.

   Hon lyckades få tag i yttersta stolpen och krängde sig runt den med Achilles i famnen och stövlar med tillbehör instoppad under jackan. Precis i strandkanten trampade hon snett och tappade taget om katten, men Achilles tog ett skutt och landade på en gammal kvarglömd saltsten och klarade sig utan minsta väta. Moa, som tappat balansen körde ner båda händerna i strandkantens dy och ena knäet i vattnet.

   Den sandstrand som nog funnits en gång, den var för länge sedan nedtrampad av de vilda bufflarna när de sökt sig till sitt vattenhål när kvällen nalkats och de ville släcka sin törst inför den stundande natten. Så gick Moa och predikade medan hon tvättade av sina händer och tog på sig strumpor och stövlar igen.

Achilles undrade om detta verkligen var en ofarlig promenad … Fanns det vilda bufflar – som Moa pratade om, då kunde man väl lugnt säga att man var ute på Fisens Mosse, jamade han till Moa, som svar på hennes Buffelberättelse.

   Detta var väl värre än alla hästar och hundar i världen för hennes del, ansåg Achilles i sitt stilla sinne. Själv fick han ju knappt sätta tassarna i grönskan mer än när hon tappade honom eller satte sig ner för att vila. – Nästa gärde blev i alla fall lättare att gå på, för det var betat. Det måste ha varit de där bufflarna som betat och gnagt så rent från gräs.

   Det gick inte att ta sig igenom på det ställe där de trodde att de skulle kunna krypa under … och vidare upp till järnvägen.

   – Oj! Titta Achilles, här är ett dike … rena krondiket, deklarerade Moa och ovanför är det flera rader med taggtråd. VAD har de haft för djur här en gång i tiden? Har det varit får eller miniatyrdjur av något slag? Aldrig har jag sett taggtrådar sitta med så tät mellanrum. Det är ju knappt att en hare kan komma under utan att skrapa sig på ryggen och få revor i pälsen, eller vad säger du Achilles? Inte ens du skulle kunna gå rak under de här trådarna, det försäkrar jag dig.

   Hon fick traska tillbaka längs taggtrådsstängslet ner till ån igen, men fann en relativt bra plats att ta sig in på ytterligare ett nytt gärde, ”utan att behöva bada igen”. Fast då var det ett annat problem, som dök upp! Längst bort stod en flock kor och ungdjur i nattvila, för nu var det sedan länge mörkt. Bara det inte var några ungtjurar med i samlingen skulle det nog gå bra, fast kor var enormt nyfikna, det visste hon av gammal bonde erfarenhet. Hon tryckte Ackhilles så hårt mot sig att han knappt kunde andas. Nu var han innanför jackan: ”I fall det skulle komma någon kossa”, så är det säkrast att jag har dig där, hade Moa sagt till honom när hon drog igen dragkedjan, så det bara var några morrhår som stack fram.

   Jaha, ja! Där har vi de vilda bufflarna, tänkte Achilles.

Nästan uppe vid järnvägen, såg hon att djurflocken började röra på sig åt deras håll. Typiskt!

   – De kunde väl hålla käften åtminstone, viskade hon i Achilles öra. Den där brokiga gapar ju så gällt som om hon var i målbrottet. Hon väcker väl den enda äkta bonden; så denne släpper ut hunden på oss.

   NU … är MOA rädd, tänkte Achilles, och det hade han alldeles rätt i. Hon var mer än skraj att de skulle väcka hela huset där bonde med fru och kanske unga söner sov. Vad visste hon? Kunde inte koskrället hålla käften” åtminstone. Kor brukar normalt inte böla nattetid. Varför de inte brukade det, kunde inte hennes tankar klargöra, men hon hade inget minne av att hon någonsin i detta liv hört några kor råma och böla rakt ut i mörka natten. Det måste betyda stor fara när de gör så, tänkte hon. Då är det sannolikt att bonden tänker det samma – och beger sig ut för att se vad som står på. Hund hade de. Det visste hon, för den brukade hon höra från sitt torp. Den här gården låg ju längst bort, så nu var de en bra bit hemifrån.

   Det pep och sved i hennes luftrör när hon snubblande sprang och kröp mot järnvägen.

   Nu gällde det att komma först till järnvägsbanken. Kom korna dit först, ja … vart skulle hon och Achilles då ta vägen? Nu kände även Achilles att det var något som inte stämde. Moa sprang, det kände han, och han kände även lukten av hennes stresshormoner så det stack i nosen.

   – Fort Achilles, väste hon och slängde Achilles över alla taggtrådarna, så häftigt att han nästan fick hicka i skrämseln när han landade på järnvägsrälsen. Nu såg de hur en kossa kom stressande åt deras håll. Moa gjorde fast hans koppel i en stolpe. Kastade sig själv på mage, men fann att hon inte kunde komma under nedersta taggtråden utan att den fastnade i ryggen. Hon vände sig kvickt på rygg för att kunna kasa sig under, medan hon försiktigt kunde lösgöra och lyfta taggtråden, där så behövdes. Kossan närmade sig med bestämda steg och nyfiken blick, medan de andra höll sig på behörigt avstånd.

   – Jaha, du …! Hej på dig du! – och tack min Gud för att du har ett juver, gnällde Moa där hon låg på rygg i gräset. Då lär du inte vara så farlig, men låt bli att flåsa så! Din andedräkt luktar klöver.

När Moa nästan hade tagit sig in på andra sidan stängslet, slängde kossan ut slipsen. Jesses – vad den rev! Kossan hade inte tänkt tvätta Moa … nej, det var något matnyttigt alldeles bredvid Moas ena öra som kossan ville ha, och råkade av misstag slabba lite över Moas ena kind. Den tvättlappen var inte av mjukaste material, det kunde Moa konstatera av bara en enda slick, det kändes som om kossan hade sandpapper på tungan. Andedräkten var varm, fuktig och kärleksfull … eller ska man säga kamratlig på något konstigt sätt. Kossans ögon var stora och lyste i natten av ren förundran över att det fanns en människa vaken vid denna sena timme. Hon tyckte kanske om att få lite mänskligt sällskap.

   Achilles såg ut som en katt på ett Påskkort. Svansen som en julgran och det korta håret på ryggen stod på ände. Vad är det här för en kvällspromenad …? Såg han ut att tänka. Än var inte faran över. Klockan var så mycket att det nu var släckt överallt i gårdar och hus. Endast hos tandläkaren som bodde precis vid järnvägen var det tänt.

   Nu skulle de ta en lugn promenad på gamla nedlagda järnvägen. Lite skumpigt mellan syllarna, men folk brukade gå där på dagtid. Nattvandrare som Moa och Achilles var nog inget som hörde till vanligheterna.

   – Älskling, vi klarade det, kuttrade Moa i Achilles ena öra och pussade honom så att hälften varit nog. Nu ska du i alla fall få gå på egna ben som jag lovat dig, jollrade Moa. Satte kopplet i friläge, så han kunde gå fem meter före om han ville. Han gick inte fot som Zaraj gjorde.

   Glädjen blev inte långvarig … OH, nej! Det kom en bil när de var precis mitt för tandläkarens tomt som gränsade in mot järnvägsbanken. Utebelysningen tändes och hundarna släpptes ut. Achilles var vid det här laget less på alla upprörande scener och började tjuta som bara en siames kan. Det hjälpte ju inte att be honom vara tyst. De där hundarna kunde ju höra dem och väcka intresset hos tandläkaren och besökaren! De behövde bara titta mot järnvägen till så skulle de – utan svårighet i den dunkla belysningen – kunna se MOA vara ute och katt-natt-vandra mitt i natten. Vad skulle de ha att säga …? Till eller om henne … Hundarna … kunde ju lukta sig till att någon var där, även om hon fick tyst på Achilles.

   Moa slängde sig kvickt ner över Achilles, flängde upp sin jacka och trodde att hundarna på så vis inte skulle känna vittringen av Achilles. Och att Achilles kanske inte skulle höra hundarna så bra eller känna deras doft och bli skrämd. Själv var hon minst sagt skräckslagen! Tänk om tandläkaren tog sig en liten titt för att förvissa sig om vad hundarna skällde på och fann henne liggande som död, mitt på järnvägen, med katten under sig – dessutom fullt levande. – Så fruktansvärt förnedrande. Det skulle väl sägas då att konstnärer … jag de gör skäl för namnet … ”konstiga” i alla fall! Moas hjärtat dunkade så hårt att det susade i öronen på både henne och Achilles. Hon började klia honom under hakan och på magen … viskade och flåsade för att försöka lugna honom.

De fick ligga där en bra stund innan bilen åkte och tandläkaren tog med sig hundarna och gick in. Ytterlampan lyste fortfarande när Moa reste sig upp och skyndade förbi på rälsen med Achilles i famnen.

   Äntligen var faran över och de var ute på grusvägen. Oh! Så ljuvligt att få gå på fast mark. Nu fick i alla fall Achilles gå hur långt i förväg som han kunde och det var enligt kopplet fem hela metrar. Det vågade han till sist göra. Det var underbart tyckte han. Nu var de så nära sitt eget torps uthus, så nu kunde han känna igen sig. Han skyndade på stegen så Moa nästan fick halvspringa, men så for det ut något grått framför honom och han tvärstannade. Han var nog inte säker på vilket slags djur det var som kom så fort utfarande ur gräskanten och som lät som en aktersnurra i miniatyrformat. Rädd blev han väl först, men hälsa, det hör ju till artigt beteende så här grannar emellan, för det förstod han nog att de var. Fy … så vassnäst den varelsen var. Han ryggade baklänges efter första försöket till hälsning.

   Det var Mor Igelkott, hon som av Moa blivit kallad: Grevinnan. Hennes unge fanns nog där inne bland löven någonstans, han också. Honom hade Moa döpt till Lorden. De hade tydligen också givit sig ut på nattpromenad, men det var ju mer förståeligt, för nu var det ju deras timme.

   Grevinnan sa faktiskt något om att hon tyckte det var fel tidpunkt för Moa och Achilles att vara ute på … Achilles översatte till Moa vad Grevinnan sagt och han fortsatte att tolka Grevinnans tal: hon hade undrat när hon nästa gång skulle få tunnpannkakor med sylt, för då åt Lorden så bra, hade hon påstått. Mjölk skulle inte Moa sätta ut, för det fick Lorden ont i magen av, men gärna lite järnhaltigt vatten helst utan skiffersmak, om det gick att undvika! Det kunde Moa få hälla upp i en stor skål nu när det var så torrt. De där fiskbullarna som Moa serverat idag, kunde kvitta, lät hon hälsa. Blodpudding och havregrynsgröt var inget som de längtade efter heller. Makaroner … jo, det kunde gå an, men då skulle det vara lite italiensk köttfärssås med också, inte bara det ena … Potatis var inte nödvändigt och då rakt inte sill! Kasslern kunde någon annan få ta hand om, för så gott om vatten att släcka törsten med efteråt, det fanns det inte var som helst den här sommaren, lät Grevinnan upplysa via Achilles.

   Hur en Igelkottsfamilj kunde leva i fred och frihet och samsas under samma uthuslänga som flera sambopar av djurarten Grävling … – det var för Moa en gåta, så hon bad Achilles fråga om de var ovetande om varandra. Grevinnan hade svarat att det var annorlunda i djurvärden … Där åt man inte upp sina grannar eller mobbade ut en annan ras, inte ens om rasen råkat tillhöra den vanliga husmanskosten för infödingarna – alltså grävlingarna. Det hade bara blivit så att de kommit att bo under uthusen samtidigt. Vem som bosatt sig där först visste ingen. Därför var det ingen som kunde säga att de hade hittat stället först.

   När så äntligen Moa och Achilles låste upp sin stugdörr, möttes de av tre andra undrande katter. Klockan var 23.30  Deras ”lilla promenad” hade tagit fyra och en halv timme. De andra katterna ville knappast kännas vid dem, när de kom hemdrullande så sent.

Dessutom så luktade det – skunk, ko, hund, häst och koskit, väl blandat med gräs, hö, lera och jord och mycket mer onämnbara saker – om dem. Nej, det blev för mycket. Ingen grillning blev det heller. Moa slängde sig ner på soffan sedan hon druckit några liter vatten och Achilles, han började tvätta sig. För han sa att det luktade hundlort av honom, sedan Moa vräkt sig över honom på järnvägen, som dagtid var allas promenad­stråk. Dessutom lämplig för hundpromenader. Ormar hade setts mången gång på dagtid. Fast vem vet …

   – Rävar finns det gott om, de kan ha gått där nyligen, sa Achilles, för att ge ytterligare lite skräckkänsla i sin berättelse. Grävlingarna är ju också ute på jaktstigen vid en så sen timme. De är ju också nattdjur …, tillade han, så till och med lugna Sikita fick sina vågor att rulla som om det gått en havsbris genom hennes cornish-vågiga mjuka hår. 

   Stövlarna var allt som Moa fick av sig medan Achilles var vaken. Visserligen var han inte vaken så värst länge, men det var inte fysisk överansträngning som han var utmattad av, det var av skräck! Det verkade sannerligen som om Moa blivit överansträngd av promenaden. Hon började att snarka så Kamero upphov sin stämma och sa:

   – Nä, grabbar nu går jag och lägger en tass över gapet på Moa. Det där ljudet är då rakt inte kvinnligt och det är föga njutbart att lyssna till. Dessutom väcker hon den där opererade kraken Achilles, som nyss somnat.

    – Ja!  Det var då en konstig promenad, det må jag säga.  Är det inte det jag alltid har sagt: Genvägar är senvägar, avslutade Zaraj kvällens småprat och kröp ihop tätt intill Achilles och de andra.

 

 

© Ingbritt Wik

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe