S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Blådors Alla Helgons Firande

Åter Berättelser Index

BLÅDORS ALLA HELGONS-FIRANDE

 

D

et var Alla Helgons afton. Jag var på torpet. Hade varit där sedan tidigt på försommaren Det måste ha varit 96 eller 97. Det stod inget datum på anteckningarna, vilka jag hade skrivit ner för hand efter denna förfärliga upplevelse, som jag faktiskt aldrig kommer att glömma. Det var en ALLA HELGONS AFTON, som utan tvivel eller tvekan går till historien.

   Nå, det skulle föreställa ”Helgafton”. Inte för att jag brukar fira helgerna nu för tiden. Det gör mindre ont om man tar varje dag som om den vore en helt vanlig måndag!

   Iförd träningsoverall snubblade jag fram bland mina siameser. Man visste aldrig på vilket sätt man skulle komma ner för trappan, hel eller med flera benbrott.

   Det fanns ingen ledstång som man kunde hugga tag i, då man plötsligt kände att just den siamesen som nyss setts passera, kändes som en bekant knöl under foten.

   Även denna morgon kom vi ner – utan missöden, även om Za-Raj påstod att hans ena fot ömmade en del. Jag tror honom faktiskt!

Hur har vi det på musfronten …? Den frågan får Sikita svara på för hon föredrog att vara musvakt ibland. Det är ju på nätterna som dessa varelser vågar sig fram, så det blir ju ett sent jaktpass. Någon måste ju ha nattvakten… så den brukade hon ta. En siames har inte uthålligheten till det. De tröttnar efter bara någon timme och börjar skrika så hjärtskärande att man snabbast möjligt måste komma i tofflorna och hasa sig ut i den kalla övre hallen och ner genom den mörka trappan, om man inte kommit ihåg att tända innan man börjar stramlingen nedför trappstegen, med bara en nyvaken springa i sina ögon.

   När man öppnar köksdörren kommer siamesen ut som skjuten… och klagar högljutt över att han blivit kvarglömt, och förebrår en så att man får samvetskval, trots att man inte på långa vägar är vaken. Sikita hon finner sig i det mesta, hon är behändig. Aldrig sur eller förebrående över vad människorna utsätter henne för. Hon har en ängels vita själ!

   Väl nere på morgonen med alla armar och ben i behåll och med en härskara siameser i släptåg öppnar man köksdörren och möter Sikita som med ett vänligt litet mjaam, talar om hur natten har varit, och så hälsar hon grabbarna ”god morgon”.

Grabbarna är otåliga och undrar om det inte ska bli någon frukost i det där torphuset…

   De får sin frukost och jag får min, fast siameserna tror givetvis att jag får något som är bättre än deras och drar sig för att smaka på sin egen mat… De tittar förebrående på mig, en lång stund innan de börjar äta…

   Medan kaffet droppar ner, passar jag på att släppa ut bestarna. Att göra upp eld i spisen är numera endast sysselsättning för en skicklig ”pyroman”.

   Hur många kajbon jag har i skorstenen nu, vet jag inte. Jag har hittat döda kajor inne på golvet två gånger när jag har kommit dit ut allra först på försommaren. Sådana som tänkt bygga bo i skorstenen, men som halkat på någon sotflaga och åkt kana ända ner till den femkanaliga eldstaden… hur en kaja kan ta sig ut i dessa virvlande svarta gångar är för mig en gåta, men ut i rummen har de kommit, fast där har drömmen om ett eget litet bo tragiskt tagit slut.

   Det har varit ledsamt i sig, men varför inte välja en lite bättre plats från början? De borde ha lärt sig att där kan bli både varmt, rökigt och besvärligt på alla de vis. Fast nähej…! De gör som de vill – inte mer med det.

   Som sagt, kajor har jag hittat vid ett flertal gånger.

Däremot så har jag inte haft turen att hitta en karl som är så händig eller villig att denne har kunnat sätta ett nät över skorstenen.

   Snart vill Za-Raj in igen! Det är inte så konstigt för sommaren är för länge sedan förbi. Det är sen höst.

   Jag tar envist några extra varv på min stickning efter kaffet. Intalar mig själv att jag måste stanna inne en stund till, så att det blir ordentlig fart i spisen. På så vis får jag sticka några centimeter till. Det är kul att se det färdiga resultatet. Detta är en tröja med massor av flätmönster på. Flätmönster som jag har komponerat ihop ur olika mönsterböcker. Det är alltid en utmaning att se ifall man lyckas. Det brukar bli bra…

   Under dagen skulle jag hugga mer ved och så var jag tvungen att åka till Fjugesta för att handla. Om bilen startade – vill säga.

Jag lade in några extra vedträn i spisen och sköt draget en aning (det ”drag” som var sämre än en döendes inandning)

   Så gick jag neråt vedboden. Fick göra en tvärvändning, för att en siames plötsligt inte skulle bli två…! Za-Raj bevisade att han hade sin bakbensstyrka kvar, genom att ta ett hopp rätt upp på min axel. Han fick åka med till vedskjulet, men där tackade han för sig.

Han skulle undersöka om Grävlingarna sov, påstod han. Hur de nu kunde sova, i det oväsen som jag förde, var eviga dag, med mitt vedhuggande.

   Då jag titt som tätt blir tvungen att räta på ryggen står jag och ”tänker högt”. Det låter bättre än att säga att jag talar för mig själv.

Jag brukar bära in ved, när jag inte orkar hugga längre.

   Väl inne med flera omgångar ved som jag sorterat i vedkorgarna, satte jag mig framför öppna spisen och gjorde upp eld. Det var knepigt med spjället. Det gick att elda i både rummet och köket om man ställde spjället i ett speciellt läge.

   Bytte om och grejade med lite av varje. Jag skulle ju handla också. Diskvattnet kokade nästan, så det var väl säkrast att ta den där förtretliga disken som jag inte fattade varifrån den hade kommit.

   Efter handlingen som inte bestod av något extra helgspecial, blev jag tvungen att kliva i vedhuggaruniformen igen. Nu hade det blivit både kalla och blåsiga nätter.

   Grundvärmen i detta hus utgjordes av ved. El var bara hjälpvärme. Innan det blev mörkt tog jag på Za-Raj selen och tog en liten promenad neråt skogen. Vi gick nästan ända ner till den lilla röda stugan! Den som tillhörde en präst och dennes far. De brukade vara där när de hade någon ledighet. Det var en fin liten stuga med gamla anor. Trots den ytters lilla yta den bestod av, hade den en gång i tiden rymt många barn och ett föräldrapar som slitit och strävat. 

   Zaraj och jag stannade under kraftledningen vid en fin tuva lingonris. Za-Raj tyckte inte om underlaget. Därför satte han sig bekvämt tillrätta på min rygg, medan jag plockade lingonris. Något lite grönt och grant skulle vi väl ha att sätta på köksbordet, det var ju i alla fall helg. Lingonris med några tallkottar i skulle nog bli gulligt i en skål, så vi vände hemåt med det vi funnit. Vädret var ju milt, även om det var dimmigt.

   Efter det sista vedhuggarpasset var jag både svett, skitig och hungrig. Satte på en kittel vatten. Nu skulle här tvagas!

På övervåningen var det i alla fall drag, så det gick åt ved. Lade in en extra stor omgång, större än jag brukar. Stängde dörren och gick ner för att tvätta mig, så att jag åtminstone kunde vara ren när det var Alla Helgons afton. OH – så skönt det skulle bli att få tvätta skiten av sig, rent ut talat så var jag …! Ja menar; inte så där väldigt ren…!

   Det dröjde inte många minuter förrän jag hörde tonerna från en olycklig siames. Jag hörde att det kom uppifrån, trots att ingen hade följt med mig när jag var uppe för att lägga mer ved på brasan.

   Nu har jag vant mig vid att dessa tempelkatter som det lär ska vara, även kan dematerialisera sig ibland.

   Visst var Blådor – som jag kallar honom, fast han heter ju Kamero – inne på sovrum­met. Varför i all ”Fridens Namn”, sjöng han på en så gråtmild serenad? Han lade in hela sin själ i sin klagan. Varför gick han inte ut själv? Det kunde han ju! Hade det varit som vanligt, skulle han bara ha öppnat dörren ut till den kalla övre hallfarstun. – Kanske satt sig en stund i hallfönstret och ägnat sig åt fjärrskådning, medan värmen pös ut från sovrummet. Då det blivit lagom kallt på sovrummet och lagom varmt ute på hallfarstun, då först… skulle han ha gett upp ett vrål utanför köksdörren!

   OH…! Nej! Han hade låst om sig… Hur jag än rucklade med nyckeln, så öppnades inte dörren.

Blådor skrek ännu värre nu när han hörde mig utanför. Vad skulle jag nu ta mig till? Där inne hade jag handväskan med bilnycklarna i. Jag hade även allt annat i klädväg där också, med undantag för ytterkläderna som hängde i farstun.

   Min hjärna hade redan kopplat på extraaggregatet och jag lutade mig tungt mot den stängda dörren.

   Frågan var: hade jag några bekanta som kunde hjälpa mig, i denna minst sagt hjälplösa situation…? Jag visste redan innan jag började gå igenom mina manliga bekanta, att det inte skulle finnas någon som hade tillfälle. Jag hade för länge sedan slutat fråga dem! Det brukade alltid bli nej – med en ursäkt som var ”lika långt från sanningen som solen från månen…!”

   Ett desperat försök kunde jag göra, för det fanns en liten möjlighet att Esko kunde hjälpa mig. Det hade han faktiskt gjort ibland när jag varit illa ute. Jag ringde till Esko. Han hade tagit en grogg, så han kunde inte ta bilen, talade han om. Detta hjälpte varken mig eller Blådor-Kamero. Jag kunde ju inte hämta Esko, för mina bilnycklar hade ju Kamero inne hos sig i sitt instängda sovrum.

   Kofot hade Esko ordinerat och beskrivit precis hur jag skulle göra… Det var bara det att; DEN fanns inte där den skulle vara… Förtvivlan, blandat med rena mardrömmar av hemska minnen, rann som en strid vårbäck genom min hjärna, medan jag stod där och rucklade med nyckeln.

   Jag sände böner upp till vår Herre och Gud, att jag skulle få en idé om något som jag ännu inte hade kommit att tänka på! Kanske minnas någon gammal bekant som jag kunde ringa till och få hjälp av, men inget som var nytt rann upp i min bekymrade och övertröttade hjärna.

   Jag hade ju öppen eld. Det kunde kastas ut glöd som antände trägolvet framför eldstaden. – Skorstenen som var fylld med kajbon…, där kunde kvistarna givetvis bli så varma att de antändes och en rejäl soteld kunde utbryta. Skorstenen som inte klarade vilken hetta som helst, på grund av att den var gammal, där kunde ju även finnas sprickor och det kunde bli gnistor som trängde sig in till de nära liggande stockarna som vid det här laget på året var torra och varma...

   ”Fader Vår…” Kanske skulle spjället behöva skjutas till en aning, det öppnade jag antagligen när jag lade på mer ved. Säkert skulle det behöva skjutas till så det inte blev alltför stark fart! Oh! Vilka kval: att inte ha NÅGON ENDA MÄNNISKA; att dela glädje och sorg med…

   Det är nog ingen som fattar vad jag har haft för ett liv. Ingen av mina närmaste i alla fall. De som man kallar ”sin anhöriga” – de har den absolut minsta insikten i hur eländigt ett liv kan bli för en del, när otur och sjukdom hänger med som frimärket på ett brev… De har aldrig frågat mig hur jag vare sig mår eller hur jag klarar mig… Då är det i så fall helt utomstående människor som vet hur jag har det, i den mån jag har haft någon som jag kunnat prata med om mina problem och svårigheter.

   Empati…! Det tror de flesta är det samma som sympati. Jag säger bara: de skulle nog behöva lära sig ett och annat. Fast det sker i de flesta fall inte förrän den individen själv råkar illa ut!

Eldsvådor – det allra värsta som jag kunde tänka mig att vara med om. Jag har alltid varit livrädd för eldsvådor. Tänk om det skulle ta eld. HELA HULVIK nedbrunnet med siameser och värdeföremål. Neeej…, tanken var så hemsk och outhärdlig, att den gav mig något som man inte kan klä i ord. Ångest räcker inte… SKRÄCK – blandat med – VANMAKT! Paniken kändes inte långt undan…! Bäst att blunda och hoppas på ett UNDER… Lika bra att lämna ut sig åt ödet… Den tanken var väl en omedveten tanke när jag blev stående kvar – vilande mot dörrkarmen, reklande med nyckeln fram och åter. Som handlingsförlamad stod jag där, vet inte hur länge och katten ylade på andra sidan.

   Helt plötsligt… som genom ett TROLLSLAG, gick låsregeln tillbaka och dörren gick att öppna…! Vet inte vad jag ska tro att det berodde på. Fick jag HJÄLP…?

   Kanske hjälpen hade givits mig ”just genom att jag passiviserades” och bara ställde mig och tänkte, medan jag samtidigt bara på måfå rucklade på nyckeln. Det blev väl större och större glapp… och till sist släppte väl låsregeln taget… Eller vad ska man tro?

   Blådor sa inte tack till vare sig mig eller till någon Högre Makt – men det gjorde faktiskt jag! Det var inte BlådorKamero som jag tackade utan en ännu STARKARE KRAFT!

   Om man går i tankar att bli siamesägare. Då bör man i god tid ta ett snack med vår ”Store Gud”, för då behöver man anställa ett helt gäng SKYDDSÄNGLAR. Någon av dem måste vara ”heltidsanställd”. Inte för att den katten är speciellt svår. De är ju så kallat Tempelkatter allesammans, (Sikita är en Cornish rex, men en större ängel än alla siameser tillsammans). Siameserna är fromma faktiskt, men tar antagligen för givet att högre makter följer i deras spår, innan de själva ens har hunnit kliva ur dem.

   En mer påhittig katt får man leta länge efter.

Intelligenta och sällskapssjuka är de – för att inte tala om avundsjuka … De är värre än barn som fått småsyskon i sin värsta trotsåldersperiod.

 

© Ingbritt Wik

Illustrationer och Foto © Sven Göthe