S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

B-Mans Bilstart

Åter Berättelser Index

BOMBMANNENS BILSTART (1997 i dec.)

 

D

et låter hemskt att kalla den här mannen för ”Bombmannen” – Karbidmannen låter inte lika drastiskt. B-man är snäll och ärlig, men något av det envisaste vår HERRE HAR SKAPAT!
   Jag hade detta år, precis som året innan, blivit kvar ända fram till Lucia ute på torpet. Riktigt så långt komna i almanackan var vi inte när detta fyrverkeri utspelade sig.

   Anledningen till att min gamla svårstartade maskin stod nere vid uthusen, där det inte finns någon ström, var den dåliga vägen.

Jag beställde grus någon gång på försommaren. Sedan underhöll jag beställningen genom att ringa och påminna med jämna mellanrum! Det räckte dock inte … Gruset förblev på beställningslistan och de skulle komma vilken dag som helst …! Svaret var så lika varje gång, att man kunnat tro att det var en inspelad fras, men den som sa det kunde även svara på annat.

Det hade frusit på och tinat upp igen några gånger. Då blir en lerväg som ett farligt gungfly. Det fanns helt enkelt ingen botten i vägen. Hade kört fast rejält några veckor tidigare och ville absolut inte göra om det. För jag hade nästan knäckt mig på kuppen. Det är egentligen ganska lustigt att det kan bli lika halt i en lergrop som i en snödriva.

   Jag vet inte hur mycket granris jag bar från skogen för att lägga under hjulen. Det var tur att de röjt, så att det bara var för mig att samla upp det och bära. Jag höll på med detta större delen av en lördag och söndag. Bilhjulen drog ner granriset likt en hungrig jätte – utan att komma upp, men den kanske kom en liten bit längre fram i lervällin­gen. Nu var det faktiskt bra för mig att jag hade varit med om detta många gånger förr.

   Mindes den gången då jag körde fast en liten ”Renault-bil” vid Kolbotten hemma på min barndoms väg. Den gången var syrran med. Inget ris i världen tycktes hjälpa, men så blev Vanja som HULKEN … Nästan grön av ilska. Jag vet inte än i dag om hon ensam lyfte upp bilen eller om hjulen fick ett litet fäste någonstans, så att bilen hjälpte till. Upp kom vi i alla fall, och det med fart.

   Åter till bilstarten. Jag hade ringt till Greger, min son, för att höra hur man skulle sätta startkablarna. Jag hade vanan inne en gång i tiden, men nu ville jag försäkra mig om att det var rätt. ”Den där glömskan kommer ju så fort det är något man inte gör varje dag” För säkerhetens skull skrev jag upp momenten på en lapp som jag lade i min jackficka. Jag visste hur envis B-man kunde vara … Och jag har ännu större respekt för knallgas än för karbidgas, men det hade inte B-man.

   Jag höll startkablarna bakom ryggen medan jag pratade med honom. Mina händer slöt sig krampaktigt om kablarna när han bad att få dem.

   Jag sa att detta tar vi teoretiskt först. Asch! sådana dumheter ville han inte vara med om. Nej, det var kanske inte nödvändigt, tänkte jag och räckte mycket motvilligt kablarna till honom.

   Han började sätta dit dem, men i FEL ordning. Mot mina vildaste protester bad han mig att fästa klämman på batteripolen, som var +pol till råga på allt – Vad skulle jag göra? Det var ju FEL …!

Jag vägrade i alla fall att sätta klämman på batteriet. Själv brukar jag alltid fästa i skärm­kanten.(Dessutom inte på +pol.) Så det blev skärmen även denna gång. Det gnistrade vackert i det vintriga eftermiddagsdunklet när jag satte dit klämman.

   Jag tog snabbt bort klämman igen. B-man skrek: ”Sätt dit den igen – men sätt den på batteriet!”

   – Nej, aldrig! svarade jag. Det kan bli en ”knallgas­explosion”, så vi mister ögonen båda två.

   – Knallgas! sa han riktigt spydigt, det finns det inget som heter, upplyste han mig om.

Fast det måste han väl ha vetat …?

   Strävt beordrade han mig att sätta dit klämman. Satte i skärmen igen. Han blev irriterad på mig och undrade om jag inte såg att färgen på skärmen brann upp …? ”Det är både min skärm och min färg”, skrek jag tillbaka åt honom. Att det kunde vara något fel vägrade han att inse.

   Tredje gången gillt …! Nu sätter DU fast klämman BATTERIET! beordrade han mig myndigt. Jag blev rädd, för jag blir det när någon skriker åt mig. Det var konstigt – något hindrade mig från att lyda, fast jag hade med en karl att göra. Man tror ju så lätt att de har rätt när det gäller fordon.

   Jag tog ett stadigt tag om klämman och stegade fram mot bilen, men satte den inte på BATTERIET, utan återigen på skärmkanten.
   Jag gick snabbt bakåt några steg. Inget PÅSK-fyrverkeri hade kunnat mäta sig med detta enorma gnistregn som lyste upp skymningen bakom ladan. Den skymning som snart skulle bli mörker. Plasten på kablarna hade också tagit eld och det brann för fullt. B-man skrek: ”Ryck lös SKITEN för fa…! Hur jag gjorde vet jag inte – för allt brann ju…? Kanske hade jag någon handske som jag drog på mig. Kablarna brann även sedan de hamnat på marken. Det var lite snö som jag sparkade ner dem i. Trampade på dem till dess de slocknade.

   Äntligen reagerade B-man:

   – Det måste vara ”något fel …”!

   – Är det inte det som jag har försökt säga hela tiden? utbrast jag lite fränt.

   Nu som allra först började han att titta på hur poler och kablar skulle förhålla sig till varandra. Ritningen som jag hade i min jackficka, hade jag för längesedan glömt bort. Det var ju den som jag skulle ha som bevismaterial för att jag skulle kunna bevisa att jag hade rätt – ifall just en sådan här händelse skulle uppstå, som nu hade uppstått.

   Nu när han insåg var felet var, då hade han ju eldat upp kablarna … Vi fick linda om klämman med en handske och vad det var mer, så att det gick att ta i den när den nästa gång skulle sättas fast. Nu då han inte kunde hävda att det var mitt fel, fick jag sätta fast klämman i skärmen! Bilen startade omedelbart, den vågade väl inget annat.

   För att få lite ström i batteriet, åkte jag till Fjugesta och tankade. Av någon anledning fick jag nästan tanka batteriet också. Vet inte vart vattnet tagit vägen. Men det behövdes en rejäl skvätt i alla fall. På hemvägen upptäckte jag att jag hade ett rejält spänningsfall på ljuset. Vet inte om det var en slump eller om det hörde samman med eftermid­dagens fyrverkeri! Generatorn lade av, så den fick jag byta. Jag hann göra några resor innan den helt slutade fungera. Vet inte om detta också berodde på denna ”Fyrverkeriafton”.

   B-man ringde lite senare på kvällen. ”Det där hade kunnat sluta mycket illa”, sa han. Det var ju det som jag varit rädd för hela tiden … Hade han pratat med någon ”Karl” om denna händelse? Det måste han ha gjort, för på mig lyssnade han aldrig! – Då trodde han ju inte att något var farligt.

 

© Ingbritt Wik

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe