S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

B-Mans Fyrverkeri

Åter Berättelser Index

FYRVERKERI (  1996  )

 

J

ag har enorma mängder sork på torpet. Tänkte att jag skulle pröva med karbid. Denna händelse, är så här efteråt som en rolig historia.

   En viss Herre … En viss ”mycket envis” herre, skulle hjälpa mig. Varför vet jag inte. Antagligen kanske han tyckte att det skulle bli kul. Han brukade inte ”frivilligt erbjuda sina tjänster”! Med andra ord: han var precis som alla mina andra herr­bekanta.

   1 liter karbid. Det skulle räcka långt trodde jag. Summan var väl överkomlig, men det blev dyra minuter … den saken är klar!

När jag började fatta hur Herrn´ hade tänkt gå till väga, då blev jag nog lite blek om nosen. Jag förstod att denna kemikalie hade han nog aldrig varit i närheten av på riktigt. Därför förklarade jag, att jag mindes karbidslamporna som mina föräldrar använde under kriget och lång tid under efterkrigstiden. Det är mycket noga, poängterade jag, att vatten och karbid blir i lämpliga mängder i förhållande till varandra, annars smäller det. Han flinade och såg på mig som om han endera hade sett mig för första gången eller som om han först då upptäckte vilken räddhare o dumbom jag verkligen var.

   – Nehej …! Nu sätter vi igång! sa han utan att svara på vad jag hade sagt eller varnat för.

   Jag förstod att detta inte gick att hejda, jag har aldrig tidigare lyckats hejda denne man förrän skadan redan varit skedd. – Nå, vi är utomhus i alla fall, tänkte jag och ställde mitt hopp till de högre makterna.

 

Spaden ner i sorkhål nr 1. – Sedan i med ¼ del av burkens innehåll, medan jag hoppade jämfota och skrek:

– Ge dig …! ge dig! Geee …

– Skicka mig hinken med vattnet! sa han myndigt och lugnt, som om detta var något han sysslade med varje dag.

   Jag lydde, mot min vilja, och räckte över en tioliters hink full med vatten. Han hällde ca. 8 – 9 liter vatten över karbiden. Det bara fräste till och slog upp som en ”Hiroshimarök”, så denne nästan två-metersman försvann helt i den tjocka, stickande röken.

Jag hade redan gått baklänges bra många steg, och skrek allt vad jag orkade åt honom att flytta sig ur vindriktningen, för det verkade inte som om han ens tänkte flytta sig. Han syntes som en mörkgrå gestalt inne i rökmolnet … Han måste ha hållit andan, för jag själv fick ju hosta.

   Efter denna ”atombomb”, trodde jag att han hade lärt sig läxan. ”Åh … nej!” Han kanske tyckte att det var förargligt att byta teknik till den jag hade ordinerat – nämligen: endast en liten bit karbid o några droppar vatten. Nej, så FUTTIGT laddar inte en RIKTIG KARLA- KARL.

   Hål nr 2, klart för drabbning! Då hade jag redan tjatat mig hes om karbidlampor som vi hade under krigs­tiden. Jag var ju bara ett barn på den tiden. Visserligen hade vi karbiden kvar längre än andra, eftersom vi saknade elektricitet. Jag minns inte något som helst tjat om farligheten att blanda karbid och vatten. Det var omtalat för oss en gång för alla och vi barn tittade på när mor krafsade ur den använda karbiden som var kvar i lampan sedan kvällen innan. Vi såg hur mor lade i ny karbid och knäppte ihop lampans bygel. Sedan tände hon den gas som blev och skruvade försiktigt på skruven som skulle släppa fram lagom många droppar vatten på karbiden … Det var väl för att det skulle bli lagom mycket gas, kan jag förstå. Själv gjorde vi barn aldrig något med lamporna. Någon­stans i min hjärna fanns ändå varningstonerna: PANG …! Trots att det aldrig hade blivit några tillbud hemma.

   Jaha – så var hål nr. 2. som en rykande vulkan. Vi såg ej till varandra på en bra stund, på grund av röken. Ett tag befarade jag att han hade sprängt sig själv i luften! För jag kunde inte se honom, för så tjock och mörk var röken, inte hörde jag honom hosta heller och inga svar på mina rop …!

   – ”Konstigt, konstigt …!”, gick han omkring och muttrade … en bit längre bort, dit han hade förpassat sig denna gång, vis av erfarenheten – från hål nr.1 kanske … Så säger han:

   – Det är konstigt att inte röken följer sorkgångarna och kommer upp vid nästa sorkhål, den går ju rakt upp för faa…! Han tystnade och snöt sig i näven, och såg mer än förvånad ut.

   – Det är inte alls konstigt, sa jag. Allt går för fort. Försök att lyssna! sa jag i en mer beordrande ton. Lite karbid och bara några droppar vatten räcker …! Gör så! Hör du det? Du hööö… r ju inte vad jag säger! Duu…

   Det var som att tala till en döv. Han svarade inte … långt mindre gjorde han som jag sa. Det var något som han aldrig brukade göra, oavsett vad det handlade om. Nej HAN tog sannerligen inte order av en kvinna. Försökte förklara att han hade för mycket karbid och på tok för mycket vatten. Förklarade för honom att röken inte kunde annat än gå rätt upp! Det var ju endast en KEMISK REAKTION! som han framkallade med dessa proportioner. Fast när jag sa det, då blev han tydligen ilsken. Röken skulle följa sorkhålen oavsett vad jag sa om kemi. Röken skulle inte alls gå rakt upp, men var felat låg kunde han inte begripa och mig kunde han absolut inte tro på …!

   Han svarade inte en enda gång på något jag sa till honom den där fyrverkerikvällen. Han fortsatte som om inget hade hänt. Jag var alldeles för irriterad, för att hinna bli rädd. Karln var ju som besatt. Hade jag inte sett honom i aktion tidigare i mindre farliga situationer, skulle jag ha blivit rädd för honom istället för karbiden.

Spaden ner i hål nr. 3. och ¼ dels liter karbid + 8 liter vatten. Det small rejält. Det var nog den kraftigaste smäll jag kunde tro att det kunde bli av karbid o vatten. Röken vällde upp mörk och stickande, precis som tidigare. Men nu hostade han till, så jag hörde att han inte hade gått till väders denna gång heller, men något annat slängdes emot mig. Det var en stor bamse sork, som råkat befinna sig för nära sprängplatsen. Några varningssignaler före sprängning sändes aldrig ut. Så hur skulle stackaren kunna veta vad som var på gång? Sorkstackaren kom som en projektil rakt mot mig i luften – som en lågt flygande svart tingest – orm eller fågel???

   Jag skrek till som om det var jag som hade blivit svårt skadad, istället för sorken. Min hjärna sysslade ju bara med en enda sak: ”hur får man hejd på en vilde?”  Dessutom innan grannarna dyker upp och undrar vad som står på …?

   Det sved i mina ögon. Det smakade svavel i min mun, precis som om jag hade sagt alla de fula orden som jag hade tänkt!

Näsan registrerade inte längre den fräna röken, den kändes egendomligt bedövad. Den satt kvar i alla fall. Det förnam jag genom att den rann som en dåligt stängt kran.

J   ag vädjade ytterligare till denne store människo­varelse, att ta bara några få bitar karbid i nästa hål. Dessutom att bara ta några droppar vatten, så att det skulle kunna bli en långsammare reaktion. INTE …! Han reagerade överhuvudtaget inte på ord…! – Jag Borde ha tagit burken ifrån honom – utan några överflödiga ord.

   Hål nr 4, stod i full fräs … Dessutom stod han åter igen i vindriktningen, som om han inget begrep eller var medveten om, så jag blev tvungen att gallskrika och vifta med armarna åt honom att flytta sig undan. Den mannen står ej att hindra vad saken än gäller …!  Det visste jag!

   Nog för att detta var ett bra sätt att ”skrämma” sork på, men nu var det ju inte skrämma ihjäl dem som jag hade ämnat göra. För att skrämma ihjäl en massa kolonier av sork, var nog inte ens detta tillräcklig laddning.

   Ja, så var det lilla roliga över och han såg inte ut som om han hade misslyckats. Fast å andra sidan, när erkänner en gammal ungkarlsstofil att han har

FEL …???

   Dagen därpå var jag utan karbid igen. Tänkte att kanske färgaffären i Fjugesta kunde ha. Där pratade jag med den äldre rare mannen som hade egen erfarenhet. Han var inte bara ägare till färgaffären, visade det sig. Han var torp och sorkägare också.

Min karbidburk skulle ha räckt länge, om vi gjort som han talade om att man skulle göra. Man skulle lägga bara några bitar i sorkhålet och endast några droppar vatten. Sedan skulle man täcka hålet med en brädbit. ”Det ska gå mycket, mycket sakta, så det hinner bildas gas”, sa han.  ”Gasen följer då gången”. På det viset skulle vi ha gjort. Nästan rätt hade jag, men brädbiten visste jag ju inte att man skulle lägga över. Det var ju i alla fall, nästan precis så här, som jag hade sagt till ”BOMB-mannen”.

   Om Herrarna lyssnade på den de uppvaktade, och behandlade henne som en varelse med hjärna! Då skulle de kanske ha en liten möjlighet, att bli placerad i kavaljerskön åtminstone!

Ja, det finns fler berättelser om Bombmannens och mina aktiviteter. Inte alla lika farliga som vissa andra, men ändå så har det ställt till förtret eller ekonomiskt trubbel för mig. Fast ingen människa har enbart dåliga sidor. Fast det är ju de dåliga som kan visa sig bli som roliga historier en tid efteråt. Kanske det är jag som inte kan hantera karlar på rätt sätt …??? Man börjar ju undra, det är ju aldrig ens fel … så var låg mitt i detta fall? TJATET KANSKE … Ärligt talat, vet jag inte och förresten struntar jag i det. Jag har så mycket att grubbla över ändå, så detta lägger jag till handlingarna.

   En sak är säker att den där stilla sommar­kvällen, som var stilla, så när som på att vinden drog lite, den blev ju ganska högljudd. Jag kunde se att över gärdet mellan Dansken och mig låg en ganska tät ljus rök, nästan som dimma. De andra grannarna såg ja inte för växtlighetens skull. På landet som det är så tyst måste ju detta ha väckt stor sensation. Vad som sades på bygden om mig, behövde jag aldrig höra, för jag håller mig för mig själv, så när som på Eivor närmast mig, men hon har aldrig frågat vad jag höll på med den där händelserika kvällen.

 

© Ingbritt Wik

 

 

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe