S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Berättelser

Predikan i Grytingskogen

Åter Berättelser Index

Predikan I Grytingskogen

 

O

m inte Moses kommer till berget, så får berget komma till Moses. Så kanske prästerna i Ölme socken resonerade på tidigt 1950-tal. – Nej, skämt å sido, så var det nog inte alls. Kanske var det lättare för folk ute i skogsbygden att ta sig till någon granne istället för att försöka åka ända ner till slättlandet och kyrkan. Det fanns ju inga bilar, och bussförbindelser fanns ju inte heller eftersom vägnätet inte var utbyggt.

Den gången när det skulle bli predikan i Grytingskogen kunde mina föräldrar ta sig dit genom att ro över sjöarna och vi barn kunde också följa med. Inte för att det var speciellt enkelt, men det var dock lättare än att försöka komma ner till kyrkan med hela familjen mitt i alla bestyr.

Hela familjen gav sig iväg i ekan – men hur det lät när hela familjen gjorde sig i ordning för att komma iväg, minns jag givetvis inte. Fast det är nog inte allt för svårt att gissa.

Om vi antar att barnen hette Vera, Mimmi och Anja, och att Vera är äldst och Anja den yngsta. – Så kan man väl med lite fantasi föreställa sig att mamma bad Vera att ta fram Anjas finklänning och hjälpa lillsyrran att få den rätt påtagen, medan mamma gick ut och gjorde klart i ladugården tillsammans med vår far. Förmodligen var det en hel del som föräldrarna hade att ordna med innan vi kunde lämna gården allesamman. Kaninerna skulle kanske ha lite mat. Hönsen skulle stängas in så inte räv eller hök skulle passa på att förse sig medan husfolket och kanske rent av även hunden hade fått följa med oss för att få lyssna till välsignelsen denna underbart vackra och varma sommar söndag.

Korna skulle väl förmodligen ut i hagen eller kanske vallas ut på skogen, som man sa när de fick gå utanför utskyggården. Kanske det till och med var någon kossa som skulle mjölkas en extra gång, ifall hon hade kalvat nyligen. Gödkalvarna skulle givetvis ju ha sin portion ljummen mjölk, och grisarna skulle ha sin mat. Annars var det givetvis inte som det skulle. Det var alltså en massa olika saker som skulle göras innan det kunde bära av.

Att Vera inte tyckte att det var speciellt roligt att följa med föräldrar och småsyskon till Grytingskogen på predikan, tar jag för givet. Hon var ju hela sex år äldre än Mimmi, och henne hade hon förresten aldrig riktigt tålt. Den systern – Mimmi alltså – hade verkligen kommit ivägen för Vera.

Att prata med lilla Anja som var så liten gav väl inte så stort utbyte heller. Så det hade nog varit roligast för Vera om hon fått stanna hemma eller tillåtits cykla ner till sin skolkamrat Lisen den här söndagen.

– Mamma! – Jag vill inte följa med till Grytingskogen. Jag vill hellre cykla ner till Lisen i Björndalen, får jag det? frågade Vera innan mor gick ut till ladugården.

– Nej, nu ska vi följas åt allihop. Det skulle se underligt ut om inte hela familjen kom, det förstår du väl, Vera.

– Jamen, jag tycker inte att det är roligt med en massa tanter och farbröder som bara babblar i mun på varandra och dricker kaffe. Prästen är ju så långrandig och torrtråkig. Det vet du ju, mamma!

Vera såg mer än olycklig ut.

– Jo, men Vera ... Var nu en snäll och duktig flicka. Det blir nog bra det här ska du få se. Vi ska ju inte vara där hela söndagen. Vi har ju djuren som vi måste hem till, så vi kanske kan lämna kyrksällskapet lite tidigare än de som inte måste hem till mjölkdags, tröstade modern.

– Jamen ..., suckade Vera och såg nästan sur ut.

– Du, Vera! Kanske kommer det någon från Niklasdamm eller Hejnola som har någon jämnårig flicka med sig. Man kan aldrig veta.

– Vem skulle det vara i så fall? undrade Vera med en uppgiven suck.

– Jadu Vera, det vet jag ju inte, för några kontakter så långt bort har jag inte, men det måste ju finnas folk åt det hållet också, tror du inte det? tröstade mor.

– Får jag ro på hemvägen då om jag är snäll och följer med?

– Ja, det vågar jag lova dig, svarade modern och tog mjölkkärlen med sig och gick ut till ladugården.

En sista gång undrade mor Kristin om inte Vera kunde vara snäll och klä på lillan och kamma henne och sätta i det nystrukna hårbandet. Det som Kristin får lov att tvätta om, bara för att strykjärnet som stod på spisen hade fällt av sig något konstigt brunt när hon strök det. Strykjärnet var ett gammalt lodstrykjärn efter hennes egen far, som varit skräddare på Marieberg.

 

 

När både minsta systern och mittensystern hade sina finaste klänningar på sig och deras hår var kammat och de nystrukna hårbanden satt prydligt i håret och Vera själv fått sitt hår flätat av Kristin, begav sig hela familjen ner till ekan för att påbörja färden över Markvattensjön och bort mot det trånga sundet vid Lövåssjön som utgjorde fortsättningen av vattenvägen till Grytingskogen.

Det var far, Karl som rodde och mor Kristin försökte hålla både hunden Björn och barnen i styr. Det blåste inte, så överfarten skulle nog gå bra, men det var säkrast att ha ett öga på både hundar och ungar ... Man kunde aldrig veta.

Oj, så besvärligt det var borta vid sundet. Där hade tuvorna ändrat sitt läge efter sista åskvädret med det där hemska blåsvädret.

– De där flyttuvorna ... De är ett helsike, sa Karl och la det där bekymrade vecket mellan ögonbrynen.

– Ro, på utsidan istället, rekommenderade Kristin som höll ett stadigt tag om Anjas rygg.

– Titta vad Mimmi gör! Mamma, ropade Vera, som råkat få se att Mimmi hade stuckit ner ena handen i vattnet för att förhoppningsvis lyckas få fatt i någon näckros.

– Ta upp handen igen, Mimmi. Det är så lätt att du glömmer bort dig och lutar dig ut över kanten på ekan och du plöjer i vattnet så där. Tänk på att om du skulle falla i vattnet, så är vi nog snart där allihop, förmanade Kristin.

Mimmi tog snabbt upp handen och kände sig både dum och skamsen. Vera däremot fick ett illmarigt utseende och tecknade tyst åt Mimmi att hon mådde jättebra över att Mimmi hade fått en tillsägelse.

– Om ni tittar där borta vid vassen, alldeles vid den där stenen, så simmar det en snok där! avbröt Karl den tryckta stämningen mellan flickorna.

Sannerligen ... Där sam det en orm. Var det för att svalka sig eller för att göra sig fin inför predikningen ... Av okänd anledning hade ormen valt att ta sig ett söndagsdopp.

Det skrapade en aning under bottnen på ekan när den nådde strandens gräs och småsten bland gyttjan. – Björn hoppade vigt ur ekan och svassade med högburen ihoprullad svans upp mot ett buskage och slog en drill med ena benet upplyft.

Resten av familjen tog sig ur ekan och drog upp den en extra bit, så den inte skulle kunna glida ut och vara borta när familjen kom tillbaka.

 

 

 Det står ju tydligt i bibeln att vi ska välja den smala vägen här i livet. Den breda vägen lär ju vara lätt att gå, men den leder ju inte till något bra ... När vi nu skulle gå från ekan vid stranden och upp till Grytingskogen, blev vi verkligen tvungna att välja den smalaste av alla vägar. Vi fick följa en upptrampad stig mitt i skogen. Den var verkligen inte lätt att gå på vare sig för folk eller fä. Lillan Anja ramlade flera gånger och till sist satte hon sig mitt på stigen och klagade över att hon var trött i benen och hade fått innanvärk i benen och fossingarna. Vad det nu kunde vara för konstig åkomma. Karl sa i alla fall åt henne att kliva upp och ställa sig på en sten som var alldeles nära. Han skulle sätta sig ner så hon kunde krypa upp på hans rygg.

Det såg nog inte Mimmi med så värst blida ögon. Hon skulle ju också ha behövt vila sina ben, men hon fick höra att hon var ju en så stor och duktig flicka den här söndagen, så visst ... Så stora flickor klarade ju sig själva. JO, då! Nog skulle hon visa alla att hon kunde gå själv. Framförallt skulle hon visa Vera att hon var helt outtröttlig. – För bestämt, såg inte Vera trött ut hon också?

Skogsstigen upp till Grytingskogens stuga var hemskt lång. När de gått länge kom de till en liten glänta. Om det var en åker eller en äng var väl svårt att säga. Alldeles nyss hade Mimmi plockat några blyga Skogsstjärnor som växt inne i den upplysta granskogen bland ljusgrön mossa. Där hade det även legat några fina grankottar från fjolåret. De skulle ha blivit fina att ha som kossor i Mimmis lagård, den som hon lätt byggde upp av några pinnar som hon lade på marken. Men nej, hon fick inte ta dem med sig nu.

– Nej, Mimmi. Lägg dem här på kanten av stigen, så får du ta upp dem när vi går tillbaks. Akta klänningen! Det kan finnas kåda på kottar och då får du på klänningen, och nu ska du ju vara fin, vet du ju, förmanade Kristin i all välmening, för hon ville så gärna visa att barnen var välklädda och välartade.

 

 

Minnet från den gången när jag var i Grytingskogen som en sexårig liten flicka, var helt annorlunda mot det jag nu såg så här många år senare. Den gången som jag var där tillsammans med mamma och pappa på predikan, minns jag att huset var rödmålat och grant. Det låg visserligen mitt i urskogen bortom all ära och redlighet – även då, men jag tyckte nog att det mest liknade ett slott.

   Framför huset var det en stor trädgård. Gräsmattan var klippt med maskin, så gräset var kort som i den där härliga lekparken inne i stan ... Den som jag tyckte var som ett Sagoland och där vi barn någon enstaka gång hade fått pröva gungorna bland stora tuffa stadsbarn.

På landet var jag ju van att gräset skulle slås med lie och hängas upp i hässjor eller kanske såtas. Det skulle användas till att mätta hungriga djur med.

   Stora parkträd och fina rabatter var det också utanför Grytingskogens hus, men det var nog huset som fascinerade mig mest av allt jag såg. Det var enormt högt och stort, tyckte jag. – Det hade två hela våningar samt en vind. En stor öppen veranda med vita pelare som bar upp en stor balkong. Det jag minns tydligast är verandans pelare ... Alldeles vita var de – och ovanpå dessa vita pelare vilade detta under av byggkonstruktion ... BALKONGEN.  Något sådant hade jag nog aldrig sett tidigare. Jag trodde nog att här var det de rika som bodde. Fast så var det kanske inte alls.

   Nu när jag var här efter så fruktansvärt många år, stod huset med öppen, halvt avsliten ytterdörr och visade ett svart gap in mot farstun. Fönstren såg ut som tomma ögonhålor. En del hade fått glaset sönderslaget och gardinerna hängde ut. – Gardinerna var bara något för vinden att leka med. – Så sorgligt, vemodigt ... På något vis mellankoliskt och jag fick en känsla av beklämdhet.

Här hade människor arbetat och strävat en gång i tiden. Älskat och hoppats på ett fint och lyckligt liv. Hur hade de haft det? Hur hade deras liv varit? Hade det blivit som de önskat, hoppats och trott? På dessa frågor kan jag aldrig få något svar.

Vid det här senare besöket upptäcker jag att baksidan av huset – den sidan som vette mot skogen – aldrig hade varit målad. Den sidan var helt grå och hade förmodligen aldrig fått minsta droppe av den där granna röda färgen som huset lyste med när jag var där på predikningen. Nej, sanningen var kanske den, att det hade kostat för mycket att måla hela huset. Rikare än så – i kronor räknat – hade kanske inte dessa människor varit, trots att det såg så fint ut där då.

Jag minns ju inte något av kafferepet som jag antar följde efter prästens alldeles för långa och hårda predikan, men jag begriper ju att det var nog många sorters kakor. Många fruar hade nog bett att få receptet på både det ena och det andra, för att visa den här familjen att de uppskattade all den ansträngning som den här frun i Grytingskogen hade gjort inför det här prästbesöket och hela grannskapet som kommit på besök från avlägsna gårdar.

Är det konstigt om man blir melankolisk när man tänker på allt det här; HUR DET KAN HA VARIT ... Så förgängligt allt känns när man står där på trappan i resterna av nerfallna balkongbräder med rostiga vassa spikar som sticker upp ur den grå murkna veden.

    Vördnad och beklämda känslor stiger mot ens vilja upp inom en. Jag kände mig beklämd. Här hade människor – före mig i tiden – levat, arbetat och fostrat barn som i dag kanske är äldre än vad jag är nu – om de överhuvudtaget lever, det vet jag ju inget om. Dessa föregångare i tiden var nog ingen släkt till mig, det tror jag inte. Grannar ...? Kan man kalla dem grannar när det är många mil mellan gårdarna i denna undanskymda vrå av världen ...? För så var det där jag föddes för ganska länge sedan. Det var skog och åter skog och inga vägar som var farbara med bil. Förresten var det ytterst få som ägde en bil. Men hur det än är – och har varit – så är den här trakten fortfarande mig kär och ligger på en trygg, säker oåtkomlig plats i mitt minne.

   När jag tagit mig upp till huset från den bilväg som finns idag, (som absolut inte fanns då när folk bodde där) kunde jag konstatera att så enormt stort som jag tyckte huset var när jag var liten, var det nog inte med dagens mått mätt.

   Jag hade Prince-katten med mig. Jag tog upp honom i min famn, för det var kallt på marken, det var ju i början på december nu i år 2007, och dessutom var det sönderslaget glas som låg lite varstans både inne och ute. Prince och jag gick upp på trappan, där den nedrasade balkongens brädor visade oss sina rostiga spik och där bräderna tappat sin röda färg.

   När vi kom in i farstun såg jag att dörren rakt fram vette mot ett kök och dörren till höger var ingång till rummet. Finingång kallades det nog, för det fanns en ingång till rummet från köket också. Det var alltså inte mer än ett rum och kök på nedre botten.

Jag fortsatte upp en våning med Prince på armen. Han kommenterade ljudligt allt han såg, för han är en siames och är en mycket talför sådan, när det är något som han finner anledning att kommentera.

   När vi så var uppe på övre hallen hade vi en dörr till vänster och en rakt framför oss. Luckan till vinden var nerdragen och låg på golvet nästan övertäckt med skräp och gamla sönderrivna tidningar. I övrigt var väl övervåningen planlagd ungefär som den nedre. Alltså bestående av ett kök och ett rum. Frågan är om det kanske till och med bott två familjer i det här huset förr i tiden, eftersom det var två kök ...  

   Köket på andra våningsplanet var placerat precis som nere och rummet var rakt fram. Fast det här rummet var lite mindre, för det hade fått lämna plats för ett litet rum mot baksidan. Detta hade använts som klädkammare, kunde jag förstå. Det hade till och med ett litet fönster. På den tiden hade nog skogen stått tät och mörk på baksidan om huset, anade jag när jag tittade ut. Fast just nu var det avverkat och ganska öppet. Pretentionerna på storslaget boende var inte lika höga då som nu ... Men ... är vi lyckligare nu när vi bor större och bättre?

   Antagligen hade det bott en del okända individer där i huset efter det att stället blev stående öde. Det fanns luffare förr i tiden och de brukade ta in på sådana här ödeställen. Fast de förstörde inget och inget vare sig tog de med sig eller lämnade kvar. De var människor som inte ägde mer än det de stod och gick i.

Mycket i huset vittnade om att det inte var de senaste bofastas prylar som lämnats kvar vind för våg i både kök, rum och skåp. Nej, de som varit sist bofasta, hade nog skurat och städat in i det sista innan de lämnade över stället till helt andra människor. Eller kanske de blivit tvungna att flytta på grund av ålder eller sjukdom eller de svårigheter som det måste ha inneburit att bo utan vare sig ström, väg eller annan bekvämlighet.

Jag mötte sorgliga syner som; moderna stövlar och träskor av vår tids snitt. Det gör ont någon stans när man tänker på dem som en gång levt och strävat på dessa gårdar. Vad har de haft för liv? Har det varit många sorger över sjuka barn och dåliga äktenskap ...? Eller var äktenskapen kanske bra då? Förr alltså. Det fanns kanske inte så många frågetecken om LYCKAN? Eller vad lycka var. – Lyckan var väl att se till att familjen fick mat för dagen och att djuren i stall och ladugård klarade vintern på det lilla hö som gick att bärga på de små åkerlappar som hörde till dessa skogsgårdar.

   Vad gjorde människorna på fritiden? Är svaret så grymt så att det lyder; det fanns ingen fritid! Radio fanns ju inte så tidigt. TV ... Det var ju bara science fiktion – för jag minns när vår stränga skolfröken Alice Jändel berättade om att bilder kunde skickas ut i luften utan papper eller postgång och denna familj var ju äldre än mina egna föräldrar. Så hur levde de?

Postgång ... Jag har svårt att föreställa mig att det var någon sådan som fungerade bra. De fick kanske hämta post borta i Niklasdamm eller rent av Kristinehamn. Var handlade de som bodde i Grytingskogen? Kanske i Kristinehamn. Det måste ju ha varit det närmaste, men hur tog de sig dit? BIL ...? Nej, det fanns inga sådana saker då. Kanske det var hästskjuts ... Det var väl det enda färdsättet vintertid. – Cykel på somrarna förstås, men vintertid måste det ha varit mycket besvärligt.

   Trots alla dessa hinder firade folk i alla fall helger på ett bättre sätt än vad många av oss gör i dag, det har jag fått för mig. Kanske har jag helt fel för det är klart att tragedier och bekymmer fanns väl även då. Fast jag tror att folk hade förstånd att ta vara på glädjen mycket bättre än vi moderna människor gör.

   Det som upprör mig är att vi som har vägnät – nära till affär och dessutom är ägare till varma bekväma bilar och kanske lite mer pengar att röra oss med ... Vi ... Vi vill inte fira jul och Nyår eller andra högtider, för en del av oss är kommunister eller andra anti Krister.  Eller så är vi så bekväma eller själv­upptagna så vi struntar blankt i traditioner, gamla eller fina "skit samma ..." – Sådana där gamla påhitt! Nä ... Det får vara. – DET ÄR UPPRÖRANDE och förstörande för dem som måste leva ett så fattigt och futtigt liv i modern tid.

   Jul var ju en fin högtid med många fina traditioner, det vet vi och det har väl i alla fall de flesta hört talas om. Alla skulle vara glada på julen och även djuren skulle ha lite extra.

   Framför allt var det nog inte lika mycket stress och snärj som vad det är nu. De var förståndigare förr, tror jag. Det kunde i alla fall inte bli kapptävling om vem så hade största utejulgranen, för alla bodde mitt i skogen och hur stora granarna var, berodde ju helt och hållet på när det senast avverkades i närheten av stugan.

   Största teven kunde inte vare sig unga eller gamla tävla om, för den var ju inte uppfunnen. Häftigaste datorn var inget att tävla om, för det var enbart science fiktion och kaffepannorna såg nog ganska lika ut i stugorna. Telefon hade inte de som bodde längst in i urskogsdjungeln, så de här statusprylarna ställde inte till någon skada. Tänk så gammal man känner sig när återblickstanken slår ner på en ...!

   Som synes av min berättelse så minns jag icke ett enda ord av vad PRÄSTEN FÖRKUNNADE DEN DÄR SÖNDAGEN för så längesedan ... – Fast kanske min berättelse kan vara lika intressant som en återgivning av en långrandig predikan framförd av en knarrig präst med massor av förbud och fördömanden.  För sådana var predikotexterna för snart sextio år sedan.

   Fast lägg in lite mer glädje mellan raderna! För det tror jag trots allt att det fanns hos den tidens människor, hur illa de än hade det.

 

©  Ingbritt Wik

 

Ölme Kyrka. Härifrån kom prästen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Ekan
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Vägen genom skogen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Lövåssjön. Här landsatte vi båten och gick stigen upp till Grytingskogen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Sjön Markvattnet
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Grytingskogen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Grytingskogen. Den grå baksidan.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Grytingskogen. Resterna av ladugården.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Suttertjärn.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Lövåsen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Niklasdamm.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Stötartorpet.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe