S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Frihetens Pris Del 1

Åter Följetonger

FRIHETENS PRIS DEL 1

 

 

A

nnika lät tankarna vandra lite som de ville. Visst, det fanns mycket som man kunde ha olika uppfattningar om – när man lever i tvåsamhet, tänkte hon. Vem kunde hon jämföra sig med? Väninnor, hade hon, men ingen som hade så banala konflikter med sina partners som vad hon och Tore hade.

Barnuppfostring var väl en stötesten för många, men för Annika och Tore hade det blivit något av ett stort berg. Mount Everest liknade det nog mest.

Tore var förespråkare för frihet. Han menade att man skulle ha frihet i det mesta: fri barnupp­fostran, fri kärlek och frihet i så gott som allt.

Annika satt med huvudet lutat mot handflatorna och grubblade. Disken översvämmade diskbänken och tvättma­skinen var antagligen klar för längesen.

Var höll Rebecka hus? Var hon levande? Hade hon kommit med i något gäng där det fanns narkotika?

Annika kände sig bedrövad. Hon hade ringt till dem som var Rebeckas kompisar. Ingenstans fanns hon.
I drygt fem dygn hade hon varit borta nu …

Felicia som var Rebeckas allra bästa vän, hade inte fått vara med – i det där gänget som Rebecka var med i nu, för sina föräldrar. Felicias föräldrar hade gjort det som Annika hade velat göra från allra första stund. Nämligen förbjuda eller åtminstone sätta en gräns … Att barn skulle komma hem först dagen därpå var helt fel, ansåg Annika.

Tore och hon hade – mer än en gång – grälat om det här med barnens uppfostran.

– Du är så gammalmodig! Brukade han säga. Barn mår bra av att ta egna beslut. Dessutom är det lugnare här hemma när de är ute på sitt …

Fick man verkligen resonera så? Undrade Annika resignerat. Att slänga till barnen en slant och sedan vara av med dem, det hade blivit modernt. Det var tufft tydligen. Då var man en modern förälder. Fy fan!

– Måtte Gud bevara mig ifrån att drabbas av den modernitetsandan, sa Annika högt, utan att lyfta huvudet ur handflatorna.

– Hon är inte mer än fjorton år, hade Annika upplyst Tore om. Vad vet man om livet när man bara är fjorton år?

Nej, inte mycket. Man tror att man är så stor, men nej man är innerst inne bara ett barn som behöver både kärlek och någon som tar ansvar för det som de ger sig in på.

– Tillräckligt, hade Tore svarat korthugget utan att möta hennes blick.

Vuxen – PYTT! tänkte Annika.

Tore var tyvärr inte den sortens man som lät sig övertygas av ord. Nej, det var endast handling eller konsekvenser som kunde övertyga honom, om att han hade fel. Då först kunde han inse att han haft fel, men det skulle gå så långt så både det ena och det andra fick skador, innan han gav upp sitt motstånd.

Rebecka var på ”rymmen” och de andra barnen –Kim och Stefan som var yngre – var i skolan.

Tore var en ”Ja-sägare” till det mesta som barnen ville. Annika var den som sa ”Nejet”. Den som säger nejet och handhar uppfostringens baksidor, blir sällan favoritföräldern … Det var Annika ett levande bevis på – tyvärr!

Det var Annika som fick ta konsekvenserna av det där ”Jaet”, som Tore så ofta använde sig av.

Annikas hjärna genomfors av ett minne från en mycket hemsk dag när pojkarna var yngre;

Grabbarna hade Tores tillstånd att göra upp eld var som helst på tomten – nästan i alla fall … Skickliga pyromanämnen var de om man skulle se krasst på det hela. Andras barn lekte hellre på ”Kims och Stefans” gård som de sa – för där fick de göra sådant som de inte fick göra hemma.  – ”Jojatackar … jag!”, brukade Annika säga: ”Att ge sitt tillstånd för allt vad barnen ville göra och sedan smita iväg och själv sätta sig i säkerhet bakom ett skrivbord …! – Herre Gud!” – hade hon förmodligen suckat. – ”Hur skulle det gå om hon själv gjorde så?” Undrade hon ofta.

En dag bar det sig inte bättre än att det blev eldsvåda i det gamla skjulet där grabbarna lekte. Samtliga småpojkar hade kunnat omkomma. Det var ytterst nära.

– Fader Vår! Hickade Annika till och reste sig upp från sin hopsjunkna ställning vid bordet.

Ångesten stack till vid minnet så hon trodde hon skulle få kasta upp, allra minst. Minnet var lika klart som den gången det hände;

Annika hade känt röklukt och börjat gå upp mot skjulet där hon hörde att barnen skrek och stojade som barn gör. Men det hördes rädda skrik också, så för att få veta vad det var skyndade hon på stegen.

Nej …! Elden var lös …! Nej, men … Elden hade fått fatt i Antons jacka, så Annika ryckte honom till sig och tryckte ner honom i snöhögen som var uppskottad alldeles intill. Vilken tur! Det slocknade omedelbart. Anton grät, men det fick Annika strunta i, hon var tvungen att rycka ut de andra grabbarna som stod tryckta mot innerväggen utan att våga ta sig förbi elden. Annika drog snabbt av sig sin egen jacka och slängde den över brasan och trampade hastigt till ovanpå jackan så elden fick lite mothugg. Ryckte sedan med sig pojkarna ut och undersökte så att det inte var eld i kläderna på någon mer. Turligt nog gick det nådigt av. De var bara rädda och hostade lite på grund av röken och ögonen sved givetvis alldeles väldigt. Tack vare snöhögen som snöröjarna hade lagt upp vid tomtgränsen, hade hon i alla fall lyckats släcka tillbudet med Antons jacka.  Pojkarna lekte att de var militärer och kojan var deras tält och det var militärkaminen som de låtsats elda i. Men det blev så att elden hastigt tog sig och fick – på bara några sekunder – jättefart utan att de räknat med det. Militärerna skulle torka sina kläder över elden – och det gick inte så bra. Något plagg var det som fattat eld och då spred sig elden snabbt … berättade pojkarna.

Den gången blev Tore rejält utskälld av barnens uppskärrade föräldrar! Det bet kanske bättre än allt gnäll, gnat och skäll som Annika hållit på med under årens lopp. – När andra fäder talade om för Tore att han inte var mogen sitt faderskap, tog det skruv … det kunde Annika se.  Nu när det för en gångs skulle blev någon annan än hon som reagerade, gick det tydligen an att lyssna. Om nu Tore kunde ta varning av detta, tänkte Annika.

Tore utmanade ofta ödet! Han drev allt till sin spets och skulle överbevisas, innan han kunde överge en galen åsikt eller idé som han fått. Denna hemska händelse var vad som skulle till, för att Tore skulle bli resonlig när det gällde eldning …! Nu kanske det skulle bli slut på dessa gräl henne och Tore emellan. Ja, Gud! Det var då sannerligen på tiden!

Visserligen hade inte Tore gett tillstånd till eldning inne i grottan, men däremot hade grabbarna ofta hört honom säga: ”Eld är inte så farligt som du tror, lilla Annika!”

Skulle Rebecka behöva offras …? – innan Tore skulle begripa vad det var som han höll på med i tvisten om flickans väl och ve, undrade nu Annika.

Även ett nej betyder kärlek. Ett nej kunde många gånger betyda mer kärlek än ”alla världens JA”. Det skulle man givetvis inte begära att ett barn skulle förstå, men Tore borde begripa!

Den av föräldrarna som sa ”ja”, var den som älskade dem mest, så trodde nog Rebecka. – Det var Annika ganska övertygad om.

Mamma var dum hade Rebecka sagt många gånger. Det var bara pappa som det gick att prata med, ansåg hon. Han var ingen torris – nej, han var med sin tid, och det var enormt skönt. Hennes pappa var till och med bättre än hennes kompisars pappor. För de flesta av dem var mer lik hennes mamma Annika, hade hon snäst en dag när hon och Annika haft sina kontroverser. Det var så mycket onödigt som Annika och Rebecka tvistade och kivades om. Mycket av tjafset bottnade i att Annika var emot det som Rebecka ville göra eller pröva och Rebecka  visste att av fadern hade hon medhåll. Naturligtvis blev det ju fadern som i flickans ögon var bäst. På så vis blev ju även Annika svartsjuk på sin egen make, när han blev den som Rebecka helst rådgjorde med. Det uppstod ju bekräftelsebehov hos både modern och dottern. Båda ville bli uppskattade av varandra utan att kunna be om det eller säga rent ut …! Annika kunde känna rent hat gentemot Tore när hon såg hur han liksom jäste – över att ha lyckats få Rebeckas kärlek att lysa mot sig … när Annika var i deras närhet.

Det var så mycket onödigt som Tore och Annika bråkade om. Tore var ju den man som Annika älskade och ville dela sitt liv med. Hur skulle hon kunna få en ändring på alla idéer och meningslösa principer som han inte kunde släppa bara för stolthetens och presti­gens skull? Hon kunde inte räkna ut det.

Den där fria kärleken gnagde också inom Annika. Att ligga med någon annan när tillfälle så bjöds, var inget som spelade någon roll. Nej, det där med evig trohet, det var något förlegat, ansåg Tore. Moderna människor kunde skilja på kärlek och sex, påstod han. Moral – det var gamla ”impotenta präststofilers” påfund, menade han. Hur skulle man kunna ge varandra ett löfte som skulle hålla ett helt liv framöver? Ett sådant löfte kunde man ju inte avlägga. Stå i någon kyrka och ge varandra löften som grep in i hela ens leverne … Nej, det kunde man väl inte vara mogen att avlägga när man dessutom var ung …? Det var omänskligt, enligt hans synsätt.

Annika trodde visserligen inte att han varit otrogen. I varje fall inte ännu, tänkte hon. Det kallades inte otrohet förresten … Utan fri kärlek, och det var tydligen inte riktigt samma sak, enligt honom. Hon kände att detta ämne blev hetare och hetare, för varje gång det kom upp för ny diskussion.

Om han inte brydde sig om ifall hon låg med någon annan, då älskade han inte henne. Så resone­rade Annika.

– Visst älskar jag dig, men jag har inget behov av att äga dig!

Det lät ju fint och modernt och fantastiskt moget för att komma från en äkta gift man.

– Jag kan helt enkelt inte bli svartsjuk! Det spelar ingen roll vad du gör eller säger, lilla Annika. Vi är människor som lever i en upplyst tid. Thats it!

– En liten smula svartsjuka måste nog finnas, annars finns det inte en gnutta kärlek, hade hon uppbragt svarat sista gången de diskuterat, och därefter hade hon travat ut ur rummet – minst sagt förbittrad, mindes hon.

Annika menade inte att det skulle utspelas ”svartsjukedramer” för att bekräfta kärleken till varandra. Nej, det var nog många galen­skaper och dramer ändå i deras hem, ansåg hon. – Annika ville bara känna att den äkta hälften bevakade sina intressen. Annars hade han väl inga, tänkte hon. Samtidigt gav hon sig samvets­förebråelser över de kvinnor som kunde ge allt för att slippa en svartsjuk make. Det kunde väl finnas normala gränser på allt – tänkte hon skuldmed­vetet och undrade om det fanns någon mer som hade så triviala bekymmer som hon. – Något sådant här problem hade hon aldrig hört talas om att någon i hela världen hade haft före henne. Hon måste vara både ensam och unik när det gällde äktenskapsproblem. Därför fanns det ingen som hon kunde prata med. Få råd av eller kanske få veta hur någon annan handskats med liknande eller andra knepiga problem.

Annika kände inte att hennes kärlek var besvarad. Älskade han verkligen henne? JO …! Det gjorde han, men han visade det inte och när han gjorde det så visade han det på ett felaktigt sätt, tyckte hon.

Hennes planer på att testa hans kärlek lockade, det kunde hon faktiskt inte rå för. Hon ville absolut ha en bekräftelse på att han älskade henne …

Milde tid! Vad var det hon höll på att falla i för lockelser …?

 

© Ingbritt Wik 

***

Dubbla Budskap
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe