S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Frihetens Pris Del 2

Åter Följetonger

FRIHETENS PRIS DEL 2

 

V

isst, han sa att han gjorde det – älskade henne alltså, men det räckte inte. Kanske det skulle ha räckt om han inte samtidigt antytt, att vem som ville fick låna henne – om hon bara kom tillbaka till honom efteråt …!

Kanske det var en barnslig grej, men hon ville testa honom. Det var bara så!

– Tack Gode Gud, sa hon högt när hon fick se Rebeckas späda gestalt komma inklivande genom ytterdörren.

– Rebecka! – Rebecka …! älskade unge, var har du varit? Vänta …! Stanna! Jag vill prata med dig förstår du väl!

Nej, Rebecka ville vara ifred, deklarerade hon och försvann in på sitt rum.

Annika reste sig upp och tog hand om både disk och tvätt. Middagen drog hon också igång med samtidigt med allt det andra. Det var som om Rebecka hade kommit med hennes förlorade krafter. – Tänk så mycket krafter glädje kunde ge och hur mycket av samma vara som försvann, när man blev ledsen och bekymrad, tänkte Annika medan hon snabbt skalade potatis.

Utan Rebecka hade hon märkligt nog inte orkat något. Och nu … helt plötsligt kändes det som om hon blivit befriad från någon hemsk sjukdom och på så vis fått dubbel styrka.

Hennes älskade flicka var tillbaka och till synes oskadd - i alla fall. Vad var egentligen hennes lilla flicka inblandad i för någonting?

Hur skulle Annika gå tillväga? Det var inte lätt att vara mor, när man inte hade någon att dela sina bekymmer och misstankar med. Annika hade försökt att prata med en moster i hopp om att hon skulle lyssna … Ack nej! Helt utan resultat.

– KNARK! Nej, vet du vad Annika …! Det är ingen storstad som vi bor i. De där grillerna får du allt försöka att slå bort! Du är överspänd, det är hela saken, förkunnade moster Siri  nästan hånfullt.

Annikas mor sa precis likadant, men det berodde nog med all sannolikhet på, att Annikas syster Vera pratat med Annikas mor. Vera hade säkert förberett modern på, att Annika skulle dikta upp någon storstadssaga.

Tore – hur reagerade han …?   Han skrattade bort alla Annikas bisarra misstankar. Nej, något knark trodde han inte att det rörde sig om. Ungar kunde väl ränna ute och bli borta utan att man behövde måla fan på väggen med en gång och tro det allra värsta. Annika var alldeles för negativ i sina tankar, det var det som var fel.

– Bestämda tider för hemkomst! Utbrast Tore. – Nej, det löser inga problem, på så vis får du väl fler skulle jag tro. Det skulle se ut det, om du började väsnas om för sen hemkomst … Nej, ge upp de där tankarna, det har jag alltid sagt. Det är förresten för sent. Sätta ingångstider till en unge som redan ränt ute ett par år … Är du så dum så du tror att det helt plötsligt skulle fungera och dessutom lösa dina mammakomplex? VA …?

Tore såg stint på Annika innan han fortsatte:

– Vi klarade oss ju som unga, varför skulle de inte göra det i dag? Du är allt bra rolig du Annika! Han såg på Annika som om han tyckte synd om henne.

Annika hade försökt att förklara för Tore, att både hon och Tore var uppvuxna på landet, långt från alla faror. Dessutom försökte hon få honom att fatta, att folk inte ens visste vad ordet ”knark” be­tydde då på den tiden. Sprit och cigarretter var en farlig vara, men allra farligast var killarna … om man skulle lyssna till sitt minnes föräldraröster. Man kunde bli med barn om man träffade killar, och det var det absolut värsta som kunde hända en ung flicka på den tiden. Så var tiden då … man visste inte annat och då var ju det som fanns det värsta, naturligtvis. OM man borträknar olyckor och sjukdom, som kunde rycka bort vems barn som helst utan förvarning.

– Det ska vara fri barnuppfostran … röt Tore i. Vi lever inte på stenåldern, Annika, upplyste han om på ett syrligt och spydigt sätt. De klarar sig! Du har fått det där med knark på hjärnan.

Annika kände hur hon började samla på oförrätter som Tore gjort mot henne. – När hon inte kunde nå fram till honom med ord, fick hon väl pröva att nå honom genom handling. Det var ju så han fungerade – så han fick väl skylla sig själv, tänkte hon och försökte skaka obehaget av sig, men helt förgäves.

På något sätt var hon tvungen att nå fram till Tores medvetande. I annat fall skulle snart deras äktenskap vara till ända, det kände hon alltför väl.

Den där sängkammarsvalkan som smugit sig på genom alla bråk och stridigheter, besvarade Tore med att bli ännu mer vrång. Så det såg inte ut att leda fram till något annat än bara ännu mer destruktivitet i äktenskapet.

Det hade minst sagt gått ”Troll” i deras relation. Deras olika åsikter hade urartat till en ren makt­kamp. Ingen ville ge upp! Båda ville ha rätt och bli uppskattade och bekräftade för de personligheter de var och för de åsikter de hade. Ojoj …! Tiden gick och allt blev bara värre och sämre i hela familjen.

Annika hade gett upp sina åsikter så många gånger, så den här gången var det inte hennes tur att kapitulera. Hon insåg att de bar sig åt som trotsiga barnungar – både hon själv och Tore. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen även om man har åldern inne, tänkte hon för sig själv och saknade någon att prata förtroligt med.

Nu eller aldrig skulle det bli en ändring – därför hade hon bestämt sig för att inte ge sig denna gång. Nu var det hon – Annika som skulle dra allt till sin spets … Kosta vad det kosta …! Nej, inte vad som helst – men hur mycket? – Det var frågan som hon brottades med.

Hon ville ha en ändring – ett bättre familjeliv ville hon ha. Men inte till vilket pris som helst.

Barnen kom givetvis i kläm … Kunde det bli annat, när föräldrarna öppnat krig mot varandra? KNAPPAST!

Annika erkände för sig själv att Rebecka ofta kom i skottgluggen för hennes och Tores styrkeprov. Hur skulle allt sluta?

När inte Annika rådde på Tore, blev det Rebecka som fick ta törnarna istället. Annika kände sig förtryckt. Det blev som i en hönsgård. Hönan A, hackar hönan B och B ger sig på stackars C. Om Rebecka råkade bli den stackars hönan C. Vem skulle hon hacka på? – Nej, just det! – Rebecka hade INGEN att avreagera sig på.

Annika gömde ansiktet i händerna. Tårarna brände bakom ögonlocken. Älskade unge, snyftade hon, så fel jag gjort mot dig, fast jag inte alls har velat dig annat än väl! Hur kan man reagera så här helt fel ”som vuxen förälder”???!!!

Annika tog hastigt handloven och torkade bort en tår som trängt sig fram och var på väg neråt ena näsvingen. Hon kunde ju inte sitta där och böla ifall pojkarna kom hem.

Hon var inte så hård som vad hon kanske verkade. Det var det här mellan henne och Tore samt hennes egen släkt som gjorde henne helt förryckt! Denna ängslan som hon bar på, dag som natt … som ingen ville vare sig lyssna eller tro på. Hon blev frustrerad av att bli nonchalerad i något så allvarligt som narkotika­problem. Hon hade blivit dumförklarad och mer än så! Dessutom av dem som stod henne närmast. Föräldrar, syskon och maken. Dessutom visste hon att det fanns narkotikaproblem i stan och på skolorna. Det hade det ju gjort redan för åtskilliga år sedan … Varför skulle inte dessa problem kunna bli ett problem i just hennes familj …? Hon kunde inte förstå varför det skulle vara så absolut omöjligt. – Den där konstiga lukten av Rebeckas kläder, den där obestämbara, sötaktiga nästan kvalmiga … blandat med någon konstig rökelselukt …? Var hon, Annika på väg att mista förståndet av allt som hon drabbats av under år som gått?

– Gud ge mig styrka att ändra mig till en bättre människa och mor … bad Annika lågt när hon höll på att hänga upp tvätten i torkskåpet.

Hon hängde just upp en blus som tillhörde Rebecka. Gud, hjälp mig! Ge mig styrka att hjälpa Rebecka! Istället för att jag som nu, skäller och hackar på henne!

Rebecka kom i alla fall ut ur sitt rum till mid­dagen och atmosfären var som vanligt.

– Vill du följa med till skolan i kväll, Rebecka? Undrade Annika och sökte Rebeckas blick.

– Nej, jag ska följa med kompisarna, svarade hon lite tyst. Precis som om hon egentligen inte ville det.

Annika var konstnär och höll kvällskurser inom målandets konst. Några av kursdeltagarna hade tonårsbarn som de gärna fick ta med på kurskvällarna utan extra avgift. Det var ett sätt för Annika att engagera sig i ungdomen
 och att få in nya friska idéer i måleriet. Sin egen flicka kändes det som om hon inte hade någon rätt till längre. Hon upplevde det som om det var Tore, moster Siri och systern Vera samt även Agnes Annikas egen mor, som visste vad som var det bästa för Rebecka. Det var alltid dessa personer som kom med kritik mot Annika och som lyckades vända Agneta och Rebecka mer än lovligt mycket emot varandra. Hade mor och dotter fått reda ut sina stormar utan andra inblandade, skull det aldrig ha blivit rena ORKANEN av det som började som ett smärre oväder. TÄNK …! ORDSPRÅKET: Ju fler kockar desto sämre soppa! Hade det ordspråket någon gång varit sannare, än vad det var NU?  Det trodde knappt Annika, för nu var det för många inblandade och sämre blev det ju fler det blivit. Det var sant.

Eftersom Rebecka var intresserad av konst sa Agneta:

– Du måste väl göra din tavla klar?!

– Jo, men jag har lovat gänget att följa med dem, svarade Rebecka och såg ledsen och övergiven ut. En av killarna målar faktiskt, tillade hon. Peder, heter han.

Å, Rebecka gav en liten bit av sin hemlighet nu när de inte hade någon mer som lyssnade. Bäst att ta det försiktigt, och inte haka på och komma med en massa frågor.

– Ta med dig honom då vet jag, sa Annika impulsiv som hon var.

Rebecka bara skakade på huvudet till svar.

– Tjata inte så förbaskat på flickungen! Inflikade Tore som just då kom in. Han sa det strävt och såg förebrående på Annika. Det fattar du väl, att det finns mycket som är mer intressant än konst i den åldern! Inte var väl konst ditt största intresse när du var i Rebeckas ålder, va …?

Annika knöt ”bildligt talat” nävarna i sina fickor.

Sommaren och hösten gick utan att någonting förändrades. Rebecka var mer borta än hemma. Var hon höll hus någonstans, skulle inte Annika tjata och gräla på flickan om, för att få veta. Det kunde i och för sig Tore ha rätt i. Det blev så fel när Annika ensam haft sömnlösa vaknätter och inbillat sig allt mellan himmel och jord som kunnat drabba Rebecka. När hon då äntligen visade sig hemma, var Annika så trött och slut – lessen och besviken att hon anklagade Rebecka för att vara jävligt nonchalant och oansvarig mot sina föräldrar, när hon inte kunde ringa och tala om var hon var eller meddela när hon tänkte komma hem … Resultatet såg ju Annika själv hur det blev. Rebecka stack igen utan att säga mer denna gång och så upprepades allt igen. Tore förebrådde Annika för att hon reagerade fel och så blev de två osams en extra gång. Det var som förgjort, att bli en bra eller bättre människa, tänkte Annika för varje sådan här gång hon genomled. – Å, tänk så helt annorlunda Annika ville vara mot sin flicka som hon älskade så det gjorde ont i hjärtat.

Den enda förändringen som inträffat, var den att Annika kommit rejält i luven på sin syster Vera och sin egen mor, samt Tore – givetvis … samt moster Siri som alltid visste hur saker och ting skulle vara. Annika hade skrikit åt sin egen mor och moster:

– Ta hand om Rebecka, ni som vet hur det ska vara …! Jag skiter i det här! Det är ju ni som vet bäst i alla samman­­­hang. Både du och Siri samt Vera höjer Tore till skyarna, utan att ni har en aning om vem ni hissar …! Ni skulle bli rena katastrofen om ni sammanstrålade på ett barnhem! Djävligt lugnt skulle ni ha det, för det skulle inte finnas så mycket som en enda unge inom vare sig syn- eller hörhåll när kvällen närmade sig. – De skulle ni för längesen ha gett friheten – så de skulle vara ute på tågluff eller hänga i knarkkvartar lite varstans. Ja, ni skulle inte bli överansträngda av ansvar eller förgrämda av oro …! Tack för ordet!

Vera som i vanliga fall hade ett humör som var rena fyrverkeriet, tystnade inför detta minst sagt oanade raseriutbrott. Blinkade dumt några gånger, drog in luft och såg på Annikas mor och lät munnen stå halvöppen ett tag, som en halvdöd mört och sa sedan med övertygelse:

– Detta är verkligen inte likt dig Annika! Veras stämma var gäll och ögonen vitt uppspärrade. Du måste vara helt ur balans Annika ...! Inte så konstigt att Rebecka rymmer och blir borta! Vete gudarna; om det inte rent av är så illa, så att du mist förståndet, tillade hon sedan och snörpte på munnen.

 

 © Ingbritt Wik

 

 

***

 

Vilsen
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe