S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Frihetens Pris Del 3

Åter Följetonger

FRIHETENS PRIS DEL 3

 

D

et blev jul och nyår och dagarna förflöt som vanligt. På självaste trettondagsaftonen kom Tore och Annika ihop sig rejält, om den där ”fria kärleken” igen. Tore ville inte ändra på sin syn angående den, så Annika beslöt att ändra hans uppfattning en gång för alla! Hon hade vare sig kraft eller lust att fortsätta bråka om detta ämne längre … Inte när det fanns så många allvarligare saker att oroa sig över.

– Visst, sa Annika helt lugnt istället … Det är kanske inte så dumt det där ”fria”. Jag tror att det är dags att jag prövar, så att jag vet vad jag talar om i fortsättningen. I kväll åker jag ensam till Terrassen och dansar. Det verkar vara mer intressant än att stanna hemma och käftas med dig – min käre allvetare.

Tore avslöjade inte med en min eller ett ord vad han kände, om han kände något över huvud taget.

Annika tänkte att om hon gav honom en rejäl dos av hans egen medicin, så han åtminstone visste hur den smakade. Då kanske han skulle ändra sig. Detta onödiga tjafs kunde hon inte hålla på med längre. Inte nu när det fanns problem som var mycket viktigare.

”Man måste prioritera”, brukade Tore säga allt som oftast när det var något som blivit efter. Annika mumlade för sig själv att detta var en prioritering så god som någon. Om hon blev av med ett onödigt bekymmer, så var det guld värt ansåg hon. Det räckte gott och väl med alla andra problem och konflikter som de höll på med.

Hon tonade håret i en alldeles ny nyans och lade en omsorgsfull ”makeup”. En rödaktig slinga
i luggen gjorde susen. – Skulle hon ta den röda klänningen eller den svarta med de djärva slitsarna? Hon bestämde sig för den svarta och ett par högklackade skor.

Slank och elegant, ”urtjusig”, kunde hon konsta­tera, där hon stod framför spegelväggen och såg på sin person i helfigur.

Det var inte för att infånga en man, som hon hade ansträngt sig så. Nej, hon ville låta Tore avgöra om det kändes bra att förberedelserna för den ”fria kärleken” tog både hennes tid och kraft i anspråk. Vad kunde han få ut av Annika medan dessa förberedelser pågick?

Hon tog på sig den svarta fuskpälsen som hon endast använde när hon ville vara riktigt, extra elegant. Annika som i vanliga fall var mycket ekonomisk, ringde efter en taxi. Hon ville visa att den fria kärleken även kostade en del.

– Jag är nog inte klok, sa hon så tyst att hon själv knappt hörde det. Men är jag inte redan galen, så blir jag det, om jag inte försöker att ändra på all skit som känns fel, fortsatte hon sin mimliknande monolog.

Hon vände sig om när hon stod vid ytterdörren. Hon såg på Tore. Helst av allt skulle hon ha velat sparka av sig sina högklackade skor och kasta sig i hans famn.
Om han för ett enda ögonblick hade försökt att hindra henne … skulle hon ha fallit till föga omedelbart. Nej, han sa inget sådant som: Älsk­ling stanna, jag vill inte dela dig med någon! Jag vill ha dig för mig själv. Nej och åter nej – nu fick hon spela det spel som hon påbörjat. Det skulle ju vara att nedvär­dera sig till en grad som inte gick att beskriva, om hon kastade sig om halsen på honom nu och struntade
i allt det här … Hett önskade hon att han velat säga ”STANNA HEMMA MED MIG!” – Vad skulle hon uppnå med det här om hon inte löpte linan ut …?
När inget ord av något slag sades, blev hon både arg och besviken och tuffade till sig och sa:

– I kväll ska jag pröva den där ”fria kärleken”, tack för tipset, Tore!

Det var inte svårt att finna en villig kavaljer. Hon fick fatt i en trevlig herre. Han var snygg och väl­klädd. De dansade och hade trevligt.

Den erotiska gnistan ville inte infinna sig hos Agneta. Det var väl för att hon hade tänkt släppa den känslan lös, tänkte hon ironiskt. Typiskt!

Tänk så lustigt funtad man är, tänkte hon. På den tiden då hon ännu hade sin moral i behåll – for det lite anklagande genom hennes hjärnceller – hade det väl pirrat i kroppen när hon hade dansat med någon stilig kavaljer, fast denne inte varit hennes lagvigde …?

Flera gånger dök det upp en annan känsla mitt i glädjen: Hon började känna sig som ett vilset barn som tappat bort sin mamma. Mycket obehagligt och vemodigt.

Hennes danskavaljer hette Leif. Han beställde en taxi när danskvällen närmade sig sitt slut. De kom överens om att åka hem till honom. Väl hemma hos Leif drack de te och gick igenom hans skivsamling.

En exklusiv lägenhet hade han. Stereoanlägg­ningen var av det dyrare slaget. Framför stereon hade han sammanfogade fårskinn som bildade en stor matta. De låg bredvid varann på den och lyssnade till musiken.

Han var konsult för kontorsmaskiner. Han hade även en stor dator som stod i den hörnan som var hans arbetshörna. Det var inte så vanligt att folk hade datorer hemma, den tiden var inte inne ännu. Det var ju på sjuttiotalet detta utspelade sig.

Han nafsade med tänderna i hennes örsnibb, så det rös i hela hennes kropp. Han kysste henne på halsen och hans andedräkt var varm och mänsklig.

Leif verkade vara öm och varlig. Den där ”fria kärleken” var bestämt inte så dum ändå, tänkte hon halvt skamset. Hon besvarade hettan i hans kyss till tonerna från Elton John.

– Är du gift? Frågade han och tog hennes vänstra hand i sin.

– Ja, jag är faktiskt gift. Vi har kommit lite på sned med varandra – men jag vill inte gå in på det nu…

– Även äktenskapet har sina sidor, sa han och suckade. Är man ogift så vill man bli gift och tvärt om. Jag säger det av egen bitter erfarenhet.

Han lyfte upp henne och bar henne in till sitt sovrum. Rummet var enkelt, men smakfullt möblerat, konstaterade hon. Hans lakan var av mycket fin kvalitet. Beige med bruna, stora blommor. Hon var så nära den fria kärleken som bara någon kunde komma. Inte ens den tjocka, vackra guldkedjan, som hon fått i arv efter sin mormor, hade hon kvar på sig.

Helt naken låg hon där, bredvid en naken man, under hans dyra lakan och längtade hem till Tore.

Allt kändes så absolut fel. Det var inte en oemot­ståndlig och häftig passion som fört henne dit – till den här mannens exklusiva säng.

Annika kände hur paniken stegrade sig inom henne. Hon försökte trevande att förklara något som egentligen var helt omöjligt att förklara. Hon räkna­de inte med någon förståelse. Hon kunde inte gärna säga, att hon hade följt med honom bara för att försöka att göra sin man svartsjuk. – Fast det var ju rena rama sanningen. Den nakna sanningen i ordets rätta bemärkelse. Detta var sannerligen frihetens pris. Hon låg där av helt fel anledning! Om hon åtminstone hade varit mycket ung. Då hade hon kanske – med viss tvekan – kunnat gömma sig bakom ungdomligt oförstånd. Enbart oförstånd och galenskap handlade detta om, och det var banne mig inte mycket att gömma sig bakom. Det förstod hon alltför väl.

Bevisföring! – Hon skulle ju bevisa för Tore, att det inte var så roligt att dela sin fru men andra män. Det var ju därför som hon befanns sig där hon just nu var. Inom sig svor hon en tyst lång ramsa över Tore och hans jädrans principer och hans prestige. För indirekt – så var det ju faktiskt han som försatt henne i den här minst sagt
penibla situationen.

Att Leif blev besviken var väl självklart, men han blev inte förbannad, konstigt nog, vilket han hade haft all rätt att bli. Annika hade räknat med allehanda olika reaktioner, men inte med den att Leif skulle försöka att förstå och förlåta hennes konstiga leklust. Leif var en fin man, det var det minsta hon kunde säga!

Den här mannen var värd en familj. Mer värd en familj än vad hon själv och Tore någonsin varit.

De känslor som trängdes inom Annika var svåra att beskriva. Tankar och känslor virvlade likt fjäd­rar i en hönsgård, där höken alldeles nyss varit på besök.

Hon var en mogen kvinna till åldern, men som hade burit sig enormt omoget åt …! Förlåt mig om du kan, var de sista orden hon sa till Leif, innan hon gick ut genom hans dörr och ut ur hans liv.

 

© Ingbritt Wik

 

*** 

 

Som En Fjäder
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe