S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Frihetens Pris Del 4

Åter Följetonger

FRIHETENS PRIS DEL 4

 

T

axin stannade utanför Annikas bostad halv sex. Det var tur att det inte var sommar, för då hade fåglarna sjungit ikapp med soluppgången.

Tore vaknade när hon stegade in i sovrummet. Några frågor ställde han inte. Det hade hon inte räknat med heller.

Eftersom inget ”förbjudet eller otillåtet” hänt, lät Annika konstigt nog denna händelse helt falla i glömskans hav … Eller om det var så att hon förträngde det utan att vara medveten därom.

Dagar och veckor gick och allt var som vanligt. Det var nog de vanliga vardagsbekymren som fick ”danskvällen” att helt försvinna i en så total glömska. – Rebecka var och förblev Annikas största bekymmer. Vad höll ungdomarna på med och var höll de hus om nätterna?

Annika noterade att den där egendomliga lukten av Rebeckas kläder fortfarande kändes när hon varit ute med sina kamrater. Kunde det vara någon form av annan rök än rökelse …? Vad var det för lukt …? Hur luktade hasch …? Den där egendomliga lukten liknade inget som hon kände igen.

Rebecka var tydligen belagd med tystnadsplikt. Annika kunde inte förmå Rebecka att säga var de höll hus eller vad de gjorde när hon träffade gänget. Rebecka undvek Annikas frågor genom att vara hemma så lite som möjligt. Det var inte mycket som Annika lyckades lirka ur sin flicka under den här tiden.

Den här pojken Peder var i alla fall Rebecka föräl­skad i, det fick Annika veta. Han mådde inte alls bra hade Rebecka talat om och sett både ledsen och bekymrad ut. På vad sätt han var sjuk fick dock inte Annika veta.

Några gånger hade Annika sett de här grabbarna som hörde till gänget. De var alla i 18–20–årsåldern. Artiga och trevliga var de allihop – men lite ovårdade när det gällde kläder och frisyrer. Det kunde inte bortförklaras. ”Man ska inte döma hunden efter håren”, säger ett gammalt ordspråk. De var definitivt inga tuffa busar – snarare lite blyga, tyckte Annika. Trots allt det positiva, så var det ändå något som larmade Annikas instinkt om ”stor fara”.

Det kändes i atmosfären att det var något som var galet! Misstankarna om narkotika hade hon kvar, men hon hade trängt bort dem så gott hon kunnat. Det var ju ren inbillning och överspändhet – Det hade ju alla sagt till henne … Det var ju Annika det var fel på! Det hade hon hört tillräckligt om av; syster, moster, make och även mor. ”Expertisen hade talat! Satt PUNKT SLUT, så att säga.”

Peder verkade vara en vek och mjuk grabb, som hade intresse för konst. En gång hade han varit med till skolan där Annika undervisade. Han och Rebecka hade på en enda kväll gjort en stor tavla i olja. En gripande tavla var det. Eldslågor som slickade och flammade, höga slukan­de havsvågor och ett ansikte som uttryckte ”vånda”. Det var en surrealistisk målning och titeln skulle vara ”Undergång”.

– Att så unga människor kan skapa så dramatisk konst, sa en av de äldre kursdeltagarna.

Tavlan skulle vara med på vårens konstutställ­ning kom de överens om. Säkert skulle detta mästerverk bli tidningarnas favorittavla. För något att spekulera omkring, det var det onekligen. En bra recensent, skulle kunna spekulera länge om bety­delse och innebörd.

Rebecka började att vara hemma lite mer. Hon hjälpte Annika med allehanda saker, precis som om hon ville gottgöra att hon tidigare inte haft någon större lust att lyda sin mor. Det stack i Annikas samvete, för inte behövde flickan sona att hon hade varit dragen mellan två viljor.

Om det hade varit Annika själv som fått uppleva en så tvådelad uppfostran … – Hur skulle hon själv då ha handlat? – Det är väl klart att även hon, då som ung individ, hade valt det roliga … Det som medförde spänning och äventyr. Hon förstod Rebecka så innerligt väl, men det blev aldrig omsatt i ord. Kanske det var stoltheten som satte stopp för Annikas önskan att be Rebecka om förlåtelse för den tarvlighet flickan blivit utsatt för. Eller var det något egendomligt trots som stod i vägen för att Annika skulle kunna erkänna sitt barnsliga uppträdande mot Rebecka? Hon visste inte.

Veckorna gick och Annika började hoppas på att det hade blivit någon fnurra på tråden emellan Rebecka och gänget. Det skulle ju i så fall kunna betyda att Rebecka var ur det där … HELVETET, som Annika varit så negativt inställt till … Vad det nu än varit …? Något som flickan känt sig tvungen att pröva på för att bli vuxen, måste det ju ha varit, tänkte Annika.

En kväll när inte Tore var hemma, lyckades Annika med konststycket att få en pratstund med sin flicka.

När Annika frågade Rebecka rent ut, om det var slut emellan henne och Peder, svarade hon att Peder var på ett behandlingshem för narkomaner.  – PANG! – DÄR  FÖLL BOMBEN TROTS EXPERTISENS UTTALANDE …!

Det visade sig vara ett behandlingshem för missbrukare, och det låg långt uppe i Jämtland. Peder hade råkat ut för en ”haschpsykos”, som gav honom dystra tankar och hallucinationer, förklarade Rebecka.

Hälsa på honom hade hon inte kunnat göra, för hon hade inga egna pengar och resan dit upp var både dyr och lång. Hon skulle ha behövt stanna där något dygn i så fall. Det var ingen resa som man gjorde tur och retur över en dag. Rebecka hade inte velat säga något om detta i första taget. Hon hade nog önskat att hon bara kunnat rymma, men det gick inte när hon inga pengar hade. Vård hade ingen brytt sig om att försöka ordna åt Peder, men när han blev sjuk var det ju inte så mycket annat att välja på.

– Han kanske aldrig blir bra mer, berättade Rebecka och hennes röst bröts av gråten.

Den gången grät Annika och Rebecka en bitter gemensamhetsgråt.

Rebecka hade trots sin ungdom och brist på föräldrastöd, försökt att förmå Peder att sluta, men han ville inte lyssna på vare sig hennes böner eller hot om att hon skulle lämna honom om han inte slutade med droger. Det var väl inte så lätt för Peder att lyssna på Rebecka och försöka sluta när alla hans kompisar använde droger.

– Den som en gång har börjat med någon form av narkotika, är fast för all framtid försökte Rebecka att förklara.

– Vad ska vi ta oss till? Det var det enda Annika kunde säga.

Just detta var det ju som Annika varit rädd för – och oroat sig över …! Det var ju narkotika som hon hade befarat att det rört sig om …! Och nu när hennes allra värsta misstankar besannats, trodde hon ju knappt att det verkligen kunde röra sig om narkotika …

Så hjärntvättad hade hon alltså blivit av make, syskon, moster och mor … – att hon knappt vågade tro på vad hon tidigare hade ”inbillat sig. ” (som de sagt att hon gjorde)

   Annika hade blivit till ett sådant åtlöje inom sin familjekrets när hon talat om att hon misstänkte narkotika – så även från hennes egen horisont sett verkade tanken på narkotikainblandning vara helt orimlig.

  Rebecka var översiggiven och snyftade:

– Om jag kunde göra något för Peder! Så vet jag
i så fall inte vad det skulle vara. Han är så långt borta. Långt borta på två sätt. Jag når honom inte ens när jag är så nära att jag kan ta i honom, förstår du, mamma. En sak vet jag i alla fall! Jag ska prata och varna mina bröder. Så inte de dras med i samma elände som Peder.               

Det blev nu Rebecka som ordnade fram en skrift som hon lämnade till Annika, så hon kunde läsa om hur det förhöll sig med hasch och andra droger. Vad föräldrar borde ge akt på och även en del om hur de skulle handla när de misstänkte något sådant här …

Rebecka pratade som om hon var en mor eller en far, inte som en syster som nyss fyllt sexton år och redan sett eländet ute i samhället – i ett par år. Hennes mörka ögon uttryckte ren sorg och djup förtvivlan. Hon ville hjälpa Peder, men förmådde inte. Vilken maktlös situation för en ung flicka!

Hon älskade denne unge man av hela sitt heta unga hjärta. Maktlös var inte ett ord som var starkt nog för att täcka hennes känslostormar, som hon fick brottas med både i skolan, kamratkretsen och även hemma. Till råga på allt hade ju flickan inte haft möjlighet att själv få anförtro sig till en enda vuxen under denna hennes svåra tid. Att hon själv inte börjat ta droger, kunde hon bara tacka sig själv för. De som kunnat göra något för henne och de övriga ungdomarna i gänget, hade sovit på sitt rosenöra, och Annika hade ju blivit minst sagt utskälld och förnedrad och reagerat med ilska och mothugg åt alla håll. VILKEN DJÄVULSK VERKLIGHET …! som uppenbarade sig.

Annika stönade och såg på Rebeckas förtvivlade ansiktsuttryck.

När Tore fick veta hur saker och ting hängde samman, sa han ingenting. Han kunde inget säga, för han hade ju viftat bort alla misstankar. Ända till dess att Annika själv varit inemot övertygad, om att hon ”såg spöken mitt på ljusa dagen”.

 

© Ingbritt Wik

 

Tankar
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe