S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Frihetens Pris Del 5

Åter Följetonger

FRIHETENS  PRIS DEL 5

 

T

elefonen ringde och Annika lade sina bestick ifrån sig, reste sig upp och svarade i telefonen. Tore hörde att Annika inte sa ett enda ord mer än där första ordet ”HEJ”, så han lyfte blicken från sin mat och såg att Annika liksom höll sig i ryggstödet på den stol som var placerad vid telefonbänken. – Hon såg egendomligt stel ut, tyckte han. Som om hon lyssnade intensivt och uppmärksamt till någon som hade mycket att berätta. Efter en stund tog hon till orda och sa enstaka ord som: Visst, jasså, jaha … När …? Hur? – ... kanske. Det ska jag visst göra … men hon är inte hemma just nu.

Så avslutades samtalet och hon lade på luren och vände sig om mot Tore. Tittade tyst på honom innan hon till sist drog in luft och sa:

– Han är död!

– Vem? – Vem är död? Undrade Tore utan att blinka.

– Peder!

– Död …! Hur kan han vara …? När dog han?

– Peder var beroende av narkotika och kände att han inte orkade leva längre. Han tog sitt liv för en tre dagar sedan. Han blev aldrig tjugo år, sa Annika stelt.

– Det var väl i alla fall en överilad handling …! Bullrade Tore barskt och realistiskt, som den vän av realism han var.

– Det tror jag nog inte att Peder tyckte. Det steget tror nog jag att han kanske funderat på länge … Jag tror att Rebecka ängslades för att han skulle göra en sådan sak.

Annika snöt sig innan hon tog till orda:

– Kanske du, Tore, ska berätta det här för Rebecka! Du brukar ju veta vad som är bäst att göra i de flesta situationer som uppstår.

– Nej, nej, det är ju du som haft det här snacket med Rebecka, så det är väl bättre att du följer upp det här med Rebecka, anser jag.

– Att gå och ta livet av sig gjorde väl inte saken bättre?

– Snälla du – prata inte så dumt, Tore! – Du är ju för allt som är fritt – och all frihet har ett pris – oavsett vilken frihet det än må vara; den fria kärleken har sitt pris – och den fria barnuppfostringen har också ett pris! Det högsta priset, skulle jag vilja säga. Friheten har tydligen alltid ett pris, Tore! Frågan är bara om man är beredd att betala det priset, sa Annika med tårarna rinnande utmed sina kinder.

 

***

 

Annika kunde inte mota bort tanken på avskeds­brevet som Peder skrivit till Rebecka. Det innehöll så många känslor, så mycket förtvivlan. Enorma skuldkänslor och djup nattsvart ångest. Han vädjade till Rebecka att hon skulle leva vidare utan honom och förlåta att han gick över ”Floden” före henne. Han härdade inte ut längre, skrev han.

Han bad Rebecka att inte sörja bort den ungdom som hon hade kvar … Sök dig en ny kille! Skrev han. Du förtjänar det Rebecka. Vi kanske möts en dag där det bara finns kärlek! Stanna där du är så länge som möjligt! Följ inte efter mig! Jag vet inte vad jag möter, men för mig i min situation kan inget vara värre än livet! Förstå mig och förlåt mig – min älsk… Reb… Hälsnin… Ped…! Där hade pennan fallit ur hans döende hand.

– Du har drivit mig så långt, så du har nästan fått mig att strunta i barnen …! Jag vill leva ensam med pojkarna och Rebecka nu, Tore. Du själv är bara ett barn trots dina fyrtio år …! Jag vet inte om du någonsin blir mogen att ha familj och barn. Du behöver i alla fall många år till i FRIHET … Missförstå mig inte, snyftade Annika. Du är ett så stort barn, så att dig har jag inga som helst händer med och det kommer jag heller aldrig att få. Tänk på att Rebecka hade kunnat vara på samma ställe; där som Peder är nu! Att Rebecka lever idag – är ENBART tack vare hennes EGEN STYRKA …! Vi har stjälpt …! – … inte hjälpt henne! Hon har varit lika ensam som ett gatubarn …! Det är oförlåtligt av oss föräldrar att inte ta hand om det som Gud har gett oss som lån!

Annika skakade av gråt och Tore såg förbannad ut. Annika snöt sig ännu en gång och tillade:

– Barnen blir stora och då är de sina egna individer. Eller de som vi har danat dem att bli … Hur man än försöker så kan det bli fel, men man behöver inte göra fel med vett och vilja mot sina barn och det har vi gjort mot Rebecka både du och jag …! Du får gärna kalla detta för den andra varian­ten av ”Bergspredikan” om du vill, men jag vill att barnen bara ska ha en vilja, som de ska rätta sig efter. Det är svårt nog att rätta sig efter en enda människas åsikter, men mycket svårare att lyda två föräldrar vars åsikter är motsatser! Jag tar inte risken att förlora grabbarna …! Nu när jag oförtjänt fick behålla Rebecka … Något lärde jag mig av alla mina misstag – och av dina, samt av Vera och Siris godtrogenhet. Vi har varit idioter i olika storleksformat allihop.

– Snälla Annika lugna ner dig. Inget blir bättre av att du ältar allt från början till slut gång efter annan. Se framåt i stället för bakåt!

Så typiskt Tore, tänkte Annika. Så har han alltid sagt när det varit något som blivit fel. Som om man aldrig behövde gå igenom sina felsteg och lägga tillrätta vad som blivit fel. Annika ansåg att man var tvungen att belysa de händelser som gått galet om man skulle kunna undvika att göra en upprepning. Sedan när man skärskådat misstagen kunde man gå vidare, men INTE FÖRR, fast det kunde hon givetvis INTE övertyga Tore om just då ...! Nej, han var säker på att han visste vad som var bäst för både honom och Annika.

– Vi får tala mer om det här i kväll, jag måste tillbaks till jobbet nu! Glöm det där med skilsmässa och försök samla dig nu, Annika!

Med de orden gick han ut ur huset och stängde dörren efter sig.

Annika skrev ett brev till Tore, som hon lade mitt på köksbordet, väl synligt!

Det har varit jobbiga år. Jag kan inte hålla på att överbevisa dig i all oändlighet, Tore. Kanske vi kan bli en hel familj – en helt vanlig familj … om vi båda hjälps åt, men jag lovar inget. Det enda jag lovar – är att inte göra något förhastat! För det har jag gjort på så många områden. Så där ska det i alla fall bli en nystart! Det har jag lovat mig själv.

Vi bor ju under samma tak, så vi lär väl märka hur det går. Jag vill i alla fall än en gång upplysa och påminna dig om att det inte är tack vare oss som Rebecka har klarat sig ifrån både narkotika och allt annat elände … Jag skäms över att jag inte har gått emot dig hårdare och varit ”den mor” som jag verkligen ville vara. Den mor som Rebecka så väl behövde. Dina och mina, samt min släkts schismer har fått gå före barnen! Det är slut med det nu Tore! Jag känner mig totalt slut nu!

 

PS. Jag åker ut till ateljén. – Anna ringde och bad mig göra några utskrifter av Dan Anderssons dikt DEN HEMLÖSE. Samt illustrera med änglar och halvt nerbrunna ljus! Det är till Peders begravning.

Du får laga mat till dig och pojkarna själv idag. Jag kommer nog att bli kvar i ateljén ganska länge. 

Krama barnen från mig! Annika.  DS.

 

 

© Ingbritt Wik

 

***

Smärta Sorg Och Förgängelse 
Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och Foto © Sven Göthe