S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetong  Av Mimmi

Åter Mimmi Index

Köpmannens Dotter

 

D

et var en kall höstdag i september i staden Castletown på Isle of Man. Året var 1707. I den stora herrgården uppe på kullen sprang tjänstemän och tjänstekvinnor runt i hela huset. En stolt far satt i ett av sovrummen och bevittnade födseln av hans första och enda dotter. Han hörde hur hon skrek och höll henne varsamt i sin famn. Två nyfikna pojkar, flickans bröder, tittade upp på tygbyltet som deras far höll i. Han vände sig mot dem och visade stolt upp deras nyfödde syster. Samtidigt låg deras mor i sängen och log åt sin man och sina söner. Flickan fick namnet Vanessa och vart hennes fars ögonsten.

När barnen var 8,6 och 4 avled hastigt deras mor i en sjukdom. Deras far tog det väldigt hårt och befallde att allt som kunde påminna om hans fru skulle bort. Flera väggar vart tomma, flera böcker i bokhyllorna försvann och mycket annat. Michael och James fick börja i skolan för att ha någonting annat att tänka på och deras syster fick lära sig att sjunga, brodera och måla.

Men åren gick och Vanessa vart mer och mer lik sin mor. Hon hade hennes fylliga läppar, runda kinder och näsa. Ögonen sa hennes far vara från både honom och deras mor. Hon hade samma färg som honom, men när han tittade in i dem såg han dem tindra som deras mors hade gjort. Håret hade hon också fått av henne. Det var lika rödbrunt och lika tjockt och flygigt som hennes. Hon hade blivit som en kopia av henne. Hennes bröder däremot var en kopia av deras far. De hade samma blåa ögon, samma näsa med lite spets, samma bruna hår och kroppsbyggnad som honom.

När Vanessa var 18 år gammal (Michael var 22 och James var 20) inträffade nästa sorliga händelse. Deras far avled i samma sjukdom som deras mor hade gjort för 14 år sedan.

Det var en sorgsen dag, inte bara uppe i herrgården, utan i hela byn.

 

Så var dagen där. Nästan hela staden var samlad i den lilla kyrkan för att se stadens främsta köpman på sin sista resa. Längst fram satt den närmaste familjen, barnen med deras farbror, för att ta farväl av deras far och bror. Vanessa torkade en tår som trillade nerför kinden. Bredvid henne, på högra sidan, satt hennes tjänsteflicka, Susan. På den andra sidan satt hennes bröder och närmast henne hennes äldsta bror, Michael. Bredvid James satt deras farbror som hade blivit efterskickad så fort händelsen inträffat.

När tiden i kyrkan var över åkte de på en gång hem. Deras farbror satt och småpratade lite med brorssönerna, men Vanessa satt och stirrade stint ut hela resan hem. Framme vid herrgården klev hennes bröder, deras farbror och Susan ur och gick in. Vanessa satt kvar själv en stund, men steg sedan ur hon också. Men istället för att gå in, styrde hon stegen ner mot staden igen.

Hon gick längs hamnen och tittade på de fartyg som en gång hade tillhört hennes far.  Några ur besättningen vinkade till och med till henne, men hon låtsades om att hon inte såg dem. Många gånger höll hon på att bli nersprungen av barn som lekte där nere, men som nätt och jämnt hann stanna framför henne. Hon log varenda gång det höll på att hända och tänkte att hon en gång hade vart så liten själv och sprungit runt och lekt lika mycket som de. När mörkret började lägga sig över staden vände hon om och gick tillbaka hem.

När hon klev innanför dörren kom Susan fram till henne.

      -   Din farbror vill prata med dig, sa hon och tog hennes jacka och hatt.

      -   Vart är han?

      -   På er fars arbetsrum.

Vanessa gick uppför trappan och fortsatte fram längs korridoren till arbetsrummet som hade tillhört hennes far. När hon öppnade dörren såg sin farbror sitta i stolen och titta ner på något som såg ut att vara siffror. Han tittade upp och hon stängde dörren efter sig.

 

Vanessa stod vid ett av de stora fönstren som fanns i hennes rum. För bara en liten stund sedan hade hon pratat med sin farbror på fars gamla arbetsrum.

Susan kom fram och ställde sig en bit bakom henne. Hon förblev tyst med tittade på henne.

      -   Jag är alldeles för ung! Jag kan inte gifta mig nu!

Vanessa svängde runt och tittade på sin tjänsteflicka.

      -   Jag är rädd för att det inte finns något annat att göra, fröken, svarade Susan.

Det knackade på dörren. Susan gick för att öppna. Hon stannade vid dörren någon minut men stängde den sedan och gick tillbaka.

      -   Er farbror vill tala med er, han väntar nere i det stora rummet.

      -   Säg att jag är på väg, svarade Vanessa och vände sig mot fönstren igen.

Hennes tjänsteflicka försvann och lämnade henne ensam i rummet. Hon stod tyst och tittade ner mot hamnen där några sjömän arbetade för fullt med ett skepp som var på väg ut. Hennes tankar fördes till de gånger hon hade haft turen och fått följa med sin far ut på affärer. Det var inte många, men de hade vart roliga.

Det knackade än en gång på dörren. Hon vände sig om och fick se Susan stå bakom henne.

      -   Er farbror väntar, sa hon och försvann.

Vanessa vände sig om och gick sakta ner till det stora rummet. När hon kom ner såg hon sin farbror i sällskap med en annan ung man hon aldrig hade sett. Hon gick in och hennes farbror presenterade dem för varandra. Han började genast att ställa en massa frågor om henne och svarade artigt på dem. Så artigt hon kunde i alla fall.

 

Dagarna gick och nya män kom för att träffa och prata med henne. En dag, när hon satt uppe i biblioteket, kom hennes näst äldste bror, James, upp. Han letade bland bokhyllorna och hittade henne längst in i rummet, försjunken i en bok.

      -   Vanessa, det är en man nere som vill träffa dig. Jag tror det är farbror som har bjudit in honom.

Hon slog ihop boken och satt en stund tyst och tittade på honom.

      -   Det är nog bäst du går, fortsatte han och gav henne en menande blick.

Hon lade ifrån sig boken på det lilla bordet som fanns bredvid soffan hon satt i och gav sig iväg ner, för att träffa denne mannen. Som vanligt var hennes farbror redan igång och pratade med den unge mannen. Hon gick in och som vanligt blev de presenterade för varandra.

 

Klockan var 23.00 på kvällen. Vanessa hade gått och lagt sig för flera timmar sedan, men kunde inte somna. Hon låg vaken och lyssnade genom dörren (som var lite öppen) på två pigor som pratade om hur konstig fröken i huset var, som inte bara tog en av de stiliga herrarna som hade vart på besök de senaste tre dagarna, så hon kunde få allting överstökat. Vanessa låg lugnt kvar och lyssnade på deras röster som sakta försvann genom korridoren. Det knöt sig i magen på henne. Sa de så bara för att de ville bli av med henne eller ville de bara hennes bästa? När en kvart gått efter att rösterna hade försvunnit kunde hon inte ligga kvar längre. Hon klev upp, tog på sig morgonrocken och smög tyst ut genom dörren och nerför trappan. Vid foten av trappan hörde hon två mansröster komma närmare och hon gömde sig på en gång inne i stora rummet. Försiktigt tittade hon fram och såg att det var hennes bror, Michael, och hennes farbror som kom gående. De pratade om någonting som hon inte kunde uppfatta under den sekund som de tog för dem att gå förbi. När de försvunnit kom hon sakta fram igen. Hon börjar gå mot ytterdörren, men på vägen springer hon på Susan, som är på väg till köket.

      -   Fröken! utbrister hon förvånat när hon ser vem det är.

Vanessa ger henne ett tecken att vara tyst och tar henne sedan med sig till ett rum där de kan prata ostört.

Hon stänger dörren efter sig och vänder sig mot tjänsteflickan.

      -   Susan, jag kan inte vara kvar här, säger hon med en röst som när som helt försvinner i gråten som lurar i henne. Jag måste bort härifrån!

Susan tittar chockat på henne.

      -   Du måste hjälpa mig ut härifrån!

Hennes tjänsteflicka tar henne i handen och skyndar till ytterdörren, där hon tar med sig en röd mantel med huva och går sedan till bakdörren. Vanessa sätter fort på sig manteln medan Susan tittar så att ingen kommer. När kusten än klar öppnar hon dörren och Vanessa drar upp huvan så hennes ansikte inte syns. Hon tittar på Susan.

      -   Lycka till, viskar Susan åt henne.

 Plötsligt hör hon att hennes bror och farbror kommer åt deras håll. Hon skyndar sig ut i mörkret. Susan stänger snabbt dörren efter henne och skyndar sig att hjälpa till, så hon inte ska se allt för misstänksam ut. Farbrodern gick fram till Susan och hon tittade upp från det hon höll på med.

      -   Jag har en gäst som kommer till middag idag, sa han och tittade med bestämd blick på henne.

      -   Ja herrn, det ska jag omedelbart fixa, svarar hon och tittar honom i ögonen.

De försvinner därifrån, fortfarande diskuterande om någonting, och Susan pustar ut. Det var nära! Hon lutar sig en tag mot bänken för att lugna ner sig, och sätter sedan kokerskan i arbete.

 

Middagen är framdukad. Alla sitter vid bordet. Alla utom en. Vanessa saknas och hennes farbror är rasande.

      -   Är du säker på att hon inte är i sitt rum? fräser han åt Susan.

      -   Jag är ledsen herrn, men vi har letat överallt.

Han lutar sig bakåt i stolen och stödjer huvudet i handen och funderar riktigt. Michael, James och gästen som skulle komma, en ung man som, var det tänkt, skulle träffa Vanessa, sitter tysta och lyssnar. Susan försvinner till köket för en stund. Hon kommer snart tillbaka ut i rummet igen.

      -   Jag har pratat med kokerskan herrn, säger hon.

      -   Och? frågar han och tittar upp.

      -   Hon vet inte heller vart fröken har tagit vägen, berättar Susan och ställer sig en bit bort från bordet.

Farbrodern lutar sig fram igen och tittar på sina brorsöner.

      -   Jag vill att ni hittar henne, säger han.

Båda tittar förskräckta upp, som att de trodde att de orden aldrig skulle komma ut ur hans mun. Susans hjärta början dunka fortare, även hon är helt chockad av hans ord.

      -   Men herrn.. börjar hon.

Han sätter upp handen för att tysta henne och fortsätter till sina brorsöner:

      -   Jag vill att ni letar, både på land och till havs, efter henne. Det är uppenbart att hon har rymt, men hon kan inte ha hunnit så långt.

Båda nickar för att visa att de förstått. Deras farbror reser på sig och försvinner ut från rummet. Susan tittar chockat framför sig. Hon måste varna Vanessa innan hennes farbror hittar henne, men hur?

 

Det sista Vanessa minns från föregående dag är ett väldans gungande och utropade order. Hon vaknar av att solen skiner in på henne genom kanonluckorna. Hon blinkar några gånger och märker snart att hon ligger vid ett par tunnor. Romtunnor antagligen. Plötsligt blir hon uppdragen av någon och uppsläpad på däcket.

 

      -   Kapten!

En man ur besättningen kallar på en annan som står längre fram på däck. Han vänder sig om och kommer gående mot mannen. Han tittar frågande på honom.

      -   Vi hittade det här nere bland några tunnor.

Två andra män kommer fram med en person mellan sig. Personen har en mantel på sig och huvan är uppdragen så man inte kan se ansiktet. Kaptenen gick fram och fällde ner luvan och fick till sin förskräckelse se att en ung kvinna gömde sig därunder. Hon hade runda kinder, fylliga läppar och ögonen tindrade som några han aldrig hade sett förut. Hennes hår var rödbrunt och ganska långt. Han gav de båda männen tecken att släppa henne, vilket det genast gjorde. Hon gnuggade sig försiktigt på det ställe där männen hade hållit i henne och tittade sedan upp på kaptenen på skeppet. Han tittade tillbaka på henne, men gick sedan och ställde sig vid relingen och tittade ut över havet.

      -   Vad heter du? frågade han.

      -   Vanessa, svarade hon.

      -   Får jag fråga dig, Vanessa, hur och varför en ung kvinna som ni kan hamna på ett av flottans fartyg? fortsatte han och vände sig mot henne.

Hon stod tyst en liten stund för att tänka igenom vad hon skulle svara.

      -   Jag har rymt, fick hon fram tillslut och tittade på honom med en oberörd blick. Jag rymde för att inte behöva gifta mig med någon min farbror tycker om.

Han stod och funderade en liten stund.

      -   Namnet var William, William Beech. Jag är kapten här på Golden Revenge, sade han sedan.

Hon nickade och granskade honom sedan från topp till tå. Han liknade hennes bröder väldigt mycket till sättet, men inte till utseendet. Hans ögon var blågröna och väldigt vackra. Hans ansikte hade väldigt unga drag och han bar inte peruk, utan hade sitt bruna hår i svans. Han var väldigt stilig i sin uniform. Överrocken var röd, västen var beige med den vita skjortan under. Sockorna var vita och skorna var svarta med guldspännen. Den tre-hörnade hatten satt verkligen bra på honom. Själv kände hon sig nästan naken med bara ett vitt nattlinne och en röd mantel på sig.

      -   Jag antar att vi inte kan göra något annat än att låta dig följa med oss eftersom vi redan lagt ut, och för att vi inte kommer att gå in i hamn förrän om flera dagar.

Nu lät han glad över att ha fått lite annat sällskap är soldater på sitt skepp.

      -   Kom, det är nog bäst du får någonting att äta, sa han och gick före ner under akterdäck.

 

Hemma i Castletown seglade, just vid denna stund, ett av hennes fars tremastare ut för att leta efter henne. Ombord var hennes bror Michael, som hade fått tagit över faderns arbete efter hans bortgång. Orden han hade fått från deras farbror gick runt i huvudet på honom. Det var verkligen med oro som han gav sig ut på havet för att leta efter sin syster, som av någon anledning nu hade rymt hemifrån.

      -   Hissa seglen! ropade kaptenen.

Det vart full fart på skeppet och män sprang fram och tillbaka för att lyda kaptenens order. Kaptenen kom fram till Michael.

      -   Vart vill ni börja, herrn? frågade han och väntade på ett svar.

      -   Vart som helst, Higgins, bara vi hittar henne, svarade han och vände sig om.

Kapten Higgins nickade och började ryta ut order. Michael slängde en blick bakom sig på den nästan tomma hamnen, innan han tittade ut över det stora havet. Det var ingen lätt uppgift de hade fått. Havet var jättestort och hon kunde hunnit jättelångt vid det här laget.

 

Det var verkligen svårt att försöka sova på ett fartyg som guppade fram och tillbaka hela tiden på vågorna. Det påminde verkligen henne om hur det hade vart att följa med sin far en gång i tiden på alla resor som han gjorde. När hon hade blivit satt i huset för att bara lära sig kvinnosaker, hade hon glömt bort hur det verkligen var att segla. Hon reste på sig och gick upp på däck. När hon kom upp blev hon bländad av solen och höll upp en hand för att se vart hon gick. Längre fram såg hon kapten Beech. Han stod och pratade med någon ur besättningen. Hon gick fram mot honom och den andra mannen försvann. Kaptenen vände sig om. Han log när han fick se henne.

      -   Har du sovit gott? frågade han och ställde sig bredvid henne där hon stod vid relingen.

Hon nickade och fortsatte att titta ut över det öppna havet.

      -   Men jag hade totalt glömt bort hur det är att segla, svarade hon och log mot honom.

      -   Så du har seglat förut?

Nu tittade han intresserat på henne. Hon nickade igen.

      -   Förut, med min far. När han levde.

      -   Vad gjorde han, er far?

Vanessa sänkte blicken.

      -   Han var köpman, nästan viskade hon fram.

Kaptenen nickade.

      -   Kapten, vart.. började hon eftersom hon var obekväm med samtalsämnet.

Hon hade aldrig pratat om sina föräldrar efter att de gått bort, och nu när hon gjorde det, gjorde det ont inombords.

      -   William, kalla mig William, rättade han henne.

Hon tittade upp på honom, mötte hans blick för en sekund, men vek sedan bort och tittade ut över havet igen.

      -   Kapten, vart är vi på väg? frågade hon, med betoning på det första ordet.

      -   Amerika, svarade han med besvikelse efter att hon inte lyssnat på honom.

Hon varken svarade eller nickade efter hans svar, hon vände sig inte mot honom. Hon stod bara där, med blicken riktad utåt. Han vände sig om och gick därifrån. Hon vände sig om och såg efter honom en lång stund, innan hon gick ner till sin hytt igen.

 

James hade fått uppgiften att leta inne i staden, men än så länge utan resultat. Nu var han på väg tillbaka till herrgården. Deras farbror mötte honom i den stora hallen.

      -   Nå? frågade han och tittade på sin brorson.

James tog av sig sin kappa och hatt och gav det till Susan som sedan försvann ut ur rummet.

      -   Ingenting, jag har letat överallt, men inte ett spår av henne.

      -   Vart kan flickan vara? Jag måste ha hem henne, hör du det? Även om jag måste ta till våld för att få vad jag vill ha!

Han var verkligen arg. Han störtade ut ur rummet och lämnade James ensam. Bakom en dörr hade Susan stått och lyssnat på vad de sagt. När James hade försvunnit kom hon fram från sitt gömställe. Hon var alldeles chockad av vad hon hade hört. Vad skulle hon göra? När hon hörde steg som antydde på att någon var på väg tillbaka försvann hon fort som ögat.

 

Mörkret hade börjat komma och det började bli kallt, (på sig hade hon sin mantel för att inte bli alldeles för kall) men hon ville inte ner till hytten igen. Det var mycket skönare att vandra runt uppe på däck, mycket lugnare än att sitta still och bara fundera. För det gjorde hon, funderade. Hon lutade sig mot relingen och blickade ut så långt hon kunde över havet. Det hade lugnat sig nu och låg helt stilla. Hon tittade ner och kunde se sin egen spegelbild i vattnet. Hon tittade upp igen och såg sina föräldrar framför sig. Massor med minnen spelades upp framför henne, de flesta på hennes far. De enda minnet hon hade från sin mor var när hon vart sjuk, något annat mer lyckligare hade hon inte. Plötsligt harklade någon sig lite tyst bakom henne. Hon vände sig om och såg William stå där. Han hade en mörk mantel över skjortan och bar ingen hatt. Han kom fram och ställde sig bredvid henne. Hon vände ner blicken mot sin spegelbild igen. Allt var tyst innan han tog till orda.

      -   Jag är ledsen om jag gjorde dig upprörd tidigare idag.

Han tittade inte på henne utan stirrade rakt ut i mörkret.

      -   Jag visste inte att dina föräldrar var ett så känsligt ämne.

Han skulle precis fortsätta när hon tog till orda.

      -   Du gjorde mig faktiskt en tjänst. Du hjälpte mig att minnas att de alltid är med mig, vart jag än är. Ingen har någonsin gjort något sådant för mig. Mina bröder har inte vågat sagt någonting eftersom de trodde att jag skulle bli lika ledsen som min far vart över min mor.

Det vart tyst en lång stund innan han återigen tog till orda.

      -   Fryser du? frågade han och tittade på henne och hennes mantel.

      -   Nej då, svarade hon lugnt och tittade på honom.

      -   Jag önskar vi vore framme, fortsatte han sedan.

Hon tittade frågande på honom. När han såg hennes blick svarade han:

      -   Vi är ditskickade för att hjälpa till med alla pirater som finns där. De har inte nog med män i deras flotta. Inte finns det några fler som vill gå med heller.

Till skillnad från England så var amerikanerna inte tvungna att gå med i flottan när de fyllt 18, såvida man inte skulle ta över familjeföretaget. 

Hon förstod att det inte fanns någonting han kunde göra. Lydde han inte order låg han illa till.

Plötsligt började det regna. Båda stod de kvar vid relingen. Vanessa tittade upp mot de mörka molnen som drog förbi och förde regnet med sig. Hon vände på sig så hon hade relingen vid sin högra sidan. Han gjorde det samma (bara det att han fick den på sin vänstersida). Hon tittade upp och för något ögonblick fick de ögonkontakt. William sträckte sig efter huvan på hennes mantel och drog upp den så hon inte skulle bli alldeles för blöt.

      -   Kapten! hördes plötsligt en röst bakom dem.

William slet sin blick från hennes och tittade på mannen som kommit ner.

      -   Vad är det? frågade han och gick fram en bit.

      -   Ett skepp är på väg rakt mot oss!

Det knöt sig i magen på Vanessa när hon hörde det. Hennes tankar gick direkt till hennes farbror. Hade han gett sig ut för att leta efter henne? För nu borde det ha märkt att hon rymt hemifrån. Hon vände sig om och tittade på Williams rygg. Han rörde inte på sig och det gjorde inte heller den andra mannen. Det började regna ännu mera nu.

Hon skyndade sig bak till aktern, där hon tydligt kunde se det att det andra skeppet långsamt närmade sig. William kom upp bredvid henne. Han vände sig om mot den andre mannen.

      -   Gör ingenting, men ha mannarna redo, befallde han.

De andre mannen nickade, vände sig om och började ryta ut order. Det vart genast full aktivitet på däcket, med sjömän som gjorde skeppet redo att anfalla om så behövdes. William tog kikaren och tittade bort mot fartyget i hopp om att kunna se dess flagg, men det kunde nog bli svårt eftersom regnet hade fort med sig en tjock dimma.

      -   Det är omöjligt att se något i dimman, sa han och sänkte kikaren. Vi får lov att vänta och se.

Han gick ner på däcket igen och försvann bland alla sjömännen. Hans ord lät verkligen inte bra i hennes öron. Om det nu var hennes farbror som hunnit ifatt dem skulle hon tvingas följa med honom, för att sedan spendera resten av sitt liv med en total främling.

 

Hemma på herrgården var livet inte bättre. Deras farbror var fortfarande arg på brorsdottern för vad hon gjort mot honom efter allt hans slit, som han uttryckte det. Han vart inte heller gladare när hennes bror, Michael, kom hem lika tomhänt som James.

      -   Vi har letat i alla närliggande länder, farbror, sa Michael och skyndade efter honom, på väg mot arbetsrummet.

      -   Hon måste vara någonstans! Hon kan inte bara försvinna! muttrade farbrodern och satte sig i stolen som stod bakom skrivbordet. Ni måste fortsätta leta!

      -   Men vart?

Michael tittade på sin farbror som satt tyst innan han svarade.

      -   På andra sidan, sa han.

      -   Andra sidan? sa brorsonen och tittade frågande på honom.

Farbrodern reste sig upp.

      -   I Amerika. Men denna gången följer jag med.

Han kom runt skrivbordet och ställde sig framför Michael.

      -   Jag följer med dig för att se till så allt går rätt till. Så att Vanessa verkligen kommer hem.

      -   Varför skulle hon inte… började Michael men blev avbruten.

      -   Jag följer med och ser till att hon verkligen kommer hem, ifall någon av er ändrar er och låter henne gå när ni väl hittar henne.

      -   Varför skulle vi… började han än en gång, men blev återigen avbruten.

      -   Detta var er fars sista önskan. När han skänker herrgården till mig kan jag åtminstone uppfylla hans önskan.

Han gick ut ur rummet och lämnade brorsonen kvar ensam därinne. Michael stod en lång stund och tittade på dörren som deras farbror hade försvunnit ut ur. När hade deras far skänkt herrgården till deras farbror, undrade han.

 

Skeppet var nu precis bakom dem. Än en gång tog William upp kikaren för att försöka se flaggan. Han sänkte den genast.

      -   Det är ett handelsfartyg, sa han sedan lugnande.

Vanessa andades ut bredvid honom. Han gav order till männen att de kunde sluta med vad de än höll på med. Skeppet kom upp på deras vänstra sida. Vanessa gick ner på däcket och fram till relingen. Hon tittade på besättningen som fanns ombord, men ingen av dem ens liknade någon av hennes bröder eller farbror.

      -   Är något på tok? frågade William som kommit ner och ställde sig nu bredvid henne.

      -   Nej då, svarade hon snabbt.

Han nöjde sig med det svaret och gick vidare. Hon tittade länge efter honom. Vad skulle han göra om han fick veta sanningen om henne? Skulle han vända om och praktiskt taget ge henne till hennes farbror, eller skulle han strunta i det och lyda sin order som han fått? Hon vågade knappast tänka den tanken. Ingen på detta skepp ska någonsin få veta sanningen om mig, tänkte hon och gick sedan ner till sin hytt.

 

Deras enda stopp innan Amerika var Buncrana, en hamnstad i Irland. Även där skulle de se till hur mycket pirater som tagit sig i land. Första stoppet var dock stadens krog. De flesta ur besättningen följde med kaptenen, de resterande stannade kvar. Vanessa vågade inte följa med, eftersom tanken att hennes farbror kunde dyka upp vart som helt i staden fortfarande hängde över henne. Men till William sa hon något helt annat.

      -   Jag stannar kvar ombord.

      -   Varför då? undrade han och vände sig om för att titta på henne.

      -   Jag mår inte så bra, ljög hon snabbt.

      -   Okej, svarade han lite besviket, men försvann sedan längs hamnen.

Så fort han var utom synhåll försvann hon ner under däck, för att vara riktigt säker på att hennes farbror inte skulle få syn på henne. Om han nu var där.

 

 Någon timme senare kom männen tillbaka. Vanessa var uppe på däck och mötte dem när de gick ombord. Sist kom William. Han gick fram till henne när han såg att hon stod där på däcket.

      -   Vanessa, började han.

Hon tittade upp på honom, lite chockad över att han sagt hennes namn, eftersom han inte hade gjort det än så länge under resan.

      -   Du kan inte var kvar ombord hur länge som helst. Vi är bara här en dag.

Han tittade på henne, men hon svarade inte.

      -   Du vet inte vad du missar om du stannar kvar ombord.

Hon stod tyst en stund sedan sa hon:

        -   Okej.

Han sken upp när han hörde det.

      -   Men jag tänker ta på mig manteln, och jag tänker ha huvan uppfälld.

      -   Visst, svarade han utan att fråga varför.

Hon försvann ner, men kom snart upp igen med den röda manteln på sig och huvan uppfälld, precis som hon sagt. Tillsammans gick de av skeppet och in i staden för att se vad den hade att bjuda på.

Inne hos en juvelerare fastnade hon för ett kedjehalsband med en blå rundslipad ädelsten som hänge. Men hon visste att hon inte hade några pengar med sig och kunde därför inte köpa det. William såg hennes besvikna blick när de gick ut. Precis när hon skulle fortsätta sa han åt henne att vänta utanför och försvann sedan in igen. Hon gjorde som han sa och inte långt senare kom han ut igen – med halsbandet hon nyss hade tittat på!

      -   Men varför? frågade hon chockat.

Han svarade inte, utan ställde sig bakom henne och satte på det. Hon stod stilla och tittade på det ett tag, men sedan fortsatte de. Utanför smeden stod två kvinnor och pratade med varandra. Skvallrar för varandra om vad de hört senast, tänkte William när de gick förbi, men ändå kunde han inte låta bli att höra vad de sa.

      -   Tydligen ska hon ha rymt hemifrån för att inte bli bortgift, sa den ena till den andra.

      -   Vem? frågade en tredje som stannade när hon var på väg förbi.

      -   Har du inte hört? En flicka har rymt hemifrån!

Den tredje kvinnan såg chockad ut.

      -   Enligt personer som känner familjen är hon bara 19 år gammal! Ingen vet vart hon är nu. Några säger att hon försvann med något skepp. Hennes bröder och farbror är tydligen utom sig av oro, de har letat överallt men inte hittat henne någonstans.

      -   Enligt rykten jag har hört ska hon ha dykt upp från ingenstans och tagit sig ombord på något skepp och seglat iväg långt härifrån!

      -   Efter vad jag har hört vill hennes farbror ha tillbaka henne till varje pris. Några har till och med berättat att han tänker ta till med våld om det är nödvändigt!

Kvinnorna fortsatte att diskutera denna stora nyhet, som de var för dem. William slängde en blick upp mot Vanessa där hon stod lite längre fram på gatan. För en stund fick han en känsla av att flickan de pratade om var hon. Han hade ju faktiskt inte fått veta så mycket av henne sedan hon kommit ombord på deras skepp. Och av det han visste om henne, vad var sant?

När det började skymma gick de tillbaka till fartyget. William tog med sig några ur flottan och försvann sedan in i staden igen, för att göra det de var där för. Vanessa gick ner i sin hytt, dels för att inte var i vägen när de väl lämnade hamnen och dels för att vara för sig själv en stund. Hon satte sig på sängen, tog av sig smycket och tittade på det en lång stund.

 

När hon vaknade nästa morgon hade de redan lämnat hamnen. Hon gick upp på däck där allting redan var i full gång. Solen strålade och vädret var bättre än det vart på länge. Hon ställde sig som vanligt vid relingen och tittade ut över det blå havet.

Uppe vid rodret hade William fått syn på henne och stod nu och tittade ner på henne. Bredvid honom stod styrmannen och försökte prata med honom, men han lyssnade inte. Det enda han hade ögon för just i detta ögonblick var Vanessa. Det var svårt att fatta. Han hade förälskat sig, på så kort tid, i flickan som dök upp från ingenstans, som gömt sig ombord på hans skepp och som sedan berättat hur hon rymt hemifrån. På något sätt kände han på sig att hennes familj visste att hon var borta, att hon var på väg till ett land långt bort.

      -   Kapten?

Han slets ur sina tankar och tittade på styrmannen bredvid. Nere på däck hade inte Vanessa märkt att hon blivit iakttagen av honom. Det började blåsa och hon drog den röda manteln, som hon bara varje dag nu, tätare om sig. Än hade inte solen vart uppe så länge, så det var fortfarande lite kyligt. Hon tittade upp mot rodret där han stod och fick se att han tittade ner på henne. De log åt varandra innan han återgick till sitt arbete, men själv vände hon inte bort blicken, utan stod länge och tittade på honom. Inombords tyckte hon det var synd att hon var tvungen att ljuga om sig själv om han frågade, ifall han skulle vända skeppet och segla hem om sanningen kom fram. Hon ville ju så gärna berätta för honom vilket problem hon hade, varför hon hade rymt och vad som kunde hända om någon fick veta sanningen. Han visste redan lite, men han skulle inte få veta mer. Hon hade lovat sig själv att inte berätta för någon, vare sig på skeppet eller som hon träffade. Med ens blev hon att tänka på sina bröder som måste vara utom sig av oro. Deras farbror hade säkert skickat dem land och rike runt för att leta henne. Hon saknade dem väldigt mycket, och om inte deras farbror tagit över herrgården hade hon återvänt hem direkt. Hon tittade återigen ut över havet och tvingade sig att tänka på något annat. Det gjorde ont att tänka på sanningen bakom hennes val. Hade hon verkligen gjort rätt val? Var det rätt att lämna problemet bakom sig och bara ge sig av? Hon vände sig om och gick ner till hytten för att få vara ifred och tänka igenom vad hon gjort. Vad hon inte visste var att William hela tiden hade stått och tittat på henne i smyg.

 

Skeppet hade precis lämnat hamnen i Castletown. Det hade börjat blåsa lite och en bit bort hotade mörka moln. Varje vettig sjöman visste att det var ett tecken på att en storm var på väg in. Varje vettig sjöman visste att man inte skulle ge sig ut till havs, utan stanna inne. Men just nu kunde ingenting stoppa deras farbror. Han skulle ha tag på Vanessa och sedan uppfylla faderns önskan. Ingen visste vad han hade i tankarna efter det. Ingen visste vad han skulle göra när bara brorsönerna var kvar i huset. Michael gick upp till rodret där kapten Higgins stod och pratade med styrmannen.

      -   Vi är klara för att ge oss av, berättade han och försvann sedan ner på däck igen.

Genast fick sjömännen fullt upp med att få ut skeppet ur hamn. Ju längre de kom från hamnen desto närmare kom ovädret. Michael hade varnat deras farbror flera gånger innan de gick ombord, men han hade hela tiden fått svaret att en liten storm skulle inte få stoppa honom.

Nu tittade han än en gång oroligt mot de mörka molnen som kom närmare. James, som hade blivit tvingad att följa med, kom fram till honom.

      -   Borde vi verkligen ge oss ut när ett sådant där oväder möter oss? frågade han och tittade på sin äldre bror.

      -   Jag vill egentligen inte, men vi måste. Dessutom vill jag verkligen hitta Vanessa, jag vill att hon kommer hem, till säkerheten.

      -   Vem vet vilka hon kan vara med, svarade James.

Hans bror tittade på honom och försvann sedan under däck.

 

Fem dagar. Fem dagar satt Vanessa i sin hytt och funderade på om hon verkligen hade gjort rätt val. Enda gångerna hon kommit ut var för att äta. Annars hade hon suttit där inne dag som natt. På den femte dagen vart William orolig och gick ner till hennes hytt. Han knackade på och väntade ett tag. När han inte fick något svar gick han bara in. På sängen satt Vanessa. Hon hade tydligen gråtit för nu satt hon och torkade sina kinder. Hon tittade upp på honom där han stod i dörröppningen. Han kom fram och satte sig bredvid henne.

      -   Vad har hänt? frågade han chockat.

Det tog ett tag innan hon kunde svara honom.

      -   Jag önskar jag kunde berätta hela sanningen för dig. Men det kan jag inte. Gör jag det så…

Rösten skälvde och hon var nära på att brista i gråt igen. Det tog några ögonblick innan hon fick tillbaka rösten till sitt vanliga läge.

      -   Det är så mycket jag vill berätta för dig…men gör jag det skulle du aldrig mer lita på mig.

Ögonen tårades än en gång. Hon vände bort ansiktet från honom, som om hon inte ville visa att hon grät. Han reste på sig en aning, lade två fingrar på hennes kind och vred på hennes huvud så han såg henne rakt i ögonen.

      -   Vanessa, jag litar på dig.

Hon tittade upp på honom.

      -   Verkligen?

      -   Verkligen.

När hon fick höra det lugnade hon ner sig lite. Men hon ville fortfarande berätta allting för honom. Det var verkligen svårt för henne att inte säga någonting.

      -   Innan du kom gruvade jag mig jättemycket för den här resan. Jag såg ingen mening med den. Jag var osäker på om jag gjorde rätt som lämnade mitt hemland och begav mig till ett annat som var mycket större och främmande. Men sedan kom du. Vanessa, du var flickan som dök upp från ingenstans. Du hjälpte mig att inse att det enda rätta var att resa.

Hon började gråta när hon lyssnade på hans ord. Men hon kände sig lugnare när han pratade och ville att han skulle börja igen.

      -   Problemet är att du blev mer än bara flickan från ingenstans för mig.

Hon var halvt chockad, halvt överraskad över vad han sagt. Allting vart tyst och ingen av dem sa någonting. Det enda som hördes var sjömännens arbete ovanför och vågornas brus.

Vad ingen av dem visste var att en ur besättningen hade gått förbi dörren just vid början av deras samtal, och sedan stått kvar av ren nyfikenhet och lyssnat på allt de hade sagt.

 

Några dagar senare var hon uppe på däck igen. Solen sken och sjömännen arbetade för fullt ombord på skeppet. Det var inte långt kvar till Amerika nu, det visste hon. Men ändå kändes resan jobbigare än den gjort tidigare. Varje gång hon såg William blev hon påmind av deras samtal nere i hennes hytt. Samtalet som hon hade blivit så chockad över. Han hade dragit sin tillbaka, osäker om han hade sagt för mycket. När deras blickar möttes brukade han alltid titta bort. Hon själv försökte hitta något att sysselsätta sig med.

Bättre vart det inte heller när de åt. Det var alltid tyst vid bordet, ingen utav dem ville säga något till den andre. Båda var de så annorlunda än de hade vart innan de lämnade Irland.

Hon fick syn på styrmannen och gick fram och började prata med honom. Efter att de lämnat Buncrana hade de ofta pratat med varandra de gånger hon var uppe på däck. När hon pratade med honom kände hon att hon inte behövde berätta något om sig själv, utan det kändes som att han redan kände till den, att han visste vem hon var. De gick över däck samtidigt som de pratade. Plötsligt kom William fram.

Antagligen skulle han prata med styrmannen. Han tittade på henne. Hon harklade sig.

      -   Jag finns lite längre fram om någon vill något, sa hon tyst och gick.

William tittade länge efter henne.

      -   Kapten, började styrmannen, är allt som det ska?

William tittade på honom och nickade. De gick upp till rodret och Will slängde en snabb blick bort mot Vanessa där hon stod lite längre fram på däck. Hon kände att han tittade på henne, vände på huvudet åt hans riktning och mötte hans blick för en kort sekund, innan han fortsatte upp för att göra sitt jobb.

 

Äntligen var de framme i Amerika. De hade seglat dag och natt utan något stopp någonstans och nu var de äntligen framme i staden Jacksonville i Florida. Michael och James klev av. Efter dem kom deras farbror.

      -   Ni kan börja leta med en gång, sa han och tittade på dem. Ta varsin del av staden och säg till mig om ni hittar henne. Jag finns ombord på fartyget om ni vill något.

Han vände sig om och gick ombord igen. Michael och James tittade efter honom innan de började gå in mot stadens centrum. Visst ville de också hitta Vanessa, men att jaga efter henne ville de inte. I stället gick de till stadens krog och satte sig där en stund. Samtidigt frågade de om en ung kvinna med rödbrunt hår hade gått i land här, men fick bara nej till svar.

 

En timme senare gick William ner från akterdäcket och ner till sin hytt. Hon gick fram en liten bit så hon nästan stod i mitten på däcket. Han hade inte ens tittat på henne när han försvann, inte ens gett henne en blick. Styrmannen kom ner han med och återgick till sina order. Själv stod hon kvar mitt på skeppet och bara tittade framför sig. Hon gick ner under akterdäck. Vid ett stort bord satt William med en karta utbredd framför sig. Han var djupt försjunken i det han höll på med och märkte inte till en början att hon hade kommit ner. Hon ställde sig en bit från bordet.

      -   William, sa hon.

Han tittade upp och lade märke till henne.

      -   Vanessa, sa han och reste sig.

Hon fortsatte att titta på honom.

      -   Det är något jag måste få berätta.

Hon kom fram en bit till bordet. Han gick fram mot henne.

      -   Jag har inte vart helt ärlig…

      -   Ärlig? Vad menar du? frågade han.

Nu stod han precis framför henne.  Hon skulle precis börja igen när de hörde en massa höga rösten från däcket. William tog sin hatt från bordet och gick, hon följde efter. När de kom upp på däck möttes de av en man ur flottan som antagligen hade vart på väg för att hämta kaptenen. Lite längre fram stod styrmannen med en av sjöman. Sjömannen stirrade stint på styrmannen, som om han ville bevisa något. William gick fram till de båda männen.

      -   Vad har hänt? frågade han

Sjömannen tittade på kaptenen.

      -   Kapten, den här mannen säger att…började styrmannen.

William satte upp en hand för att tysta honom. Han nickade åt mannen att själv berätta vad han ville. En bit bakom stod Vanessa och tittade på. Sjömannens blick förändrades och han log lite. När han inte sa något vände William sig mot styrmannen igen.

      -   Han säger att han inte tänker göra något mer förrän han får sin lön, fortsatte styrmannen.

William slog ner blicken en stund, som om han funderade på vad han skulle säga, innan han tittade upp på sjömannen igen och sa:

      -   Du kommer få din lön när vi kommer fram.

Han höjde rösten lite.

      -   Ingen här kommer få någonting så länge vi är ute till havs. Men så fort vi kommer iland ska ni få det har blivit lovade.

Ett svagt sorl gick genom den stora hopen med sjömän. William vände sig och började gå tillbaka till sitt arbete. Sorlet blev ännu högre och en annan man klev fram.

      -   En ska till kapten, sa han.

Will vände sig om och tittade på mannen.

      -   Vad? frågade han

Mannen pekade bakom honom.

      -   Det handlar om flickan, sa han sedan.

Vanessa tittade upp när hon hörde att de pratade om henne.

      -   Vad är med henne?

Will gick fram en bit mot mannen.

      -   Hon utgör ett hinder för oss när vi arbetar.

Han log efter att han sagt det. Vanessa hade aldrig hört något liknande. Aldrig hade hon vart i vägen för någon annan och aldrig hade någon sagt något om det heller. Istället för att säga någonting försökte hon stå lugnt och tyst och bara se åt vilket håll samtalet gick åt. William var lika chockad han att höra detta, för ingen hade kommit till honom och klagat om att hon var i vägen för dem när de arbetade. Mannen fortsatte.

      -   Vi vill helst att hon försvinner från båten, eftersom det är otur att ha kvinnor med sig ut på havet.

”Det är otur att ha kvinnor med ut på havet”. Det hade hon hört massvis med gånger när hon var mindre. Alltid när hon skulle följa med sin far ut till havs hade någon av sjömännen (som hon visserligen blev att känna) sagt att det bringade otur att ha en kvinna ombord. När hon vart äldre hade besättningen ombord på hennes fars båtar mest skojat om det, eftersom de vid det laget visste att hon var en trevlig liten ung dam.

William såg nästan bara mer och mer chockad ut.

      -   Jag är inte ensam om detta. Hela besättningen vill samma sak.

Han vände sig om för att visa att resten av sjömännen var med honom.

      -   Hon stannar ombord, sa William bestämt.

Han vände sig än en gång om för att återgå till sitt arbete. Mannen fortsatte.

      -   Vi förstod att kapten skulle säga det. Men vi tänkte på kaptens bästa, eftersom det är tydligt att hon har påverkat honom också.

Han log brett när han drog sitt lilla skämt. Både William och Vanessa förstod vad han menade. Någon utav dem hade lyssnat på deras samtal nere hytten. Utan att göra något vände Will och gick därifrån. Bakom honom hördes höga skratt från sjömännen. Vanessa stod kvar på sin plats och tittade länge efter honom.

 

Den natten hände något som Vanessa alltid kommer att minnas. När alla log och sov var sjömännen fortfarande uppe på däck. De gick ner under däcket för att göra det enda de, enligt de själva, kunde göra efter dagens ”diskussion”.

Vanessa låg lugnt och sov i sin egen hytt när någon plötsligt kom och ryckte upp henne. Det var mer än en person, det hörde hon, men hon kunde inte se vilka det var eftersom det var så mörkt. Två personer tog tag i henne och drog med henne ut ur hytten, efter kom resten. Desperat försökte hon ta sig ur greppet gång på gång, men utan framgång. När de kom upp på däck såg hon att de var gruppen med sjömän ombord på skeppet som hade släpat med henne upp. För ovanlighetens skull fanns ingen ur flottan uppe på vakt på däcket, det var helt tomt sånär som på hennes själv och sjömännen. En av männen hade med sig hennes röda mantel och en dolk. Han höjde dolken och gjorde en stor reva i mantel, om och om igen. När den var helt förstörd kastade han den överbord och flinade mot henne. Vanessa kände hur gråten samlades inom henne. Hon kände sig nästan panikslagen när sjömännen rev och slet i henne. Hon provade än en gång att ta sig loss, men utan resultat den här gången med. Några av männen försvann ner under däck igen. Efter en stund kom de upp igen- med William. Antagligen hade han suttit uppe och studerat kartan, eftersom han inte synts till efter dagens händelse.  Han hade ingen överrock eller hatt på sig, utan bara den vita skjortan och byxorna.

      -   Will! sa hon lite lättat när hon såg honom.

Han tittade upp på henne samtidigt som han gjorde ett försök att komma loss. När det inte gick gav han upp och höll sig lugn. Ingen visste vart detta skulle bära. Mannen som berättat tidigare att hela besättningen av sjömän ville ha bort henne kom fram. Vanessa tittade på honom.

      -   Vad vill ni mig? frågade hon.

Mannen kom fram till henne.

      -   Fröken har tydligen inte hört ryktena, sa han med så låg röst att bara hon kunde höra.

Hon tittade på honom. Han fortsatte:

      -   Ryktena som följer henne vart hon är går, vilken hamn hon än kliver i land i. Era bröder letar efter er, fröken Kingston.

Hon fick nästan en chock. Hur kunde han veta hennes namn, hon hade ju kämpat med att inte berätta det för någon på skeppet, det hade hon ju lovat sig själv. Här blev hon endast kallas Vanessa, eftersom hon inte sagt något mer. Och hur kunde han veta om hennes bröder, hon hade inte nämnt de heller?

      -   Ni ska veta fröken Kingston att enligt ryktena har er farbror satt ett högt pris för att få tillbaka er. Och jag tvekar inte att göra det, fortsatte han och tittade på henne.

Han vände sig mot William, som under det lilla samtalet hade tittar bort mot dem för att försöka uppfatta vad de sa. Nu stod han lugnt och tittade mannen rakt i ögonen. Mannen tog åter till orda.

      -   Låt oss göra en liten överenskommelse, vi får det vi vill ha, försvinner från båten och tar flickan med oss?

      -   Aldrig.

William rörde inte en min, han stod bara stilla och tittade på mannen. Vanessa förstod att de ville ha henne med sig för att senare ge till hennes farbror och sedan få den där belöningen som ryktena sa fanns. Hennes största farhåga var just att bli överlämnad till hennes farbror för att sedan följa med hem igen. William fortsatte:

      -   Flickan lämnar inte skeppet.

      -   Inte?

Mannen vände sig om till mannen med dolken och nickade. Mannen med dolken gick bakom Vanessa och satte upp dolken vid hennes hals. Vanessa flämtade till, rädd över vilken vändning detta hade fått. William ryckte till lite när han såg vad som kunde hända om han inte gick med på vad de sa. Det enda han brydde sig om just nu få ut henne oskadd ur detta. Mannen tittade William igen.

      -   Okej, sa William. Ni får vad ni vill ha och flickan följer med er.

Mannen sken upp och nickade åt den andre mannen att han skulle sänka vapnet. Vanessa tittade på William som såg moloken ut. Hon kunde inte förstå att han hade gått med på detta, hur han lät dem försvinna med henne, när han inte visste varför. De skulle bli delade och aldrig mer se varandra. Han visste inte vad han gjorde.

Under däck kom styrmannen för att prata med kaptenen. När han inte var där gick han ut på däck som han hörde en massa röster från. Han stannade i dörren, sköt igen den en liten bit så han såg genom en liten springa. Där, på däcket stod kaptenen och den unga flickan tillsammans med sjömännen. När han såg dolken vid flickans hals vände han om och gick genast efter soldater.

Mannen som var sjömännens ”ledare” hann inte mer än vända sig om förrän de var omringade av soldater. Utan någon som helst strid gav de upp. Männen som höll i Vanessa släppte henne och hon sjönk ihop på däcket. När mannen bakom William släppte taget skyndade han sig fram till henne. Soldaterna omringade snabbt sjömännen som var utom sig av rädsla.

      -   Lås in dem! Vi tar hand om dem senare, gav William som order.

Soldaterna försvann genast ner med männen under däck. Några stannade kvar uppe på däck med kaptenen. Will tittade på Vanessa. Hela hon darrade, tydligen rädd för vad som kunde ha hänt. Han hjälpte henne upp på benen igen.

      -   Mår du bra? frågade han.

Hon nickade lite lätt. Han följde med henne ner till hennes hytt. Han sa åt henne att försöka sova lite och försvann sedan. Hon satte sig på sängen och tittade ner på sina darrande händer. Rädslan satt fortfarande kvar i henne och ville inte släppa taget. Hon försökte flera gånger, men hon kunde inte lägga sig. Till slut kunde hon lugna ner sig åtminstone lite grann och hon lade sig ner. Men hon sov oroligt och vaknade flera gånger under natten.

 

När morgonen kom gick hon upp på däck igen. Flera soldater hade nu fått tagit sjömännens plats och jobbade nu för fullt. Hon såg William lite längre fram. Han pratade med understyrmannen. Han vände sig om och tittade på henne. Hon log och han återgick till sitt arbete, glad över att se att hon mådde bra. Plötsligt fick hon den vildaste tanken någonsin. Hon höll ett öga på William samtidigt som hon gick ner under däck. Hon fortsatte ända längst ner, där sjömännen satt inlåsta. En soldat stod på vakt där, men lämnade så fort hon sagt till honom att hon ville vara ifred. Hon tittade efter honom, ifall han skulle komma tillbaka och gick fram till en av cellerna. Sjömännens ledare tittade upp när hon närmade sig.

      -   Berätta mig allt du vet, skyndade hon sig att säga.

Han flinade lite.

      -   Vad vill fröken veta? frågade han.

      -   Allting. Vem har berättat för dig?

Han ställde sig upp så att de vart i ungefär samma ögonhöjd.

      -   Ryktena går överallt, sa han kort.

      -   Vad säger de?

      -   De talar om en flicka som rymt hemifrån. Om hennes farbror och bröder som gett sig ut för att leta efter henne. Det sägs att hon är vacker och bär en röd mantel. Hennes farbror ska tydligen ha utlovat en stor summa för den som hittar henne.

Han skrattade lite.

      -   Det var dumt av kaptenen att inte låta dig gå, sa han.

Hon svarade inte, utan stod bara stilla och tittade på honom.

      -   Vanessa?

Hörde hon plötsligt bakom sig. Hon vände sig om och såg William stå där.

      -   Du borde inte vara här nere själv. Du är säkrare uppe på däck där fler kan han hålla ett öga på dig, fortsatte han och tittade på henne.

Hon vände sig genast om och gick upp. Will gjorde det samma men hann inte långt. Mannen som Vanessa pratat med harklade sig och Will vände sig om igen och gick fram till cellen.

      -   Kapten bör hålla ett öga på flickan, sa mannen. Man vet inte vad som kan hända.

      -   Jag vet vad jag ska göra och inte.

      -   Så ni vet inte varför hon kom ner hit alldeles själv?

William, som än en gång hade börjat gå, vände sig om. Han tittade på mannen. Mannen log.

      -   Kapten har tydligen inte märkt att en i besättningen inte berättat hela sanningen.

Mannen satte sig ner igen och lät William vara. Han funderade lite på vad han nyss fått höra och gick upp igen. Uppe på däcket var det full fart, eftersom de precis anlänt till Amerika. Will slängde en blick mot Vanessa som stod längre fram i fören. Han började fundera igen. Var det henne mannen hade menat när han pratade om att någon på skeppet inte vart ärlig?

 

James och Michael fortsatte sitt letande. De besökte varje affär, varje krog och knackade till och med på hos folk för att få reda på om någon visste någonting. Denna dagen gick de in på en krog de hade hittat för att fråga om någon av dem därinne hade sett Vanessa. När de kom in kom genast en ung blond flicka fram till dem.

      -   Vad kan jag bjuda på? frågade hon och log stort mot dem.

      -   Inget, är jag rädd för, började James.

      -   Vi är här för att leta efter vår syster, fyllde Michael i. Är det någon här som har sett en ung flicka med rödbrunt hår?

Flickan skakade på huvudet och försvann genast till ett annat bord. Michael och James blev besvikna. Precis när de skulle gå för att fortsätta sitt letande, kom en man fram till den. Han tog dem lite åt sidan innan han började berätta.

      -   Det går rykten över hela staden om en ung kvinna som rymt hemifrån, sa han.

Michael och James blev ivriga och ville genast höra mer.

      -   Det är nog bäst ni följer med mig, fortsatte han och reste sig för att börja gå.

Bröderna följde genast efter honom. De gick längs hamnen tills de kom fram till en stor tre mastare som de gick ombord på. Mannen försvann ner under akterdäck och kom snart tillbaka. I handen höll han ett rött tyg bylte. Han höll upp det och det visade sig vara en mantel, som var helt sönderriven, som om ägaren hade blivit attackerad.

      -   Jag fiskade upp den alldeles utanför kusten här, sa han och gav den till dem.

James och Michael drog efter andan. Det var precis lik den manteln som det sades att Vanessa haft på sig när hon rymde.

      -   Men den har sitt pris, sa mannen.

Michael tittade frågande på honom.

      -   Ursäkta, men vad menar ni? frågade han när han inte förstod.

      -   Belöningen! Det sägs att en belöning är utfärdad till den som hittar flickan. Det kanske inte var flickan jag hittade, men det är hennes mantel, det kan jag lova. Jag borde få något för den.

James tittade upp även han.

      -   Jag är ledsen, men det finns ingen belöning. Det måste vara ett rykte. Varken vi eller vår farbror har utfärdat en belöning.

Mannen tittade på dem och kände sig lurad.

Några minuter senare gick de båda bröderna längs hamngatan och diskuterade.

      -   Hon måste vara här, annars är det omöjligt att mantel blivit uppfångad alldeles här utanför, sa James och hans bror lyssnade.

      -   Men varför var den sönderriven? frågade Michael.

De styrde stegen tillbaka mot skeppet för att berätta om deras senaste upptäck för deras farbror.

 

 

Amerika. Hon hade aldrig vart här förut. Allting var så mycket större än hemma i Castletown där alla kände varandra. Husen här såg annorlunda ut än de i Castletown gjorde och folket här verkade inte känna varandra lika mycket som hemma.

William tittade ner på henne från akterdäcket. Han funderade fortfarande över det där som sjömannen sagt. Men enligt honom själv kunde det inte vara Vanessa som var personen i fråga. Eller ja, det kunde vara hon, men innerst inne hoppades han att det inte var hon, eftersom han hade kommit så väldigt mycket närmare henne än någon vanlig kapten på ett av flottans fartyg skulle ha gjort. Precis när de hade lagt till i hamnen ville Vanessa av för ovanlighetens skull. William gick ner på däcket och hann precis ta tag i hennes arm innan hon försvann bland allt folk på gatan.

      -   Vanessa, sa han.

Hon tittade på honom.

      -   Tappa inte bort dig bland allt folk nu. Jag vill att du ska vara tillbaka på skeppet innan det börjar skymma, fortsatte han.

Hon nickade för att visa att hon hade förstått. Han släppte taget om hennes arm och tittade efter henne när hon gick uppför gatan och försvann. Han funderade inte mer på vart hon

kanske skulle, utan gick tillbaka till sina egna uppgifter.

När solen började försvinna bakom bergsklipporna kom hon tillbaka. William log när han såg henne och började gå ner för att möta henne på däcket. Men när han var i trappan och såg att hela hon såg chockad och rädd ut försvann leendet och han skyndade sig ner till henne.

      -   Vad har hänt? frågade han och gick fram till henne.

Hon tittade bara på honom en stund innan hon försökte få fram några ord.

      -   Människor… de tittar konstigt på mig…, började hon. Några försökte få tag i mig och dra iväg mig någonstans.

Han tittade på henne.

      -   Överallt där jag kom in vart det tyst och folk tittade på mig utan att säga någonting. Sjömän följde även efter mig nu när jag skulle tillbaka.

Han kunde höra hur hennes röst darrade av rädsla och han kunde se på henne att hon var nära på att börja gråta

      -   Varför? frågade hon med svag röst. Varför följer folk efter mig?

Han skakade på huvudet.

      -   Jag vet inte, sa han sedan.

Hon stod tyst och sänkte blicken ner mot däcket. Utan ett ord försvann hon in under akterdäck. Han tittade länge efter henne, men funderade aldrig på att följa efter, utan stod bara kvar på sin plats. Kunde det möjligtvis vara som sjömannen sa? Varför skulle sjömän annars följe efter henne, om det inte var henne de letade efter?

 

 

Följande morgon var lika solig och vacker som föregående. Vanessa vaknade väldigt tidigt. Hon tittade sig omkring i hytten och gick sedan upp till däcket. Den enda som befann sig däruppe var den ur flottan som hade vakten. När hon kom upp kände hon hur kyligt det var. Hon gick fram till relingen och tittade på den än så länge tomma hamngatan. Lite senare på dagen skulle den vara full med folk. Folk som skulle titta sådär konstigt på henne om hon skulle våga sig av skeppet. Hon fortsatte upp på akterdäck och tittade bakåt mot havet utanför som de hade lämnat för någon dag sedan. Hon blev att tänka på allt hon hade fått reda på på bara några dagar. Hur hon hade försökt rymma från allt där hemma och sanningen. Sanningen som senare hade hunnit ifatt henne. Hur hon hade lyckas att inte berätta för mycket för William. William. Hur skulle han reagera när han fick veta mer om henne? Skulle han leta upp hennes farbror och överlämna henne på en gång, som hon så länge trodde att han skulle? Eller skulle han fortsätta som tidigare, och strunta i det hon hade berättat för honom och bara segla vidare till nästa ställe? Skulle han reagera alls? När dessa frågor inte slutade att snurra runt inom henne gick hon ner under akterdäck igen. Hon orkade inte tänka på vad som kunde hända henne om hon gjorde minsta lilla fel.

Senare, när solen stod lite högre på himlen kom styrmannen ner till hennes hytt. Hon öppnade efter andra knackningen.

      -   Kaptenen vill att ni gör honom sällskap uppe på däck, sa han.

Hon följde med honom upp på akterdäcket där William stod och tittade åt samma håll som hon själv gjort för bara en stund sedan. Han vänstra hand vilade på sabelfästet och hans blick rörde sig inte. När hon kom upp vände han sig mot henne. Styrmannen försvann så de var alldeles ensamma.

      -   Vanessa, började han lite försiktigt. Är det någonting du vill berätta för mig? frågade han sedan.

Det knöt sig i magen på henne när han frågade det. Hade han kommit på henne, efter allt som hänt? Hon tittade upp på honom.

      -   Varför det? undrade hon.

      -   Jag vet inte, men jag har en konstig känsla av att du har någonting du vill berätta för mig. Flera gånger har du börjat på någonting men inte hunnit nå långt eftersom vi har blivit avbrutna på en gång.

Han tittade på henne men hon kunde inte möta hans blick. Istället för att säga någonting skakade hon bara på huvudet och hoppades på att han inte såg hennes nervösa ansiktsuttryck. Han vände åter ut blicken till det stora havet. Hon gick ner på däcket utan att säga ett ord. Han vände sig om. 

      -   Om du vill titta dig runt igen så kan jag följa med dig. Folk kommer nog inte titta så…

Han tystnade och hon tittade upp på honom.

      -   Jag skulle gärna vilja att du följde med.

Han sken upp och de lämnade skeppet tillsammans.

De gick längs gatan och tittade på allt folk som gick förbi. William gick före och hon gick efter. Plötsligt tyckte Vanessa att hon kände igen en röst som kom bakifrån. Hon vände sig om. Mitt på gatan stod en ung ganska välklädd man och pratade med en äldre. Den yngre såg besviken ut samtidigt som den äldre fortsatte neråt. Mannen (fortfarande den yngre) fortsatte med att fråga några som gick förbi, men tyvärr stannade ingen och pratade med honom. Hon stod kvar och tittade på honom, bestämd över att det var något bekant över honom, men hon kunde inte komma på vad. Mannen vände sig om och började gå åt samma håll som de själva gick. Men när han höjde blicken och fick syn på henne stannade han tvärt. Båda tittade de på varandra utan att säga någonting.

      -   Vanessa? Sa mannen så högt att alla förbi passerande kunde höra.

William, som hade hört hennes namn sägas av någon bakom dem, snodde runt. Vanessa stod alldeles stilla och tittade på mannen. Hon granskade honom från topp till tå och försökte komma på vem det var, men utan resultat. Till sist slog det henne vem den unge mannen egentligen var!

      -   Michael? Sa hon tyst så bara hon och William kunde höra.

Mannen fortsatte uppför gatan, mot henne. När han kom närmare såg hon att det var hennes äldre bror. Hon log stort, glad över att äntligen få se honom efter alla dessa dagar på havet. Hon skyndade sig nerför gatan och omfamnade sedan honom. William stod tyst kvar lite längre fram på gatan. Han tittade bara ner på Vanessa och den unge mannen med en stor knut i magen och undrade vem han var.

Michael tittade på henne, även han glad över att äntligen ha hittat henne.

      -   Jag kände nästan inte igen dig. Så solbränd som du är, i nattlinne..

Ögonen fastnade på halsbandet hon hade runt halsen. Ädelstenen glimmade i solskenet.

      -   Vem har du fått det ifrån? frågade hennes bror henne.

Hon berättade.

      -   Vi hittade din mantel, fortsatte han. Men varför var den helt sönderriven?

Hon började berätta om vad som hände den där natten för bara några dagar sedan. Utan att någon av dem lade märke till det lämnade William dem ensamma och gick tillbaka till skeppet. Vanessa stod kvar med sin bror och berättade om allt annat som hänt och Michael stod tyst och lyssnade på henne. När solen var på väg att gå ner bakom klipporna gick de tillbaka till deras fars skepp, som Michael, James och deras farbror hade anlänt i. När de kom upp på däck mötte de James. Även han vart glad över att få se henne och gav henne en kram. Han frågade samma sak som Michael hade gjort och hon svarade samma sak. Michael sa åt henne att hon skulle stanna där hon var och försvann sedan in under akterdäck. Hon ställde sig vid relingen med James bredvid sig och tittade ut på alla skeppen som låg där. Plötsligt kom William gående längs gatan. Hon skyndade sig ner för att möta honom. Han såg orolig ut, men det försvann på en gång när han såg henne.

      -   Jag vart orolig, började han. Det började bli mörkt och du kom aldrig. Därför gav jag mig ut för att leta efter dig.

      -   Jag är ledsen, sa hon och tittade på honom.

      -   Vanessa!

Båda vände sin uppmärksamhet upp mot skeppet. Där stod James. Han tecknade åt henne att hon skulle komma ombord igen. Hon gjorde som hon blev tillsagd och William följde efter. När de kom ombord igen var deras farbror den första de mötte. Vanessa vart både rädd och nervös över vad han kunde tänkas säga om hennes rymning. Han såg verkligen inte glad ut och inte blev han gladare när han såg henne. Hon ställde sig tyst framför honom, beredd på att höra vad han skulle säga.

      -   Jag förstår inte hur du ens vågade rymma hemifrån, sa han nästan på en gång.

William tittade från Vanessa själv till hennes farbror.

      -   Jag är ledsen farbror, sa hon tyst så att nästan bara hon kunde höra.

      -   Nå, nu ska du i alla fall med hem igen…

      -   Snälla, farbror…

Hon tog ett steg närmare, men farbrodern verkade inte bry sig om henne. Istället riktade han uppmärksamheten mot William.

      -   Och vem är denna unge man då?

      -   William Beech herrn. Jag är kapten på Golden Revenge, ett av flottans fartyg.

      -   Jag är väldigt tacksam över att du hittade min brorsdotter, om det är något jag….

      -   Hittade? avbröt William honom. Det måste ha blivit ett missförstånd, vi har inte hittat Vanessa. Hon gömde sig ombord på vårat fartyg och har seglat med oss sedan dess.

Det knöt sig i Vanessa, som det gjort så många gånger förut. Nu skulle sanningen komma fram. Nu skulle hon få se hur William skulle reagera när han fick veta mer om henne. Hennes farbror tittade på henne och sedan på William igen.

     -   Herr Beech har alltså inte hört talas om några rykten…började han.

William och Vanessa tittade på honom.

     -   …rykten om en 19-årig köpmansdotter som rymt hemifrån för att inte bli bortgift.

     -   Bara något men inte mycket, herrn, svarade Will.

Deras farbror var tyst ett litet tag, sedan sa han:

     -   Den flickan som det talas om har nämligen seglat med er hela tiden.

William vart chockad över vad han nyss fått veta. Han tittade på Vanessa som för stunden försökte att inte få ögonkontakt med honom.

     -   Vanessa, är detta…började han chockat.

Hon nickade.

      -   Jag är ledsen, sa hon. Jag har försökt att berätta för dig flera gånger, men… Jag har vart så rädd över att du skulle lämna över mig till min farbror om jag berättade, därför…

      -   …ljög du, avslutade han meningen åt henne.

      -   Jag lovade mig själv för att inte ljuga, och jag har inte gjorde det heller. Jag har bara undanhållit saker för dig.

      -   Varför? frågade han.

Hon märkte att han började bli arg.

      -   Jag har vart på väg flera gånger men… Alltid har det vart något som har kommit i vägen.

      -   Det som sjömannen sa, det var sant?

Hon nickade.

      -   Kvinnorna i Buncrana, de pratade om dig, eller hur?

Hon nickade igen. Han backade lite från henne och deras farbror log när han såg vad som höll på att hända. Hon tog till orda igen.

      -   Men jag ljög aldrig. Det lilla jag berättade för sig var sant. Min far var verkligen köpman och jag brukade följa med honom, till och med mina bröder kan säga att jag har!

Hon vände sig mot Michael och James som stod bakom dem, tysta. William tittade på bara på dem utan att säga någonting. Han kunde fortfarande inte förstå att den oärliga person som sjömannen hade pratat om var den person han kommit närmast. Hennes farbror om fram och tog tag i henne för att ta med henne under akterdäck, men när hon vägrade röra på sig låtsades han bli arg på henne.

      -   Vanessa Kingston, hur vågar du trotsa din farbror?

William, som hade vänt om för att gå tillbaka till sitt eget skepp, vände sig om och tittade på henne.

      -   Kingston? sa han.

Hon tittade nervöst på honom och nickade.

      -   Din far var stadens främsta köpman, till förra året då han dog i en konstig sjukdom? frågade han.

Hon nickade än en gång. När han hade fått höra efternamnet visste han precis vem hon var. Han vände sig om igen för att gå. Vanessa skyndade efter honom.

      -   William, snäll…började hon.

Han vände sig aldrig mot henne, utan sa det bara.

      -   Jag år ledsen fröken Kingston, men det är Kapten Beech.

Hon stannade och tittade efter honom när han lämnade skeppet och gick längs hamngatan, chockad över vad han sagt. Hennes bröder skyndade sig fram till henne. Men deras farbror stod kvar på sitt ställe och log stort för sig själv. Han hade lyckats. Sanningen hade kommit fram, den unge mannen hade lämnat henne precis som han hade trott att han skulle, och snart skulle de vara hemma igen där hon skulle bli bortgift och inte längre vara ett problem för honom. Vanessa tittade länge efter William. Hur kunde detta hända? Varför hade hon följt med sin bror? Varför hade hon rymt överhuvudtaget? Frågorna snurrade runt i huvudet på henne. Utan ett ord vände hon och gick ner under akterdäck.

 

Nästa morgon var det mulen och regn hotade hela tiden. Det var full fart ombord, eftersom de skulle lämna Amerika för att segla hem idag. Hon stod på däck och tittade när de lämnade hamnen. James kom fram med en mantel åt henne så hon inte skulle frysa så mycket. Hon tittade bara på honom när hon tog emot den, men tackade aldrig. På akterdäcket stod hennes farbror och talade med kaptenen. Han slängde ett öga ner mot henne där hon stod själv. Han hade försökt prata med henne senare föregående dag, men hade inte lyckats. Nu gick ner för att försöka igen.

      -   Vanessa, hur är det fatt? frågade han och kom fram till henne.

Hon svarade inte, utan fortsatte att stirra ut mot havet. Han lämnade henne ensam och gick tillbaka till sitt arbete.

Hela resan hem var Vanessa tyst. Hon pratade inte med någon ombord, inte ens hennes bröder. När hon inte var uppe på däck satt hon nere i hytten och funderade hur det hade blivit så här. Hade hon kunnat göra någonting annorlunda, förutom att berätta vem hon var?

När de kom hem mötte Susan dem ute på gården. Hon såg hur ledsen Vanessa verkligen var och frågade hennes bröder vad som egentligen hade hänt, och de berättade allting. Susan blev chockad när hon fick höra hela historien. Vanessa fortsatte upp på sitt rum där hon stannade de närmaste dagarna. Enda gångerna hon mot förmodan sa någonting var när Susan kom för att hjälpa henne.

Några dagar senare hade äntligen Vanessa kommit ur sitt rum och umgicks nu med resten av familjen, eller satt och läste någonstans i deras bibliotek. Hon hade verkligen ansträngt sig för att inte tänka på William och vad som hade hänt den där dagen då de skilts åt, men det hade verkligen varit svårt. Nu försökte hon sysselsätta sig så mycket som möjligt för att inte tänka på honom. Hennes farbror hade redan bestämt vilken som skulle bli hennes man. Det var guvernörens son, Victor, som fått bli den lycklige. Guvernören kom ofta över med sin son, bara för att brudparet skulle få känna varandra lite mer innan den stora dagen. Denna dag satt Vanessas farbror och guvernören inomhus, pratade och drack rom medan Vanessa och Victor var ute i den stora trädgården som fanns bakom herrgården. Som vanligt hade de lämnats ensamma för att få veta så mycket som möjligt om varandra. Solen sken och det var en strålande dag. Efter att ha gått en runda i trädgården satte de sig ner i skuggan. Sedan Vanessa hade kommit hem var hon inte lika solbränd som förut, eftersom hon hade hållit sig i skuggan så mycket som möjligt. Victor fortsatte att prata lite, men tystnade sedan. Hon önskade att han skulle börja prata igen, eftersom det var alldeles för tyst. Plötsligt plockade han fram någonting och höll fram det. Det var ett halsband. Hon tittade chockat på honom. Han tog av henne det halsband hon redan hade på sig, det från William, lade det i henne hand och satte på henne det nya. Ett inte så stort guldkors glimmade runt hennes hals nu. Hennes farbror och guvernören kom ut till dem, lika glada som Vanessa och Victor. Men inne stod Michael och tittade oroat ut på sin syster där hon stod med sin blivande man. Han och James hade känt på sig att något inte stod rätt till efter vad som hänt mellan deras syster och den unge mannen i Amerika. 

Senare på kvällen satt Vanessa framför spegeln. Hon var iförd nattlinne och bakom henne stod Susan och borstade hennes hår. Vanessa tittade på sin tjänsteflicka i spegeln och sedan på korset runt hennes hals. Utanför lurade mörka moln borta vid horisonten, det skulle säkerligen bli oväder under natten.

      -   Susan, började hon sakta.

Susan tittade på henne i spegeln.

      -   Ja, fröken?

      -   Har jag verkligen gjort rätt när jag lyssnat på vad min farbror sagt och gifter mig med en vilt främmande man?

Susan var tyst ett litet tag innan hon svarade.

      -   Er farbror är i alla fall nöjd.

Vanessa blev inte nöjd med svaret hon fått. Hon tog upp halsbandet som från William som låg framför henne och tittade på det. För första gången på jättelänge blev hon nervös över om hon verkligen gjort rätt. När Susan var färdig lade hon ifrån sig borsten och tittade på Vanessa i spegeln. Hon såg att hon nervös.

      -   Känn efter vad du själv tycker, sa hon, log och försvann ut ur rummet.

Vanessa tittade efter henne. Hon reste sig och gick fram till fönstret. Hennes tankar gick än en gång till William. Vad gjorde han egentligen i denna stund? Var de fortfarande kvar i Amerika eller hade de vänt och var på väg hem?

 

Ombord på Golden Revenge kämpade besättningen för fullt med att försöka klara sig igenom det fruktansvärda ovädret. Sjömännen hade åter fått tagit sin plats på skeppet, eftersom man hade avgjort att man behövde dem för att få hem skeppet i en del. Männen sprang fram och tillbaka för att hålla skeppet så stadigt som möjligt. Under akterdäck satt William med en karta framför sig. Större delen av resan hem hade han tillbringat där, i hopp om att glömma allt som hänt. Men varje kväll hade ”minnen” smugit sig in i hans tankar och flera gånger hade han tänkt på Vanessa. När detta hände försökte han genast hitta någonting att sysselsätta sig med. Han tittade ut på ovädret utanför. Skulle de någonsin klara sig ur detta, och komma hem helskinnade? Han blåste ut stearinljuset som stod framför honom, tog sin tre hörnade hatt och gick ut på däck. Ända sedan han hade kommit tillbaka själv till skeppet den där kvällen när sanningen om Vanessa hade kommit fram, hade besättningen blivit mer dystrare ju närmare deras hem de kom. Hade alla glada tankar försvunnit när Vanessa försvunnit? Ett nytt ”minne” smög sig in i hans tankar.  Han hade stått precis där han stod nu. Två soldater hade kommit fram till honom med en mantelklädd person mellan sig. Han kom ihåg hur han hade fällt ner huvan och nästan fått sig en chock när han märkt att personen i fråga hade var en kvinna. Han vred lite på sig. Nästa ”minne” spelades upp framför honom. Nu var det kväll. Deras första kväll tillsammans. Det regnade lite. De hade stått vid relingen och tittat på varandra under tystnad. Han hade sträck sig efter huvan på hennes mantel så att hon inte skulle bli alldeles för blöt. Han skakade på huvudet för att bli av med tanken. Han visste redan nu vad han skulle göra när de kom in i hamnen hemma. Han hade bestämt sig nu.

 

      -   Susan, hämta papperna uppe i arbetsrummet, sa deras farbror och tittade strängt på tjänsteflickan.

Susan vände på sig och försvann genast upp för trappan. Farbrodern, Michael och en annan äldre man satte sig ner vid ett bord i vardagsrummet. Syftet var att prata affärer. Det var Michael som hade tagit över faderns jobb, men deras farbror var också med eftersom han också ville vara med på ett litet hörn av vad som än gjordes i huset.

Susan öppnade dörren och gick in i det stora arbetsrummet. Hon gick fram till skrivbordet och tog några papper som låg där. Hon lade inte märkte till det på en gång, men under låg ett testamente som någon tydligen läste. Hon tog några steg mot dörren, men rynkade sedan pannan och gick tillbaka till skrivbordet för att försäkra att hon hade sett rätt. Hon tittade ner på skrivbordet och tog chockat upp pappret.

Någon minut senare var hon nere igen.

      -   Papperna, herrn, sa hon och gav farbrodern dem.

Han tog dem utan att säga ett ljud till henne, men han tittade på det andra pappret hon höll i sin andra hand.

      -   Vad är detta? frågade han och tog även det av henne.

Hon svarade inte, utan stod bara kvar på stället. Farbrodern blev plötsligt likblek i ansiktet. Michael tittade precis upp.

      -   Vad är det farbror? undrade han och ställde sig upp bredvid honom.

Genast försökte farbrodern att gömma testamentet, men utan någon framgång. Michael tog pappret ur handen på honom och började läsa det. Han blev lika chockad som Susan blivit. När han läst färdigt tittade han på sin farbror med ett chockat uttryck och utan att säga ett ord.

      -   Susan, sa han plötsligt och hon tittade upp. Hämta genast Vanessa och James.

Tjänsteflickan försvann än en gång, men kom snart tillbaka med James och Vanessa. En liten bit efter kom Victor som hade vart med Vanessa ute i trädgården när Susan hade kommit.  Nu tittade de alla tre frågande på Michael. Vanessa satte sig ner i en av stolarna.

      -   Vad var det du ville? frågade James.

Hans bror höll upp pappret.

      -   Fars testamente, sa han.

      -   Men farbror har ju hela tiden sagt att det inte finns något testamente, sa Vanessa och tittade på honom.

      -   Men det gör det, svarade Michael. Antagligen har farbror hållit det undangömt för oss alla och sedan ljugit för oss. Inte sant farbror? frågade han sedan och tittade på farbrodern.

Farbrodern svarade inte. Michael tittade återigen ner på testamentet.

      -   Vad står det? frågade Vanessa.

Michael började genast läsa. När han kom ner till vem som fick vad höjde han rösten lite.

      -   Till min äldste son, Michael, överlämnar jag mitt arbete som köpman, ett av mina två skepp nere vid hamnen samt…plötsligt tystnade han.

     -   Vad Michael? frågade Vanessa.

      -   … samt den stora herrgården.

Han tittade på sin syster utan att säga ett ord, men sedan fortsatte han.

      -   Till min näst äldste son, James, överlämnar jag mitt plantage satt ett av mina skepp.

Vanessa tittade leende upp på James som även han log. Deras bror fortsatte.

      -   Till min enda dotter, Vanessa, lämnar jag hennes bröder som hennes förmyndare och en andel av de skatter jag tjänade.

Deras far hade (som sagt) vart stadens främsta köpman och därför fått ihop en stor del med pengar, en del av dem som han nu gav till sin dotter. Vanessa blev alldeles häpen av vad hon hörde. Hon skulle få en andel av de pengar som hennes far lagt undan och, ännu bättre, hon skulle inte vara tvungen att gifta sig med någon främling. Hon begravde ansiktet i händerna och när hon tittade upp igen hade hon tårar i ögonen. Victor hade tyst stått bakom och lyssnat, men stod nu bara och tittade framför sig, nervös för vad som skulle hända härnäst.

      -   Jag vill att han genast lämnar herrgården för att sedan aldrig mer sätta sin fot här, sa Michael till Susan samtidigt som han tittade på deras farbror som arg stirrade tillbaka.

Farbrodern försvann ut ur rummet och uppför trappan. Susan försvann ut i hallen med den äldre mannen, som hade vart med under hela uppläsandet av testamentet. De tre syskonen blev kvar i rummet för att än en gång läsa testamentet. Plötsligt kom Susan tillbaka med en brunhårig man i flottans uniform. Michael tittade upp.

      -   Vanessa, sa han.

När hon hörde sitt namn tittade hon upp.  Hon följde sin bror blick och kände genast igen mannen. Hon reste sig och gick fram till honom.

      -   William?

Han log svagt. Michael, James, Susan och Victor försvann genast ut ur rummet, för att lämna Vanessa och William själva. Till en början var båda tysta, men sedan tog hon till orda:

      -   Varför kom du hit?

Han tittade ner i golvet innan han svarade, som om han gick igenom i huvudet hur han bäst skulle lägga fram det.

      -   Jag kom hit för att prata med en flicka, började han. En flicka som länge seglade med på ett av flottans skepp. Det sägs att kaptenen på det skeppet förälskade sig i henne. Hon följde med dem till Amerika, där kaptenen senare fick veta hon inte hade berättat allting om sig. Han antog att hon hade ljugit om sig själv, och seglade därför hem utan henne.

Hon log och skrattade lite när hon hörde detta, eftersom hon visste precis vad han pratade om. Han tittade på henne och skrattade till han med. Så fäste han ögonen på halsbandet hon bar.

      -   Men jag antar att jag kommit försent, sa han och log fortfarande, utan att ta ögonen från halsbandet.

Hon tittade ner på det.

      -   William… började hon.

      -   Är jag för sent ute? frågade han och blicken var allvarlig igen.

      -   Nej, svarade hon och tittade på honom.

Han sken upp när han hörde det.

      -   Jag vill bara att hon ska veta att han aldrig glömde henne efter det, utan han har tänkt på henne hela resan hem igen. Därför har han nu kommit hit för att fråga om hon kan förlåta honom för att han inte lyssnade på henne.

Hon nickade.

      -   Jag förlåter dig.

Hon tog av sig guldkorset hon bar runt halsen och lade det på bordet bakom dem. Hon tog fram det andra med den blå ädelstenen på och gav det till honom, sedan vände om sig så hon hade ryggen mot honom. Han knäppte upp halsbandet och hängde det runt halsen på henne. Hon vände sig om igen så de tittade på varandra. Michael och James kom in i rummet igen. En bit bakom dem kom Susan och en bit bakom henne kom Victor sakta. Vanessa tittade på sina bröder som log stort mot henne, glada över att allting var i sin ordning igen. Hon slängde en hastig blick på Victor. Han stod tyst bakom Susan och tittade på henne och William. Hon gick tillbaka till bordet och tog upp halsbandet igen, gick fram till honom och lade det i hans hand.

      -   Jag är ledsen, sa hon och tittade på honom. Men jag hoppas du förstår att detta förändrar allting. Nu när min fars testamente är uppläst hoppas jag att du redan vet att jag inte är tvingad att gifta mig med dig. Jag är säker på att du hittar den rätta någon gång, men tyvärr är inte jag det, för jag älskar William.

William kom fram och ställde sig bredvid henne och hon tog hans hand. Victor nickade och slöt handen med halsbandet i. Susan kom fram från sitt ställe vid väggen och följde han ut ur rummet.

 

Några månader senare höll ett skepp på att lägga ut från hamnen. Ombord fanns William, Vanessa och hennes bröder. Runt omkring dem arbetade sjömän för fullt för att kunna få skeppet redo för avresa. Värdet var inte det bästa, och en regnskur skulle kunna komma när som helst. Vanessa såg väldigt ledsen ut när hon följde med sina bröder av skeppet. Tanken var att hon och William skulle återvända till Amerika och bo där något år och sedan komma tillbaka till Isle Of Man. Med ledsen min kramade hon först om James och sedan Michael. Michael tittade på henne och log lite.

      -   Upp med hakan, sa han. Du kommer snart tillbaka.

Hon tittade på honom.

      -   Men jag kommer sakna er så.

      -   Vanessa, allting kommer att bli bra där borta.

Hon nickade lite svagt. Hon hörde Williams röst uppifrån skeppet när han började ropa ut order och förstod att de var på väg att lägga ut. Hon gav sina bröder en sista blick innan hon skyndade ombord igen. Hon gick fram till relingen och tittade efter dem ända tills hamnen och hennes bröder inte längre syntes. Hon torkade bort en tår i ögat samtidigt som William kom fram.

      -   Jag saknar dem redan, sa hon mer rakt ut än till honom, och drog manteln tätare om sig.

      -   Du kommer snart att få se dem igen. Dessutom så kan du skriva.

Hon svarade inte, utan fortsatte bara att titta efter dem.

      -   Vanessa, ett år är inte så lång tid, och när vi kommer tillbaka kan vi gifta oss och börja på vårat eget liv, sa han, mest bara för att byta samtalsämne och för att få henne på andra tankar.

Hon tittade på honom och log lite svagt. Han hade självklart rätt, men hon ville inte säga någonting. Utan att säga ett ord till gick han tillbaka till sina uppgifter och lämnade henne ensam i sina egna tankar och funderingar. Hon funderade över vad han och Michael hade sagt. Allting skulle bli bra i Amerika, hon hade ingenting att oroa sig för. Ett år skulle gå fort och om hon saknade sina bröder väldigt mycket kunde hon ju faktiskt skriva till dem. Och när de kom tillbaka skulle hon gifta sig med den hon älskade allra mest. Hon tänkte på det flera gånger om, och för varje gång blev det bara att låta bättre för henne. Hon vände sig om, tittade på William där han stod på akterdäck och ropade ut order och log för sig själv. För första gången på mycket länge skulle hon göra det enda rätta i hennes liv.

© Mimmi

Höst
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Höstväder
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Höstväg
Illustrationer och Foto © Sven Göthe