S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias Biologiska Mor Del 1

Åter Följetonger

SOFIAS BIOLOGISKA MOR   Del 1

 

Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt att prata om allt som fort­farande känns som öppna sår … Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många

konstpauser – som Sofia irriteras av.

 

Sofia stod barfota på den kalla nötta perstorpsskivan som arbetsbänken var beklädd med. Hon bankade med sin knutna hand mot innanfönstrets motspäns­tiga kant. Det här var det sista av de två köksfönstren, som hon höll på att förse med innanfönster. – Norrfönstret hade alltid varit marigare i passformen än det som vette mot sjön.

  Sjöfönstret var å andra sidan värre på ett annat vis. För det första var inte Sofia någon lång kvinna och alla fönstren var höga. Dessutom hade hon ingen arbetsbänk som hon kunde stå på. Här blev hon tvingad att stå på en stol eller annan möbel för att nå upp till överkanten. Det var inte lätt att hålla balansen samtidigt som hon kämpade med bångstyriga klisterremsor. De där långa vita pappersremsorna skulle klistras över alla skarvar så att fönstren blev riktigt täta, men först skulle de blötas i mjölk som Sofia hällt upp på en djup tallrik. Detta gjorde hon för att klistret skulle bli mjukt och följsamt så att remsorna fäste ordentligt vid träet. Detta muntliga, gamla knep, var det Hanna som lärt henne. Remsorna blev efter den behandlingen som slemmiga lianer och vred sig mycket gärna om man inte såg upp. Det var noga att de satt fint över springorna. Detta hantverk var inte lätt att utföra, om man inte hade Hannas vana i fingrarna. Längst upp där hon knappt nådde var det ett helsike att få dem att fästa snyggt. Dessutom fick ju inte remsorna komma i kontakt med det rena fönstret, för då blev det ju fläckar av mjölkblandat klister. Det ville gärna krångla  just i den fasen, hade Sofia märkt. Fast krångla det skulle det göra när man satte in innanfönstren på hösten, annars var det inte som skulle – det hörde liksom till.

– Ta något på dina bara ben flicka lilla, du förkyler dig, sa mor Hanna som satt vid spisen med en stickning.

Hanna hade nyligen brutit ett ben och kunde inte vara till så stor nytta på ett tag. Hon var visserligen nybliven pensionär, men tid att sitta stilla hade hon ändå inte, menade hon.

– Tur att jag har dig Sofia, hade hon hunnit säga några tusen gånger under de här senaste 14 dagarna och det återstod flera veckor innan hon skulle vara fri från gipsförbandet.

– Näe! sa Sofia och lyfte resolut ut den motsträviga fönsterhalvan igen. Det här blir inte bra, mamma!

Det kan hända att det där norra fönstret har svällt efter allt regnande som har varit i sommar. Du vet, kittet är nästan helt borta och jag tror att det har regnat in vid överkanten. Ta täljkniven och karva av lite på fönsterkarmen! föreslog Hanna.

Sofia upptäckte att hon nog blev tvungen att göra som Hanna ordinerat, för det här fönstret såg verkligen inte ut att passa med mindre än ett radikalt ingrepp.

Utanför fönstret var himlen klar och hög. Den första frosten hade både kommit och försvunnit igen. Därför var alla löv – som för några veckor sedan virvlat runt i vindens dans – nu nerlugnade och verkade tyngre. Leklusten var liksom borta. De hade funnit sin plats i gräsmattans gropar och fördjupningar. Det såg Sofia. Gräsmattan skulle ha varit krattad före frosten och vinterns intåg, men … Vi kan inte hinna allt, hade Hanna lugnt konstaterat. Vi gör det vi kan och hinner, resten får vara till våren. Ett rött vinteräpple hade lyckats hålla sig kvar på en av äppelträdets grenar. Alldeles ensamt hängde det där. En liten fågel hade upptäckt det och satt nu och hackade i sig något matnyttigt ur det. 

Sofia lyfte varsamt ut vaddrullen som hon försiktigt hade rullat omkring ett exemplar av Bergslagsposten.

– Så lustigt att Bergslagsposten är på millimetern lika bred som fönsterhalvan! sa Sofia och såg fascinerad ut.

Hon hade gjort precis som mor Hanna brukade göra, men ändå blev inte vaddrullen lika jämn och trind som när Hanna själv gjorde jobbet.

Sofia var nog lite skrockfull, för hon hade rivit ut sidan med dödsannonser och stoppat den i spisen. Varför hon hade gjort så, funderade hon själv över. Eller rättare sagt, hon undrade över varför Hanna alltid hade gjort så …

– Mamma! varför river du alltid ur dödsannonserna innan du rullar på vadden? frågade Sofia.

– Jaha, du mitt barn, den frågan har jag faktiskt svar på. Det är inte möjligt för mig att komma över Ninnis död. Det är visserligen 25 år sedan nu, men jag fick nog någon sorts fobi för döden, när Ninni togs ifrån mig. Så dödsannonser och kyrkklockor vill jag vare sig se eller höra. Vanliga urverk som står stilla, vill jag endera dra upp eller hålla mig på avstånd ifrån. Det kan räcka med en vanlig väckarklocka som råkat stanna, endera ska jag snabbt dra upp den eller sätta i ett nytt batteri. Bara den inte står stilla, för det påminner mig om att allt är slut, förklarade Hanna. Kan du förstå så lustig man kan bli?

– Jaha …! Jo, det kan jag nog förstå. Kanske det skulle kännas bättre om du pratade lite om det. Jag skulle gärna vilja veta vad som hände med min biologiska mor,  svarade Sofia och såg uppfordrande på Hanna. – Snälla mamma! Jag är ju stor nu …! och ska gifta mig alldeles snart. Det enda jag vet om mitt ursprung, är att du och pappa Konrad adopterade mig efter min mors död. Dessutom har jag väl  hört en del lösa rykten som jag inte alls vet huruvida de är sanna eller ej. Jag vill och behöver få veta sanningen nu – det känns viktigt nu när jag själv är vuxen och ska bilda familj. Förstå mig lilla mamma! vädjade Sofia och lade armarna om halsen på Hanna.

– Jag ska försöka att berätta, men det kommer inte att bli lätt, det vill jag lova. Jag tror att vi ska ta hjälp av Ninnis dagböcker. Ninni ville bli författare. Att hennes rätta namn var Nicolette, det vet du! Hon hade alltid ett antecknings­block i sin väska. Hon skrev ner sådant som hon såg eller hörde. Hon beskrev även stämningar som hon upplevde. Kanske hon ville ha dem väl bevarade till dess den dagen kom – då hon skulle få skriva på riktigt.

Sofia såg hur tårarna ville tränga fram i Hannas sorgsna ögon. Hanna svalde och snöt sig, sedan drog hon ett djupt andetag och tog till orda:

– Om du hämtar dagböckerna, så ska jag försöka, med stöd av dem, att ge dig en förklaring på allt det där hemska som hände för så länge sedan.

– Var är de, då? frågade Sofia.

– I chiffonjén inne i stora rummet, nyckeln ligger
i glasskålen, svarade Hanna lite förstrött medan hon krokade upp en förrymd maska i sin stickning.

Äntligen skulle Sofia få veta lite om sin riktiga bakgrund. Hon hade undvikit att ta upp saker som berörde hennes biologiska mor, för hon såg att Hanna alltid blev illa berörd av det, och att skada mamma Hanna var det sista som Sofia ville göra. För mor Hanna var ju – för henne – den enda mor hon kände till och Sofia hade ju alltid sett Hanna som sin riktiga mor … – även om hon visste att hon var adopterad. Konstigare än så var det ju inte. Efter en liten stund kom Sofia travande med en stor bunt dagböcker och anteckningsblock, som var prydligt hopknutna med ett violett sidenband. Hon knöt försiktigt upp det breda sidenbandet och bredde ut dem på köksbordet. Hanna såg allvarsamt på Sofia och sedan sa hon:

– Du stackars barn! – jag önskar att du hade varit min biologiska flicka. Då skulle vi inte behöva gräva i gamla  hemska minnen.

– Visst, mamma! Jag förstår dig så väl, men nu är det inte så, men vi har ju varandra. Det är ju huvudsaken, tröstade Sofia sin mor.

 

                © Ingbritt Wik

        

Berg vid Markvattnet. Här utspelar sig berättelsen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Vägen till Berg där berättelsen om Sofias biologiska mor utspelar sig.
Illustratör och Foto © Sven Göthe
Vägen till Berg där berättelsen om Sofias biologiska mor utspelar sig.
Illustratör och Foto © Sven Göthe
Vägen till Berg där berättelsen om Sofias biologiska mor utspelar sig.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe