S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias biologiska mor

Åter Följetonger

Sofias biologiska mor Del 2 

 

– Kära du, var ska jag börja …? undrade Hanna spänt.

Hon drog efter andan och tog sig för pannan och sa:

– Om du ska kunna få veta vad som egentligen hände  med din biologiska mor, måste jag berätta inledningen för dig i förkortad version. Du förstår: Dagböckerna är så omfattande. Där har Ninni skrivit allt i novellform, så ytterst noggrant och fint. Platser där händelser utspelat sig har hon beskrivit noga och antecknat både väder,  vind och vilken tid på dagen det varit. Det är många fina landskaps- och personbeskrivningar medtagna. Hon har beskrivit känslor och stämningar och mycket annat. Så där har du läsning för flera veckor framöver. Vi ska använda dessa dagboksanteckningar som uppslags­böcker idag. Egentligen är dessa böcker och anteckningar innehållet till en fin roman … Om man bara INTE visste att den var alldeles sann – kunde man läsa den med behållning, suckade Hanna. Ja, du förstår det är en hel tragedi vi har liggande framför oss på bordet nu, Sofia. Ninni skrev tydligen alltid sina dagboksanteckningar i den här formen.

– Hur då form? Hur menar du då, mamma?

Sofias blågröna ögon var stora och hon såg nästan rädd ut inför den hemlighet som snart skulle läggas upp framför henne.

Så förtvivlat lik Gary hon var när hon såg så där undrande ut, tänkte Hanna. Till och med den där lilla bångstyriga virveln i luggen hade hon fått ärva. Hanna kom åter till verkligheten och svarade:

– Jo, ser du; hon skrev i förfluten tid och om sig själv i tredje person. Kanske var det för att öva sig inför den skrivkonst hon ämnade viga sitt liv åt så småningom.

– Var inte Ninni distriktssköterska? sa Sofia undrande.

– Jo, visst var hon det, men det var mer mitt och pappas val, än hennes eget. För som fru till Gary behövde hon vara väl utrustad yrkesmässigt sett. Det insåg hon nog själv också, även om Gary var hennes allt.

– Gary som ju är min biologiske far, vart blev han av? Den frågan har jag aldrig ställt …, sa Sofia och verkade bli förvånad över sig själv och över att hon var ovetande om den man som faktiskt var hennes biologiske fader.

– Kära du han omkom i en otäck olycka, bara några år efter Ninnis död. Det var då vi ansökte om att få adoptera dig, Sofia. Innan Gary dog, hade vi dig bara som fosterbarn. Vi vågade knappt hoppas på att vi skulle godkännas som adoptivföräldrar, för vi var ju inte så unga då, Konrad och jag.

– Hur var han? Gary alltså, undrade Sofia med all rätt.

– Det är det som kommer att bli lite känsligt att berätta för dig. Du får inte ta illa vid dig! Det måste du nästan lova! – Om jag ibland använder hårda ord när jag talar om honom, så får du komma ihåg att det hänger samman med vad jag kände för honom då … Då för så länge sedan. Du får komma ihåg att då var jag både arg och förtvivlad över allt elände som drabbade Nicolette, som ju var mitt eget barn.

– Nej, inte ska jag ta illa upp. Det var ju före min tid, kan man säga … Självklart inte, mamma! Det är ju jag själv som har bett om att få veta hela sanningen helst ocensurerad, dessutom.

Medan Hanna berättade om Ninnis barn- och ungdomsår, karvade Sofia i fönsterkarmen, så att hon fick in det där besvärliga norrfönstret som det skulle sitta. Sedan satte hon sig på en köksstol bredvid Hanna och bara lyssnade.

– Jo, ser du, Gary vägrade ta tjänsten som skogsförman. Han var utexaminerad skogvaktare och ville inte flytta dit upp till Dalarna och dessutom byta ner sig i sitt yrke. Det var synd, för de skulle ha fått hyra ett rart litet hus i utkanten av samhället. Stor tomt och naturnära för både barnet och ”Compis” som Ninnis hund hette.

– Vilket barn? undrade Sofia och spärrade upp sina redan stora ögon.

– Du förstås! Du hann komma till innan bröllopet förstår du, fast född var du ju inte – men med innanför klän­ningen var du i alla fall, sa Hanna och klappade Sofia på handen.

Hanna ojade och skruvade på sig och till slut sa hon krystat:

– Här finns ett avsnitt i Ninnis liv som hon inte har berört med ett enda ord i sina böcker, men jag känner till det OSKRIVNA kapitlet. Och för att du ska kunna få sammanhanget klart för dig, blir jag tvungen att berätta det som Ninni inte har skrivit. Min berättelse får ersätta det saknade dagbokskapitlet, förklarade Hanna. Hon tystnade och tog sig för pannan som om tankarna smärtade.

– Snälla fortsätt! uppmanade Sofia henne.

– Jag tror att vi kokar oss en stark kaffetår först, så jag hinner att tänka igenom allt lite bättre. Jag vill inte avslöja sådant som Ninni kanske skulle ha velat hålla hemligt eller sådant som hon kanske helt enkelt velat ha ogjort. Man måste även ha respekt för en död människas integritet, menade Hanna, som tycktes vara den som sällan gjorde några övertramp när det gällde etik och moral. Eftersom Ninni inte har skrivit något så tyder det kanske på att hon ville behålla de sakerna för sig själv, sa Hanna tankfullt, men om jag berättar det jag måste berätta, för att du ska kunna förstå – då har jag väl inte förrått Ninni? Eller …?

  Du är så försynt, mamma, så det blir nog bra om du berättar det du anser är viktigt, sa Sofia och reste sig upp och greppade kaffekokaren. Fast kaffe får du endast på det villkoret att du lovar att berätta sedan, tillade hon och gav mor Hanna en out­grundlig blick.

Hanna såg på det perfekta flickebarnet och log ett stolt leende. Sofia var lika impulsiv och viljestark som vad Ninni varit i den åldern. Hur skulle hon kunna skydda Sofia ifrån allt ont? Hon hade ju inte lyckats med att skydda Ninni. Hanna rös till, fast hon satt framför spisen i den sköna värmen.

– Fryser du? undrade Sofia och såg forskande på sin mor.

Hanna var ju hennes mor genom adoptionen – även om hon biologiskt sett borde vara hennes mormor. Sofia böjde sig fram och tog upp några vedträn ur vedkorgen och stoppade in i spisen. Sommaren var förbi, men det var en fin höstdag och himlen var så klarblå att den nästan såg overklig ut.

Under tiden som Hanna passade kaffepannan, sprang Sofia ut och plockade några astrar som lyckats överleva  den första frosten, och satte dem i en vas som hon ställde på bordet.

– Så, nu ser det riktigt trevligt ut, eller hur? sa hon belåtet och sökte bekräftelse på sin fråga när hon mötte Hannas blick.

– Jo visst! Blommor gör mycket instämde Hanna och såg med varm blick från blommorna till Sofia.

Under tiden som de drack kaffe, lät Hanna sina tankar göra vida svängar.

När hon såg ut över sjön kunde hon minnas hur hennes föräldrar lagt ut ryssjor och mjärdar. De hade lagt ut dem så fort isen, som gömt sjön, hade blivit landlös – så att det gick att få ekan i vattnet. Hon mindes också hur isen legat som ett jättelock … Mörkt blå, nästan trolskt hade isen hållit sig kvar över resten av sjön ända tills någon ilsken vårvind kommit. Då kunde sjön bli isfri på en enda dag.

Som barn hade hon tyckt att det var i det närmaste en skräckupplevelse att stå och se hur vindens kraft vräkte med isflaken. Det nästan jämrande ljudet som uppstod när isflaken sköts upp över varandra. Det skummade och fradgade. Sjön såg farligt skräckinjagande ut. Sådana minnen glömmer man inte konstigt nog, fast man nästan glömmer allt annat, tänkte Hanna och tog en slurk ur kaffekoppen som hon nästan hade glömt bort.

Något annat konstigt dök upp i Hannas minne i samband med sjön. Det var dessa stora flyttuvor som var som halva världsdelar. Ibland kunde en sådan komma sakta seglande förbi mitt ute på sjön. De kunde slitas loss från sina tillfälliga parkeringar vid någon strandkant och driva iväg när det blåste riktigt kraftigt – ofta i samband med åska. Hon visste att man fick ha respekt för dessa flytande tuvor som inte visste var de hörde hemma. Hon mindes tydligt en gång när hennes far, Karl, hade rott bort till sin brors gård – den som Hanna bara mindes som ett ödeställe. Där hade Karl fått båten instängd vid det så kallade sundet (en smal passage i bortre änden av sjön) när han var där för att bärga hö. Karl och Kristin brukade skörda höet varje sommar på den gården. För det hö som gick att bärga på Bergviks egna ägor, ville sällan räcka till. Den gången då Karls båt blev instängd av tuvorna hade han fått gå runt sjön, för att komma hem. Det blev många mils vandring genom tät skog. Det fanns visserligen vinterkörväg som man kunde köra med häst och släde på, men utan färdmedel, fanns det ju bara apostlahästarna att välja på.

Man fick således akta sig för att komma på kant med dessa oberäkneliga tuvor och helst hålla sig väl med vädergudarna.

Hannas föräldrar hade levt och verkat som bönder i hela sitt liv på den här gården, Bergvik – och Karls föräldrar före dem, givetvis. Egentligen var väl Bergvik mest en skogsbruksgård, men några kor och grisar hade de haft samt får och getter. Höns hade det förstås haft och ett par tuppar. Den ene tuppen hade varit otäckt ilsken. För att inte tala om BAGGEN! Ja, Jisses …! tänkte Hanna, och blev nästan full i skratt vid de minnen hon delat med baggen, Baggis, som den kallats. – Den där usla baggen hade spionerat på Hanna när hon inte var mer än i sexårsåldern och blivit ombedd av Kristin att hämta ved. Baggen måste ha sett henne när hon var upp på vedbacken och sedan följt efter henne ner till stugan. Hon mindes att hon hade lastat ved på sin arm så det sved i skinnet, för hon hade lastat på så mycket. Det gick bra ända ner till rabatten med svärdsliljor, men just där kom den hårda smällen i ryggen. Den som gjorde att alla vedträna for åt alla håll, och hon själv for omkull av smällen och blev liggande bland vedträna. Baggen måste ha blivit skrämd, för något minne av vart han tog vägen hade hon inte. Hon mindes att Kristin kommit ut på trappan och fått se hela eländet och tröstat Hanna så gott det nu lät sig göras. – Tupprackaren måste ha blivit inspirerad av den där usla baggen, för det aset flög på henne en annan gång när hon kom med ett lika stort vedlass. Då hade hon inte kommit längre än mitt framför ladugården när hon helt plötsligt kände hur tuppen skrapade med de där långa sporrarna mot hennes bara ben. Hon hörde hur han slog ilsket med vingarna: flaff – flaff – flaff lät det. Den gången ramlade hon inte, men veden …Ja, vart tog den vägen? Att Karl hade lärt Baggis att snusa, tyckte hon var en händelse som var lite kul. Baggen lade väl inte direkt in någon prilla. Nej, han svalde nog hela prisen, trodde Hanna. – Två hästar hade de haft när hon var barn. En stor ljusbrun ardenner samt en mindre beigefärgad. Den där lille rackaren tog sig fram i den värsta snårskogen. Den hästen använde Karl när han lunnade fram timmer från den oländigaste terrängen. Den hästen kallades därför rätt och slätt för ”Lunne”.

Nu för tiden stod det inga hässjor på gärdena, för de flesta åkrarna låg numera i träda. En del åkrar använde grannen – på andra sidan sjön – till hästbete. Det var Hanna glad över. Det blev mer liv över gården på så vis.

– Tänk att här är jag född och uppvuxen, sa Hanna tankfullt, utan att släppa taget om den punkt i fjärran, där hon hade naglat fast blicken.

Hanna hade köpt gården när hennes föräldrar hade känt sig för gamla för att bo så avsides året om. Kristin och Karl hade skaffat sig en lägenhet centralt inne i Strömshamn. Tyvärr fick de inte så många år av bekvämlighet. Deras strävsamma liv belönades inte med gott, enligt Hannas åsikt.

– Finns kantarellstället vid utskyggården kvar? undrade Sofia som ofta varit hos mormor och morfar under sina sommarlov.

Egentligen var Karl och Kristin Sofias gammel-mor-föräldrar – men adoptionen av Sofia hade gjort dem ”en hel generation yngre”.

Hanna återkallades till verkligheten av Sofias fråga och svarade lite drömmande:

– Jodå – det finns kvar, men skogen är så mörk och tät nu, så det blir inga stora skördar, längre.

Hanna konstaterade förvånat att de hade suttit ganska tysta mitt emot varandra vid kaffebordet – men tankarna hade de tydligen haft på samma ställe. Gården – den hade betytt mycket för många. Alla hade de sina minnen därifrån. Glada som tråkiga.

När Hanna gifte sig med Konrad, flyttade hon till Silverforsen och senare till Filipstad. Nu var cirkeln sluten, konstaterade Hanna – för nu var hon tillbaka på ruta ett igen.

– Jag gjorde en resa tur och retur till Filipstad, den resan tog en hel livstid – för jag tog den i etapper – och det tog mig många år, sa hon tankfullt och nästan ohörbart.

Sofia instämde i att hon tyckte att livet många gånger var svårt att förstå sig på. Sedan återgick samtalet till Ninni.

               Fortsättning följer i Del 3

 

               © Ingbritt Wik 

        

Suttertjärn. Karls brors gård i Följetongen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Nedanför gården Markvattnet. Flyttuvorna i Följetongen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe