S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias biologiska mor

Åter Följetonger

Sofias biologiska mor Del 3

 

 

 

Sofia instämde i att hon tyckte att livet många gånger var svårt att förstå sig på. Sedan återgick samtalet till Ninni.

– Om jag ändå hade ordnat så Ninni fått telefon. Så hon kunnat ringa till någon när det blev för besvärligt eller när oförutsedda saker hände. Flickan var ju helt utlämnat åt ödets försyn. Gary var inget tryggt stöd att luta sig emot, det vet jag. Han hade fullt upp med sina kompanjoner. Vad brydde han sig om hur Ninni mådde. Hur hon kände sig, struntade väl han i. Var han bara välförsedd med öl och sprit så struntade han väl i resten. Om Ninni klagade så fick han ju sina raseriutbrott och så blev ju allt bara värre. Det kan inte ha varit lätt för henne att ensam lösa alla problem och svårigheter som uppstod. Hanna suckade tungt. Om hon hade haft telefon, kunde hon ju åtminstone ha kommit i kontakt med mig –  den där förskräckliga dagen”. Kanske hon kunde ha levt i dag om jag bara hade ordnat med telefon. En så liten livförsäkring … Gode Gud! Självförebråelsen lyste ur Hannas bruna ögon som på ett skrämt rådjur.

– Mamma! nästan röt Sofia. Sluta upp att ta på dig skulden för allt, som inte blir som det borde bli! Du är inte ”Gud Fader själv”! Han hade kunnat vara i tjänst den där dagen när Ninni dog, då hade ” Han” kunnat avstyra hennes död. Nu gjorde han inte det. Du som bara är en människa, mamma. – Hur skulle du ha kunnat veta … ? Du är varken allsmäktig eller tankeläsare, så sluta förebrå dig!

Hanna hickade till av en blandning mellan skratt och gråt när hon utbrast:

– ”Häda icke” mitt barn! Men blicken som hon gav Sofia, avslöjade lättnad och medhåll inför ”Guds lediga dag”.

Sofia plockade av bordet, samtidigt som hon uppfordrande sa till Hanna:

– Nu mor återstår din ”mörka hemlighet”. Nu vill jag veta vad du har ruvat på för hemskheter. Som tydligen är så hemska, så du tycks vara den enda nu levande som känner till dem.

– Ja, kära lilla tös, hur ska jag börja? stönade Hanna.

– Från början förstås! sa Sofia och såg på Hanna som tycktes ha vissa startsvårighet.

– Gary – Du förstår … – Han var en skönhet som alla eller åtminstone de flesta flickor hade som sin stora dröm. Det föreföll dock som om det var Ninni som var den enda han brydde sig om på fullt allvar. Hon var den som han verkligen ville ha. De förlovade sig innan Ninni reste till Uppsala för att studera färdigt. Under hennes studietid kom ofta rykten i omlopp. Sådana där rykten som lät göra gällande att Gary hade setts ute i svängen tillsammans med andra flickor.

– Visste Ninni om det? undrade Sofia försiktigt.

– Nej, jag teg som muren. Jag visste ju inte alls om de var sanna – de där ryktena. När så Ninni var klar med sina studier, fick hon en tjänst i Dalsjövik. Hon hade inte jobbat mer än något år, när Gary började bli otålig. Han ville absolut att hon skulle flytta tillbaka till hemtrakterna igen.

– Jo, men tjugo mil är väl ganska lång friarväg, inflikade Sofia förstående.

– Jo, det har du nog alldeles rätt i. Det var nog därför som han såg till att Ninni blev gravid, skulle jag tro.

Hanna såg ut genom fönstret. Ut mot den stilla sjön som tycktes ligga i beredskap och bara vänta på höststormarna.

Hanna strök sig över det grånande håret och tog till orda:

– Ninni ansåg inte att graviditeten var någon katastrof. Det var många jämnåriga till henne som redan fått barn. Ett och även flera, och det ska sägas att det var barn födda både inom eller före och även utom äktenskapen. Så Ninni var vid gott mod och tyckte det skulle bli roligt att få uppleva moderslyckan, som hon skämtsamt kunde säga. Så den skammen – som det ju ansågs för att vara på den tiden – den orkade Ninni bära med stolthet, måste jag säga.

– Jaha, sa Sofia lite förvånat. Då var ju min mor ganska modern i alla fall. Jag menar – det var ju så längesedan och då var det ju kanske inte så … Hon avbröt sig och sa bara: fortsätt mamma!

– Jag minns hur Ninni brukade säga. ”Ett litet pyre kan väl vara kul att få”. Just så sa hon, och så tyckte hon det var kul att kalla mig för mormor Hanna. Ninni fick aldrig uppleva den dagen då hon fick kalla mig för mormor Hanna. Nej, ödet ville annorlunda, men varför?

– Men …? Vad var det då? sa Sofia otåligt. Vad var det då som förändrade hennes liv så helt …? menar jag.

– Ninni och Gary bestämde sig för att ha kyrkbröllop. Ninni skulle säga upp sig från sin tjänst i Dalarna, var det menat. Så långt var allting gott och väl, och även Gary var med på noterna. Gary ville att hon skulle bli hemmafru. Det såg Ninni som positivt, det ville hon gärna vara till att börja med. Det var ju vanligt på den tiden förstår du, Sofia. – ”Då kan jag börja att skriva”, minns jag att Ninni förväntansfullt sa till mig. Hon nämnde om att hon hade ett bokmanus nästan klart i sina tankar. Vad den boken skulle handla om sa hon aldrig och jag frågade dumt nog inte.

Hanna berättade om att de hade bra kontakt med Ninni under tiden hon bodde kvar uppe i Dalarna. Visserligen bara via telefon och brev, men det var ju så man höll kontakten, då på 60-talet.

Så småningom började Ninni klaga över att Gary hade blivit så annorlunda. Ja, till och med elak, tyckte hon att han blivit. Hon skulle inte ens få sätta in någon lysningsannons, talade hon om. Dessutom ändrade han sig och ville hellre ha ett borgerligt bröllop istället. Rätt var det var hade han ändrat sig helt och hållet. Då ville han inte gifta sig alls. Hon brukade ofta säga att hon inte begrep sig på honom längre.

Sofia såg med spänning och förväntan på Hanna som fortsatte:

– Konrad blev förbannad och sa att om han fick veta vad som skulle stå i den där lysningsannonsen som hon inte fick sätta in, skulle nog han bli man för att den blev ”inpetad” i Strömsholms­­­posten. Inte mer med det, menade Konrad, som gärna gick mot strömmen när han fick tillfälle.

– Så han ringde alltså in annonsen åt henne?

– Visst!, det var ju där ”hela eländet startade”, svarade Hanna. Flickan som tog emot Konrads samtal, när han   ringde för att få annonsen införd i tidningen, lät oförstående, och frågade om Konrad verkligen menade  Gary Storm i Bovik. – Konrad i sin tur, trodde bara att jäntan hade lite svårt att fatta, så han repeterade det han tidigare sagt med lite extra betoning för att biträdet skulle fatta. –  Sedan trodde väl vi att allt var okey. Fast det var det ju givetvis inte, det skulle vi nog ganska snart bli varse. Vi hade vid den tiden inte hunnit flytta till Filipstad, så vi bodde fortfarande kvar i Silverforsen, där alla kände alla.
 Snart nog nåddes vi av ryktet att storbonden Lauritz Grönskogs dotter väntade barn med Gary. Storbondens enda dotter…! Ryktet spreds och det påstods att hon, Larua Grönskog väntade barn med en snart gift man! Gary, alltså – Ninnis Gary – om man nu kan säga så …? som landet låg vid den tiden…? Vilken sagolik skandal för Grönskog, fnös Hanna. – Flickan som jobbade på tidningen, visste antagligen om att Lauritz dotter, Laura väntade barn tillsammans med Gary – när Konrad ringde och ville ha den där olycksaliga lysningsannonsen insatt. Då var det ju inte så konstigt att flickan blev förvånad när hon helt plötsligt blev ombedd att föra in Garys vigselannons med en annan – för henne helt okänd – kvinna i ortstidningen. När hon i själva verket kanske hade varit beredd på att endera dagen för höra rösten på Grönskog när han ringde i samma ärende …!  Ja GUD allena vet vilket … Där avbröt Hanna sig själv genom att halvt skratta och halvt gråta.

Sedan snöt hon sig och ruskade på huvudet, för att betona galenskaperna som hon alltför tydligt mindes.

Sofia höll händerna för ansiktet, precis som hon gjort som barn – när godnattsagorna blivit alltför ruskiga.

– Lägg in ett vedträ i spisen så det inte slocknar! Bad Hanna.

Motvilligt åtlydde Sofia sin mors milda befallning. Hon ville så fort som möjligt få hela sanningen serverad – därför var varje litet avbrott ett irritationsmoment.

– Lauritz lär visst ha tagit Gary i nackskinnet och beordrat honom att ändra sina giftasplaner och gå till prästen med hans Laura istället, talade Hanna om.

– Milda himmel, stönade Sofia och bet lite nervöst på en nagel.

– Ja, så kan man också uttrycka det, sa Hanna. Om ändå historien hade varit slut där, men … Nej, då! Hon suckade och stack ner ett finger i blomkrukan vilken tillhörde en pelargonia som stod i fönstret. Hon konstaterade snabbt att blommorna behövde ha vatten och såg på Sofia och sa:

– Snälla du, vill du ge den här stackars blomman vatten! Jag ska ta en halstablett och vila stämbanden medan du skvätter på blommorna lite vatten, Sofia. Jag ser att de där i det andra fönstret också ser lite sugna ut. Du kanske är snäll och går över allihop, så vet vi att det är gjort. Om man bara vattnar någon enstaka så där, är det lätt hänt att man får för sig att man vattnat alla. Och rätt vad det är så är det strax någon annan som slokar, istället för den man nyss vattnat.

När Hanna vilat sina stämband, vilket nog mest var ett svepskäl för att få lite längre betänketid, fortsatte hon:

– Jo, till sist blev ju Gary tvungen att lägga upp korten för Ninni. Han gjorde det på ett ”jävligt” fult sätt, sa Hanna som i vanliga fall aldrig använde svordomar.

– Hur då menar du? Stackars lilla mam… Sofia avbröt sig för att fortsätta lyssna.

– Ninni hade stått vid spisen på lördagseftermiddagen och lagat lite extra gott som hon ville bjuda Gary på när  han kom. Hon hade hoppats att de skulle få en fin helg för det var deras första lysningshelg. På söndagen skulle det lysas för dem för första gången i församlingens kyrka. De hade pratat om att gå till kyrkan och lyssna på lysningen, det var brukligt att man gjorde det. Visserligen var det ett bra tag sedan de talat om det, långt innan Gary blev så där annorlunda, men Ninni trodde väl att det löftet stod kvar. I stället för att följa med till kyrkan på söndagen berättade Gary för Ninni att han hade träffat en annan kvinna, och att det inte skulle bli något bröllop alls mellan honom och Ninni …”Laura är också gravid och vi har planerat en framtid tillsammans”. Så sa han när han berättade det för Ninni. Du förstår …! Vilken chock det måste ha blivit för stackars Ninni, som faktiskt börjat vänja sig vid tanken på att sluta sitt arbete och flytta hit ner igen. Dessutom hade hon börjat tycka att detta med moderskap skulle bli spännande. Det var ju en ny epok i hennes liv. Något att se fram emot. Ett nytt kapitel i livet.

Hanna suckade och tog långa pauser mellan meningarna. Hon talade om att Laura dessutom var en ungdomskamrat till Ninni och att det givetvis hade gjort Ninni ännu värre upprörd, än om det varit, en för henne helt okänd människa.

– Stackars, stackars min mamma, kved Sofia, men än är väl sagan inte slut antar jag? tillade hon med ögon stora som kapsyler.

Fortsättning följer i Del 4

 

© Ingbritt Wik

        

Markvattnet. Sjön i Följetongen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Lövåssjön som är förbunden med Markvattnet.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe