S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias biologiska mor

Åter Följetonger

Sofias biologiska mor Del 4

 

 

– Nej, nu kommer det värsta som hände i just den vevan. ”En lång psalm har många verser”, sa Hanna – liksom inom parentes.

Hanna berättade att Ninni försökt att resonera med Gary, för att få rätsida på alltsammans. Hon kunde inte tro att det Gary sa, var vad han verkligen menade. För det var ju inte längesedan som hon, Ninni varit det enda som Gary bedyrat att han ville ha.

Hanna lät blicken svepa en sväng ut genom fönstret igen innan hon dröjande och nästan tveksamt sa:

– När flickstackaren till slut började fatta allvaret i hela – den minst sagt kaotiska – situationen. Då slängde hon sig ut från balkongen. Hennes lägenhet låg på tredje våningen…!

Sofia åstadkom ett långt och gällt ”Neej!” och tog till orda:

– Hur hänger detta ihop …? Jag lever ju …! Hur är det möjligt?

– Tack och lov för det! Att du lever, menar jag, sa Hanna. Din mor klarade sig också; …den gången! Det minsta man kan säga är att hon hade ”Änglavakt”. Hon bröt sig i en axel, ganska illa, och slog sig medvetslös, men det kunde ju ha slutat helt annorlunda, som vi förstår …! Hon överlevde och du blev kvar, tack vare kunnig ambulanspersonal. Sedan fick Ninni en injektion för att värkarbetet inte skulle sätta igång efter chocken, som hon fått. Så att kroppen inte stötte bort fostret! –menar jag, sa Hanna.  – Det var ju alltså dig de räddade, Sofia!

Hanna tog sig åt hjärtat denna gång och sa att nu så skulle hon ta resten i kortversion, så skulle Sofia få läsa fortsättningen själv i Ninnis dagböcker och anteckningar, för det snörpte så otrevligt i bröstet, förklarade Hanna och såg både blek och orolig ut när hon sa:

– Ninni blev ju givetvis sjukskriven och efter några dagar på sjukhus, fick hon i alla fall åka hem till Konrad och mig.

– Hur gick det med Gary och deras bröllop? frågade Sofia försiktigt.

– Han fick ett fasligt sjå, ska du veta, eftersom han inte vågade säga upp bekantskapen med ”Lauritz dotter”. Han ville gifta sig med Ninni – det var åtminstone vad han sa till Ninni och även till oss.

– Jamen, han kunde väl inte ha båda samtidigt?

– Säg mig vad den ”saten” inte kunde! Så sent som helgen före vigseln, var han nere till Laura. Där stannade han kvar över hela helgen! Här såg vi i alla fall inte till honom. Ninni satt ensam hemma här med Konrad och mig. Inte ett ljud från brudgummen hörde varken hon eller vi – och då var det bara några dagar kvar innan hon kunde tituleras Fru Nicolett Storm. Det måste man väl i alla fall kalla för ett ELDDOP, vad ett sådant dop annars kan vara, det vet då sannerligen inte jag …! Ninni hade han ingen tid att offra på. Vad den mannen tänkte med, det har jag många gånger grunnat över.

Hanna ruskade på axelpartiet, precis som om hon ville försöka skaka av sig alla gamla plågsamma minnen som hon rivit upp till ytan.

– Du menar väl inte att mamma fann sig i att ha det så? utbrast Sofia med hög röst och med förskräckelse i blicken.

– Jo, det menar jag! Konrad och jag försökte visserligen att förmå henne att sparka honom – den saten åt helve… – Rent ut sagt. Men vi lyckades inte övertyga Ninni om hennes eget bästa. Kärleken är nämligen en stark ingrediens i en män­niskas känsloliv.

– Planerade han bröllopet tillsammans med mamma, samtidigt som han fortfarande hade henne – Laura – vid sidan om …? Bevara mig! Vilken rövarhistoria!

– Jovisst, han körde dubbelt, utan att visa minsta skam över det. Fast det där kurtiserandet mellan honom och Laura …Det misstänker jag att det var nog kanske redan överståndet – men han vågade nog inte dra sig ur helt, med tanke på Lauras inflytelserike far. För jäntan bodde ju hemma, förstår du. Hur i all världens dagar Gary överhuvudtaget kunde ta sig ur den där storbondens klor, det begriper inte jag. Gary åkte i alla fall dit i det allra längsta – till STORBONDEDOTTERN Laura Grönskog, alltså. Det är då visst och sant. Inte ens Ninni fick någonsin veta hur Gary tog sig ur den där härvan med den gravida storbondedottern. Det var märkligt för inte ens det minsta lilla rykte sipprade ut på bygden. Det förblev helt tyst om både Laura och hennes far – och Gary teg …! Ja, han teg som en välavlönad rysspion! Den hemligheten förblev Garys, han tog den med sig i graven.

Hanna reste sig upp med hjälp av bordskanten och tog sina kryckor som var hennes enda hjälpmedel, om man inte skulle räkna med Sofia – som var helt oersättlig.

Medan Hanna hoppade bort till kylskåpet berättade hon, att Gary hyrde en frack till bröllopet hos ”Salong Sola” i Karlstad. Det visste Hanna, för det var den resan till Karlstad som han gjorde tillsammans med Ninni, när hon skulle ha tag på en brudklänning. Hon hyrde nämligen en klänning just på det stället, Salong Sola.

– Annars vet man väl aldrig om han kommit sig för med en sådan sak, fnös Hanna vid minnet av den majdagen när hon och Konrad gifte bort dottern, Ninni.

Sofia som hade kurat ihop sig på kökssoffan, konsta­terade högt och ljudligt att detta mer liknade en skräckroman, än sådant som hände i verkliga livet.

Sofia hade kastat ut en darrande fråga som svävande nådde Hannas trumhinnor: ”Blev de verkligen gifta …?” Så löd frågan.

Hanna såg en aning förbryllad ut när hon berättade att det till sist blivit ett mycket fint bröllop. Fast minnesvärt i både en och två bemärkelser. Hanna sjönk ner på stolen igen och halade upp en dricka ur köksförklädets stora ficka. Hon bad Sofia hämta ett par glas.

– Hur menar du med minnesvärt?

– Det hände en otrevlig incident på kvällen före  bröllopet! Vi var några stycken som hjälptes åt med dukning och diverse saker i den lokal som vi hyrt för bröllopsfesten. Gary, som hade fått låna en lastbil, anlände just med ett lass stolar, när han helt enkelt blev kidnappad …! Det låter sanslöst och helt otroligt, när jag hör mig själv säga detta …– men jag kan svära på att det är sanning till hundra procent. Denna händelse var det bara Ninni och jag som hade kännedom om, och det står inte att läsa någonstans i Ninnis anteckningar heller, förtydligade Hanna.

Sofia som vid det här laget såg ut som en stel staty – kunde bara förfasa sig och se på Hanna som om hon för första gången i livet misstrodde Hanna.

– Rena rövarhistorien, suckade Sofia.

 – Ninni och jag höll på att vika servetter, när Gary kom instormande och såg mer än upprörd ut. Som jag väl sa, så var det hans egen släkt som kidnappade honom.

– Jaaha … ? Var låg vitsen i det? undrade Sofia. Det var väl inte vidare smart, va? Sa du att det var dagen före bröllopsdagen?

Javisst var det dagen före … Det var ju det som var så nervkittlande! Det är brudens föräldrar som ska ordna med bröllopet, på så vis var ju inte hans föräldrar närvarande den här eftermiddagen. Jag hörde hur Gary med upprörd röst sa till Ninni: ”Fullfölj allt som planerat, älskling! Jag kommer som avtalat till kyrkan i morgon. Vi ska gifta oss – vad som än händer!” Sedan var han försvunnen och det var bara damm o rök, efter en relativt ny Mercedes, som man kunde se lägga sig bortöver gärdena i den tidiga majskymningen. Vem som satt vid ratten eller vems bilen var, kände ingen till av de som var där för att ordna inför festen.

– Så han försvann menar du? undrade Sofia med tonlös röst.

Sofia tycktes ha levt sig in i brudens situation så intensivt att hon vid det här laget även kunde känna sig som vad Ninni måste ha gjort, just när det hände.

– Jajamen, han försvann utan mer förklaring än den han gav till Ninni. – Jag ser att du har nog inga större svårigheter att föreställa dig hur bruden och hennes mor kände sig utanför sakristian – i väntan på brudgummen nästa dag. Till Konrad vågade jag inget säga, så det förblev en hemlighet mellan mig – och lilla Ninni. Om den här historien blev det lika tyst som vad det blev om Storbonde Lauritz gravida dotter. Mycket märkligt egentligen. Att det inte var någon Svensexa …Så mycket kunde vi få reda på via Djungeltelegrafen i alla fall. Fast vad det var … Det har det aldrig varit någon som lyckats få reda på.

– Jamen, mamma! Den där Laura! Hennes barn då? Eller blev det … Hon avbröt sig.

– Nej, du den sagan har vi aldrig fått klarhet i. Det finns många frågetecken i den här långa härvan. Endera så var hon, Laura aldrig med barn, utan försökte kanske bara att fånga Gary på det sättet. Kanhända att det blev missfall under all uppståndelse som uppstod. Om inte storbonden Grönskog rent av lyckades ordna med en abort i Polen? Men tiden var lite väl knapp för det. Annars skulle det inte förvåna mig ett dugg! Här i Sverige fanns ingen fri abort vid den tiden i alla fall. Det blev helt tyst om allt från det där ”Grönskogshållet”. Inte ens rykten uppstod. Så vad hände? Alla dessa frågetecken och tysta sammansvärjningar som blev, har jag faktiskt undrat över mer än en gång, ska jag tala om för dig, min tös. Någonstans fanns en samordnare av alla intriger, men vem höll i trådarna???

Innan Hanna överlät till Sofia att själv få läsa i dagboks­anteckningarna, talade Hanna om att Gary hade ett fruktans­värt humör. Detta hade blivit värre efter det att de blivit gifta. Hanna berättade att Ninni talat om för henne vad Gary uppgett som anledning till att han blivit så förändrad efter vigseln. Så här hade han sagt: ”Nu har jag dig och nu behöver jag inte krusa längre för att få dig!” Krasst sagt, men kanske alldeles sant. Det var hans förklaring till varför han hade blivit som förbytt efter det att de blivit gifta.

– Fast – tillade Hanna. Gary började dricka mer, det var nog inte bra. Helgerna var ordentligt blöta – det vet jag. Något bra ölsinne hade han absolut inte! Den stollen kunde till och med bära hand på Ninni och han drog sig inte för att slå sönder saker under sina raseriutbrott.

Hans hårda tag tenderade ibland till ren misshandel, berättade Hanna, och alla Ninnis sönderrivna kläder hade hon sparat. Hon hade sagt till Ninni att de var bra att ha till mattrasor. Fast i själva verket var det en form av bevismaterial som Hanna ämnade spara trasorna till. För som hon sa: ”Man kan aldrig veta …!” Hanna brukade nästan alltid tänka snäppet längre än de flesta andra.

Inget fick gå Gary emot när han var inne i en period av drickande, hade Ninni anförtrott Hanna, en gång när de varit på tu man hand.

Det var inte mycket som Ninni vågade säga eller göra på eget bevåg. Gary skulle tillfrågas om råd eller tillstånd även om det var något som Ninni mycket väl kunde bestämma själv. – Hanna förklarade för Sofia att hon själv inte haft vetskap om hela sanningen förrän efter Ninnis död. Inte förrän Hanna fått tillgång till Ninnis dagböcker, kunde alla bitar som fattades falla på plats.

– För att det ska bli lättare för dig att få ordning och sammanhang i ditt läsande, tycker jag att du ska börja med slutet i den röda dagboken, sa Hanna. Sedan kan du ta det vanliga blå skrivhäftet, rådde hon.

Sofia tog böckerna med sig upp till gästrummet som hon använde när hon var hemma hos mamma. Det var ett litet mysigt vindsrum med snedtak. Varmt och ombonat med en vedkamin som man kunde elda i om man ville ha lite extra värme. Den där vedvärmen blev på något konstigt sätt mycket varmare, tyckte Sofia. På det där vindsrummet kände hon sig mer hemma än i det övriga huset, för just det rummet hade hon använt varje gång när hon hälsade på sina ”gammelmorföräldrar” – som de ju egentligen var, Kristin och Karl. (Fast Sofia kallade ju dem alltid för mormor och morfar.)

Mor Hanna hade ju flyttat hit till Bergvik för gott när Karl och Kristin fått lägenheten i stan. Hon trivdes i sitt barndomshem. Att Hanna skulle bli änka och ensam där uppe i skogen, var det väl ingen som räknat med – allra minst hon själv. Trots att Hanna ägde stor förmåga att förutse sakers utveckling, var hon i alla fall ingen sierska. ”Människan spår – men Gud rår”, hade Hanna sagt när hon bestämde sig för att bo kvar ensam i Bergvik efter makens frånfälle.

Sofia rättade till alla sina kuddar och började läsa där Hanna hade sagt att hon kunde börja.

Fortsättning följer i Del 5

 

© Ingbritt Wik

        

Niklasdamm. Storbonde Grönskogs hemman i Följetongen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Persbol. Mellan bröderna Ragnar och Pauls hus, kidnappades Gary i Följetongen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe