S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias biologiska mor

Åter Följetonger

Illustrationer och foto © Sven Göthe
Illustrationer och foto © Sven Göthe

               Sofias biologiska mor Del 5

 

Den nya våningen!

Så löd första rubriken – följd av datum och årtal.

(Årtalet var 1964) Samma år som Sofia föddes, noterade hon. Personerna var namngivna med bara bokstäver, så Sofia fick sätta in Ninni vid N och Gary vid X:et …

Hanna hade talat om för henne hur hon skulle göra.

         

Ninni hade varit bekymrad över den enorma bostads-

bristen som rådde då på sextiotalet. Hon kunde inte ha ett nyfött barn i en så dålig lägenhet, som den som de allra först fått tag på. – Så dålig att man nästan behövde hålla i gardinerna när det blåste ute. Maken Gary tog sig inga bekymmer, vare sig för bostaden eller ekonomin.

Moderniteterna i den gamla kåken bestod av två kakelugnar, en vedspis och kallvatten. Visserligen slask men inga andra moderniteter. Dragiga enkla fönster utan några insättningsfönster som gick att spåra upp. Det kunde inte gå att ta hem en baby till ett sådant omodernt kyffe…, resonerade Ninni. Hon svarade därför på en annons, i hopp om att inget kunde vara sämre än det de nu hade. Dessutom orkade hon inte hugga ved så länge till. Hon hade ont i den där ena besvärliga axeln som hon hade gjort sig så illa i. Ryggen värkte som tandvärk och dessutom var hon i slutet av sjunde månaden.

Gary fick rena vansinnesutbrott om hon skällde på honom för att han struntade i allt utom sina kompisar och spriten. Hon fick tänka sig noga för när hon talade med sin lagvigde make.

– Gary, min älskling! Jag har fått tag på en lägenhet inne i Strömshamn. Är det inte underbart? kunde hon mot all förmodan säga en dag när han kom hem från arbetet.

– Jag trivs här, men flytta du om du vill! svarade han utan att ens se på henne.

Hon fick be en bekant – som hade lastbil – om hjälp med flyttningen. Inte för att det behövdes någon stor bil för deras lilla bohag, men det var den ende som kunde hjälpa henne flytta.

Gary var inte ens hemma den dagen som de skulle flytta. Det var en lördag, och han hade åkt till Inge för att rota under huven på kompisens bil och på kvällen visste hon att de skulle ut på dans – han och Inge samt ytterligare en kompis.

Patron, som han allmänt kallades, den som de hyrde av, var en äldre man med käpp och hatt. Nog var han en patron alltid. Gården hans var traktens enda herrgård och Gary och Ninni hyrde en gammal arbetarbostad. (Ett litet hus som låg vid sidan om i skydd av en urgammal syrenhäck.) Gubben, han kom förbi när hon höll på med sina flyttbestyr. Han knackade med käppen på dörrposten och sa:

– Unga frun får ursäkta om jag säger att den där som hon är gift med, skulle jag vilja spöa upp rejält med den här käppen. Han hötte i luften med sin silverkrycka och såg riktigt bestämd ut.

Ninni hade bara skrattat gott åt den gamle mannens ilska och sagt att tiderna hade nog förändrats en hel del sedan han själv var ung. Det gick kanske inte ens att jämföra, hade hon sagt lite skämtsamt. Hon hade gjort en paus i sitt packande och kokat kaffe. Hon och Patron satte sig ute i bersån och hade en riktigt mysig stund.

Hon skulle komma att sakna både Patron och bersån, det kände hon med ett litet sting i hjärttrakten. Patrons vattniga ljusblå blick såg så fjärrskådande ut när han sa:

– Frun ska inte låta sig hunsas så där! Dit frun nu flyttar, hoppas jag att det inte finns någon vedbod. Vedhuggning är inte något arbete för små gravida fruntimmer – som hon här. Nej! sa han och skakade på huvudet.

Ninni kunde inte låta bli att ge den gamle en kram.

Hon kände att det luktade cigarr och naftalin, men hon tyckte om doftkombinationen. Det luktade ju bara Patron. Så skulle en gammal Patron lukta.  ”Var rädd om sig Frun”, var de sista orden som hon hörde honom säga efter att han tackat för kaffet och var på väg ut genom grinden. Han hötte skämtsamt en extra gång med käppen åt henne. Som en påminnelse om råden han gett henne som färdkost.

I början hade hon känt sig besvärad av Patrons oanmälda besök. Men efter någon tid kunde hon konstatera att det var med glädje som hon noterade de korta, hårda ljuden som käppen åstadkom, när han stötte den mot grusgången eller mot trappans slitna trävirke.

***

 

 

Den nya våningen var mindre, men med värme. Visserligen fanns det en vedbod, för den som ville elda
i vedkaminen, för ro skull. Ninni skulle nog i alla fall bli den sista som ställde sig och högg ved för ”ro” skull. Det var lika sant som AMEN I KYRKAN, hade hon sagt till hyresvärlden när denne visade var både såg och yxa fanns och vilken ved som fick användas till sådant festligt eldande.

Nu blev det istället vattnet som blev det stora problemet. Huset var inte anslutet till kommunalt vatten. Det låg alldeles vid utfarten av Strömshanm när man åkte mot Filipstad. Vattnet i gårdsbrunnen var otjänligt och husägaren skulle någon gång i en okänd framtid åtgärda det. Vattnet dög endast till disk och tvättvatten. Fast både Ninni och hennes föräldrar undrade om det ens var dugligt till det. Det hade färg som urin och luktade skunk brukade Ninni säga. En fet hinna blev det på vattenhinken, när det fick stå ett tag. Vad för slags fett det var, ville hon inte ens försöka föreställa sig. Det var för uppenbart.

Dricksvatten fick därför den gravida Ninni hämta nere i stan på en bensinmack. Hon hade bara en vanlig hink som hon ställde i bakluckan på sin bil. Att en hink kan välta – även om man inte tvärbromsar – är inte konstigare, än att den definitivt gör det om man gör en tvärnit. Hur konfunderade folk blir när en bil helt plötsligt börjar läcka, det blev hon pinsamt medveten om den gången hon blev tvungen att hastigt bromsa in och stanna vid järnvägsövergången i Strömshamn. Knappast någon idé att stiga ur bilen för att ställa upp en omkullvält hink vatten. När Gary kom hem den kvällen begärde hon bidrag till en plastdunk eller dylikt att hämta vatten i fortsättningsvis.

– Dunk till att köra vatten i …! Aldrig, det måtte du väl kunna köra i hinken, sa Gary. Jag köper ingen dunk, det var du som absolut skulle flytta hit. Skyll dig själv …! Det är allt jag har att säga dig, fräste han och knackade ur pipan mot askfatets kant, så hårt att askan hamnade mer vid sidan om – än där den hörde hemma.

Ekonomin var bedrövligt dålig och skulle ha kunnat ge vem som helst dåliga nerver eller ett alltför häftigt humör. De levde på Ninnis sjukpenning och den var inte hög. Garys lön gick huvudsakligen till bensin, sprit och bilreparationer. Sedan var den slut och det kunde vara redan i början av en månad.

För någon vecka sedan hade de haft ett storgräl – Det största de haft, förresten. Det hade slutat som vanligt, med att han hade slagit henne! – Vid flera tillfällen hade hon känt illamående och lite knip i magen efter sådan behandling.

Vid besöket på mödravårdscentralen i förra veckan, hade de inte alls varit nöjda med hennes blodvärde. Det gick stadigt neråt och äggvitan uppåt. Hon hade fått en extra tid hos ”specialdoktorn”. Hon ombads av den vanliga doktorn att ta det lugnt till dess:

”Fru Storm gör klokt i att inte fara fram som en orkan”, hade han sagt utan att tänka på hur tokigt det lät, eftersom hon hette Storm. ”Ta det lugn! Man brukar hinna det man ska i alla fall, konstigt nog”, hade han sagt och sträckt fram handen och sagt adjö på ett formellt doktorssätt.

Så kom den där dagen i slutet av augusti, när hyran skulle vara betald senast den 1:e september. – Ninni hade lagt undan av sjukpenningen – i den låsbara skrivbordslådan. Nyckeln hade hon gömt på ett säkert ställe. Det var skönt att veta att det fanns pengar till hyran för en gångs skull. Att få hyran betald i tid skulle kännas både ovant och framförallt tryggt, tänkte hon där hon satt vid sin mormors symaskin. Kristin hade lånat ut sin symaskin till Ninni. Det var en Singer av modellen ”trampa själv”. På den hade hon sytt alla babyskjortor och all utrustningen till vagga och vagn. Nu satt hon och klippte bort lite trådar, sydde i några knappar eller band.  När hon så till sist gjort det allra sista med babysömnaden ville hon packa den där BB-väskan som det alltid talades om. Nu var alla de små gulliga plaggen klara. Bara att välja ut det hon ville ta på babyn vid hemresan från BB.

– Tra –la – laa …! Nu ska jag packa lilla babyns väska, sjöng Ninni för sig själv. Den här lilla varelsen ska bli den allra finaste av alla bäbisar i hela världen. Du ska få så många fina små plagg, så det vet du inte, nynnade hon och smekte sin mage utanpå mammaklänningen. Hon var förväntansfull och en aning nyfiken, men givetvis hemskt rädd och hiskeligt ensam.

Bäst att ta dubbelt av allt tänkte hon, ifall det skulle ligga någon sanning i det som de sa på mödravården:

– Vete Gudarna, om det inte är två …? hade barnmorskan sagt till provinsialläkaren.

Gary var hos Inge och mekade med något bilvrak, så han skulle nog bli borta till långt fram på kvällen. Skönt, tänkte hon, men samtidigt kändes det inte bra att ha sådana tankar redan. I ett så färskt äktenskap skulle man nog inte tycka att det var skönt när man satt ensam en lördagskväll. Hon kände på sig att så borde hon nog inte känna. Inte förrän de nött lite längre på varandra åtminstone.

– Nu ligger det dubbel uppsättning i väskan åt er, sa hon och klappade sig ännu en gång på sin stora mage.

Ett anteckningsblock och en penna stoppade hon ner
i väskans ytterfack. Det gick av gammal vana att sådant skulle vara med i bagaget, oavsett vart hon var på väg.

Fortsättning följer i Del 6

 

© Ingbritt Wik