S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Följetonger

Sofias biologiska mor

Åter Följetonger

Ulvåsklippan nedanför Suttertjärnshuset, där Ninni sov på natten.
Illustrationer och foto © Sven Göthe
Bäcken där Sofias mor Ninni drack vatten.

Konstnär © Ingbritt Wik Illustrationer och foto © Sven Göthe

             

               Sofias biologiska mor Del 6

 

Vad i all världen …! Gary körde in på gården och for in genom dörren som om elden vore lös. Han gapade om att han skulle ha pengar. Ninni upplyste honom om att de inga pengar hade, utöver det som hon hade lagt undan till hyran.

– Hit med dem då, för faen i hel…! Jag måste ha pengar för att kunna betala en reservdel till bilen, och det kan inte vänta – för jag ska hämta den nu, gormade han.

– Nej, du! Hyrespengarna får du inte! Att ställa sig bostadslös lagom till lillens ankomst. Det vore ganska huvudlöst, svarade Ninni med skälvande, men mycket bestämd röst.

– Hit med nyckeln eller har du svårt att fatta …?

– Nej, jag fattar utmärkt bra och jag är inte döv heller, men …Hon avbröt sig när hon såg vansinnet i hans blick och tog ett par steg baklänges.

– Skit i att ta fram nyckeln då, din jävla kossa! Jag hämtar yxan och fixar det själv. Att hugga upp ett skrivbord ska nog snart vara gjort, ska du få se …, sa han och det nästan blixtrade till i hans ögon, när han banade sig väg förbi henne och ut.

Som paralyserad stod hon stilla en bra stund och mindes en syn … Hur ett blombord på det andra stället blivit kaffeved på bara några futtiga minuter. –  Och hur han hade stoppat in bitarna i kakelugnarna. När minnet just passerat hennes inre näthinna – såg hon genom fönstret hur Gary dök upp nere vid vedskjulet. Att han skulle göra allvar av det han sagt, rådde det inget tvivel om. Nu visste hon vad hon skulle få bevittna.

– Aldrig, aldrig! gnydde hon och utan att tänka, rykte hon till sig en tunn kofta samt handväskan från hatthyllan.

Utan att se åt vare sig höger eller vänster, skyndade hon sig ut ur huset. Springa kunde hon inte göra, för då skulle grannarna ha förstått att något var på tok.

När Gary kom gående från vedskjulet, hade inte Ninni   kommit utom synhåll ännu. När Gary fick syn på henne,  kastade han yxan ifrån sig och hoppade istället in i bilen. Hans lilla fru var på rymmen. ”Nu jää…!” – Det fattade han ...

Han körde snabbt ifatt henne och när han var jämsides med henne, befallde han henne att snabbt hoppa in i bilen.

Hon vågade inte ställa till med någon scen, så hon hoppade in som en väldresserad hund.

Detta utspelade sig på Strömshamnsvägen 94. Den var smal och skulle byta namn om något hundratal meter och var då vägen mot Filipstad. Visserligen lika smal efter namnbytet, men då var man ute på rena vischan, där vägarna mestadel var smala.

Utan att ha planerat något, hade Ninni flytt ut mot Filipstadshållet. Hon kunde lifta till mormor och morfar
i Bergvik, eller till sina föräldrar i Filipstad. Fast det var inget som hon hunnit planera innan flykten. Det hade gått alldeles för fort. Nu var hennes sinnen i panik. Ingen tanke var klar eller färdigutvecklad. Här blev det att improvisera, rann det igenom hennes hjärnceller.

Problemet var bara hur hon skulle komma ur bilen. Gary skulle vända bara vägen blev lite mindre kurvig. Innan dess var hon tvungen att vara ute ur bilen. Annars skulle hennes flykt vara förgäves. – Gary var så rasande att hans ansikte verkade vara grått och ögonen var som svarta kol.

Han kommer att slå ihjäl mig, tänkte Ninni, där hon satt med ångest och hårt bultande hjärta och försökte att komma på en flyktväg. Barnet kan bli skadat – Gud hjälpe mig! Detta lilla ofödda liv. GODE GUD!  Vad ska jag ta mig till, tänkte hon.

– Stanna ! snälla du – jag måste kissa! Stanna …!  kved hon.

Gary visste ju om att hon hade stora svårigheter, att hålla sig någon längre stund. Han visste att läkaren hade sagt att det berodde på att barnet låg lite snett.  Därför stannade han.

För att inte väcka misstankar – gick Ninni sakta och lugnt tvärs över vägen och in i skogen på andra sidan. Väl inne i skogen sprang hon så fort hon kunde. Skräcken gav henne oanade krafter – styrka och uthållighet som hon inte hade haft en aning om att hon ägde. En skogvaktare springer man inte så lätt ifrån, malde det inne i hennes huvud medan kvistarna piskade henne i ansiktet. Hon sprang till dess att hon ramlade ihop och bara låg på marken och flämtade utan att orka resa sig upp igen. Svetten som rann utmed ansiktet gjorde att det sved som eld i ögonen och det smakade salt om läpparna. Hon var så törstig, att hon kunnat se ”hägringar” precis som en ökenvandrare.

Hon måste ha somnat av ren utmattning, för hon vaknade av att hon frös och att myggen bet. Solen var på nergående och törsten var hemsk. Hur mycket kunde klockan vara? Hon tittade på armen – där den hade suttit. Den var borta. Den hade väl fastnat i någon gren. Hon konsta­terade att hon hade många hemska rivmärken och den fina mammaklänningen hade blivit uppriven på ett par ställen. Den som hon hade sytt själv. Tyget hade hon fått av en kollega som nog förstått att Ninni inte hade det så lätt vare sig ekonomiskt eller för övrigt.

– Vatten, vatten, viskade hon knappt hörbart för sig själv – Så torr i munnen hade hon inte varit sedan den dagen hon som litet barn opererats för blindtarmen. Hon hade förvägrats vatten av en sträng sköterska, mindes hon.

Hur det än skulle gå till, så var hon tvungen att finna vatten. Hon kravlade sig upp och började bana sig väg genom den täta och snåriga skogen.

Hennes midjelånga, kolsvarta hår som varit uppsatt vid starten, hängde nu i testar, med barr och småkvistar fasthakade som stora tovor. Så här måste nog ett äkta skogrå se ut, for det genom hennes tankar. Hon kravlade över en stupad torrgran. Det fick ta den tid det tog, för hon behövde inte springa nu, men det kändes jobbigt nog att gå.

– En bäck … åh! Underbart, sa hon för sig själv.

Hon kupade sina händer, så som hennes far en gång hade lärt henne. Aldrig någonsin hade väl vatten varit så underbart gott.

– Jag följer bäcken – då har jag vatten i alla fall. Dessutom kanske den rinner ut i någon sjö och där kan finnas sommarstugor – om jag har tur, resonerade hon högt med sig själv.

Bäcken ledde bara till en mosse någon mil bort. Den milen var gången förgäves. Hon satte sig modlös ner på en grå, gammal stubbe. Varje gång som hon varit tvungen att sätta sig för att vila, hade hon skrivit ner några rader i sin blå anteckningsbok. Tänk att hon inte hade tappat handväskan. Tur att hon hade skrivboken som hon kunde anförtro sig åt. Det höll de ängsliga tankarna lite på avstånd. Vad skulle hon göra nu? Den frågan var ställd till själva universum. –  Skogen svarade med ett tyst sus. Allt var så ödesmättat tyst. Inga fåglar som hördes. Visst, det var höst, men ändå … Inte ens en ekorre kunde hon få sällskap av. Helt ensam var hon. Helt ensam med sitt lilla barn. Hon började prata med lillan. Eller de små – ifall de var två. Hon lovade dem att hade de delat på detta helvete, skulle de dela på resten också. Hon kände hur de rörde på sig där inne i hennes mage. De visste inte att de var vilse och att de skulle få ligga ute i natt. Med endast stjärnorna som täcke. Ninni grät och bad till Herren om hjälp.

När hon hade skrivit, gråtit en skvätt och vilat lite, gick hon bort till en stor klipphäll, alldeles vid mossens kant. Konstigt nog var den fortfarande ganska varm efter solens uppvärmning. Hon var fullständigt vilsen kunde hon konstatera.

Hon kröp in under några täta granar längre ut mot klippans kant, för hon frös. Hon hade ju bara den tunna mammaklänningen på sig. Koftan som hon ryckt med sig, var bara en tunn sommarkofta. – Hon såg inte att skriva längre, så hon lade sig ner och såg upp i himlen. Hon knäppte sina händer runt sin mage och lät blicken vila på Karlavagnen och en blek månskära.

– Du där inne – lilla du – måtte jag bli en bra mor för dig! Eller för er. Vad som än händer mig här i livet, så lovar jag att du ska aldrig behöva lida för det, snyftade hon och höll hårt om sitt ofödda barn. (Inget skulle kunna bryta detta löfte som hon i en helig stund hade gett sig själv och sitt ofödda barn! Det hade hon lovat Gud Fader och sig själv.)

Innan Ninni kröp upp på det stora klippblocket, hade hon hittat en slänt där det fanns stora fina lingontuvor.

Det var vackert att se hur ljungen hade vävt sig in mellan tuvor av röda lingon. De violetta ljungfälten lyste skarpt i den nedstigande solens sken. Hon hade plockat och ätit en hel del, men mätt kände hon sig inte.

Det doftade intensivt av pors och skvattram. Just den där blandningen av de båda växterna frammanade en känsla av lugn. Så där luktade det vid sjön hos mormor och morfar. Där låg det mossar på ömse sidor om sjön. Oftast brukade det finnas en sjö vid en mosse, tänkte Ninni. Kanske det gjorde det vid den här mossen också, fast hon kommit fram till den från fel håll.

Fortsättning följer i Del 7

 

© Ingbritt Wik

 

Sofias Mor Ninni. Konstnär © Ingbritt Wik
Illustratör och Foto © Sven Göthe
Vedskjulet
Konstnär © Ingbritt Wik Illustratör och Foto © Sven Göthe