S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Kåserier

Vila Vid Stockelden

Åter Kåserier

VILA VID STOCKELDEN

 

 

T

änk vilken modig man! Han sover under bar himmel, endast stjärnorna är hans tak. Ett liggunderlägg är allt han har under sovsäcken samt granris förstås. Stockelden sprakar och värmer dessutom håller den björn och varg på lagom avstånd från lägret.

Det är älgjakt i Norrland! Landet som ligger så långt bort så man knappt tror att det tillhör Sverige. Så annorlunda, så farligt detta land är. Så fjärran från all vi är vana. Det är endast modiga björn och älgjägare som vågar sig in i den vegetationen.

Jag känner en sådan viddernas man. Han är alldeles fantastisk. Man kan verkligen leva sig in i alla farligheter som finns där ute i mörkret utanför stockeldens trygga, men ändå inte säkra barrikad.

Några år efter det jag blev ensam skulle han få plocka vinbär här hos mig. Jag hade inte hunnit med trädgården och allt annat. Trodde väl i min enfald att en människa som satt i lägenhet och fick köpa alla trädgårdsbär, kunde uppskatta att få plocka gratis hos mig.

Att en sådan friluftsmänniska som är van att klara livhanken i farliga ”Taigan”, skulle gå bet i min trädgård… Så långt hade inte min hjärna förmått att tänka.

Det blev paus redan innan vi hade nått vinbärsbuskarna vid Franzen (en granne) Viddernas konung hade bränt sig på en brännässla! Konstigt… att det kunde bli så illa, var min tanke. Han hade ju långbent träningsoverall? Det fanns nässlor i slänten vid sälgarna, det gjorde det visst… Väl fram­me vid buskarna talade jag om att här fick han plocka så mycket han ville. Visade vilka som var röda och vilka som var svarta, som om han hade varit färgblind.

Jag hann inte vända ryggen till förrän han gnällde som en unge. Det var fullt med nässlor klagade han. Det gick inte att plocka, menade han.

Jag som aldrig har sovit under bar himmel med stockeld och björnar kom på en genial lösning, så jag sa:

– Du ”herre”, om du tar på dig ett par handskar och drar ur nässlorna först, så kan du plocka utan hinder sedan!

Nej och nej, det var alldeles för mycket nässlor. Jag blev irriterad och sa till honom att om jag bara hade haft tid, så skulle jag ha kunnat göra förarbetet åt honom. Men jag skulle ner till Ljudfabriken eller dess närhet, minns inte nu varför.

Vi fick i alla fall lämna de där buskarna som var alldeles för farliga och gå bort till garaget, där jag också har vinbärsbuskar.

Pip och gnäll även vid de buskarna! Dessutom sa han att egentligen skulle han ha haft en pall att sitta på. Då höll inte jag mig utan sa att han var ”Ett riktigt fruntimmer”! Det tyckte han inte om att bli kallad. Det tog han upp med mig senare. Han undrade varför jag hade sagt så! Vad hade jag menat med det? Det fick han nog svar på, men om han var kapabel att fatta, vet jag inget om.

Når jag var tillbaka efter mitt ärende och kokade kaffe, så passade jag på att ställa fram desivon, vadd, och plåster… vid sidan av hans kopp. Då kunde han ju plåstra om sina sår som han hade fått i den här ”djungeln”.

Jag undrade många gånger under den eftermiddagen hur han klarade sig ute i vildmarken, eller om det där om vildmarken inte var mer än sagor.

Om han var så pjoskig på riktigt, eller om det var enbart för att anmärka på min trädgård som då började växa igen. Detta har jag inte fått något svar på, men jag har undrat! Nu år 2000 är här äkta Taiga!

 

© Ingbritt Wik

 

        

Här skulle mannen vid stockelden göra upp eld för att koka kaffe. Resultatet blev det här.
Illustrationer och foto © Sven Göthe
Här skulle mannen vid stockelden hugga kaffeved. Resultatet blev det här.
Illustratör och Foto © Sven Göthe