S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Kortprosa

Kvarka Eller Högfärdshosta

Åter Kortprosa Index

Kvarka eller högfärdshosta

 

J

a, det var den stora frågan bland stona. Vad hade Brunetta i granngården råkat ut för? Var det högfärdshosta eller vanlig kvarka ...  som vilken häst som helst kunde få?

Bonden som ägde Brunetta var en storbonde. Han var ganska så skrytsam och såg med nedlåtande min på alla som var månskensbönder – Även de som var inflyttade från stan eller heter det kanske utflyttade när någon köper en bit mark och ett litet torp och flyttar ut på landet?

   Brunetta gick där borta på ängen och trippade så förnämt mellan en saltsten och det stora badkaret där hon hade sitt dricksvatten.

Hon frustade så högfärdigt tyckte ett av månskensbondens sto. Hon var en Fjording... och hette Gullan – men vad Fjording betydde, visste hon inte mycket om. Det hon däremot visste var allt som den där jäntan Livette brukade kläcka ur sig varje gång som de möttes på ridskolan. – Det gjorde de för övrigt varje måndag. Så man kunde säga att Gullan brukade vara minst sagt irriterad varenda måndag när Frida och hon drog sig hem från sina äventyr på ridskolan.

   När de varit på ridskolan och tränat, hade hon blivit kallad för den fula Gulingen istället för Gullan av Brunettas matte, eller om det kallas ägare.

   Den här måndagen när hon och Frida skrittade hem över var Gullan på ett alldeles väldigt bra humör istället för sur som hon brukade vara. Anledningen till detta får vi veta här:

Gullan skrittade hela tiden – den här måndagen – med tanken på eftermiddagsridningen på ridskolan i sina tankar.

   – Hu så galet det kan gå för högfärdiga unga flickor, gnäggade Gullan.

   Det var hästhoppning som skulle övas den här eftermiddagen på ridskolan. Alla som var där med egna hästar ställde upp bredvid varandra och de skulle träna i tur och ordning och en i taget.

De elever som lånade hästar på ridskolan var sämst sedda av sina människokamrater – det hade nog Gullan lyckats komma underfund med. Näst längst ner på socitetsskalan var fattiga torpare placerade, och allra överst var ju de där högfärdiga tjejerna som hade egna stora ridhästar med fina meriter. Det var en tävling i sig att vara ägare till den största, vackraste och dyraste hästen. Jojo, så var det nog, tänkte Gullan.

   Nu skulle i alla fall den här måndagens tävling gå av stapeln. Det var Brunetta och hennes ryttarinna Livette Magnusson som först skulle genomföra sin inövade ritt. Det skulle ha gått bra om inte övermodet ställt till spratt, för unga fröken Magnusson. Det fanns en liten tilläggsslinga som äldre och mer rutinerade ryttare kunde ta... som Livette M. inte skulle ha tagit, men som damen tog i alla fall.

   Där tog det stopp för både Brunetta och Livette M. Det bar sig inte bättre än att Brunetta fick en obehaglig känsla i magen när hon såg det stora diket som Livette styrde henne rakt emot.

   – Nej, detta går inte, gnäggade Brunetta högt och gällt och satte hovarna i marken och drog i handbromen för kung och fosterland. Det blev med andra ord: TVÄRSTOPP!

   Det hördes nästan som ett visslande över Brunettas öron när hon såg Livette segla ovanför hennes öron. Brunetta hörde även plumset från avloppsdiket där Livette landade med nya fina ridstassen och de höga äkta läderstövlarna, som hon bara för tio minuter sedan visat för Gullans ägare Frida.

   – Milde himmel hur Livette såg ut, frustade Brunetta och svängde med svansen!

   Det blonda håret hade färgats mörkt brunt i stil med den färg som Gullans ryttarinna, Frida, hade. Det var nog inte bra, för den här ryttarinnan hade betalat för att bli många nyanser ljusare än Gullans ägare.

   Det rasslade och plumsade bra länge innan Brunettas ryttarinna kravlat sig upp över dikeskanten.

   Vilken flopp! Det måste ha blivit för den damen ... tänkte Gullans ägare. Det där kändes bra för både Gullan och hennes ryttarinna. Så högfärdig som den här Livette varit och hur hon alltid klankat på Gullan och kallat henne för GULINGEN med den kufiska manen. Gullan hade en snyggt klippt man som alla gulbruna Fjordingar skulle ha. Fast det var inte nog fint att ha en Fjording som ridhäst, påstod de ungdomar som hade bruna lite större hästar. Varför inte en Fjording var fin nog hade Gullan aldrig frågat den här stroppiga blonda fröken M.

   När det blev Gullans tur att göra sin uppvisning gick det galant. Gullan svingade sig över hindret som om hon varit den mest perfekta bruna ridhäst. Som en ridhäst som var särskilt inköpt för att träna hoppning med ...! Det sa tränaren så högt att Gullan hörde det med sina egna öron. Stolt och glad blev hon och det blev Frida också givetvis.

   Nu fick den där mallhönan Livette höra att även Gullan och Frida dög något till. Gullan frustade ljudligt och hon kunde inte hålla inne med ett lite skadeglatt gnägg.

   – Gnäggar bäst som gnäggar sist, sa Brunetta lite surt, för den bruna fina ridhästen hade gjort ett alldeles eget lite misstag ... nämligen det att hon backade in i ett vattenfyllt badkar bredvid start och målgångsflaggorna.

Där var det en aning geggigt efter allt tramp och ta mig sjutton ... – hade inte oturen varit framme och sett till att Brunetta satte sig på baken i skiten. Fy attan!

   Sista träningsloppet fick Brunetta göra med en tös som ingen häst ägde. Förargligt att visa det leriga bakpartiet för alla som ville se, men inge att göra åt. Det var bara att bita huvudet av skammen, lyckades Brunetta gnägga vid starten. – Livette hade blivit tvungen att ta sig in till stallet för att klä av sig och ringa hem till sina föräldrar och be dem ta med nya kläder för ombytte, för annars hade hon fått gå i "KEJSARENS NYA KLÄDER HEM" – Med andra ord så hade både Livette och Brunetta gjort bort sig just den här måndagen. Därför var faktiskt Gullan och även Frida en aning skadeglada... Det ska man ju aldrig vara, men är det någon som varit alldeles väldigt dum emot en, så är det kanske tillåtet att vara sådan. Eller vad ska man tro? tänkte Gullan som gav sig lite samvetskval varje gång som hon gnäggade skadeglatt på hemvägen. Frida sjöng ju och vad för ord sången innehöll, kunde inte Gullan tolka, men hon tyckte att hon hörde orden Livette och Brunetta...?Kanske det skulle bli slut på den där högfärdshostan från Brunettas hage i fortsättningen, tänkte Gullan och gnäggade extra högt som fanfar.

 

© Ingbritt Wik

Illustrationer och Foto © Sven Göthe