S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Kortprosa

Hur Det Kom Sig Att Mor Anna

Åter Kortprosa Index

(Hur det kom sig att)

 

 

Mor Anna köpte smör av en excentrisk urmakare

 

D

et var på våren 42. Den så kallade efterkrigstiden eller kristiden som många sa. Anna hade begåvats med många barn. De hade turligt nog varit friska, men den här yngsta var lite blek och såg inte alls pigg ut. Mager var hon också. Därför gick Anna till Kloka gumman Siri och frågade hur hon skulle kunna få lite hull på flickan.

– Godagens Siri, hälsade mor Anna. Det är lillflickan min, som är spinkig som ett rö … Jag vet inte hur jag ska kunna få hull på henne! Har du något som kan stärka den här lillpigan?

– Neej, det har jag nog inte! Om det inte är någon speciell krämpa eller åkomma hon har … för om du vet vad som felar tösen, har jag nog en hel del att välja på, men sådana diffusa saker som allmänt klen … Nä! Ja … Det skulle ju i så fall vara bättre att du gick till urmakaren, sa Siri och lyste upp.

– Nä, men vad ska jag där och göra? Hur skulle han kunna göra … Nä!

– Jo, du Anna – Hans hustru är knipslug må du tro. Jag har många gånger tänkt fråga henne om hon inte kunde slå sig samman med mig.

– Nu vet jag inte vad jag ska tro, sa mor Anna.

– Du förstår att hans hustru botar både det ena och det andra genom att kärna smör av mjölken från den där enda geten de har.

– Smör … Messmör menar du?

– Njae … Det kan man väl kalla det. Fast inte det där vanliga. Detta är berikat.

– Jaha. Med vad om jag får fråga.

– Hon ger geten en massa speciella saker att äta och på så vis blir visst smöret berikat.

– Vet du vad det är då?

– Jo, då det vet jag. Hon ger Berta, som geten heter, en massa alger från Ishavet. Hon hämtar visst vid järnvägen har jag hört. Det kommer stora balar från Göteborg med tågtransport. Sedan är hon iväg till skogen och bryter tallris och enris åt Berta. En stor kalksten var uppsatt i getens krubba. Den var selenberikad, talade Siri om.

– Det där låter inte för fett, sa Anna och skakade på huvudet.

– Nej, det är det inte meningen att det ska vara heller. Det är så att om Berta får allt hon behöver och lite till … Så det är visst det där ”lite till” som gör att smöret blir så annorlunda mot annat smör, berättade Siri.

– Det låter sannerligen underligt, sa Anna och såg aningen misstrogen ut.

– Jo, men gå bort till urmakaren och prata med honom, han vet ju bättre vad det är som frun håller på med.

Anna tackade för rådet och begav sig till Urmakare Flink, som han kallades. – Där fick hon veta att Berta var en frisk och synnerligen intelligent get.

Den här excentriske urmakaren hade programmerat hustruns get med ett alldeles unikt urverk. Han hade ett stort ur monterat på väggen där geten hade sin kätte. Två timmar varje dag så monterade frun en västliknande sele på geten. Denna väst tillförde geten en massa data och programmerade henne på så vis att hon producerade extra mineralrik mjölk.

Den här veckan var geten programmerad för att ta upp tungmetaller ur människokroppen. Därför var mjölken extra rik på E och B-vitamin. Även C givetvis och kalcium var det extra av. För att inte tala om organiskt bunden selen.

Anna blev verkligen fascinerad och frågade urmakaren om han hade något exempel på att det fungerade. – Jo, då det hade han. Både prästen i församlingen och klockaren hade använt Bertas smör, talade Flink om. Det var på så vis som klockaren hade hållit sig vaken de senaste söndagarna, påstod han. Klockaren hade visst även agerat som kyrkstöt, ville han påstå.

– Följ med mig så ska vi göra ett besök hos frugan, sa Flink.

Anna följde förhoppningsfull i Flinks spår. Hon köpte både ett och två kilo smör. Utan kupongtrassel. I vanliga fall var det ju kuponger på de flesta varor som folk behövde ha.

Urmakarns hustru gjorde korstecken och knäböjde framför smöret innan hon gav det till Anna. Så sa hon:

– Din lilla flicka kommer att bli frisk, det vågar jag nästan lova.

Anna var så lycklig och stegen hem var så lätta.

 

© Ingbritt Wik

 

Urmakarens specialprodukter.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
En av urmakarens klockor.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Lillflickan står på perrongen bakom stinsen och väntar på tåget med urmakarens alger från Ishavet.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe