Innanför Mitt Skal Kan Ingen Se Mig

 

 

I samma stund som hon vände sig om, hörde hon telefonen ringa. Hon drog en djup suck.

– Säg inte …! Nej, vad ska jag skylla på? viskade hon. Jag orkar bara inte svara! Orkar inte låtsas vara glad och hurtig längre. Orkar inte lura vare sig mig själv eller andra längre. Det är så många som vill prata med mig, men vad ger de mig? Inget – mer än en ännu mer förminskad självbild. Hur i all världens dagar …? Stönade hon.

Hur har jag kunnat samla på mig en så stor flock människor som hela tiden förväntar sig bekräftelse av mig? De ger ju inget tillbaka! Så här kan jag absolut inte ha det! Hon blängde på den ringande telefonen och satte upp en arrogant min och klev iväg bort mot diskbänken för att ta sig ett glas vatten.

Äntligen hade hon blivit så stark att hon kunde stålsätta sig mot dessa skärande signaler. Fast ibland drog hon ur kontakten till civilisationen och levde i sin egen mussellika värld. Trots allt var det skönast så. Dörren hade hon för längesedan dragit draperiet framför och kopplat ur ringklockan så de som absolut tänkte avbryta hennes vederkvickande vila, fick i så fall banka eller knacka. Henne kvittade det vilket. Hon tänkte i alla fall inte öppna. Nu skulle hon ta hand om sig själv, för det var då rakt ingen annan som tänkte göra det. Så vad ville de då henne?

– Ja, så blir det när de missköter sig för länge …! Det var ett mycket kallt konstaterande från hennes sida. De skulle ha tänkt sig för innan de trampade ner mig, sa hon och slängde en blick på klockan som visade på fem i tre.

Hon saknade konstigt nog INGEN! Hon kände sig så absolut i botten som bara en levande varelse kunde göra.

– Nu lever jag ensam på den här planeten … Det känns mycket skönare. Ingen kan nå mig för att såra, sa hon och klappade om taxen From som satt mitt emot henne på en annan köksstol.

Nu var det hög tid att försöka samla sig till något vettigt, men vad var mest aktuellt att göra? Det var svårt att veta. Allt var kaos, både i huset och inne i hennes själ. Nu skulle de få fatta att hon var en människa hon också! Nu hade hennes tid kommit, men först nu …! Nu när hon var så nedtrampad att hon inte ens var till glädje för sig själv. Nu kunde ingen mänsklig varelse få ut mer av henne. Det de fått det har de fått, tänkte hon sorgset och reste sig upp från köksstolen. Stod villrådig en stund mitt på golvet, såg mot fönstret och betraktade den vissnande fredskallan över elementvärmen. Den var törstig, men hon reagerade inte mer än så. Vatten … Ja visst, behövde den vatten, men hon orkade inte förmå sig att reagera. Fönstren … Så skitiga! Gode Gud! Hur skulle hon orka? Jag skiter i det. Jag sätter mig vid datorn en stund. Om jag skriver ett kapitel så har jag ju åtminstone gjort något bra idag.

– Skulle ju vara lagom åt dessa människor som missunnar mig att leva ett bra liv i lugn och ro – om jag mot deras vilja blev en bra konstnär eller författare. De kunde ju skriva sina böcker och måla sina tavlor när de någon gång sent i livet fick tid … BARA för att bevisa för sig själva att de är BÄTTRE än jag, sa Moa och reste sig upp och gick in till datorn.

 En människa kan inte bara ge och ge, utan att få något tillbaks. Hon orkade inte fortsätta att berömma och uppskatta sina så kallade vänner, utan att få något tillbaks. Nu fick de söka sig andra kvinnliga vänner. Säkert skulle de få på tasken om de började bete sig mot andra kvinnor likadant som mot henne, tänkte hon. Åja … hennes kvinnliga vänner, syskon, kusiner och fan och dennes morfar … De kunde allt de också … Så det så! Hon mindes nog hur det låtit både nu och förr, men NU skulle det bli SLUT.

Du ska inte tro att du är nåt! Alltid ringde den där sönderslitande Jantelagen inom henne …! Om den inte poppade upp av sig själv i hennes inre, var det alltid någon hjälpsam själ, i hennes så kallade vänkrets som gjorde henne påmind om den där förb… lagen. – Förbannade Jantelag! – Avundsjukan hos hennes så kallade vänner hade varit mycket större än vad Moa haft kännedom om. Den där gången när hon ställde ut konst i Laxå … Den gången hade hon i färskt minne, trots att det var många år sedan … Bara som ett exempel: Då hade hon sagt till Åsa och Ida att de kunde åka ner och titta om de ville och så hade hon berättat att det låg ett kafé alldeles bredvid utställningslokalen. Hon föreslog på sitt impulsiva sätt att de kunde gå dit efteråt och fika. NEJ, konstutställning … Det hade de inte tid med, svarade de unisont! De arbetade, så inte hade de tid att springa och titta på konst, inte. Vad trodde hon – …MOA?

– Förresten …, sa Åsa som var äldst, måla …! Det skulle väl vi också kunna göra om vi bara hade tid, men det har vi ju inte. Det får väl i så fall bli när vi blir riktigt gamla.

Sen hade hon skrattat vasst och sett på Moa med nedlåtande blick.

 Tidsbristen var deras enda hinder till att de inte blivit berömda konstnärer, ville de få det att låta som. När sådana människor talade om konst, fick de det att låta som om alla människor kunde det som Moa kunde. Att det var en konst eller en gåva att kunna det Moa kunde, nej, det var det då rakt inte någon som ville tillstå. Kunde de förringa Moas kunnande, så gjorde de det. Ett beröm … Nej, det kunde inte glida över deras giriga läppar. Kritik i negativ form var allt som kunde släppas ut ur deras munnar. Även om de mycket väl visste att de inte dög till att göra det som var Moas gebit.

Så dumt tänkte hon. Fattar inte hur de tänker. Om den som är konstnär eller författare skulle säga: ”Jag kan sköta den där grävskopan lika bra som den som har mångårig vana …” skulle inte det låta löjligt? Eller ta det här exemplet: ”Jag är ledig från mitt skrivande i eftermiddag, så jag kan sticka upp till BB och förlösa den där tvillingfödseln … som lär ska bli komplicerad!” Eller det här kanske: ”Jag kan ta hand om låneavdelningen på biblioteket hur lätt som helst …” – OM jag bara hade tid.

OM det bara vore två bokstäver som skilde NOBEL­PRISTAGAREN från idioten, hur mycket vore då priset värt? – Är det verkligen så lätt att byta roller? Den som inte ens har körkort … kan ju i så fall säga: Vänta, stressa inte ihjäl dig herr XYZ jag kan ta ditt körpass på Ambulansen den här natten, för jag är ledig …! Eller hade kunnat ta ditt pass OM jag bara varit ledig. Låter ju fantastisk bra, men är det så enkelt verkligen? Kan vi varandras yrken och kall så bra …? I så fall kan vi ju skrota alla skolor! Det blir ju billigt och bra för samhälle och kommun. DEN NYA TIDEN. Dessa förträffliga människor som fixat oss den nya tiden, borde inte de få det omtalade Nobelspriset? Vill de verkligen ha det priset när de vet att vem som helst kan få det? Efter den NYA TIDEN är det ju inte värt mer än skit! OM det var jag som fått Nobelspriset, skulle det ju inte vara något annat än vad vilken människa som helst kunde få. Tänka sig … !!! Nobelpriset! Så bra med ombytta roller i en värld där stressen ökar för varje timme. Tänk vilken förträfflig värld att leva i om alla kunde allt. FAST tråkigt va?

***

 

Det som Moa INTE hörde var att både Åsa och Ida åkte till Laxå ganska omgående och skådade både länge och väl på hennes konst. Huruvida de fikade efteråt omtalade inte Beata, men att de varit där det visste hon i alla fall säkert, påstod hon. 

***

Tänk så avundsjuk Fritz hade blivit när han fick veta att Moa fått en novell antagen i veckotidningen ”Pratbubblan”. Hade hon inte alldeles nyss läst boken Energitjuvar skriven av IngaLill Roos, hade hon givetvis INTE kunnat räkna ut att det var avundsjuka och missunnsamhet som gjorde att Fritz agerade som han gjorde. Nej, då hade hon givetvis gått på hans teori och varit övertygad om att han hade rätt. Så här hade han sagt när Moa pratade med honom i telefon igår kväll och glatt berättat om att hennes novell blivit antagen:

– Visst, Moa, jag förstår att du vill tro att din novell var bra, men så här på tidiga hösten är det nog brist på noveller, skrivna av skickliga författare.

– Vad menar du med det? Undrade Moa.

Då förklarade han att de som brukade skriva och som var etablerade författare, givetvis hade semester som vilka andra människor som helst. Inte låg de väl i hängmattorna och skrev noveller och sände in till tidningen under semestern? Nej, de njöt nog av sommaren utan pennor och datorer, trodde han. Nä, skrivandet … det fick nog vara till dess det blivit höst och de fått behov av att fylla på i sina plånböcker. På så vis blev det ju – tack och lov – lite lättare för amatörerna att komma fram med sina alster, påpekade han. Även om dessa inte var lika bra, så gjorde ju det inte så mycket kanske, för även tidningsläsarna var ju på semester, ville han påstå. De var nog inte ens i Sverige, menade han. Bio, teater, fjällvandringar, för att inte tala om fjärran mål och söderhavsöar som lockade till semesteräventyr.  – Även fester och annat kul upptog nog deras tid med större procent än den lilla blaskan ”Pratbubblan”  – Eller vad trodde hon själv, lilla Moa …?  Frågan var ironisk och hon hade haft lust att slänga på luren, för hur … HUR många gånger hade inte denne man fått henne att känna sig oduglig och överflödig? Hur skulle hon kunna bli kvitt denne negative bekantskap? Utan att behöva be honom dra – to Hell? Man ber inte sina vänner dra dit, påminde hon sig. Fast vad ska man göra?

Hon reste sig upp och tittade på displayen till telefonen!

– Kors! Var det Duuu! Som ringde! Ja, förlåt mig, men jag orkade inte med dig heller! Fast … jag borde – Nej, jag orkar inte ringa upp honom!

Nej, inte ens den hon mycket gärna ville prata med kunde hon förmå sig att ta emot samtal från. Vad var detta tillstånd egentligen? Hon kände sig skuldmedveten när hon stängde av datorn. Varför hade hon inte svarat i telefon, det var ju bara han. Han var ju förstående, men inte kunde hon säga hur hon kände sig … Att hon kände ren sk… – Nej, det kunde hon inte göra. Då skulle han nog tro att hon var skvatt galen. Nej, det fick vara. Hon fick ringa upp honom när hon blev bättre, om hon blev det.

Hon gick ut i köket, öppnade kylskåpsdörren och stängde den igen. Samma gjorde hon med frysen, men nej, hon kunde inte bestämma sig för vad hon skulle äta. Hon frågade taxen From! Han kom med ett genialt förslag, som hon avspisade genom att kyssa honom på huvudet.

Sedan krafsade hon ut grönsaker ur frysen. Öppnade en tonfiskburk och sa att hon skulle dela den med honom. Det fick bli en tonfisksallad. Det fick duga. Bättre än inget alls, resonerade hon.

– Det blir något att skryta med det du, From, skämtade Moa. För även märkvärdig mat skulle det vara om man fick tro hennes bekanta, de där skrävelmånsarna som hon ville ta sig ifrån. Någon kunde säga att de ätit fisk av något slag med REMOULADSÅS. Någon skulle äta stek med något märkvärdigt och tillkrånglat namn en skulle gång efter annat ha Porterstek och frågade Moa om hon någon gång hade tillrett denna delikatess. Skulle hon verkligen tro på dessa singelmäns skryt om sina stora köksmästarfasoner? Dessa män hade hon blivit bekant med genom Tedanserna. HU …! Så många ensamvargar det fanns på dessa danser. Märkvärdiga och skrytsamma var många av dem. De hade väl sina tråkigheter att bära. Kanske livet hade stubbat av dem deras eget självförtroende, eftersom de var så nedlåtande. Det var vad som stämde på dem, om man skulle söka anledningen genom den bok som Roos skrivit.  Kanske hade de blivit ratade eller lämnade på något mindre attraktivt sätt, så de hade behov av att trycka ner någon annan. För det Moa funnit ut av deras beteende var: Kunde de inte själva … så skulle ingen annan heller kunna – och framför allt INGEN kvinna. Kanske de tryckte ner sin nya kvinnliga bekantskap … av hämndbegär på sin före detta hustru eller sambo … Detta undrade Moa mycket ofta över. Hon hade en hel hord av dessa bekantskaper nu – Dessa energikrävande män! Lika skrytsamma och märkvärdiga allihop. Den ene värre än den andre.

– Fy för satan, du From, sa hon och slängde konservöppnaren ifrån sig i diskhon.

 

***

 

En dagdröm var att lämna Sverige och alla släktingar och vänner som ändå inte behövde henne och leva ett liv helt utanför deras vetskap.

   Då skulle hon kunna vända ryggen åt alltsammans! Ingen skulle få hennes adress. Nu skulle hon börja ett nytt liv i det nya landet.  – OCH GLÖMMA ALLA OFÖRÄTTER!

 

© Ingbritt Wik