S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Kvitto På Otrohet

Åter Noveller Index

KVITTO PÅ OTROHET

 

Resumé: Pia är gift med en av cheferna på en stor firma. Barnen är på väg att bli stora. Nytt hus med lättskött tomt har de skaffat. Allt kunde vara frid och fröjd om bara inte Reine, hennes man, blivit så annorlunda. Pia samlar på små bevis, som kanske tyder på att han träffar någon annan. Hon pratar med sin väninna, Karin, som är ett stort stöd. Hon känner väl till firman och även folket som arbetar där.

 

 

 

P

ia höll på att putsa de stora vardags­rumsfönstren i den flotta villan. Det exklusiva huset var belägen på den så kallade Guldkusten. Den låg högt med utsikt ut över vattnet. Bara några minuters gångväg ner till stranden.

Så lycklig hon hade varit när villan äntligen var klar för inflyttning. Ett rymlig, vällplanerat hus var det. Rummen var ljusa och luftiga. Inga små prång med en massa vinklar och vrår som hon tidigare var van vid. Hon hade sett fram emot den här flytten, för det skulle bli mycket lättare att arbeta i ett så välplanerat hus. Underhållet på ett nybyggt hus skulle bli minimalt. Tomten var visserligen mindre än på det gamla stället, men det var nog den välplanerade ytan som gjorde störst skillnad. Inget hade lämnats åt slumpen. Det var en mycket skicklig trädgårdsmästare som hjälpt dem att välja både växter och hur de bäst skulle anlägga grönområden, rabatter och gångvägar. Allt var så välgenomtänkt. 

– Men hur är det uttrycket lyder? Jo … lyckan kommer, lyckan går … Fast det är inte alltid som den består rimmade Pia vidare högt för sig själv…

Vad är lycka egentligen…? Var det lycka det hon kände nu …? Eller var det bara trygghet, trivsel och vanlig vardagslycka? Svårt att hitta rätt uttryck för känslorna. Inte lätt att mäta lycka. Hon hade märkt att Reine alltid var trött, stressad nu för tiden. Han var ofta irriterad och lättretlig. Visserligen var det ett stort ansvar att vara chef på en så stor firma, men han hade varit chef länge utan att vara så här stingslig. Vad var det som gjorde honom så här annorlunda? Kände inte Reine sig lycklig och nöjd nu? Hon hade inte ställt någon sådan fråga till honom. Inte till sig själv heller förrän nu … Efter ett långt äktenskap blev det väl oftast så att man tog varandra för givet, utan att ge varandra kärleksförklaringar titt som tätt. Eller var det bara så hon trodde att det skulle bli efter så många år? Kanske hon själv inte var lika lycklig som hon trodde? Tankarna gav henne ingen ro och fönsterputsning klarade händerna utan hjärnans inblandning, tycktes det.

Reine hade ju så många underställda  som hjälpte honom, så inte skulle han behöva vara kroniskt utarbetad …? Han hade räknebiträde, skrivbiträde och dessutom en sekreterare.

Barnen var snart vuxna alla tre. Sonen, Martin, var tjugoett år och hade flyttat till Göteborg för vidare studier. – Flickorna gick ännu i gymnasiet. Det var skönt så länge de var kvar hemma. Pia bävade faktiskt för den dagen när alla barnen var utflugna.

Om några månader skulle hon öppna en garn och vävbod. ”Pias Garn & Väv”, skulle den heta. Hon skulle hålla kvällskurs i vävning en kväll i veckan. Hon hade sett fram emot det här med garnboden, att få lära andra väva. Hon ägde en konstnärsådra som faktiskt kunde få utlopp på en sådan kurs.

Barnen var ju så stora nu, så de kunde klara sig själva när de kom hem från skolan. Flickorna hade även lovat att hjälpa henne i affären när så behövdes. De ville gärna
tjäna en extra slant.

Pia kom att tänka på den där avdelnings­festen som de hade haft här hemma i villan för några månader sedan. Det var något som Regina hade sagt … som Reine försökt prata bort …! Hennes Reine …! – hon smakade på orden genom att säga dem högt. Hans namn stod i hennes ringar. Fast hennes – kanske han ändå inte var … Det slog henne att det hade hon tagit för givet att det var.  Hennes man – alltså.

Inte hade de där damerna förefallit så värst underställda Reine …? Inte så som han själv låtit göra gällande. Förr tvärt om, hade hon tyckt.

Att hon sprutade på alldeles för mycket fönsterputs på glaset, märkte hon inte förrän det hördes ett droppade ljud. Oj! Det rann rätt ner på den fina, ömtåliga parketten. Hon ställde flaskan med putsmedel ifrån sig. – Fort fram med en trasa och få upp det innan det blev fula märken på den dyra parketten, tänkte hon och svabbade upp det överflödiga putsmedlet.

Utan tvekan hade de i alla fall varit lyckligare när de bodde i den där gamla oansenliga villan, konstaterade hon dystert. Det var innan Reine blev befordrad till chef. Då hade han haft tid för barnen och även mer tid för att umgås med henne. De hade gjort saker gemensamt hela familjen. Långa cykelturer hade de roat sig med under fina sommarkvällar. Motion och andra aktiviteter där de kunde umgås alla tillsammans. I den mån som inte barnen hade kompisar eller redan var nattade.

Pia grunnade för att komma underfund med orsaken till att tiden inte tycktes räcka till nu … Konstigt, tänkte hon. Nu kom de knappast av tomten mer än under semestertid. Vad hade hänt egentligen …?

Det nya huset var mer lättskött. Tomten var inte heller krävande. Den var för det första mindre, men där hade de samsats om att de ville ha en lättskött tomt. Därför var det en hel del barrväxtgrupper och vintergröna växter. Samt perenner som var av mer busktyg, så det inte blev en massa smått som skulle rensas och omplanteras. De hade satsat på täckbark runt alla växter och buskar. Detta var underbart. Kvickroten fick stryka på foten tillsammans med Molla och Vattsarv. Endast trädgårdslandet var av den gamla modellen. Den som skulle grävas, rensas och gallras gång efter annan. Fast det var Pia själv som ville ha det så gammalmodigt. Reine hade faktisk skaffat en bok om täckodling. Men nej, det kändes inte riktigt som det skulle, tyckte Pia.

Trots alla dessa energi- och tidssparande åtgärder, var Reine ändå ständigt trött och tidsbristen verkade trots detta lika kronisk som tröttheten.

– Näe! Det stämmer inte, sa Pia och slängde putstrasan ifrån sig och stod bara stilla och såg ut genom fönstret på den välskötta trädgården. Hur hann vi med allt förr? Det kan jag sannerligen inte begripa!

På den tiden hade Pia kämpat med både dagbarn och sina egna barn. Dessutom hade hon haft ett fosterbarn en tid. Visst hade hon varit trött många gånger, men bara trött i kroppen. Nu för tiden var det själen som var tröttast. Trots all förbättring var ju hon också mycket tröttare nu. Visst de hade blivit äldre båda två, men … Nej, så här fick det inte fortsätta.

Hon saknade inte det gamla huset i sig självt. Det var den där känslan av familjegemenskap som hon saknade. Hade de någonsin fått den med sig vid flyttningen? undrade hon. Svaret kom blixtsnabbt. De hade varit jätteglada och lyck­liga allihop, när de för några år sedan firat inflyttningen, men sen kunde hon inte påstå att glädjen varit lika hög.

 

***

 

Den där kursen som Reines avdelning hade haft för ett tag sedan, den grunnade hon mer och mer över. Det där med kurser som skulle förläggas till annan ort – det var dolda nöjesresor och inget annat, ansåg Pia. Just den här senaste kursen, skulle inte förläggas längre bort än till ett mindre pensio­nat en bit utanför stan. Bara några mil bort. Ingen övernattning var det tal om heller den gången.

Det var något som inte stämde med den där resan. Hon kunde inte sätta fingret direkt på punkten, men … Hon klev ner från pallen och granskade fönstret.

Undrar om jag ska ringa till Karin och höra lite med henne om hon känner till de där damerna, tänkte Pia och gick fram till telefonen i hallen. Hon satte sig bekvämt i en mjuk skinnfåtölj som de köpt enbart för att kunna sitta bekvämt när någon pratade i telefon. Signalerna gick fram det hörde Pia och strax hörde hon Karin svara.  Karin, kände till firman och folket som arbetade där, bättre än vad Pia gjorde, för Karin var född och uppvuxen på orten.

Karin var turligt nog hemma. Hon hade en ledig dag. Hennes man, Jonas, arbetade på samma firma som Reine, men inte på samma avdelning. Pia erinrade sig att så här hade Karin yttrat sig en gång på en firmafest: Alla chefer ska ha ”en vid sidan om sin fru”. Karin hade sagt det med ganska mycket ironi i rösten. Pia hade undrat vad hon menat, men hade inte anledning att fråga. Så hade Karin skrattat och sagt till en annan arbetskamrat, att Jonas ju inte var någon chef, men att det nog inte hindrade honom från att ha ”någon vid sidan om” även han.

Vad var det med den där kursresan? undrade Karin och lät en aning bekymrad.

– Det blev så sent, så jag började bli orolig för att något kunde ha hänt. Därför ringde jag till Ingela, för att höra om Torbjörn hade kommit hem. Klockan var ju närmare tolv, på natten.

– Vad fick du veta då? frågade Karin.

– Det är just det som jag vill att du hjälper mig att tyda, svarade Pia. Du förstår att Ingela sa, att jag inte skulle oroa mig, för hennes Torbjörn hade inte heller kommit hem än. Det som jag inte begrep, det var när Ingela sa, att om Reine hämtats upp först, så skulle de förmodligen lämna av honom sist. När jag undrade vad hon menade med det, fick jag reda på att de hade kört runt med en minibuss och plockat upp de som skulle med på kurs. Jag sa till henne att Reine hade tagit sin egen, och att han inte hade sagt något om någon minibuss eller hämtning. Jag hörde att Ingela visste något som hon ville dölja, fortfor Pia. Ingela fann sig och sa att Reine kanske hade haft något ärende till kontoret före avresan. Därför hade de väl hämtat upp honom där på firman, trodde hon.

– Så kunde det väl ha varit också, påpekade Karin halvt frågande.

– Nej, Reine cyklar alltid. Det går fortare och inget trassel med överfyllda parkeringar blir det heller. Jag hade kunnat fråga Ingela om en del saker då, men jag blev så ställd, jag kom mig inte för, sa Pia och drog efter andan. Sedan fortsatte hon upprört:

– Du förstår Karin, jag städade bilen för några dagar sedan. I handskfacket hittade jag resterna av två biobiljetter. Det är något … klagade Pia ångestfyllt. Jag känner det på mig.

– Kära du, hur förklarade han biljetterna?

– Jag har gömt dem och försöker hålla tyst. Jag samlar på bevis, suckade Pia.

– Arma du, stönade Karin. Vad håller Reine på med?

– Du minns den där gången när jag hittade den där ägarlösa halskedjan i bilen. Den som han påstod måste tillhöra någon av flickornas kompisar. Den visade jag för flickorna. Ingen av deras kompisar hade nåt sånt ”tantigt” halssmycke, sa de omedelbart.

– Oj, oj! Karin hickade till.

– Enligt horoskopet, så är ägaren till smycket född i oxens stjärntecken. Det borde gå att kontrollera hur många av de där ”underord­nade” damerna som är födda i det tecknet, sa Pia och lät lätt irriterad.

– Kära du, jag blir alldeles stum. Jag trodde att ni …

– Att vi var lyckliga, fyllde Pia i … Jag har försökt att tro det jag också … men jag kan inte hålla alla dessa små bevis ifrån mig längre.

– Det kan inte vara lätt, det förstår jag nog mer än väl, sa Karin deltagande.

– Idag slog det mig klarare än någonsin att det måste vara någonting. När jag höll på att putsa fönstren, så kom jag att tänka på den där avdelningsfesten igen, den som vi hade här hemma i villan, nästan jämrade Pia fram. Den där som är räknebiträde, Regina heter hon. Är hon singel?

– Njae … Vad ska jag säga? Hon har alltid en karl, men om det är hennes kan man aldrig veta. Den siste som hon hade, är ute ur bilden, det vet jag bestämt, svarade Karin. Den som var hennes egen menar jag, förtydligade hon.

– Då är den ragatan med andra ord på fri fot, stönade Pia.

– Den…! Regina! Hojtade Karin. Nej, inte har Reine fallit för den hoppan. Alla vet väl vad hon går för, tröstade Karin.

– Säg inte det …! Säg inte det! Hon sa något konstigt, som Reine försökte att släta över, när hon var här på den där avdelningsfesten. Dessutom var hon som ett frimärke på honom när de dansade. Hon tycktes inte bry sig om att jag fanns i närheten.

– Det där utmanande sättet, är så typiskt Regina. Så gör hon alltid. Ingen karl får vara ifred för henne på en dans eller fest. Det ska du nog inte ta så hårt på, Pia. Har du ställt Reine ordentligt mot väggen? undrade Karin.

– Nej, det har jag inte gjort. Han blir så irriterad och säger att han inte kan stå ut här hemma, om jag ska hålla på så där. Han ger ju nästan mig skulden för att han måste jobba över så mycket, sa Pia nästa argt.

– Varför har du inget sagt om detta förrän nu?

– Nej, men… Man vill helt enkelt inte skrika ut att man misstänker att man är ratad och bedragen. Det är inget plus …

– Jag förstår dig så väl, sa Karin, men vad var det som den där skatan sa på festen?

– Hon pratade om övervåningen i vårt hus. Det lät som om hon hade varit här förut och då besökt övervåningen. Hur skulle hon annars kunna vet att vi har nogatfärgat porslin i bad­rummet där uppe och att toalocket är brunt?

– Aj, aj! Det låter inte alls bra det där. Jag fattar mer än väl att du mår dåligt. Hur länge har du misstänkt det här?

– I snart två år … Fast bevisen har kommit först nu under det sista året, om man kan kalla det bevis förstås, sa Pia med gråten i halsen.

– Jag har ledigt nästa vecka. Jag ska ta ut en veckas semester. Vårsemester. Kan jag titta ut till dig då? undrade Karin.

– Ja visst, svarade Pia, det är bara att du kommer.

När de hade avslutat samtalet, så satt Pia kvar på stolen och tittade på telefonen lite anklagande. Precis som om det var telefonens fel att hon inte hade fått gåtans lösning.

Sekreteraren var det alltså inte som Reine prasslade med, för hon hade visst förlovat sig, hade Karin hört. Det spelade nog ingen roll. En ring var väl inget hinder för att träffa andra?

Reidun kunde det absolut inte vara, för hon vänstrade med chefen på Jonas avdelning. Dessutom så hade hon ihop det med en helt annan kille. En som inte ens var från stan. Hon körde dubbelt på heltid, hade Karin sagt och skrattat åt eländet. För eländigt det var det.

Hur hann de med jobbet? Det föreföll ju som om kärlekslivet var huvudsysslan på den där firman. Alla skulle ha en vid sidan om. Det var ju så Karin hade sagt, men tillagt ironiskt.

– Det har blivit status med flott villa, en stilig fru och välartade barn, samt en älskarinna – så är det bara, hade Karin suckat innan de avslutade telefonsamtalet.

Pia reste sig upp och gick fram till spegel­väggen. Var hon stilig? – Inte nu. Oh nej …! Villan var flott, det visste hon. Barnen …? Jo, de var välartade. Hon fyllde nog kriterierna, trots allt …

Om en man hade allt han ville ha, varför kunde de inte nöja sig då? Det kunde inte Pia undgå att undra över.

Äventyret och känslan av att vara en ”hero”, hade Karin sarkastiskt kastat ur sig. Dessutom hade ju detta med en extra ”tant” blivit en fluga. Högsta mode med andra ord. Ingen ville vara sämre än den andre, så hade Karin försökt förklara fenomenet.

Karin var tydligen ganska insatt i hur syste­met fungerade. Dessutom var hon klok och förnuftig. En god vän och bra kamrat var hon. Pia var glad över att ha henne att prata med.

Karin hade berättat om en annan chef, Frank hette han. Frank hade gått på en rejäl mina, hade hon berättat. Han som också bodde i en flott villa och hade en söt liten fru … Han hade dessutom Petra som älskarinna, och var ganska nöjd med tillvaron.

Den dagen bubblan sprack, fick han veta hur lite han kunde räkna med Petra. Till saken hörde att Petra hade velat ha Frank till mer än bara älskare, men hon fick inte lös honom ut hans äktenskap. Därför skaffade Petra sig en man till. – En som dessutom ville gifta sig med henne, vilket hon tydligen hade ansett vara viktigt.

När Franks fru fick reda på ”hur landet låg”, så tog hon barnen med sig och flyttade. Den flotta villan lämnades in till en mäklarbyrå under: ”objekt till salu”. Frank blev tilldelad skilsmässopapper att skriva på.

I samma veva hade den slipade Petra gett upp hoppet om att Frank skulle lämna sin fru. Därför hade hon gått åstad och gift sig med den där mannen, vars existens Frank inte hade haft en aning om.

Frank blev alltså utan både fru och älskar­inna Den flotta villan gick han också miste om. Istället fick han tills vidare flytta in i en etta med kokvrå. Han var ju underhållsskyldig för fyra minderåriga barn. Skulder hade de haft för både bilar och annan lyx.

Folkpratet gjorde gällande, att det skulle ha varit Petra själv som ordnade så att Franks fru fick reda på deras förhållande, hade Karin hört. Petra hade velat sätta dit Frank rejält, som hämnd för att han inte lämnade sin familj och slog sig ihop med henne. Hon gifte sig därför med den där andre mannen och de skaffade ett hus… När hon hade tagit det steget, sägs det att hon tog kontakt med Franks fru, som inget ont anade. Nu var Petra i trygg hamn med en annan man, och kunde ge upp den alltför svårfångade Frank. Även om det hade varit den mannen som varit hennes verkliga mål. Nu blev det ju skilsmässa i alla fall, men nu blev de ju lurade båda två … Både Petra och Frank. Hon kunde ju knappast som nygift ta sitt pick och pack och dra … De gick ju inte. Att Franks fru skulle slänga ut sin älskade man, hade aldrig Petra räknat med. Ett helvete kanske det skulle bli för Frank, enligt Petras gissningar.

Den sagan fick en helt annan avslutning än vad någon av dem räknat med hade Karin sagt

– Så kan det också sluta, fast det är sällan ”hut går hem”, hade Karin avslutat när hon berättade det för Pia.

Karin hade sagt något mycket sant: ”Om kvinnorna åtminstone var av god kvalitet”, så skulle aldrig sådana här tråkigheter behöva hända.

Hon hade onekligen rätt i det. Om de inte lade sig ut för upptagna män, då skulle det ju inte finnas några älskarinnor. Vad var det för kvin­nor? – Förr var det männen som skulle jaga. De senaste årtiondena hade det tydligen blivit tvärt om. Ombytta roller med andra ord.

 

***

Äntligen var dagen inne för Karins efterlängtade vårsemester. Hon bestämde sig för att börja den genom att åka och hälsa på hos Pia.

När hon klev ur bilen utanför Pia och Reines hus, såg hon att Pia var i jordbrukartagen. Det var ju ett tecken på kreativitet, tyckte hon. Pia drog in andan vinkade lätt och sa:

– Hej Pia, friskt humör!

Pia hörde tydligen inget för hon fortsatte sitt grävande. Hon gick fram som en tromb. Jord och daggmaskar nästan haglade runt omkring henne.

– Hej! sa Karin igen, fast denna gång lite högre.

– Oh, kära Karin är det du! sa Pia och vände upp ett ansikte som var strimmigt av torr jord i våta tårar.

– Hur i all världens dagar är det fatt? undrade Karin oroligt. Du ser ut som om undergången vore nära.

– Det känns precis så också, svarade Pia och tog upp en näsduk ur fickan. Hon snöt sig och torkade tårar om vartannat. – Kom! sa hon och gjorde en gest bort mot hammocken, som redan var utställd på sin plats.

– Det ska inte bli roligt att höra vad du har på ditt hjärta nu, Pia! men jag lovar att jag ska lyssna, om det kan vara till någon tröst. Jag är din vän, det hoppas jag att du vet… så kan jag hjälpa så ska jag göra det, Vännen min!

– Kan du tänka dig, Karin. I dag … – strax efter lunch – skulle jag sätta på en tvättmaskin. Jag ryckte åt mig Reines jacka som var i stort behov av en tvätt. Han bytte nämligen och tog på sig en kavaj efter lunchen. Ute i tvättstugan vrängde jag fickorna utochin, som man ska göra före tvätt. Då jag vrängde en innerficka, föll det ut ett kuvert som det stod ”kvitto” på. Det var uppslitet som i brådska … Jag tittade i det.

– Har du sett spöken? undrade Karin, för nu sa Pia inget mer, utan satt bara tyst och såg fjärrskådande ut.

– Ja, det kan man gott kalla det, svarade hon tyst. Det var kondomer … några stycken. Jag har ju spiral, så det behövs inte för min skull. Dess­utom var det ett tomfodral i kuvertet också. ”KVITTO”! upprepade Pia. Jo, det kan man nog kalla det. Nu har jag i alla fall kvitto på hans otrohet … Behöver jag ha fler bevis, tror du? sa hon och såg hjälplöst på Karin.

– Lilla vän, är det så illa? Hur ska jag kunna vara dig till stöd och tröst nu? Det begriper jag inte själv.

– Hur ska jag servera Reine den här upptäckten?

Svaret kom som från ingenstans. Hon fick en lysande idé. Hon skulle givetvis servera alltsam­mans på en bricka.

Hon skulle lägga ”kvitto-kuvertet”, smycket och biobiljetterna på en assiett. Sedan skulle hon ställa den på tebrickan och servera på vanligt sätt … Alltså framför teven i kväll.

Smyckets oxe stämde in med den månad som Regina var född i. Det hade hon undersökt. Visserligen betydde inte det att smycket absolut var Reginas, men sannolikheten var alltför stor. Vems skulle det annars vara?

Pia tog fram en assiett. Lade smycket på den tillsammans med biobiljetterna och så lade hon kuvertet som det stod ”kvitto på” överst som pricken över i … Assietten ställde hon på tebrickan.

Pia hörde hur Reine satte på teven. – Flickorna var på bio och skulle dricka te hos Majsan efter bion. Så de skulle vara barnlediga denna ödesdigra kväll – som väl var…! Då behövde hon inte tänka på barnen. Blev hon ledsen och förbannad, kunde hon både svära, skrika och även be honom försvinna utan att hon skrämde ihjäl sina flickor. – Hon bredde några smörgåsar, bryggde te och ställde alltsammans på brickan.

Hon var så nervös och spänd att hon smådarrade i hela kroppen. Ingen febersjuk kunde vara mattare i knävecken, än vad Pia var just då.

Vad var hon så rädd för? undrade hon. Var det över hur Reine skulle reagera …? Eller var det kanske sanningens ögonblick som gjorde henne så vettskrämd…?

Nu eller aldrig skulle hon få veta sanningen, tänkte hon. Hjärtat bankade så hårt som om hon hade sprungit. Ångesten kittlade inuti bröstkorgen.

Skulle han erkänna? Skulle han säga att det var Regina och att han ville lämna Pia nu? Kanske skulle han säga att han ville leva till­sammans med Regina…?

– Gode Gud ge mig kraft! viskade hon.

Våndan var så stor, att hon knappt orkade lyfta brickan från bänken, när hon skulle gå in till honom. Vem är det egentligen som har anledning att vara rädd? Han eller jag …? for det genom hennes uppjagade hjärnceller.

Detta blir nog en ny ”Frank-affär”, fast med den skillnaden att Reine slår sig samman med den där förhatliga ”kåtkärringen”, tänkte hon när hon marscherade in med brickan.

Reine såg ut att vara upptagen av tevenyheterna. Pia drog ett djupt andetag, tog till orda och sa med skärpa i rösten:

– ”Varsågod!” och satte ner assietten med en demonstrativ smäll.

Då vaknade han upp och såg på henne. Han såg både lättad och skrämd ut. Pia stod framför honom utan att vara i stånd att tala.

Reine sträckte sig fram mot bordet och tog kuvertet …

– Jaa, vad ska jag säga …? sa han. Jag begriper ju att du vet …

Tystnaden ”talade”, tyckte Pia. Nu hade nog hjärtat stannat i alla fall. Det kändes som om både hjärtat och tiden stod stilla.

Han tog smycket och liksom vägde det i sin hand. Sedan kastade han det ifrån sig, som om han hade bränt sig. Det landade bredvid hans tekopp.

– Säg sanningen, annars gör jag det …! sa Pia med lugn och stadig röst. Är det Regina? tillade hon med halvkvävd röst.

– Ja, sa han hest. – Det är Regina!

– Hur länge har det här pågått, frågade hon.

Reine såg besvärat på henne när han sa:

Är det något som blir bättre av att du får veta det?

– Herre min Jee …! skulle jag kanske inte ha rätt att få veta …? Tårarna pressade på kände Pia. Den där falska, kåta subban…! Hur kunde du?

– Ge inte Regina hela skulden! Det var lika mycket mitt fel, inflikade Reine.

– Ooj då! Måste du ta den där fittan i försvar nu också? På så vis blir ju ännu tarvligare än vad det skulle behöva vara. Din jävla horbock!

Hon tappade den där behärskningen som hon hade lova sig själv att inte tappa. Om han trodde att han kom i en bättre dager om han tog det där våpet i försvar… Då visste hon inte vad hon skulle tycka om honom.

– Ta dina grejer och stick till den där ”slampan”! Här har du inget mer att hämta, skrek hon halvhysteriskt.

Nu hade hon förlorat … – det visste hon. Reine var inte den som tog emot kritik, inte ens om den var välförtjänt. Om han inte hade tagit Regina under sina vingars beskydd som kronan på verket … hade inte Pia känt sig lika kränkt. Just detta att han framhöll sin egen skuld, gjorde ju att han kom i en ännu sämre dager, inför henne, fattade han inte det? Eller kvittade det honom om han förlorade poäng inför Pia? Var hon så betydelselös i hans liv?

– Jag ämnar inte flytta för att du ber mig göra det! Jag har del i huset, så det blir vi nog två om…

Reine hade rest sig upp och gått fram till fönstret. Där stod han med ryggen åt Pia.

– Helvetes Jävlar! muttrade han när han gick bort till barskåpet för att ta ut en flaska konjak. Han såg hastig på Pia och slängde sig ner i soffan medan han sa:

– Snälla! Ursäkta mig för att jag brusade upp! Det har jag ju faktiskt ingen rätt att göra. Men jag kan inte tänka mig att flytta.

– Älskar du den där människan, verkligen, Reine?

Han var tyst en lång stund … Sedan sa han utan att se på Pia:

– Vi kanske kan fortsätta den här diskussionen en annan dag. Jag vill fundera lite i lugn och ro.

– Din egotrippade bock! Nästan skrek Pia när hon skyndade sig ut ur rummet. 

– Snälla Pia, vänta det är inte riktigt lika illa som du tror. Jag måste få förklara, ropade Reine efter henne.

Pia hade flytt upp till sovrummet. Hon låg på sin säng och grät, så att både hon och sängen verkade skaka. Hela hennes värld hade rämnat. Hon hade förberett sig på det värsta, trodde hon, men tydligen inte tillräckligt …

Reine kom efter in i rummet. Han lade försiktigt handen på hennes axel.

– Låt mig vara i fred, snyftade hon. Stick! fräste hon. Jag vill aldrig se dig mer! ”Gode Gud”, låt inte detta vara sant, mumlade hon med ansiktet djupt nedborrat i kudden – jag älskar ju honom. Måtte han inte överge mig, viskade hon i kudden mellan sammanbitna tänder.

Stunden efter lyfte hon sitt rödgråtna ansikte och såg på honom och skrek:

Stick din kåtbock …! Fattar du inte vad jag säger …? måste jag repetera? För det du tänker med är väl det som du har i byxorna eller har jag misstagit mig?

– Jag vill inte ha Regina – du måste tro mig, sa han. Det är dig som jag älskar och vill ha.

Han satte sig på sängkanten och påbörjade sin minst sagt invecklade förklaring.

– Så lät det sannerligen inte nyss … nästan skrek, Pia.

– Ja … nej! Jag får be om ursäkt! Jag är inte mig själv. Det har varit pressande även för mig, förstår du. Fast det passar illa att beklaga sig, tycker jag. Jag håller inte Regina om ryggen även om jag faktiskt lät påskina det förut. – Det ligger lite annorlunda till, men det har ingen betydelse, för jag vet att det är dig jag vill ha.

Sakligt började Reine att berätta hela storyn.

Han hade lockats av Reginas vulgära och nästan fräcka sätt att ta initiativ till sex. Att bli uppvaktad på ett så annorlunda sätt, hade varit spännande, hade han tyckt. Dessutom hade han fallit för Reginas smicker och känt sig uppskattad och värdefull. Han hade trott att det bara skulle bli några få ”äventyrliga” träffar.

Regina däremot hade bestämt sig – hon skulle ha Reine för egen del. Kosta, vad det kosta ville, resonerade hon. Hon hade blivit kär i Reine och ville att han skulle ta ut skilsmässa, annars skulle hon låta Pia få veta om deras förhållande, hade hon hotat.

På grund av det hotet hade det inte blivit någon ”engångsföreteelse”.

Nästa elände hade kommit när Regina skulle sägas upp. Hon hade fått så många klagomål, både på sitt arbete och sin oförmåga att sam­arbeta med andra. Högre instanser hade beslutat sig för att ta alla anmärkningar på allvar. Hon skulle sägas upp hade det blivit bestämt.

Reine som var chef över henne, hade tilldelats uppdraget att säga upp henne. Det höll på att bli tvärt om, berättade Reine.

Regina hade bett att Reine skulle lägga ett gott ord för henne, så att hon skulle få behålla jobbet. I annat fall, så skulle hon gå högre upp i ledningen och tala om att Reine prasslat med sina kvinnliga underordnade.

Det var visserligen inte förbjudet, men inte heller någon merit och Reine i sin tur var rädd om sitt jobb.

På den vägen var det, berättade han. Han hade aldrig haft några som helst planer på att slå sig ihop med Regina.

Hans problem hade kretsat kring en lösning … – hur han skulle komma ifrån Regina, utan att bli degraderad i sitt jobb. Dessutom hade han hela tiden varit rädd för att Regina skulle säga något till Pia.

– Detta får inte sluta som det gjorde för Frank Svensson, sa Reine med en plågad uppsyn. Visst, han förtjänade det och det gör jag också, men jag älskar dig Pia och vill ha dig till varje pris. Min älskade Pia – förlåt mig om du kan!

 

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe