S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Tjesemester

Åter Noveller Index

TJEJSEMESTER

 

Resumé: Ingela och Linda har bestämt sig för att göra en gemensam semester till västkusten. De mellanlandar på Axamo camping. Där har de inte några större förväntningar på roman­tiken. Det ser väl först ut att bli en rejäl flopp, men vinden vänder när de blir bekanta med Sten och Jonny…

 

S

emestern närmade sig med stormsteg. Det såg ut att kunna bli en varm och fin sommar. Ingela och Linda skulle åka på semester. En gemensam tjejsemester skulle det bli hade de kommit överens om.

   Båda två hade strandat i sina relationer med män under den gångna vintern. Lite vingklippta var de nog båda två, men Ingela värst. Hon hade trott att förhållandet mellan henne och Torbjörn skulle hålla. Tyvärr hade de utvecklats åt olika håll och de hade till slut kommit överens om att gå skilda vägar.

   – Är vi verkligen så dumma så vi åker från östkusten till västkusten på semester? bet Ingela i – halvt frågande och halvt konstaterande.

   – Om vi bodde på västkusten, så gjorde vi väl tvärt om förmodar jag, svarade Linda och rykte på axlarna.

   Det gick inte att komma ifrån – att det var mer drag på västkusten. Folk, campingar och fest­platser. Full fart med andra ord.

   De satt i var sitt soffhörn med kartan upp­lagd på bordet och försökte hitta en bra färdväg. Almanackan låg bredvid, det var bara kompassen som fattades.

   Linda satt med ett anteckningsblock och skrev ned vad de skulle ha med sig.

   Ett gasolkök var de tvungna att köpa, för det där gamla spritköket var livsfarligt, det hade de sett prov på tidigare.

Linda ägde ett tält, men ingen bil. Körkort saknade hon också. Det skulle ha varit bra om de hade kunnat bytas av med körningen, men det fick väl lov att gå ändå, resonerade de.

   – Du får bli kartläsare, så gör du i alla fall någon nytta… kom Ingela på. En sådan var ju alltid bra att ha.

Ingelas bil och Lindas tält – glatt humör och vackert väder … så ville de ha det. Kan det bli bättre? Hur det skulle bli, fick framtiden utvisa. – No, problems!

   När sista arbetsdagen före semestern var gjord, hjälptes de åt att packa in alla sina saker i bilen. Det blev en hel del kunde de konstatera.

   Färden gick av stapeln på fredagskvällen. Tröttheten kom fortare än vad Ingela hade önskat eller väntat sig, men hon hade ju en hel arbetsdag bakom sig, så det var nog inte så konstigt. Hon gäspade så ögonen tårades och hon fick blinka extra för att se vägen.

Linda som inte körde kände sig inte lika trött som Ingela. Hon satt och kraxade om att det skulle vara en trestjärnig camping, annars fick det vara…menade hon.

   – Jamen, för fanken! Tror du att vi behöver någon camping överhuvudtaget …? om jag ska fortsätta köra dödstrött…va? Vi hamnar endera i Himlen eller Helvetet, om du ska fortsätta underkänna varenda camping vi hittar!

   Nu var Ingela förbannad, det hörde Linda, så nu var det kanske bäst att skärpa till sig.

   – Nej, förlåt mig du! Jag tänkte inte på att du kört bra länge nu.

– Visst! Vi får ta vad vi får fatt på härnäst, sa Linda och lät både positiv och medgörlig.

   – Nu kör jag inte en meter till…! utbrast Ingela efter ytterligare en halvtimme. Jag är så trött, att jag snart är en trafikfara.

   – Där … titta där! utropade Linda. Där är en campingskylt. ”Axamobaden” står det på den. De stannade på parkeringsplatsen vid skylten. Enligt kartan skulle orten heta Askim och campingen så som det stod på skylten.

   – Det får se ut hur det vill. En natt klarat vi väl åtminstone av, fastslog Ingela mellan gäsp­ningarna. Dina tre stjärnor får du vänta med tillade hon skämtsamt. Jag har dessutom huvudvärk, så att jag ser snart fler stjärnor än tre. Du får försöka att bli lite ”bonnig”, som du brukar säga att jag är, tillade hon. Det är rysligt praktiskt, lita på mig, avslutade Ingela.

   Det var inte så många tält på platsen. De som redan fanns hade satts upp på de mer strandnära platserna.

   – Okey! här uppe i tallskogen blåser vi i alla fall inte bort. Ifall det skulle bli storm, menar jag, sa Ingela lite halvironiskt och sparkade i en hög med barr. Fint att dra med sig in i tältet, kolla …! Uppmanade hon och sparkade en extra gång i de långa tallbarren som låg som en matta under de grova tallarna.

Nästa dag började med strålande vackert väder. Enligt anslagstavlan skulle det bli dans där på kvällen. Jippie…!

   De tog en rejäl promenad och undersökte stället. Dansbanan var stor, det kanske kunde bli kul, rent av! Dansbandet var i alla fall ett populärt band, vilket fick Linda att se en aning mindre dystert på situationen, men hon ville trots allt helst fortsätta…

   – Gräset kanske kunde vara grönare på annat ställe, sa hon dystert.

   Jahaa, skrattade Ingela … därom råder det nog ingen tvekan.

Åhå …! så bra! tycker du likadant? utstötte Linda i stor förhoppning.

   Nej, gumman,  jag anspelade på det där gröna gräset som du pratade om. På vår tältplats har det nog aldrig växt något gräs. Det brukar ju inte göra det i en tallbacke, tillade hon och såg illmarigt på sin väninna som höjde på ett ögonbryn och ruskade på huvudet.

   Ingela föreslog att de skulle dra lott. Linda drog och råkade få det kortaste strået, vilket betydde att de skulle stanna kvar.

   – Nå vi har ju semester, sa Linda, men såg lite trumpen ut en bra stund.

   – Något annat och bättre ställe vete väl ”Gudarna” om vi skulle kunna få tag i innan kvällen, inflikade Ingela. Och dansen vill vi ju inte missa, påminde hon.

   Som från ingenstans dök åskan upp! Det började att blåsa tungt och ödesmättat uppe i de stora tallkronorna.
   Kottar och barr for ner över lägerplatsen som ett stilla regn.

En rejäl åskknall rätt ovanför dem, sedan kom  det riktiga regnet. Först i stora tunga droppar blandat med hagel.

   Nu var det tur att de hade köpt några meter byggplast på Granbergs trä & betong, för nu kom den till användning. Dessutom lyckades de med förenade krafter på plasten över tältet innan både tältet och de själva var helt genomdränkta.

   De kurade ihop sig inne i tältet och lyssnade till hur regnet smattrade på tältdukens plastbe­klädnad. Samtidigt som det lät mysigt, var det även skrämmande. Under höga tallar skulle man väl helst inte befinna sig, när man blev utsatt för ett av sommarens värsta åskväder.

   – Vi får nog dansa i regnkappa och gummi­stövlar, sa Linda dystert och drog upp filten ända upp till ögonen, vilka lyste som två svarta punkter i den skumma dagern inne i tältet.

   – Tänk om du inte vore så pessimistisk, bet Ingela i. Du är en riktig dysterkvist … – Vet du det min kära Vän?

Linda bara stönade till svar.

   Framåt kvällen var det lika fint som tidigare under dagen. Åskan hade dragit förbi och tältet var torrt tack vara plasten. Marken riktigt ångade av fukt, när solen åter blev herre över situationen. Det doftade tall, gräs och mylla. Allt såg nytvättat ut. Luften var ren.

   När dansmusiken hördes borta från dans­banan, steg förväntningarna kvickt inom damerna. Parkeringen borta vid vägen var strax överfylld och folk parkerade lite var stans.

   – Så häftigt! utropade Linda och hoppade jämfota som ett barn. Jag som bara trodde att detta var ett gammalt fornminne …!

På det glada sextiotalet som detta var, fanns det många parker och utedansbanor som det var full fart på.

   – En dansbana mitt inne i skogen! Att en sån utedansbana kunde dra så mycket folk… – det visste inte jag, fortsatte Linda.

I ärlighetens namn hade inte Ingela heller vågat hoppas på det, även om hon var född på landet och var van vid annat än restauranger.

   Kvällen blev över förväntan. Två unga, snygga män som också tältade, men lite längre ner mot sjön, hade fått sitt tält vattenfyllt av den hastiga och hårda åskan tidigare under dagen. – Det mesta var blött påstod de. Hur många procent sanning de talade var svårt att avgöra. Var de husvilla så var de … Åskvädret hade faktiskt varit ett av de värsta på mycket länge.

   Stefan och Mikael var deras namn. Stefan hade varit Lindas danskavaljer och Mikael hade uppvaktat Ingela.

   Ingela och Linda hade kommit överens om att husbergera killarna. De hade ju verkat mycket sympatiska. De tillredde lite te och fixade några mackor när de kom till tältet, medan grabbarna berättade övernaturliga  historier … – Lite ungdomligt kel och smek blev det väl innan de somnade, men överenskom­melsen hölls i övrigt! Ingela vaknade av att Linda ruskade febrilt på henne.

   – Vakna, vakna …! De är borta! Har du din plånbok kvar? Frågade Linda yrvaket och skrämt.

   – Var är ficklampan …? Den måtte de i alla fall ha tagit, svarade Ingela stönande medan hon trevade med händerna mellan madras­serna som en blind.

   Plånböckerna fanns och inget annat fattades heller, och klockan var bara fem.

   Linda surnade till. Hon tyckte att det var dålig stil, att skylla på ett blött tält, om det bara var en tillfällig natt de ville ha.

Ingela började gapskratta trots sin trötthet.

   – Om … om de hade … ho, ho, hooo! – talat om vad de ville ha … – omedelbart – där borta vid dansbanan. Hade de över huvud taget fått följa med till vårt tält då? undrade Ingela, utan att kunna sluta upp med sitt sömniga skrattande.

   – Det är väl inte så jag menar, begriper du väl, fräste Linda. När de inte fick det de ville ha eller kanske trodde att de skulle få – då smet de när vi sov. Fy! Usch! Jag känner mig utnyttjad. De hade kunnat masa sig iväg utan att först slagga i fem minuter eller om de stannade just så länge så att vi hann att somna.

   – Det var tur att vi blev av med dem i tid. Sov nu! sa Ingela och vände sig om på andra sidan.

   – Att jag alltid ska vara så lättlurad, fortsatte Linda sitt självgrämeri.

   – Lugn, vi är två som har blivit precis lika mycket lurade, den här gången. Ta det inte så personligt! Min kavaljer är ju också borta, mumlade Ingela under alla sina filtar. Var istället glad över att de där ”herrarna” är borta och att vi har semesterkassan i behåll. Upp med humöret! Detta är ju bara en början på vår semester. Vänta du! Värre äventyr kan vi nog få uppleva.

   – Trösterikt så man kan gråta, gruffade Linda. Jag undrar jag … hade de något tält överhuvud … Nähä… de kom nog från närmaste Bonnby … hm … såna … det skulle nog ha passat det. Han smörade … trodde. Usch!

I   ngela somnade om till Lindas monotona småpratande. Det var lika sövande som en godnattsaga, tyckte hon.

 

Solen stod högt på himlen när de vaknade nästa gång. Då kröp de ut ur tältet och sträckte på sig mot den nya dagen, som log mot dem.

   Linda hämtade vatten nere vid pumpen. Hon kom tillbaka med ovanligt raska steg, det såg Ingela. Andfådd som om hon hade sprungit med vattnet, lät hon undslippa ett jämmer och sa:

   – De ligger där nere vid stranden …! Båda två … med var sin tjej vid sidan av sig. – Är det inte så att man kan tycka att ”skam går på torra land”?

   – HOPPSAN! Säger du dä… Var i helsike fick de tag på brudar …? Det var väl skickligt gjort av dem …va? Jag har precis för mig att dansen var slut när vi gick därifrån i går natt … – Du ska se att de snavade över dem när de kröp härifrån på morgonkvisten.

Semestern hade inte börjat lika bra som vad de hade hoppats på. Fast Ingela skämtade om att nu fick de ett helt gratis kapitel att skriva in i sina memoarer när de blev gamla … Inget ont som inte har något gott med sig, kvittrade hon. Tittade på Linda och såg att hon inte såg så munter ut.

   – Låt ”Skam gå på land” du! För då är i alla fall vi av med de där ”flanörerna”, tröstade hon och ruskade på huvudet och drog en lättnadens suck.

   – Jag begriper mig inte på dig! Du är nöjd med allt, hur det än är, sa Linda smått an­klagande.

   – Nej, vänta till dess det händer något som är värt att lägga ner kraft på. Då ska du få se …! Då ska du få se att det finns en här som verkligen kan GNÄLLA …! ANKLAGA SIG …! och mycket, mycket mera. Var glad för att du inte har sett så mycket av min andra sida, du!

 

Att laga mat mitt i en tallskog var en aning besvärligt. Det blev barr i det mesta.

   – Man får väl vara glad så länge man inte hittar en hel kotte i stuvningen, sa Linda och grimaserade när hon petade bort ett långt barr som hade landat i hennes sås.

   Disken … nej den ville inte Linda alls befatta sig med. Det fanns ju ingen köksavdelning på den där skogscampingen framhöll hon och sträckte sig istället efter sin bok.

   ”Hu-gedane-mej”, så irriterad Ingela kände sig. Hon tog diskbunken med en värdig min och tågade iväg ner mot sjön, för att fördiska.

   Jösses, vilken ursnygg, ung man hon höll på att snubbla över.

– Se så lilla stumpan. Jag trodde att jag var så stor så att alla såg mig, sa han och skrattet lyste skälmskt ur hans ögon.

   – Gröna ögon, muttrade Ingela lågt för sig själv när hon fortsatte ner mot sjön.

   Medan hon diskade tinade ilskan upp och rann bort. Hon tänkte på de gröna ögonen och på den nära två meter långa man som de tillhörde.

   Hon hade inte sett honom på grund av att hon varit så upptagen av att irritera sig över Linda. Hur skulle hon kunna undvika ett gräl mellan dem…? Det hade varit Ingelas hjärnas största bekymmer den senaste timmen.

   Ingela kände sig som en väl jäst deg, färdig att jäsa över. Trodde Linda att hon var med som ett extra bagage? I så fall trodde hon fel! Det skulle nog Ingela tala om för henne om det blev absolut nödvändigt.

   Hon drog ett djupt andetag för att mota bort resten av den kvarvarande ilskan, som ville tränga upp till ytan igen.

   Den ”grönögde”, hade tydligen sitt tält alldeles vid sidan av stigen. Det kunde hon konstatera när hon gick tillbaka med husge­rådet, som var så väl fördiskat att det hade kunnat duga som det var.

   Han log mot henne när hon passerade och det var en speciell blick som hon mötte.

   I fortsättningen kunde Linda få vara hur lat som helst. Ingela kunde sköta allt utan att knota det minsta. Den här killen skulle hon se till att få på kroken.

   Hon slängde gladeligen soporna, hämtade vatten och diskade, utan att gnälla på Linda. Allt på grund av den grönögde.

   – Stopp ett tag, sa han när Ingela var på väg ner till sjön för att rengöra sig själv. Jag glömde att presentera mig, då förut när vi sprang på varann. Jonny heter jag!

   – Mig har de döpt till Ingela, svarade  hon och kände sig förlägen.

   – Sätt dig en stund, det är inte bra att stressa log han.

Det var märkligt lätt att prata med Jonny. Efter en ganska lång stund deklarerade Ingela att hon var nog i alla fall tvungen att fortsätta ner till sjön. Hon kände sig smutsig erkände hon medan hon reste sig upp för att gå.

   Jonny talade om att han faktiskt hade hållit ögonen på Ingelas tält. Han hade även listat ut att hon hade en väninna med sig. Han talade om att han var inte så ensam som det kanske såg ut … – Hans kompis låg inne i tältet och sov, upplyste han om.

Jonny talade om att de skulle grilla lite senare. Han tyckte att det skulle vara roligt om Ingela kom då.

   – Kan du inte ta din bokläsande väninna med dig och komma hit? undrade han.

   De kom överens om att Ingela skulle ta med sin väninna och komma ner till deras tält vid sjutiden.

Ingela riktigt strålade när hon talade om nyheten för Linda.

   – Bevare mig! vad du ordnar till det, sa Linda förtrytsamt. Inte vet jag om hans kompis är något för mig! Hon lät nästan förskräckt.

   – Du gör som du vill, valet är ditt! Du ska ju inte gifta dig med honom. – Inte i kväll åtmin­stone, sa Ingela lite spetsigt.

   – Hur såg han ut? undrade Linda efter en stunds tystnad.

   – Jag såg honom aldrig, så det blir en äkta ”blind date”, svarade hon med både skratt och ironi i rösten.

   Linda ryckte till som om Ingela hade kastat en brandfackla på henne. Sedan såg hon enbart tankfull ut.

   Linda skulle helst ha allt så välplanerat, så att inga överraskningar fanns kvar. Inte många steg skulle tas, utan att hon visste vad som väntade. Överraskningar var det samma som dålig planering, ansåg hon.

   – Hur väl du än planerar, så kan du aldrig veta vad som döljer sig bakom nästa hörn, sa Ingela i en ton som lät både upplysande och även uppfostrande! Som när man talar med en trotsig tonåring.

Linda brast ut i ett klingande skratt.

   – Jag är ingen bonde som du! Jag är både född och uppvuxen på asfalten. Det är knappt att jag vet vad gräs är, sa Linda. De där hörnen som du talar om, borde du nog själv göra klokt i att kika lite försiktigt bakom i fortsättningen, replikerade Linda och såg ganska illmarig ut.

   Där hade Linda helt rätt. Ingela var impulsiv och råkade många gånger in i situationer som var mindre trevliga… –  just därför att hon inte ägde Lindas försiktighet.

   Det var inget ont i Linda. Hon var en asfalt­blomma – inget mer med det. De var varandras motsatser de där två. Ändå måste sägas att de haft mycket roligt tillsammans, under åren.

   De gjorde sig i ordning för kvällen och gick ner till grabbarnas tält. Jonnys kompis presenterade sig som Sten! Grillelden fixade grabbarna lika bra som scouter. Den tiden låg nog ganska långt bak i tiden gissade Ingela.

   Jonny var 27 år och själv var Ingela ett par år yngre.

När grillelden falnat och myggen gick till attack, sa Jonny:

   – Nu flickor går vi upp till vårt tält. Vi har investerat i myggspiral, så då slipper vi de här blodsugarna.

   Visst, de gjorde så. Sten fixade kaffe och trollade fram en vetekrans. En slurk likör bjöds till kaffet. Ingela och Linda var nog en aning fnittriga när de snubblade hemåt till sitt tält den natten. Linda hade fattat tycke för Sten omedelbart anförtrodde hon Ingela.

   Det blev en vana att umgås med de här grabbarna. På tredje dagen höll Ingela rådslag med Linda, om hur de skulle göra med resten av semestern. De kunde ju inte sitta på Axamo camping i tre veckor, hur förälskade de än var i de här gossarna.

   – Vi får säga som det är, sa Linda. Säga att vi hamnade här för att du inte orkade köra längre.

   – Tänk om vi inte får träffa dem mer då, ojade sig Ingela, som var nästan febrig av förälskelse.

   – Den risken får vi ta, sa Linda klokt, som oftare än Ingela såg klart på situationer.

   Våndan över att berätta hade de inte behövt ha, för i det andra lägret försiggick samma överläggningar.

   Sten och Jonny hade kommit till Axamo även de på grund av den sena timmen. De hade tänkt att stanna bara någon dag, men så hade Ingela och Linda kommit in i deras världsbild …Tänka sig …!

   När Ingela tog upp frågan: om hur de skulle fortsätta semestern – lät inte grabbarna tiden arbeta. Jonny, som verkade vara den som höll i ordförandeklubban föreslog genast, att om flickorna tillät, så följde de gärna med till västkusten.

   Visst det fick de! Linda och Ingela vågade knappast tro, att det var möjligt att deras känslor var så hett besvarade. Nu var inte stämningen DOWN …! Nej, nu var till och med Linda uppåt.

Första natten på den västra kusten fick de tälta utanför campingen. Den var nämligen stängd när de kom fram.

   – Jag tycker att vi gör en omfördelning i tälten,
 föreslog Jonny vid frukosten. Jag vill hellre ha den här kvinnan vid min sida, än Sten, när jag sover eller vad jag nu gör och så lutade han sig fram och kysste Ingela i nacken.

   Så blev det! Sten föredrog Linda framför sin kompis så enigheten var rörande.

   De gjorde inga märkvärdigheter, men tiden gick fort i alla fall. Bada och sola var dagens huvudsysselsättning. På kvällarna gjorde de små utflykter till fornminnen och gamla slott.

   En dag när det blåste för kallt och hårt för att vistas på stranden, tog de en färja över till Marstrand. De hade gjort i ordning ett par picknickskorgar. Det råkade bli så att de gick par om par åt var sitt håll, utan att ha kommit överens därom.

   Jonny höll Ingelas hand medan de strövade över de karga och kala klipporna i den hårda snålblåsten. Det sträva gräset smekte Ingelas bara ben.

   De kröp ner bakom ett par höga klippblock som gav lä för den envisa, kalla vinden. Ingela huttrade av kyla, så Jonny gav henne sin tröja som ändå bara hängde över hans axlar. De bredde ut en bakhandduk och plockade upp det som de hade med sig. De hade hunnit att bli rejält hungriga upptäckte de.

 

Jag älskar dig, tror jag, sa Jonny och kysste Ingela på halsen och ner mot brösten. De blev upphetsade båda två och följde stundens ingi­velse. De älskade hett och passionerat där på det sträva gräset, bakom de höga klipporna som höll vinden borta och lät solens strålar nå dem de stunder som den inte doldes av nästan svarta moln.

   Jonny sträckte sig efter några grässtrån som växte på en annan tuva lite längre bort. Han började tvinna dem samman till ringar.

Han trädde den ena gräsringen på Ingelas finger, medan han satte den andra ringen på sitt eget ringfinger.

   – Sten och jag köpte vin på systemet. Ska vi ha förlovningsfest i kväll? frågade han.

   Frågan var skämtsamt framställd, men ögonen var allvarsamma. Hon kunde inte finna något bra svar på den egendomliga frågan, så det fick bli en kyss.

   De låg tysta bredvid varandra. Han konsta­terade att det var inte så långt från Åtvidaberg till Linköping. Det var Jonny som bodde i Åtvidaberg.

   – Om jag inte kan glömma dig när semestern är slut, får jag komma och hälsa på dig då? frågade han med den där otydbara blicken i ögonen.

   Hans ögon var mycket speciella. De skiftade
i uttryck … som Ingela aldrig hade sett några andra ögon gjort. Snabba växlingar mellan skämt och allvar. – Var man osäker på hans tonfall, kunde man lättare finna svaret i hans ögon. Hon äl­skade de där växlingarna.

   Hemresan nalkades med stormsteg.

   – Vilken kärlekssemester det har varit, stönade Ingela. Vem skulle ha kunnat tro att drömprinsen fanns i Axamo av alla platser i världen?

   Linda såg allvarligt på Ingela och sa:

   – Jag älskar Sten, men han är så tyst, så jag vet inte om det blir någon fortsättning på det här efter semestern. Jag var väl bara ett ”semesteräventyr” så klart, suckade hon.

   – Hoppsan! då vet jag mer än du om dig och Sten, än vad du själv vet! utbrast Ingela och såg hemlighetsfull ut. Sten har tydligen mål i mun när han pratar med Jonny, och det är ju tur.

   – Vadå? Vad har Sten sagt till Jonny som han har besparat mig? undrade Linda och reste sig upp från liggande till sittande solställning.

   – Det är väl säkrast att du pratar med Sten själv, men Jonny sa, att Sten hade talat om för honom att han var kär på allvar den här gången.

   – Menar du …? och så lycklig jag blir! utbrast Linda högt och sträckte på sig som en nyvaken katt.

   Det var tydligen lite speciella herrar det här. Sten teg, och Jonny pratade i gåtor, så det var inte lätt att tolka deras tankar.

   – Så länge de är borta, sa Linda och lät bekymrad. De skulle ju bara handla lite …

   – Vi sätter igång med maten, sa Ingela så kommer de nog snart.

När Sten och Jonny äntligen kom, talade de om att de hade gjort en tripp in till Göteborg.

   Maten var precis klar, så de åt och tog en kopp kaffe efter maten.

Efter en stund sa Jonny som förde befälet:

   – Gör er i ordning nu flickor och ta med varma tröjor. Sten och jag har hyrt en motor­båt. Vi ska åka ut till de där romantiska öarna, som ni så gärna har velat ut till.

   Den grillkvällen var den sista före hemresan. De satt ganska tysta runt omkring grillelden. Ungefär som en indianstam, som just hittat en alldeles egen öde ö.

   Som på ett givet tecken tog grabbarna upp var sitt paket och överräckte till sina respektive damer.

   – Oh …! En ring, så vacker…! nästan skrek Linda.

   Alldeles snart hördes Ingela instämma i Lindas indiantjut.

Ingela kröp intill Jonny och viskade hänfört att det var en fantastisk ring och han var en alldeles obeskrivligt underbar man.

   – Det är i stället för gräsringen, förklarade Jonny. Jag skulle ha velat ge dig den här ringen då där borta på ön, bakom klipporna. – Du får den nu istället! Om du vill – vilket jag hoppas, så se det som en första förlovningsring! Jag älskar dig och vill ha dig viskade han i Ingelas öra.

   Att Sten och Linda hade funnit varandra kunde Ingela glatt konstatera.

   Ingela hade svårt att fatta att det var hon som var så lycklig. Det var nästan så att hon var rädd för att det skulle vara en dröm. Den ville hon absolut inte bli väckt ur. Detta tillstånd var verkligen behagligt.

   – Alltsammans är så romantiskt, så det liknar mer ett sagoslut, än en verklig avslutning på en semester och kanske början på ett liv tillsammans, sa hon lågt till Jonny, som ömt höll om henne.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

 



Illustrationer och Foto © Sven Göthe