S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

En Anorlunda Midsommar

Åter Noveller Index

EN ANNORLUNDA MIDSOMMAR

Resumé: Lizz vaknar en tidig morgon och upptäcker att hennes man är försvunnen. Han har lämnat en lapp, där han bara skrivit ett kort meddelande.
Hur ska det bli med deras midsommarfirande, som bara ligger ett par dagar fram i tiden. Barnen…? Hur ska hon hantera allt, utan att ha fått minsta förvarning.
Den yngre brodern ska på scoutläger, men Ove…? Hon beslutar sig för att köpa en båt, som hon av en ren händelse får syn på under ”till salu-annonserna”.
Lizz och pojken får en besvärlig midsommarafton, men saker och ting tycks vända sig till det bättre när de som minst anar det…



L

izz vaknade av att några solstrålar spelade över hennes ansikte. Hon kisade mot fönstret och såg att ena fönsterhalvans persienn var uppfälld. Hon brukade alltid vara noga med att fälla igen dem, just för att inte bli väckt av den morgontidiga solen.
   Vad var klockan, undrade hon och såg på sitt armbandsur. Bara halv sex, kunde hon konstatera.
Hon sträckte ut armen mot Lennart, men sängen bredvid hennes var tom. Han låg inte där och det var ödsligt tyst i huset.
   – Lennart! Ropade hon utan att få något svar. En isande känsla for genom hennes hjärttrakt, hon kastade av sig täcket och steg upp.
   Hon gläntade på dörren till badrummet, sedan tittade hon in till grabbarna. De snusade och sov lugnt, så hon stängde försiktigt dörren igen. Hon gick tyst nerför trappan och ut i köket. Hon upptäckte att det låg en lapp på köksbordet. På den stod att läsa: ”Jag har tagit ut en veckas semester." Jag måste få tänka i lugn och ro. Det är ingen idé att du söker mig, för jag kommer att befinna mig på okänd ort.”

   Som förlamad från topp till tå, stod hon där med lappen i handen och läste den om och om igen. Två dagar före midsommaraftonen. Hur kunde han bara göra så här?  Hon sjönk ner på en stol, alldeles matt och chockad av meddelandet. Hon begravde ansiktet i händerna och jämrade sig. Vad skulle hon säga till pojkarna? Frågetecknen stod på rad.

   Lappen som han skrivit hade han undertecknat med bara sitt namn ”Lennart”. Inte med ”din Lennart” som han brukade. Kanske trodde han att han var någon annans Lennart nu …?

   – Om detta ändå hade varit en mardröm som jag kunde vakna upp ur! Viskade hon där hon satt ihopkrupen på stolen. Mats, den yngste av pojkarna skulle ju iväg på ett scoutläger. De skulle ju åka i dag, kom hon plötsligt ihåg.

Förberedelserna inför pojkens lägerresa hade gjort att gårdagen blivit lite rörig. I sitt stressade tillstånd hade hon inte lagt märke till om Lennart varit något annorlunda. Eller var han så bra på falskspel, att han avsiktligt spelat sin roll som god far och bra make? Skulle inte hon ha märkt …? Tankarna avbröts. Hur kunde han uppträda som vanligt och samtidigt ha dessa resplaner i bakhuvudet? Hon kunde helt enkelt inte fatta hur hon än försökte. Om detta var en planerad tripp, måste han vara i grunden falsk, for det genom hennes upprörda hjärnceller. 
   Det var ju senast igår när hon hade stått vid spisen och stekt några köttfärsbiffar, som han hade kommit och ställt sig bakom henne och tryckt sig hårt mot henne. Hon blev medveten om hans styva lem genom alla tyglagren. Han nafsade henne i örsnibben och andedräkten var het och häftig. ”Jag älskar dig, min lilla Pudding!” Viskade han. Fortsättningen på romansen blev senare när de båda två äntligen kunde anse att den extra långa arbetsdagen var slut. Deras förening var het och häftig och hon hade känt att de hörde samman. Lennart verkade mer omättlig än någonsin. Men det var väl inte så konstigt, kanske … Det hade ju varit mycket bekymmer – faktiskt! Det hade känts rätt, och han var precis lika öm och varlig som vanligt … såvitt hon kunde påminde sig.

   – Gud i himmelens namn, vad ska jag ta mig till? Frågade hon sig själv.

   Katten Sara, hoppade ner från fönsterbrädan, jamade och sträckte på sin lekamen. Hennes svarta päls var så blank, att den nästan gnistrade i det tidiga morgonljuset som solens strålar sköt in genom fönstret.

   Sonen Mats, är elva år och har sett fram emot den här lägervistelsen. Lizz kunde inte krossa hans glädje genom att tala om att hans far var försvunnen. Nej, hon var tvungen att tiga om det, men vad skulle hon svara på eventuella frågor? Storebror Ove hade fyllt tretton år och var redan ur scoutföreningen. Vad skulle hon kunna hitta på som kunde roa honom under midsommarhelgen? För nu blev det ju inget av det de planerat tidigare, eftersom pappa Lennart gett sig av. Hon bestämde sig för att inget säga om Lennarts försvinnande till lillpojken Mats. Det var bättre att han fick åka till lägret glad och förväntansfull … utan vetskap om vad som timat under morgonen. Hon skulle köra honom till Bastugården där det var uppgjort att han skulle möta lägerledarna och sina kamrater … Sagt och gjort!

   – Jisses! De skulle ju vara där klockan nio, sa hon och reste sig upp och greppade som en sömngångerska om kaffebryggarens handtag. Fyllde på vatten och måttade till kaffepulver – men hälften hamnade på bänken bredvid bryggaren.
   Vart hade Lennart tagit vägen? En dov oro fanns inom henne. Lennart var visserligen en orolig själ. Han tycktes tro att problem löstes genom flykt. Han hade visat tecken på det förr. Visst, det var givetvis enklare att fly ifrån allt, än att ta itu med det som inte var bra.
   Det hade onekligen varit mycket på sista tiden. Värmepannan hade lagt av och ställt den redan dåliga ekonomin ännu mer på kant. Barnen hade varit sjuka och ett projekt inom hans jobb hade gått till en kollega. Om han åtminstone hade kunnat stanna upp och prata med henne när han tyckte att bekymren blev för svåra ...  men det var väl inte manligt att göra det, tänkte hon ironiskt.

Hur var det med manligheten i det här tilltaget då? Att bara sticka iväg utan att ens lämna uppgift om vart han tog vägen – var det manligt kanske? Onekligen fanns det många snubbeltrådar här i livet. Det var inte lätt att leva samman med en annan människa, men man var väl i rimlighetens namn tvungen att anstränga sig. Inte tro att allt skulle vara enkelt, som hon märkt att Lennart många gånger verkade tro att det borde vara.

   Om det inte berodde på stolthet eller hängde upp sig på manlig fåfänga … så kunde det stranda på någon parts kvinnlighet … Man tog lätt för givet att partnern skulle veta eller förstå, utan att ha fått minsta tecken om hur det stod till. Lizz själv var inget undantag. Hon ville gärna att Lennart uppfyllde hennes önskningar, utan att ha en aning om hennes innersta tankar eller känslor.
   Lizz hade haft så mycket att bestyra, så hur Lennart hade mått eller vilka bekymmer han haft, hade hon inte undersökt. Han var ju inget barn – synd nog – för om han varit det, hade han blivit behandlad precis på det viset. Alltså på det sätt som han önskade bli behandlad, tänkte hon med ilska i botten av sin själ.
   Ove kom tassande och undrade var pappa var, men frågan nådde inte fram till hennes medvetande förrän han puffade lätt på henne och frågade:

   – Var är pappa någonstans?… Och varför sitter du här och …? Vad är det, mamma?
   Han såg bekymrat på sin mor, medan han lyssnade till hennes redogörelse. Ove var inte stor, men för honom skulle hon inte kunna dölja faderns försvinnande. Han skulle ju dessutom vara hemma med henne, så de var ju tvungna att resonera om hur de skulle planera för dagen.

Ove lovade att de skulle hjälpas åt, så att lillebror kom i väg på sin lägervistelse utan att glädjen grumlades för honom.

Tänk om det var den där ”andra kvinnan” (satkärringen) som hade dykt upp igen, tänkte Lizz. Hon rös till av olust. Den människan hade lagt sig ut för Lennart tidigare. Det visste Lizz.

   – Du och Villy kan väl fortsätta med det där kojbygget idag, föreslog hon och såg på Ove som hade ett vemodigt drag kring munnen och ögonen.

   – Nej, det går inte för hans mamma skulle resa bort, så Villys pappa hämtade honom igår kväll, svarade Ove resignerat och fortsatte bända i en gammal väckarklocka som han fått för att ha som mekarobjekt.

   – Hos sin pappa …! Utbrast Lizz skarpt. Skulle han vara hos sin pappa? Upprepade hon som om det inte skulle kunna vara möjligt.

   – Ja, det är väl inte så konstigt med det? Svarade Ove undrande och ryckte på axlarna och lade tången ifrån sig.

   – Nej, i och för sig inte – men Villy brukar ju alltid jag ta hand om när hans mamma åker bort, fortsatte Lizz.

   Konstigt tänkte hon … Jasså, Villys mamma hade också åkt bort. Lizz kände hur hjärtat först slog några hårda, skrämda slag – sedan kändes det som om det stod stilla.

Var det möjligt att Lennart hade tagit den där ”apan” med sig …? Omöjligt var det inte. Hur skulle hon få reda på hur det förhöll sig med den saken?

   Sally, bodde så gott som granne med Lizz. Hon var frånskild och ganska bekym­merslös när det gällde att hålla isär ”mitt och ditt”. Hon tog för sig av livet utan att fundera över vilka följder det kunde få för andra. Bara hon själv hade det bra, sedan kvittade det på vems bekostnad det var.

***

Hoppsan …! Tankarna tog en tvärvändning … – Ännu var den där händelsen i vintras höljd i dunkel, men visst var det så att Sally hade trasslat sig med på Lennarts tjänsteresa till Paris? Mycket tydde på det. Sallys förevändning om att en släkting hade blivit sjuk och att hon var tvungen att hjälpa denne. Dessutom hade hon påstått att Villys mormor fått influensa, så att hon inte kunde ta hand om Villy …

   – Den sagan var inte sann ...! Sa Lizz högt för sig själv. Då i vintras när Sally påstod att inte hennes mor kunde hjälpa henne när hon i sin tur skulle hjälpa en släkting, kom hon till Lizz och bad om hjälp … Så här sa hon:

   – Skulle du Lizz kunna ta hand om Villy istället när nu morsan har lagt sig i förkylning och jag är tvungen att hjälpa tjocka släkten … i morsans ställe?

   Lizz kände hur hela hennes inre ville skrika: NEJ! Därför stod hon tyst bra länge för att hitta rätt formulering på det hon ville säga. Hon hann aldrig säga nej, förrän Sallys röst åter ljöd insmickrande:

   – Det är klart att du Lizz ställer upp när en vän är i nöd? Kuttrade hon och den där flackande blicken infann sig.

Lizz hade hört den där varnings­klockan klämta inom sig, men som så ofta hade hon stängt av den på samma bryska sätt, som man dammar till väckarklockan, när man ”inte vill vakna”.

   VÄN! – pytt! hade Lioz tänkt. Gratis barn­vakt … inget annat, var hon till den där mycket osympatiska människan.

   Den där släktingen i Varberg hade med all sannolikhet aldrig fått något besök av Sally. Hennes bil hade nämligen stått parkerad på flygplatsen, alldeles bredvid Lennarts bil i en hel vecka.

   Den där ”influensamormorn”, hade Lizz sett på Lyrans shoppingcentrum. Hon stod där och pratade med någon bekant. Alla hakorna och den starka ansiktsfärgen hade hon i behåll, så det där med influensa … Nej, den valsen gick inte Lizz på.

   Sally var visserligen bra på att ljuga, men själva lögnen blev oftast dålig, med tanke på alla år av träning som hon hade. Apropå träning så … Det som Lioz hade fått träning i, var att försöka lista ut var någonstans Lennart respektive Sally ljög … Deras lögner kunde gå isär om de inte kommit ihåg att stämma av mot varandra.

   Ove följde med när hon körde Mats till Bastugården. På hemvägen köpte de varsin glass, de åt den under tystnad på en rastplats.

   Lizz körde vägen förbi de små radhusen, där Sally bodde. Hon stelnade till när hon upptäckte att Sallys bil stod på gårdsplanen framför huset precis som vanligt. När Sally reste bort, brukade det vara med bil … Om hon inte hade rest med Lennart förstås … – för då behövde hon ju inte sin bil.

   Det gick kanske lättare att dra en lögn som Sune, Villys far, kunde gå på, för han var inte lika frågvis som vad hennes egen mor var. Sally hade nog svårare att ljuga för sin mor … Det var nog mer riskabelt, för hon kunde ju komma med frågor som Sally inte visste vad hon skulle svara på. Sally hade inget högt IQ precis, så lögnerna fick inte bli alltför avan­cerade.

   Just som Lizz hade kommit tillbaka hem från resan till Bastugården – ringde telefonen.

   – Hallå, det är hos Lizz Wendelsson!

   – God dag! Det är Greta Timmerman Jag vet ju att du är god vän med min dotter, Sally. Jag kan inte få tag på henne, förstår du, och Karl, hen­nes far har fått något åt hjärtat. Vet du var jag kan få tag på henne?

   – Så goda vänner … – så jag kan svara dig på det är vi inte längre, svarade Lizz.

   Vad Lizz svarade, verkade inte Greta lyssna på för hon fortsatte:

   – Hon brukar ju aldrig åka bort utan att tala om det för mig. Jag brukar ju alltid ha hand om Villy när hon ger sig iväg åt något håll, vet du Lizz.

   Jasså, det trodde du …, tänkte Lizz, men högt sa hon:

– Det var högst märkligt, för jag trodde att det var jag som alltid ryckte in och tog hand om pojken när hon stack iväg!

– Nej och nej! Det är jag som har honom, svarade Greta, som om hon inte fattat vad Lizz hade sagt. Den här gången har han väl fått följa med henne … för de svarade på hennes jobb att hon hade tagit ut en veckas semester. Hon glömde väl bort att underrätta mig, men tack ändå ”lilla vän”. Hej med dig! Och så lade hon på.

   Det ”osade katt” lång väg som ordspråket säger. Minst en hund, om inte två var nog begravda … Lizz tyckte att köket snurrade med henne.

   När Lizz slutligen lade på luren, som hon blivit stående med i handen när Greta så abrupt avslutat samtalet, kände hon stor lust att spotta på. Det var ett speciellt folk de där människorna!

   Sallys mor både lät och såg lika falsk ut, som vad Sally var. Det måste vara det som gjorde att Lizz kände en sådan avsky för Sallys mor, för Greta hade aldrig ofredat Lizz eller hennes familj. Så måste det helt enkelt ligga till, tänkte Lizz och gav telefonen en sista förakt­full blick.

 

***

 

Dagen före midsommarafton satt Lizz och bläddrade i tidningen. Blicken föll på en annons där det stod: båt med motor, mycket välvårdad, nästan som ny, säljes ...

Det var egentligen festplatser eller något annat roligt som hon och Ove kunde göra, om hon letade efter, men så föll blicken på annons­sidan liksom i förbifarten.

   – Ove kom hit! Ropade hon. Titta! Läs …!

   – Waoo! Utropade han och slog ihop sina kantiga pojkhänder. Mamma…! Menar du att vi ska köpa den …?

   – Ja, det är just vad jag menar.

   – Det är mycket pengar det där, va? Pappa är ju borta, då kan vi väl inte …? Han avslutade meningen mitt i och såg besviken ut.

   – Jo, det kan vi, för jag har fått ut ett mindre arv, som inte pappa vet om än. Jag tänkte att jag skulle ha de pengarna till en semesterresa för hela familjen. Jag ville överraska honom, men nu får det vara. Nu köper du och jag båt för pengarna istället.

   Tänk så bra det hade varit om stugan, som hon hade ärvt efter en barnlös faster, hade legat vid en sjö. Men man kan inte få allt här i livet. Skulle de köpa båt och lägga den i Sandsjön, 9 kilometer därifrån? Var det klokt, det?

   – Ska vi undersöka om båten är såld? Om den inte är det, så köper jag den och så firar vi midsommar ute på Apelgården. Vad tycker du om det, Ove?

   – Jättebra, jättebra! Svarade han och dansade runt som en lekfull hundvalp.

   Båten var ju med motor och det betydde verk­ligen något.

– Hur ska vi få hem den? Frågade Ove, när hon lade på telefonluren. Han hörde på sam­talet att den blev köpt osedd.

   – Det ordnar sig. Vi kan nog ta den på den vanliga bilsläpkärran. Grannen, bredvid de som säljer båten, lovade att hjälp oss, förklarade Lizz. Så där båten ligger nu är det inga problem. Där finns det alltså karlkrafter. Det blir värre när vi ska försöka få den av kärran borta vi Sandsjön. – Då är det bara du och jag, sa hon och rufsade om i Oves ljusa hår.

   Det gällde för Lizz att låtsas vara glad och stark, fast hon var både förtvivlad och plågades av en gräslig migrän.

   – Om fadern som är frisk och stark sviker sina barn, så kan inte modern göra det samma. Då skulle det bli för tokigt. Fadern litar ju på modern i alla väder, muttrade Lizz ilsket.

   Hämtningen av båten gick bra och med båten väl surrad återvände de hem. Resan gick bra … Ove var den som fick hålla koll på kärran och säga till om det såg konstigt ut på något vis.

   Väl hemkomna ställde de kärran på garageinfarten med båten liggande kvar. De skulle ju fortsätta dagen därpå.

Det blev inte lätt att få tag på någon som hade hand om båtplatserna vid Sandsjön, så nära helgen. Till sist lyckades Lizz få kontakt med en person som utfärdade ett muntligt tillstånd. Han skulle även åka och låsa upp bommen som spärrade vägen ner till sjön. På så vis kunde de köra ända ner till stranden.

   – Tänk det finns underbara människor, men det är inte så ofta man möter dem, sa Lizz och gav sonen en bamsekram. Det ordnar sig ska du se, Ove! Utropade Lizz, men det tar en bedröv­lig tid. Jag vet ”banne” mig inte hur vi ska hinna allt.

   Egentligen är det inte mitt fel, fast jag tar skulden på mig i alla fall, tänkte hon. Det var ju för att Lennart stack, som det blev så här. Kullkastade planer har man hört talas om. Men vad kallades detta? Helt nya planer var vad som Lizz och hennes son försökte att göra verklighet av. Det var inte det enklast tänkbara precis. Det skulle ha varit fel att påstå.

   Tusen och en sak hade hon kvar att göra när hon kom upp på midsommaraftonens morgon. Inom sig grät hela hennes varelse, när hon ömsom såg på klockan och ömsom på Ove, som var både glad och förväntansfull.

   – Nu Ove får jag be dig att vara min assistent idag, går du med på det?

   – Jo, då svarade han, det ska nog ordna sig, mamma.

– Snälla du, vill du hämta gräslök? – Ställ den här dunken i bagagen på bilen när du ändå går åt det hållet, sa Lizz! – Vänta …! Stoppa ner de här sakerna i den blå väskan också, så är du snäll! Har du lagt ner din toalettväska?

Nu kom order av alla slag … men Ove tog dem i tur och ordning som Lizz levererade dem.

   Packa in dina stövlar, och ta med mina också …! Glöm inte bort…! Vänta …! Kom ihåg att du mås… – stönade hon och drog efter andan. Ove fick vara springpojke i ordets rätta bemärkelse för att de skulle ha möjlighet att komma iväg.

   – Min Gode skapare, vilken midsommar­afton, kved Lizz när hon övertog Oves öppnade Fanta som stod på bordet. Hon halsade direkt ur flaskan precis som han brukade göra.

   Det var Lizz som tog på sig samvetskvalen för att det inte blev någon ”Västkusthelg” som de hade pratat om. Den ”skyldige ” mådde nog bra, antog hon. Lennart reds nog inte av några samvetsförebråelser. Däremot ”reds han” kanske av en tjock, svettluktande kärring. Visserligen inte många år äldre än Lizz själv. Fy faen …! tänkte hon.

Hon stönade av både smärtan från sin migrän och dessa tankar som trängde sig på, trots alla försök att tränga undan dem.

   – Se så, mamma, sa Ove och strök med handen över hennes hår. Vi kommer att klara det!

   Det är konstigt, hur illa en far kan göra utan att bli straffad av vare sig sitt eget samvete eller själva ”universums hämnd ”, tänkte hon sorgset. Hon reste sig upp från trädgårds­pallen som hon suttit och vilat sig på och sa:

   – Tag plats, tag plats…! Var god stäng alla dörrar och fönster!

   Ove log ett illmarigt leende när han mötte moderns blick och han sa hög röst:

   – Nu du ”Sara-katten”…! Är det bäst att vi håller i oss. För nu har ”morsan” brått förstår du.

Sara jamade och Ove försökte trösta henne så gott han kunde. Hon var inte överförtjust i bilåkning, men hon var heller ingen besvärlig katt.

   Väl framme vid Sandsjön vidtog arbetet att få båten dit den skulle.

   Man brukar säga att det blåser småspik när det blåser hårt och kallt. Nere vid Sandsjön måtte det väl minst sagt ha blåst sjutumsspik.

   När de nu äntligen var vid Sandsjön med båten, var klockan närmare sex på midsommar­aftonen. Om det var den sena tiden eller snålblåsten som gjorde att det inte fanns en enda badgäst kvar, kunde inte ens vinden svara på. Det fanns alltså ingen som kunde hjälpa dem.

Ove och Lizz fick själva sörja för att få båten av kärran. Det var inte det lättaste! Till sist hade de dock båten nere vid strandkanten – men nu skulle den sjösättas också. De hade valt att köra båten fram till en mosskant, där var det djupt så att fören inte kunde ta i bottnen.

   – Vi får räkna till tre och sedan vräka oss på och få ner den i vattnet, ordinerade mamma Lizz.

   – Uppfattat! Svarade Ove.

   Lizz ställde sig bredbent tillrätta, tittade på pojken och skrek:

– Ett två, tre … å heeej!

– Den sjunker, mamma …! Titta! Ropade Ove och såg förfärad ut.

   – Dra … dra fort! Skrek Lizz och tog i så hon fick blodsmak i munnen.

   De lyckades undvika att sänka båten … Ove bara såg på sin mor, utan att veta vad han skulle säga.

   – Jösses, grabben vilken flopp! Stönade Lizz. Som en jätteskopa skulle nog den här saken fungera perfekt, men det var nog inte riktigt så jag hade tänkt mig …, sa hon tankfullt och såg på Ove.

   – Tur att vi orkade få upp den innan den sjönk, sa Ove lättat.

   – Ja, det kan man säga, instämde Lizz. Även vuxna kan missa som du ser. Hade jag tittat efter hur den var konstruerad, så hade vi sluppit det här mandomsprovet. En bottenplugg snyter man inte ur näsan. Inte på en midsommarafton i alla fall – och inte som ensam mor, tillade hon och klappade Ove på axeln.

   Nu var väl ändå måttet rågat, tänkte Lizz.

   – Må själva ”faen” ta honom och henne också, om han har vågat ta med sig henne, sa hon viskande medan hon torkade svetten ur ögonen.

   – Det finns ingen bottenplugg kvar på kärran i alla fall, meddelade Ove, som hade gått dit för att undersöka … Nej, den har nog lämnat skeppet för längesedan, trodde han.

   – Om vi åtminstone hade en kniv, så kunde vi kanske tälja till en. Hoppa in i bilen! Vi åker bort till någon av sommar­stugorna och ber att få låna en kniv, föreslog Lizz.

   Ove tyckte att det var ”skeimigt” som det hette på ungdomsspråk.

   – Jag är van vid att göra alla ”skeimiga” saker, svarade Lizz och startade bilen och så bar det av bort över gröna sommarängar.

   En flock kossor stod vid ett stängsel och såg en aning fundersamma ut. Det blev nästan så att Lizz fick stanna, för det var en rullbro som de skulle över. Konstigt nog så såg den ut att bära, så de körde över. Vägen slutade vid en stor flyghangar. De var tydligen framme hos den som hade det där flygplanet, som använde sjön som start- och landnings­bana. Där blev de tvungna att vända och köra tillbaka och slå in på en annan väg.

   Första stugan på höger var ett ödehus upptäckte de och vände tillbaka ut på vägen igen. Den andra var fri från folk, vart nu de hade tagit vägen. Den tredje … där var det två karlar och tre fruntimmer, som var så berusade, att de bara skrålade och upprepade orden propp … kniv … som vore de papegojor hela drösen. Skåål! Skrek de när Lizz åkte vidare.

   Den fjärde stugan beboddes av fransk­talande människor, så det var bara att ”vinka hej”, för de kunde inte förstå varandra.

   Nu var det nära att Lizz hade gett upp. Den lilla stugan uppe vid skogsbrynet, där hon ämnade vända – där fanns mot förmodan hjälpen.

Medan hon försökte att vända bilen på den smala vägen, strax nedanför stugan, fick hon se en man komma ut på trappan till huset som hon trott var öde.

Lizz slog av motorn och hälsade. Sitt ärende drog hon i en kort version, för hon visste att Ove var hungrig och klockan var redan halv åtta.

   – Ta den här kniven! Sa mannen. Det är ingen brådska med att lämna tillbaka den. Gör det när du får tid! Jag har semester, så jag finns här i stugan.

   Han hade sagt att han hette Björn. Satt han ensam mitt på en midsommarafton, när alla andra var på fest? Han hade sett sorgsen ut eller var det hon som inbillade sig? Nå, det angick ju inte henne.

   – Vi gör pluggen i morgon, föreslog Lizz. Vi tar skutan som vindskydd istället, så vi inte blåser bort medan vi äter.

Kall potatissallad … Het soppa hade varit bättre för två utsvultna och genomblåsta ”matroser”, tänkte hon där de satt med båten ställd på kant som vindskydd.

   På natten malde tankarna och samvetet förebrådde och klandrade. – Ove hade ju aldrig fått starta aktersnurran. De hade inte ens fått båten i vattnet. De hade fått sitta på land och äta kall potatissallad. Båten hade bara blivit ett dyrt vindskydd. Alldeles för dyrt dessutom. Hennes modershjärta värkte av förebråelse och huvudet dunkade av migrän­. – Ångesten kittlade i bröstet och hon frös, men tårarna var varma kände hon när de rann utmed hennes kinder. Hon sträckte ut en arm och drog en extra filt över pojken, som snusade och sov bredvid henne.

   Det stack till i bröstet när hon såg på honom. Tummen befann sig så nära hans halvöppna mun­. Som mindre, hade tummen varit trösten. Kanske han hade velat trösta sig med den i kväll, tänkte hon och strök försiktigt över
de ljusa lockarna.

   Aldrig mer skulle hon lyssna på det där moderna psykologsnacket … Om att barnen fick besvär i vuxenlivet på grund av mödrarnas felaktiga handlingar mot dem i tidiga barna­år. – I varje fall skulle hon inte tro på sådant snack … så länge som fäder tilläts göra precis vad som helst, utan att någon skugga föll på dem, vare sig då eller senare.

   På midsommardagen täljde Ove till en bottenplugg. Den blev bra.

   – Vi gör väl klokast i att åka och lämna tillbaka kniven innan vi sjösätter? Sa Ove lillgammalt – ifall han, Björn,  behöver den, menar jag.

   Det hade han rätt i. De for iväg bort till den lilla stugan, där borta där vägen tog slut. Den här dagen verkade i alla fall bli varm och fin.

   När de svängde upp på gården såg de hur Björn kravlade sig ur en hängmatta som han hade uppspänd mellan två björkar.

   – Hur har ni haft det? Frågade han. Jag har tänkt mycket på er och den belägenhet ni befann er i. Jag kom att tänka på att jag hade kunnat erbjuda er en sjötur med min båt. – Eftersom jag inte kom på det förrän långt efter att ni hade åkt, vill jag ge er förslaget nu istället. Vad tycker ni om det?

   Ove frågade vad det var för båt som Björn hade och han svarade att det var en av de större båtarna som låg där nere vid Sandsjön... i småbåtshamnen. Björn nämnde någon beteckning som fick Oves ögon att stråla.

   Ove skulle få styra alldeles själv så fort de kom ut på fritt vatten, lovade Björn. Med äkta fadersfasthet i rösten, lovade Björn att han skulle anlända till småbåtshamnen inom trekvart. Det gjorde han också. Han kom med allt som kunde tänkas gå åt för en härlig utflykt: glass, dricka och grilltillbehör med mera.

   – Nu ”sjöbjörnar” ska ni få se! Hojtade han. Tänk så bra att jag fick en båtsman också, det har jag önskat mig en länge, men de växer inte på träd.

   Väl ute på fritt vatten, lät Björn Ove få styra, precis som han hade lovat.

   – Vi har en hel härlig dag framför oss och här har du både metspö och ett kastspö! Du får dem av mig, för jag har fler, sa Björn och överlämnade två vanliga metspön och ett rejält kastspö till Ove.

   Björn berättade att han hade mist sin familj i en olycka. Han sa att han många gånger önskat, att han hade följt med familjen den där ödesdigra dagen. Då hade han i alla fall fått vara med dem för alltid.

   – När jag såg din Ove i går, tänkte jag på att det hade kunnat vara min Pelle, om inte ödet hade tagit honom ifrån mig.

   Lizz kunde se sorg och saknad i hans varma grönbruna ögon.

 

***

De hade en mycket fin dag tillsammans och det skulle bli fler gemensamma utflykter, lovade Björn.

   Någon brådska tillbaka till stan hade inte Lizz och Ove. Pappa Lennart var ju på ”semester” en vecka. Mats var på ”kollo” och där skulle han vara i fjorton dagar. Lizz ringde till honom varje dag och pratade en stund. Ibland ringde Mats själv, för att berätta något som var så viktigt, att han inte kunde vänta på att ”mamsen” skulle höra av sig.

Sara var nöjd med tillvaron på torpet. Här kunde hon jaga möss, både inne och ute. – Toppen för en stadsfröken med fina vanor.

   Ove och Björn murade en utegrill vid Apelgården. Vilken tur att stugan stod skri­ven – som enskild egendom – på Lizz. Det var bra. – Då skulle hon alltså aldrig behöva uppleva den dagen, då Sally bredde ut sig där med ”hennes” Lennart, som det ju i alla fall var fortfarande …

   Lizz kände en hand på sin axel.

– Vännen min! Jag förstår att du har det besvärligt, sa Björn och satte sig bredvid henne på stugtrappan. Vad som än händer … så vet du att jag finns och att jag väntar på er. Jag väntar även på den där scouten, som jag ännu inte har fått träffa.

   Värmen från Björns hand var så trygg. – Hans ord så fasta. Han utstrålade faderlighet. Manligheten och charmen den hade han dess utöver.

   Hon kände sig starkt attraherad av honom. Björn var den perfekte äkta mannen, verkade det som.

   – Jag vet inget om något ännu, men om förståndet fick råda, så vet jag vad jag borde göra, svarade Lizz sakta och eftertänksamt. Ove mår bra i ditt sällskap och det gör jag också, svarade Lizz, utan att våga se på Björn.

   Man borde inte älska en människa som är så simpel och usel som vad Lennart är, tänkte Lizz … Nej, en sådan människa borde man givetvis hata … I varje fall borde man vända sig bort från den, innan man fått alltför stora skador i själen. Men, så klok är man inte, nej då … Fast högt sa hon:

   – Känslor är svåra att begripa sig på. Förstår du hur jag menar? Frågade hon försiktigt.

   – Du har så rätt, svarade Björn och tog dem båda i famnen samtidigt när de skulle skiljas åt. Björn stack ett kuvert i handen på Lizz.

   När hon senare öppnade det såg hon att det inte bara var ett brev. – En tusenkronors­sedel satt fastnitad på brevet och det stod:

   ”Köp flytvästar åt dig och dina två sjö­björnar för den här slanten! Välkomna ombord när ni vill”! Hälsningar Björn! PS. Er ”Sjöbjörn” DS.

   Han hade tänkt på att de inga flytvästar hade ägt. Det hade de inte hunnit skaffa, men hon hade inte tänkt på det förrän det blev tid för att ta på dem. Då var det ju så dags.

   – Människa, du kan väl inte begära att du ska hinna och orka allt! Du gör ju redan både en mors och en fars jobb och ansvar. Du måste få ta igen dig på något vis, innan du helt tar ihjäl dig, hade han sagt och han hade sett bekymrat på henne.

   Vilken underbar människa, tänkte Lizz? Björn som en gång haft en fin familj, men sedan mist den… – att han visste vad han hade förlorat, förstod hon.

   Lennart, däremot – trodde nog att man ägde det man ville äga, så länge man själv ville ha det. Lennart var inte den djuptänkande precis, så hur det skulle kännas att bli av med något, utan att själv ha lämnat ifrån sig det … Nej, så långt kunde nog aldrig Lennart föreställa sig – förrän han fick uppleva det.

   – Ödet vill tydligen sammanföra just oss, sa Lizz stilla och läste raderna från Björn ännu en gång.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe