S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Tomtebolyckan Och Sjuttiofemman

Åter Noveller Index

 

 

TOMTEBOLYCKAN OCH SJUTTIOFEMMAN

 

Resumé: Laila är nygift och bor ute på landet
i en omodern stuga. Hon väntar sitt första barn. Conny som hon har gift sig med fortsätter att leva som när de var festfolk. Detta skapar givetvis problem. Dessutom har hon gamla ”så kallade väninnor” som gör allt för att komma emellan henne och Conny.

 

***

 

K

affet i hennes kopp kallnade mer och mer, medan hon satt försjunken i gamla minnen.

Hon tänkte på den gången då Tomtebolyckan dunstade bort snabbare än ”sjuttiofemman”, vars innehåll befann sig i slasken.

Det var bostadsbrist på det glada sextiotalet. Att få tag i en bättre bostad var svårt, för att inte säga omöjligt.

Hon väntade sitt första barn. Att barnet var med innanför brudklänningen och till råga på allt i ”kyrkan”, det var väl sådant prat som man fick slå dövörat till när man hörde.

Visst älskade hon denne stilige unge man. Något tvivel om det rådde inte inom henne – ”inte då i alla fall”. Han var svår på spriten och suparbröder hade han många.

Våldsam kunde han bli om det var något som gick honom emot. Spriten eller hårdhandskar­na? Vilket som var värst, var svårt att säga. I kombination var det inemot livsfarligt – den saken var ganska säker.

Inte hade hon lyssnat på dem som avrått henne, från att gifta sig med Conny.

Nej då, det skulle nog bli så bra, bara de kunde få tag i en bostad.

 Till sist lyckades hon få tag i en liten omodern stuga, ute på vischan. Det var en före detta arbetarbostad på ett stort gods. ”Tomtebo” blev stugans smeknamn. Den låg nedanför en stor vit herrgård. Mellan herrgården och stugan var det en hög syrenhäck planterad. Den var nog tänkt som insynsskydd för både baronen och hyresgästerna. Alldeles vid kanten av åkrarna var stugan placerad och där rann även en liten bäck, som det nog skulle gå att skölja tvätt i, tänkte Laila. Det fanns visserligen vatten och elektrisk ström i stugan, men resten fattades – inte ens en bykgryta för tvätten hade hon tillgång till.

Hon tyckte att det var svårt att komma ihåg att hennes nya namn var Brohed, istället för Melin.

Laila Melin vigd med Conny Brohed, så var det … Fru Brohed, det var hon det.

Knepigt nog så var hon ägare till en egen bil. Det var enbart tack vare det yrke som hon tidigare hade haft, men som hon hade fått säga upp sig ifrån, för att kunna flytta tillbaka till Dalarna. Conny var nämligen inte flyttbar, hade han påstått.

Någon gravid destriktssköterska söktes inte
i den här delen av länet – förmodligen inte i något annat län heller.

Laila var på sätt och vis glad över att allt hade blivit, just så som det blivit. På så vis hade hon kommit tillbaka till sin hembygd. Hem­längtan det hade hon haft, så det visste hon vad det var.

Skulle man vara gift med Conny, så var det bra om man hade levande föräldrar på nära håll. – Mycket levande var det bra om de var.

Laila resonerade med sina föräldrar och de kom överens om att hon kunde ju faktiskt åka hem och tvätta hos dem. Där fanns det ju en stor sjö som hon kunde skölja tvätten i – och nu var det ju sommar. Man fick försöka att lösa problemen på de sätt som var tillgängliga.

När så helgen nalkades och vädret såg ut att bli bra, då skulle hon passa på att ta hand om tvätten. Hon tvättade ju inte varje helg, men den här skulle bli tvätthelg i alla fall.

Helgerna blev så stökiga tyckte hon, dessutom mådde hon inte riktigt bra under graviditeten. Det var nästan så att helgerna var som gjorda för att ta som anledning för att försvinna från Tomtebo.

Var eviga helg skulle Conny endera sitta hemma med några suparbröder eller så skulle han ut på dans, precis som när han var fri och ogift. När han någon gång valde att ta en hemmahelg, då blev köket fullt av flaskor och gapiga kompisar. Valde han att åka med kompisgänget ut på dans. Ja, då blev ju huset tomt och hon satt ensam kvar där, med en alldeles för stor ”tystnad”, som rent ut sagt plågade henne. – Det fanns aldrig något mitt emellan för hennes del. Det var som att välja mellan pest eller kolera.

Därför blev det ju helgerna som blev de bästa tvättdagarna och nu var det fredag eftermiddag och solen lyste från en molnfri sommarhimmel. Hon bestämde sig för att sortera smutstvätten till att börja med. Tvätten förvarades i en tunna ute i farstuskrubben. Dit in begav hon sig nu.

När hon nådde botten i tunnan, upptäckte hon en ”flaska renat”. Den var inte riktigt full – men det skulle flaskans ägare bli när han druckit ur den.

– Sikken tur en har! Sade Laila på sin hemortsdialekt …!

Hon borde nog ha struntat i sitt illdåd och tänkt på att det var hon själv som skulle få ta konsekvenserna av sitt handlande. Laila reste sig upp och tog flaskan med sig ut i köket. ”Nu så … fan i mej …”, muttrade hon. Impulsivt greppade hon om skruvkorken som med ett tyst jämmer öppnade sig. Hon såg hur det genomskinliga våta rann ur flaskan och för­svann ner i slaskens svarta gap. Några kluck­ande ljud uppstod i den dåliga slaskledningen, sedan blev allt tyst och lugnt igen.

Conny råkade givetvis komma hem tidigare än vanligt just den fredagen. Den tomma sjuttiofemman stod kvar mitt på diskbänken och hon höll fortfarande på med tvättsor­teringen, när han klev in genom dörren.

Från sin utsiktsplats där inne i skrubbens dunkel, såg hon att Conny omedelbart upptäckte hennes tilltag. Han tog den tomma flaskan och slängde den med all kraft rakt i väggen. Konstigt nog så höll den… rullade bara in under kökssoffan – bra, tänkte hon, för glassplitter är inte det roligaste att ta vara på när man var i avsaknad av damm­sugare.

Lailas gröna hemstickade tröja som hängde på en krok i farstun, blev hans nästa offer. Med en hel ramsa starka svordomar kom han rusande och slet tag i koftan med alla krafter. Kroken gick tvärs igenom garnet så hela den bakre halskanten revs itu. Tröjan var både snygg och varm – nu gick den ”ur tiden”, konstaterade Laila hastigt, där hon satt hopkrupen och åsåg skådespelet.

Utan att Conny sett det – hade hon tagit sig ut ur skrubben och stod nu redo i startgropar­na för språng.

Nu var han inte att leka med, hennes ”älskling”.

Hon startade med en rejäl rivstart, så att sopborsten höll på att följa med. Den blev istället en snubbeltråd för Conny – så Laila fick lite försprång. Det behövde hon ha i sitt gravida tillstånd. Hon var faktiskt på väg in i åttonde månaden, så för en gångs skull var hon en stor kvinna.

Dasset fick bli hennes skyddsrum. Det var det enda låsbara stället som fanns, där han inte kunde komma åt henne. Där fick hon stå – ända till dess hon hörde att han tog bilen och gav sig iväg åt något håll. Vart han tog vägen visste hon inte. Under tiden som hon ändå var tvungen att stå där inne på ”tryckeriet” som hon kallade dasset, så kunde hon ju göra lite nytta. Hon kunde trava tidningar.

Var det möjligt att det kunde finnas fler tidningar på ett tryckeri – än på deras dass? Det var högst tvivelaktigt…

Conny köpte både Expressen och Afton­bladet. Om det berodde på att han inte kunde bestämma sig eller om han var rädd för att han skulle missa något som stod i den ena men inte i den andra. Laila visste inte och det samma gjorde det. Dagstidningar, minst två stycken varje dag – icke att förglömma. Alla hamnade inte på tryckeriet, synd nog. Han strödde dem överallt, precis som sin piptobak. Den fanns också överallt.

Hon travade tidningarna i prydliga högar utefter ena kortväggen. Satte fast toa-rullen
i hållaren. Varför han alltid var tvungen att ta lös den kunde hon inte begripa.

Det var mycket som hon inte begrep, då det gällde Conny. Vad hade han som hon älskade? Bara det var en sak som hon inte begrep.

Laila var tyvärr inte ensam om att älska den mannen. Conny var en man som kvinnorna ”jagade”. – Gittan var värst – hon skydde inga som helst medel.

Det fanns en till som visste att det gick att ha roligt med andras män. Lika roligt som med vilken annan man som helst.

Det var inte bra att det blev sådana här tillställningar – som den här – som hon nyss hade ställt till.

Det var väl lättare att Conny föll för deras inviter och in- och utbjudningar, om hon och Conny var ovänner när han stötte på någon av dem, resonerade hon.

En tidning som låg slängd på golvet, hade hamnat med bilannonssidan upp. Bara han inte hade planer på att byta bil när allt fattades … ”Ja, det fattas bara det också”, sa Laila högt för sig själv.

Hon visste vilka märken som han var intresserad av, så hon ögnade igenom annon­serna.

Rolls-Royce beg. 100 kronor. Inom parentes (Emmaljunga liggvagn) vit, snygg, inte många mil. Stor sufflett och ett telefonnummer. Den hade nog hamnat bland bilannonserna av misstag, tänkte hon.

Inget ont, som inte har något gott med sig, säger ordspråket. Kanske hon inte hade stått inne på dasset helt i onödan. Barnvagnar var dyra. Hon hade inte sett många begagnade heller.

Conny hade ju åkt, så hon lade upp sista tid­ningen på en trave och tog det här exemplaret med sig och gick in. Visserligen var tidningen några dagar, så vagnen kunde ju vara såld... – men höra efter kunde hon alltid göra. En så lyxig sak som en telefon ägde de inte. Nej, då! Det blev till att åka ner till macken, där fanns det en telefonautomat.

Hon bytte hastigt om. Herren hade som väl var gett henne självlockigt hår, så några tag med hårborsten räckte, för att hon skulle se bra ut. Något smink blev det inte tid med.

Hon stannade bilen vid macken. Telefon­automaten fungerade konstigt nog. Hon ringde på numret som hon hade uppskrivet på en lapp. Det var en ung kvinna som svarade. Vagnen var kvar – ingen hade ringt.

Laila kunde få komma och titta på den med en gång om det passade, henne. Det var bara en mil kvar in till stan, och kvällen var fin. Hundra kronor var hon också ägare till. Adressen skrev hon på baksidan av lappen med telefonnumret.

Den affären var snabbt avklarad. Vagnen var mycket fin och välvårdad, så det var inget att fundera på. Husets herre fällde ihop ”vrålåket” och såg till att vagnen kom in i bagaget på hennes bil. Hon kände sig nästan lycklig när hon körde tillbaks hem.

När hon passerat vägens sista krök kunde hon skymta Tomtebo mellan träden i sluttningen. Hon såg att det var mörkt. Conny hade tydligen inte återkommit tillbaks. Då blev han nog borta tills i morgonbitti. Inget mer bråk i kväll då, tänkte hon lättat.

***

 

– Nu du lille vän, ska du få något riktigt fint att åka i, sa hon halvhögt och klappade på sin mage, som för att göra lillen uppmärksam på att hon hade tilltalat honom.

Hon satte på grammofonen och började göra ren vagnen till Elvis Presslys smekande röst ”Are you lonesome to night ?"

– Var håller Conny hus egentligen, sa hon högt för sig själv.

Hon avbröt både tankar och rengöring, för att titta ut genom fönstret. Tänk om hon kunde få se ett par billyktor neråt vägen ändå! Hon ville nog i alla fall ha hem honom… Jo, det ville hon. Varför kunde han försvinna så där ibland, utan att hon hade en aning om vart han tog vägen?

Så här skulle hon inte ha behövt känna eller tänka. Om bara de som visste att Conny var gift och blivande far, hade låtit honom vara ifred. – Det var absolut ingen tröst för Laila att Gittan ansågs för att vara en ”dålig flicka”. Att hon låg till höger och vänster – och nästan med alla på samma gång. Spelade det någon roll för en karl som hade blivit osams med sin fru? – Knappast, tänkte Laila.

– Nä… det struntar nog Conny i nu när han är ilsken, sa hon med halvkvävd röst, för ångesten satt som en knut i både halsen och bröstet.

Ibland hade Gittan varit med Conny som dryckes­kompanjon. Hon hade visserligen två småt­tingar, men dem tog hennes föräldrar hand om. Vilka barnens fäder var, hade inte Gittan någon aning om. Elaka tungor sa: ”Man kan inte ta faderskapstest på en halv kommun.”

Gittan tålde spriten minst lika bra som karlarna. Det berodde kanske på att hon var ganska stadig.

Bettan var inte heller den som var rädd om ryktet. Moral var ett okänt begrepp för vissa som … Det såg ut som om det ”lättfotade gardet” inte hade några svårigheter att fånga sitt byte – men att … Pro­blemet uppstod när det gällde att behålla det.

Även om inte Gittan kunde klara av att ta Conny ifrån Laila, så orkade hon inte med tanken på att han kanske låg med henne ibland. Eller rent av just nu … i denna stund, kanske.

– Fy, fasen … De blev som galna de där två, när vi gifte oss. Visst var de efterhängsna innan vi gifte oss, men det var ”ett inte”, emot vad de har blivit nu, klagade Laila, ikapp med Elvis vemodiga melodier.

Dessa två damer hade vetat om att Laila och Conny hade varit förlovade länge och att de ämnade gifta sig, men vad spelade det för roll …? Desto roligare verkade det vara om de kunde komma emellan – Bäst att undersöka möjligheten … kanske det går att få Conny trots allt, verkade de tänka.

– Sådana människor borde man inte kalla för sina vänner, konstaterade Laila högt med dyster min och tittade ut en extra gång.

Laila tänkte: Om hon inte varit både skolkamrat och granne med sådan ”smörja”, skulle hon aldrig ha nedlåtit sig att umgås med dem.

Conny skulle säkert kunna hitta en kvinna alldeles själv, som han kunde vara otrogen med. Så inte behövde dessa två damer bjuda på det de hade … Risken var alltså stor nog, utan de där två ”Fladdermössen”…

Hennes tankar stelnade och stannade upp, när det knackade på ytterdörren. Usch! Vem kunde det vara så sent …? Det var väl säkrast att se efter, tänkte hon och gick ut i den mörka farstun. Det rös lite över ryggen, det fanns ingen ytterbelysning, erinrade hon sig.

– Vem är det? Ropade Laila skrämt.

– Det är bara jag, Pernilla.

– Oh! Är det du som är ute och rör på dig så sent, utbrast Laila förvånat och glädjen i hennes röst hördes.

– Jag skulle behöva höra med dig, Laila, om du skulle kunna tänka dig att ändra en klänning, sa Pernilla när hon hade kommit till ro på en köksstol.

– Nu …? Undrade Laila och såg förskräckt ut.

– Nej nej, jag passade bara på att hoppa in när jag ändå åkte förbi. Jag har ingen syma­skin, men det gör inget. För sy – det har jag aldrig lyckats lära mig, skrattade Pernilla. Jag ska ta med klänningen, så får du titta. Skulle det passa i morgon?

– Javisst – NEJ …! Menar jag förstås. Jag är inte hemma i morgon, för det är väl lördag i morgon, va? Sade Laila och såg en aning förvirrad ut. Jag ska tvätta i morgon om det är lördag … Den här dagen har varit så lång, så jag har helt tappat tideräkningen, urskuldade hon sig.

– Då säger vi måndag, bestämde Pernilla.

Laila visade ”vrålåket” som hon varit och inhandlat tidigare under kvällen.

Pernilla undrade var Conny höll hus så sent på kvällen. Pernilla visste ju vem Gittan var, så till henne kunde Laila anförtro sig.

– Jag hoppas att det inte är som du tror, sa Pernilla.

– Oh! – Allt är så tråkigt och jag är så lättretlig nu, klagade Laila.

– Jag ska ta mig friheten och koka var sin kopp kakao åt oss, för du är ju alldeles vit i ansiktet, sa Pernilla  

och såg på Laila. Snälla du gå in och lägg dig på soffan en stund, så kommer jag alldeles strax med något som får dig att kvickna till.

– Jaa, det gör jag…, sa Laila och lät som om det var något hon aldrig skulle ha kunnat komma på själv.

– Har du ätit som du borde? Frågade Pernilla medan hon såg efter Laila.

Laila som var mer än blek, stannade mitt i steget
och tänkte febrilt. Hade hon ätit …? Hon blev nästan rädd. Minnet … hon kunde inte minnas om hon hade ätit, eller när i så fall. Gode Gud, så trött hon kände sig nu när hon kände efter.

Nej, hon hade inte ätit något sedan klockan ett, slog det henne. Nu mindes hon … Allt det där som hade hänt… inträffade ju strax före middagen. Hon hade ju stått på dass och han hade stuckit iväg med sin bil. OCH…! Jo, sedan åkte ju hon för att ringa … Vagnen hade hon köpt! – Och nu var klockan över tio. – Allt hade tydligen hänt på en och samma dag. – Konstigt, tänkte hon … Det är ju fortfarande fredag …!

Pernilla såg nästan rädd ut, när hon lyckats få grepp om situationens allvar.

– Laila min vän! – Du ska ju ha barn. Begriper inte Conny det?

– Det har han nog inte tänkt på, sa Laila och lät som om hennes dag var högst normal.

När Pernilla kom in i rummet hade Laila nästan somnat på soffan. Hon var inte medveten om hur slut och förbi hon var, stackarn.

Ostsmörgås och varm kakao, det gjorde susen. Laila fick nya krafter… så efter en stund orkade hon berätta lite av sina bekymmer för Pernilla. Laila talade om att någon extra person brukade sova i hennes säng, de helger som hon åkte hem till sina föräldrar för att tvätta. Laila berättade att Conny givetvis förnekade det. Nej, inte var det någon som använde hennes säng, nej – vad var det för jävla idiotiska påståenden hon kom med  egentligen? ”Du är tamejfan inte klok! Kunde Conny säga och se på henne som om det just var precis så han tyckte.

Sängen var visserligen bäddad, men inte på det sättet som Laila gjorde. Hon använde den där bäddningen som man kallar för sjukhus­bäddning. Hon hade ju jobbat i vården, och den bäddningen var hennes egen, det visste hon. Conny hade nog ingen aning om vad Laila gick efter när hon gjorde sina avslöjanden. Han trodde nog bara att hon gissade – och en gissning kunde ju alltid slå fel. Men Laila visste, fast hur skulle hon få veta sanningen? Hur skulle hon få veta vem…?  Någon var det som använde hennes säng …! Hon suckade och såg hjälplöst på Pernilla.

– Det var illa, det hade jag faktiskt inte trott, svarade Pernilla. Inte kan han väl välja henne? Gittan alltså, om han nödvändigtvis måste vänstra …

– Jag vet inte. Någon är det i alla fall. Jag vet bara inte vem. Jag är nästan rädd att det är Bettan, sa Laila och såg med tung, trött blick framför sig.

– Bettan! Det var inte roligt att höra. Hur ska du kunna få reda på hur detta hänger ihop? Undrade Pernilla.

– Jag ämnar göra mig ett ärende tillbaka hit
i morgon kväll.

– Vill du att jag gör dig sällskap hit, så ser Olof efter barnen. Jag är rädd att detta tar en ände med förskräckelse, sa Pernilla. Du skulle behöva vila och ha lite lugn och ro nu, tillade hon och klappade Laila moderligt på axeln.

När Pernilla skulle gå följde Laila henne till ytterdörren. Hon fick lov att ta stöd mot dörrposten. Hon såg så trött ut att det stack i Pernillas hjärta.

– Jag kommer in en sväng på måndag, men det blir utan den där klänningen, den struntar vi i, tillade hon med bestämdhet.

– Ta med den du, jag är seg, log Laila när hon vinkade av sin kamrat och gick tillbaka in och låste om sig.

 

 

***

 

På lördagseftermiddagen fladdrade tvätten för vinden. Den var torr och Laila var i färd med att plocka ner den.

Hon skulle inte åka till Tomtebo förrän sent. Hennes lillasyster Monica hade lovat att följa med henne. Det kändes skönt att inte behöva åka dit helt ensam.

– Det är ingen idé att ge sig iväg för tidigt. Man måste tänka igenom det hela först, sa Laila. Om de åker på dans, måste vi senarelägga besöket rejält. De måste ju hinna hem med sina sängkamrater, förstår du.

– Och om de inte har åkt på dans, utan sitter och super då…? Inflikade Monica, vad gör vi då?

– Jo, vi gör så här: Vi åker dit vid tolvtiden och kollar läget. Är bilen borta, då är de borta. Då får vi göra en sväng åt annat håll och återkomma när de kommit hem från dansen. Och om de valt att sitta hemma och dricka, då märker vi ju om de är hemma och hur många de är, slutade Laila.

Sagt och gjort de åkte! – När de kom fram till huset, släkte Laila billjusen i god tid och kröp sakta fram till uthuslängan, där stannade hon och slog av motorn. De såg att Connys bil stod på gården, så hemma var han i alla fall. Det var mörkt i alla fönster, vad det nu kunde betyda.

***

Laila skulle inte ha behövt något fingerat ärende, hon bodde ju där hon också. Hon brukade aldrig dyka upp så här. Därför skulle han givetvis ana att hon spionerade och då skulle han bli förbannad. Nå, tvättmedel kunde hon skylla på att hon var tvungen att hämta, om han händelsevis skulle vara vaken.

– Nähä …, viskade hon för sig själv, det var som självaste faaen …! Han är slug den fan … Nyckeln på tvären i låset … Ha, det ska vi nog fixa herr Brohed.

   

Hon fick upp låset, inte helt ljudlöst, men det hade nog gått bra, för inget tydde på att han hört något. Hon tryckte försiktigt ner hantaget, öppnade så tyst hon kunde och gick in. – Inget konstigt syntes i farstun och köksdörren var stängd. Försiktigt tände hon farstulampan. Inga främmande kläder eller skodon syntes där i alla fall. Försiktigt gick hon fram till köksdörren och öppnade den ytterst, ytterst försiktigt:

– Men OJ …! Flämtade Laila.

Mitt på köksgolvet blev det tvärnit. Mitt på köksbordet stod en damhandväska och över en stolsrygg hängde en snygg kappa. ”Fader Vår …!”

Dörren till sovrummet var stängd och även dörren till vardagsrummet. Hon gick tyst som en skepnad tillbaka ut i farstun. Hon stod stilla där länge och överlade med sig själv. Skulle hon eller skulle hon inte ...? Nej, hon vågade inte. Tänk om … Nej, hon skulle aldrig orka med att se Conny i en annan kvinnas armar … dessutom i sitt eget hem … och i sin egen säng, till råga på allt. Någon måtta fick det väl vara på eländena. Fy fan! Halvsnyftade hon och gick ut och låste ytterdörren tyst efter sig. Hon nästan skakade av sinnesrörelse nu … Nej, det är inte jag som bevittnar detta, viskade hon för sig själv när hon försiktigt gick nerför den branta trappan i mörkret.

Hon nästan snubblade över gräsmattan bort till bilen och väl inne i den sjönk hon ihop över ratten och försökte berätta för Monica om vad hon hade sett.

– Kände du igen kappan och väskan? Frågade Monica och spärrade upp sina redan stora ögon.

– Nej, det gjorde jag inte, men jag vet ju inte vad de har för kläder – någon av de där två. Kappan lyfte jag på, den såg ganska liten ut. Bra kvalitet tror jag. Det stämmer inte med storlek och den fräschör som grejerna verkade ha. Tänk om han har skaffat sig en snygg älskarinna? Någon fin sak, menar jag. Du förstår det skulle ju vara ännu värre än … Då är det ju riktigt illa, hulkade Laila.

– Du skulle ha tittat i handväskan efter ID handlingar, sa Monica och såg ut som en kriminalare i full aktion. Gå tillbaka in och gör det! Titta i väskan, menar jag, beordrade Monica. För tjyven … Inte ska väl de där fnasken gå på dig som någon sorts gångmatta, va? Tycker du att de har rätt till det? Jävlar om det vore min karl som dragit hem ett fnask, då jävlar, sa Monica och slog näven i instrumentbrädan så det sjöng i metallen.

– Jag törs inte, kved Laila – och hon darrade av upprördhet.

TÖRS INTE…! Vad menar du med det? Åkte vi inte hit för att klarlägga vad det var som Conny höll på med? Det trodde jag fortsatte Monica med uppspärrade ögon.

Stackars Laila, hon darrade i hela kroppen, som en tunnhårig tax i vinterkyla… Så illa mådde hon.

Det hela slutade med att de åkte därifrån, utan att veta vem Conny hade hos sig i sängen. Vem som var hans älskarinna blev alltså inte utrett.

– I mitt eget hem, i min säng, kved Laila och såg med ångestfylld blick på sin syster, som mycket väl kunde föreställa sig vilken uppsli­tande syn detta måste ha varit för Laila.

– Nu måste du ställa honom mot väggen riktigt ordentligt, så här fräck var han inte innan ni gifte er, påpekade Monica.

– Jag har försökt att prata med honom, snyftade Laila. På frågan om varför han har blivit så annorlunda i både det ena och det andra avseendet.  På den frågan svarade han mig så här: ”Nu har jag dig och behöver inte krusa för dig längre.” Så nu vet du, hackade Laila ur sig.

Laila snöt och torkade tårar om vart annat.

– Om du bara tillät mig att få prata med honom, sa Monica rasande. Mig har han ju lite respekt för! Har haft i alla fall, rättade hon sig själv. Vi har aldrig dragit riktigt jämt han och jag. Snälla Laila får jag ta ett snack med honom? Det skulle vara ett rent nöje att få ta honom
i nackskinnet.

– Nej, inte än, blev Lailas orubbliga svar. Det är inte enbart hans fel heller.

– Ska du kanske börja ta honom i försvar nu också…?

– Nä-nä-nej!, Inte ska jag det, men du förstår… De där slamporna … fast nu kanske det inte är någon av de där två – men vem det än är som känner till att Conny är gift med mig och vet om att vi ska ha barn och… nej, de borde inte göra så …

– Nej, verkligen inte, sa Monica med betoning. Jag håller med dig om att det är ett uruselt sätt av våra medsystrar att inte dra sig för att gå in i någon annans äktenskap – dessutom med öppna ögon, som det ju är när det gäller Gittan och hon den där andra slampan. Fast har du tänkt på en sak, Laila?

– Nä, vadå?

– Du känner ju fler kvinnor än de där två fladdermössen, och jag tror säkert att det finns fler som är intresserade av Conny än de där två exemplaren … MEN – de håller sig för goda för att göra en sådan sak som att ge emellan i en familj.

 

***

 

När Laila steg in genom dörren på söndags­kvällen, såg hon inte skymten av skamkänsla i Connys ögon
– inget ovanligt i och för sig. Han var en av de få som kunde ljuga bra …

Laila talade om att nu visste hon …! Med egna ögon hade hon sett både kappan och väskan. Nu fick han endera förklara sig eller också låta bli. Valet var helt hans eget.

– Det var faktiskt Inge som hade en tjej med sig. Jag låg på soffan inne i rummet, du måste tro mig Laila, sa han och såg stadigt på henne.

– Inge …? Vad har han i min säng att göra? Dra den där valsen för någon annan är du snäll! Dra den sagan för någon som vill lyssna – Jag vill då rakt inte höra på dina lögner, nästan skrek Laila.

Conny förklarade att Inge hade blivit uppsagd från sin lägenhet och bodde tillfälligt hos sina föräldrar. Han hade inte velat presentera någon dam där än, menade Conny. Därför hade han fått stanna över helgerna i Tomtebo.

Laila, valde av bitter erfarenhet, att inte tro på sin lagvigde. Det blev ju givetvis inget blev bättre av, men hon kände sig inte lika dum och det var huvud­saken. Då hade hon åtminstone inte svalt någon ny lögn och det kändes skönt.

Av en ren tillfällighet mötte de Inge på stan några dagar senare. Inge hade en dam vid sin sida. Det var väl i och för sig inget ovanligt.

– Anita heter jag, sa hon och sträckte fram en liten hand. Laila fattade den, men höll på att glömma bort att släppa den.

Kappan …! – Den hade hängt på stolen i köket... Väskan …! Gud…! Väskan hade stått på bor… Ja, det var den väskan – den som hade stått på köksbordet. Visst var det så! – Inte konstigt att Laila blev stående med flickans hand kvar i sin hand så länge.

– Hej, lyckades Laila pressa fram över sina läppar – efter något som hon själv bedömde som ”en halv evighet”.

Hon såg på Conny att han förstod, att hon – hans Laila också förstått …

När Laila blev ensam med Conny ville hon inte gräla, men gärna veta varför han inte hade kunnat erkänna från allra första stund.

– Jag ljög för att jag var rädd för att du skulle ogilla det, svarade han.

– Jamen, förstår du inte hur jag har känt mig? smågnällde Laila.

– Du vet att jag älskar dig och inte tänker lämna dig för någon annan. Det finns ingen annan, försök att förstå det! Att det kanske verkar som om jag vore intresserad av Gittan kan jag förstå. Det är faktiskt bara för att jag vill driva med henne. Jag tycker det är roligt att se hur långt hon är beredd att gå, innan hon inser att hon inte har något för det. Förlåt mig! Jag älskar dig, min egen lilla dumbom, sa han och drog in henne i sin famn, så gott det nu gick med hennes stora mage.

Snart är vi minst tre, sa Conny och såg ömt på sin fru.

Han visste nog med sig att han varit lik ”Hin Håle” ganska ofta. För han sa att han skulle göra allt, för att tygla sitt häftiga humör i fort­sättningen. Det han allra först borde ha gjort, det var att minska på den där starka drycken. Fast det var han nog inte berett att göra.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe