S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Tills Döden Skiljer Oss Åt

Åter Noveller Index

Tills döden skiljer oss åt

 

Resumé: Cristel har livet framför sig och står nu i begrepp att gifta sig med Benny. Ett hejdundrande Dalabröllop ska det bli. Grete, som är både kusin, arbetskamrat och bästa väninna till Cristel, ser de mörka molnen på Cristels himmel, men vet inte hur hon ska kunna få väninnan att se dem själv. Grete misstänker att Benny har ihop det vid sidan om. Dessutom med en arbetskamrat till dem … Den ökända Rigmor …!

 

 

 

C

ristel och Grete var kusiner, arbets­kamrater och bästa vänner. De bodde i samma stad, så de fick verkligen se mycket av varandra. Idag var Grete ledig. Typsikt att migränen skulle slå till just då. Magnecyl och starkt kaffe kanske kunde hjälpa, tänkte Grete.

 Hon tog kaffebrickan och en tjock stolsdyna med sig ut på balkongen. Luften var frisk. Våren hade gjort sitt intåg, men värmen var inte exotisk. Telefonen ringde just som hon satt sig bekvämt tillrätta. Hon hade sånär som struntat i att svara, men så kom hon ihåg: Cristel! Det slog henne att det kanske var hon. Grete drog sig till minnes att Cristel hade sagt något om att hon skulle ringa idag. När Grete fått fatt i luren, hörde hon Cristels glada stämma i andra änden av ledningen:

– Hej, det är Cristel! Har du lust att följa med ner på stan? Jag vill att du ska vara mitt smakråd när jag väljer ut min brudklänning.

– Jaahaa! – Oh …! Sa Grete och visste inte riktigt vad hon skulle säga till den blivande bruden.

– Du låter förvånad! Trodde du att jag hade ändrat mig?

– Nej då, det trodde jag inte, jag blev bara lite överraskad.

– Benny är på tjänsteresa, så det skulle passa bra att välja ut den nu. Brudgummen ska ju helst inte se den före vigseln, skrattade Crestel så varmt och lyckligt, som om inga problem var att skåda på hennes himmel.

– Det har du rätt i, det ska ju betyda otur, eller vad det är som ”ordspråket” vill antyda, svarade Grete lite tankfullt.

Skrock eller inte skrock. Skulle Cristel verkligen bli lycklig med Benny? Nu eller aldrig skulle Grete bli tvungen att avslöja vad hon sett och hört om Rigmor och Benny.

Rigmor var inte så lite fräck. Hon hade lagt sig ut för Benny, det hade Grete blivit vittne till många gånger. Så sent som för bara några veckor sedan, hade Grete sett dem på en biograf. De hade suttit två bänkrader framför henne.

Det var Rigmor som hela tiden viskat i Bennys öra. Hon hade krupit närmre och närmre honom. Grete hade nästan befarat att Rigmor skulle sätta sig i hans knä. – När före­ställningen var slut, hade de gått hand i hand ut från biografen.

Grete hade inte blivit sedd av dem. Rigmor hade skuttat som en yster hundvalp vid Bennys sida. Vart hade de gått sedan? Antagligen hem till henne. Detta var nog en av Bennys många kvällar, som kallades för ”övertidsarbete”.

Det fanns aldrig ett bra tillfälle att säga något till Cristel. Det var så skamfullt gjort av Rigmor. Dess­utom så var ju även Rigmor en väninna till Cristel!

Cristel var ägare till Salong Rosett. Hon hade köpt den nästan omedelbart efter att hon var klar på frisörskolan och Rigmor var kurskamrat med Cristel. Detta gjorde väl att hon kände ett visst ansvar för Rigmor. Ansvarskännande var inte Rigmor känd för att vara, varken för sig själv eller för sina handlingar.

Cristel och Rigmor bodde till och med i sam­ma hyreshuslänga, fast i varsin portingång. Det var Cristel som ord­nat bostad åt Rigmor, när hon ”råkat komma ihop sig med hyresvärdens fru”, vilken enligt Rigmor var en riktig satkärring.

Rigmor var en sådan person som handskades ovarsamt med både sanning och kundernas hår! Grete hade aldrig gillat hennes framfusiga sätt och falska läggning.

När Rigmor fick avsked från Citysalongen, bad hon Cristel om hjälp, och det var klart att hon an­ställde henne, trots att hon egentligen inte hade råd med fler anställda.

Grete jobbade på Salong Rosett vid den tiden då den skulle säljas. Det var på så vis som Grete blev indragen i bekantskapen med Rigmor. Grete hade nämligen ingått i priset när Cristal köpte salongen. Grete gjorde så gott hon kunde för att salongen skulle gå bra och få ett gott rykte.

– Nå, hur gör du, följer du med?, Upprepade Cristel sin fråga.

– Jovisst, det är klart att jag gör, var det midsommarbröllop som ni hade tänkt er?

– Ja, Benny tycker att det skulle vara det mest romantiska. Vi har pratat om att försöka få tid för vigsel i Rättviks kyrka. Hästskjuts kan vi få utan svårighet, för Bennys morbror har ju ett stort stuteri där.

– Då blir det lövad skrinda, det låter fantas­tiskt, lyckades Grete få fram.

– Ett äkta ”Dalabröllop” vill han ha förstår du, sa Cristel överlyckligt.

Klänningen var fantastisk där den hängde på en galge i affären. Ännu mer fantastisk blev den när den uppbars av Cristels perfekta lilla kropp. Valet mellan de olika klänningarna var inte svårt. Denna ljuvliga, skira skapelse av tyll, brodyr och pärlor var som måttbeställd åt Cristel.

– Ska vi bestämma oss för den här? Undrade expediten. Den sitter perfekt på dig och du är så elegant och rörande näpen i den, tillade hon.

Cristel lämnade en rejäl handpenning på klänningen och expediten satte fast en namn­lapp på den och hängde in den bakom ett draperi.

Cristel såg så lycklig ut. Hur skulle hon reagera, om hon fick veta något om Rigmor och Benny?

Grete drog in ett djupt andetag när de kom ut från syateljén. Den vårfriska luften fyllde hennes lungor, men den där knuten i magen löste den inte upp. Hon, Grete, var både släkt, arbetskamrat och bästa väninna till ”den blivande bruden” och ändå klarade hon inte av att göra någonting för att hjälpa henne.

– Du är så tyst, sa Cristel. Mår du inte bra?

– Det är ingen fara med mig, svarade Grete, men huvudvärken känner jag fortfarande av. Om vi går in på Romeos caffé, så jag får fylla på coffeinreserverna i kroppen, så blir det nog bättre, svarade Grete. – Jag tiger, tänkte hon i nästa stund. Det kunde kanske hända att allting inte varit lika allvarligt som vad det sett ut att vara. Tänk om hon hade inbillat sig alltihop och gick och skvallrade för Cristel. Vilken katastrof hon då skulle ställa till med!

– Visst sa Cristel det skulle smaka bra med en bakelse nu. Det får bli den sista före bröl­lopet, med tanke på klänningen, tillade hon skrattande. Sy in går lättare än att släppa ut.

Väl inne på caféet satte de sig vid ett fönsterbord med utsikt över en park. Duvorna spatserade av och an likt passagerare som väntar på ett mycket försenat tåg.

Även duvorna hade klarat av vintern. Levde de parvis – var de otrogna? For det genom Gretes huvud.

När hade detta börjat egentligen? Rigmors kurtiserande med Benny, alltså. Tanken ville inte släppa sitt grepp om Gretes hjärnceller. Första gången som hon reagerat för det var på en privat fest.

Rigmor var inte den som spottade i glaset. Därför hade Grete trott att det var alkoholen som gjort att hon gått lite väl långt, den gången …

När Cristel gick på toaletten, hade Rigmor passat på att ta Benny lite avsides. Vad hade de avhandlat då? Rigmor hade kysst Benny på kinden, det kunde i alla fall inte missförstås.

En annan gång hade det varit ett samman­träffande i ett skidspår. Rigmor hade fått trassel med bindningen i samma sekund som hon fick syn på Benny.

Han fixade med bindningen som för övrigt visade sig vara hel. Därefter blev Rigmor opasslig och bad att Benny skulle köra henne hem.

Grete hade tyckt att han varit borta väl länge. Detta hade hon faktiskt försökt att göra Cristel uppmärksam på. Endera var det väl så att Cristel var för godtrogen, annars så var det väl hon själv som var för observant. Vilket visste hon inte. Den kvinnliga intuitionen sa henne i alla fall att det var något som inte stämde.

– Ska inte du och Felix göra slag i saken snart? Frågade Cristel.

– Nej, nej, vi har inga planer på det, stammade Grete, som försjunkit i tankar. Dess­utom så tycker jag att vi håller på att glida ifrån varandra. Vi småkäbblar om så mycket, tillade hon.

– Det låter ju inte som någon bra grund för framtiden, inte om den ska vara gemensam menar jag, sa Cristel och lade ett bekymmersveck i pannan.

– Jag får väl försöka att hålla ihop förhål­landet till dess du har hunnit gifta dig. Det skulle ju inte vara så roligt att sitta singel vid ditt ”Dalabrudbord”.

– Du har alltid varit en realist, skrattade Cristel.

– Jo, jag kanske målar ”fan” på väggen i onödan ibland, så man kan kanske säga att jag är mer än realist.
 Pessimist kanske är mer rätt att säga.

Grete var hos Cristel just den där efter­middagen när Benny kom hem från sin tjänsteresa. De hade hjälpts åt med en klänning som Cristels mor behövde få ändrad. Nu var den färdig och hängde på en galge i gästrummet.   

De hade gjort i ordning en kaffebricka som de tagit med ut på balkongen. – Eftermiddagssolen värmde skönt eftersom balkongen vette mot väster. De hade druckit kaffe och pratat. Lite sol kunde kanske ge den vintervita huden en annan nyans, om de bara gav solen en chans.

Cristel hade brett ut en bit aluminiumfolie
i knäet, för att reflektera solens gudomliga strålar upp mot sitt lite bleka ansikte.

– Jag nöjer mig med reflexen från skriv­blocket, sa Grete, som satt och skrev brev för ovanlighetens skull. Det blir ju mest att man tar telefonen, suckade hon.

Helt plötsligt kom det ljud från hallen och någon ropade:

– Hallå, är det någon hemma? Hördes Bennys röst inifrån lägenheten.

– Oh, redan! Utbrast Cristel förvånat och med en stor portion lycka i rösten. Jag kommer, jag är här ute, ropade hon och skyndade honom till mötes.

– Rigmor kommer om en stund, inflikade Benny efter att ha hälsat; jag mötte henne nere på gården.

Det dröjde inte länge förrän Rigmors gälla stämma och gnäggande skratt, hördes inne i lägenheten.

Cristel skulle göra iordning nytt kaffe, förkunnade hon.

– Det ska smaka bra, sa Rigmor som tog för givet att hon var bjuden.

Helt plötsligt hörde Grete att Benny och Rigmor befann sig alldeles i närheten av balkongen där hon satt tyst som en mus.

– Köpte du ”Big Ben” till mig? Frågade Rigmor med låg röst.

De stod alldeles nära Gretes plats. Det var bara det tjocka draperiet som gjorde att de inte såg henne.

– Jo visst, det gjorde jag. Jag köpte en kedja också, för jag visste inte om du hade någon förut. Du får den sedan när jag har packat upp. Jag ska ändå ut och köpa en kvällstidning lite senare, så jag tittar upp till dig då, sa Benny med dämpad röst.

Vad var nu detta? Att människan inte skämdes! Eller var det kanske ingen present? Visste Cristel om det här? Tusen frågor radade upp sig inom Grete.

– Nej, inte här …! Hördes Bennys röst.

Vad då inte här? Tänkte Grete och böjde sig fram och lyckades få se dem, utan att de upp­täckte henne.

Oh, nej! Rigmor försökte att trycka sig emot Benny som höll på att lösgöra sig från hennes famntag.

– Vad i all världens dagar håller ni på med? Hördes Cristels röst plötsligt. Hon lät både häpen och förvånad.

– Vi brottas bara lite, sa Benny urskuldande.

– Torka i alla fall bort läppstiftet som du har på kinden, inflikade Cristel och såg en aning forskande på Benny.

Visst hade väl kommentaren varit lite spydig? Undrade Grete inom sig själv, kanske att Cristel vaknade till lite, tröstade hon sig.  Anade hon kanske något, i alla fall? Det skulle ju vara allra bäst om Cristel själv kom på dem. Det kändes inte bra att Grete skulle framlägga allt det här för Cristel. Det kändes nästan som att springa med skvaller för att förstöra istället för att skydda Rigmor. Nej, det var absolut inte så …

– Se så, bli inte sur nu på vår ”Benny boy”, när han äntligen har kommit hem till oss, kuttrade Rigmor.

Grete ”hörde” att Benny såg förlägen ut – sådant hörs även på en harkling. Den respektlösa slynan, vilken ”vår Benny boy” pratade hon om? Det var väl bara Cristels ”boy”?

Kurtisera, flirta och lägga sig ut för allt vad karlar hette, framför allt för andras … Det var Rigmors medfödda sätt. Den här gången tog hon nog steget full ut. Detta rörde sig inte om någon oskyldig flirt. Nä då!

Rigmors rykte var det sämsta tänkbara och det måste Cristel också ha hört. Så det så! Man hörde ju ett och annat, när man jobbade på ett sådant ställe som en ”damfrisering”.

– Det var onekligen sant att den express­byrån var den snabbaste av alla medier. Men för den skull behövde den inte vara mindre sann.

När de andra kom ut på balkongen, höjde Benny förvånat på ögonbrynen och sa mycket häpet:

– Jasså, här sitter du, Grete! – Hej på dig, du!

Dagen därpå var det arbetsdag för alla tre. Det första som Grete lade märke till var hals­smycket som dinglade på Rigmors breda bringa. ”Big Ben” i miniatyr.

– Det där halssmycket har jag aldrig sett tidigare, utbrast Grete med en utstuderad assent. Vem har förärat dig det? Du har väl aldrig varit längre än till Småland? Så vitt jag vet i alla fall.

– Av min kille, sa Rigmor och knyckte på nacken, så hästsvansen gjorde en sväng som om den jagade flugor.

– Det visste jag inte ens att du hade någon, fortsatte Grete sitt förhör.

– Nej, vi har inte gått ut offentligt med det ännu …

Det lät högtidligt så det förslog. Nu var måttet rågat! Vad var det Rigmor försökte antyda? Denna ”djävulska” varelse. Hon var i stånd att kunna sälja sin egen mor, om hon hade haft någon, om det bara tjänade Rigmors egna syften. Hon tycktes inte klara av att se lyckliga människor.

Grete skulle ha velat säga mycket mer, men hejdade sig när hon såg Cristels förvåning.

Grete passade på att ta lunchrast samtidigt som Rigmor. Som i ett lätt förbigående frågade hon:

– Är du bjuden på Cristels bröllop, Rigmor?

– Jag ska inte gå på bröllopet, om det inte är jag som är bruden förstås – för då ska jag givet­vis gå, gnäggade hon.

– Kan du vara så snäll och förklara dig! Uppmanade Grete bryskt.

– Jag har ingen skyldighet att svara på dina närgångna frågor, fräste Rigmor övermodigt.

– Det vet jag, men jag undrar om du har klart för dig att det är med Cristel som Benny ska vigas – alldeles snart?

– Det är jag inte lika säker på förstås, för det är mig som Benny älskar, svarade hon med en säker och fräck attityd.

– Har inte du fattat att han, Benny, är upp­tagen? Att han tillhör en annan …! – Han tillhör faktiskt din arbets­givare, kamrat och allra bästa vän! Du har kanske glömt bort det bara. Va? Pressade Grete fram i ett så upprört tillstånd att rösten skälvde.

– Det är inget som någonsin har hindrat mig. Förr sporrades jag av det motstånd som den andra kvinnan kunde utgöra, sa Rigmor helt fräckt. Dubbelhakan fick en lila skiftning nere vid halskanten, där Big Ben kedjan skar in i hals­fläsket.

– Du kanske skulle säga första kvinnan, för du lär väl i alla fall vara den andra, upplyste Grete henne om.

Både Rigmor och Cristel skulle sluta tidigare den här dagen. Rigmor hade bråttom hade hon uppgivit som skäl och Cristel kom rusande med andan i halsen och sa:

– Snälla Grete kan du vara snäll och göra den här permanenten klar? Jag har totalt glömt bort att jag skulle göra ett bankärende. Banken stänger ju klockan tre, så jag måste rusa med en gång, om det går bra?

– Visst, stick du! Det här fixar jag, sa Grete lugnt.

När Cristel kom tillbaka var hon blek och tyst. Hon såg i det närmaste chockad ut.

Hon gjorde ett tecken åt Grete och bad henne komma in på kontoret när hon fått kunden klar.

 

***

 

Cristel drog ett djupt andetag och sa:

– De satt i bilen och hånglade! Hon hickade fram orden medan tårarna rann som rännilar nerför hennes bleka kinder.

Vem eller vilka hon talade om, behövde inte sägas. Grete visste! Hon sa bara:

– Jag begriper vilka du pratar om. Jag har haft mina misstankar, men jag har inte varit säker förrän idag. Ta en taxi hem, snälla Cristel! Jag och Anna tar hand om resten av kunderna. Det är inte så många. Jag kommer upp till dig en sväng på hemvägen, sa Grete moderligt.

Cristel såg på sin arbetskamrat utan att säga ett ord. Grete nickade och slog numret till taxi. Under tiden som hon väntade på att komma fram, lät hon sin blick vandra över Cristels ges­talt. Hon verkade vara helt förkrossad. Hennes ansikte var blekt och verkade stelt, som om det tillhört en staty. – Stackars människa! Hur skulle den här härvan kunna redas ut ... ? Brudklänningen som var utvald med största omsorg. Dalabröllopet med lövad skrinda … Grete kände både besvikelse och vrede – väl blandat – välla upp gentemot den där morallösa slampan Rigmor.

Grete frågade försiktigt om Cristel trodde att Rigmor och Benny hade sett att hon hade upptäckt dem.

Cristel ruskade på huvudet och sa:

– Nej, de verkade vara så upptagna av varan­dra, så jag hade nog kunnat stå där hur länge som helst. – Vad ska jag ta mig till?

– Du ska kämpa! Om du tror att du kan förlåta honom – så ska du inte ge dig! Vad ser han hos den där ”second-hand-ladyn”? De kallar henne så – det vet du också, skulle jag tro, sa Grete.

– Hon är vidrig, men jag trodde inte att hon skulle göra så här emot mig. Vi har ju varit kompisar på skolan och jag anställde henne när hon fick sparken på den andra salongen, kved Cristel.

– Otack är världens lön, svarade Grete tankfullt.

– Benny ska få slå sig ihop med henne, det är nog den bästa medicinen, snörvlade Cristel.

– För Farao! Tänk dig för! Nästan skrek Grete. Så kan du väl inte göra …?  Grete avbröt sig tvärt.

– Jag tänker inte dela honom med en så dålig kvinna som Rigmor, upplyste Cristel. Jag har nästan tyckt synd om henne ibland, för hon har aldrig lyckats behålla någon karl.

***

 

Cristel packade Bennys personliga saker och ställde dem i hallen. Sedan fick han flytta till Rigmor vilket han ville eller inte! En egen lägen­het var inte det lättaste att få tag i.

Efter en dryg vecka kom han till salongen och sökte Cristel. Rigmor hade fått sparken omedel­bart, så till någon ekonomisk hjälp var hon inte. Dessvärre hade inte hennes shoppinglust minskat.

Sin hygien skötte hon inte, men det hade faktiskt Benny redan tidigare upptäckt.

Det var en alldeles för lång och invecklad historia att förklara hur och varför han hade hamnat i detta ”helvete” som han uttryckte det.

Han bönade och bad om att få komma till­baka till Cristel.

I början när Benny blivit bekant med Rigmor, hade hon hotat med att tala om deras hemliga möten för Cristel, om inte han ville träffa henne igen – och så gav det ena det andra.

Någon kärlek hade det aldrig handlat om. Det försäkrade han på heder och samvete. Han hade trott att vilken dag som helst skulle detta vara överspelat utan att Cristel behövt få veta något. Därför hade han fortsatt att planera bröllopet – samtidigt som han blev allt mer insnärjd i Rigmors tarvligheter.

Rigmor var bra på att öva utpressning. Dumt nog hade Benny trott, att han kunde köpa sig fri genom gåvor … Presenterna hade han gett Rigmor i samband med att han försökt göra ”uppbrott”. Det hade alltså inte varit några kärleksgåvor som han givit Rigmor.
Presenter utan kärlek ville han kalla det.

Om han till äventyrs hade känt sig lockad – erotiskt sett – av hennes fräcka initiativ, så var han botad nu och för all framtid …, för­säkrade han.

Benny skämdes rejält över vad han gjort. Han önskade av hela sitt hjärta att han kunde göra det ogjort.

– Rosor, restaurangbesök eller något annat
i den stilen, är alldeles för billig uppvaktning när det gäller dig Cristel, sa han. Jag kommer att försöka att få dig tillbaka. Den dagen du förlåter mig, då har jag lyckats. Jag räknar inte med att det ska bli enkelt, men jag kommer inte att ge mig! – Det vill jag att du ska veta! Jag älskar dig Cristel och vill dela alla mina dagar med dig ”tills döden skiljer oss åt”. Han tog Cristels hand och höll den i sin länge – innan han släppte den för att gå.

Han hade suttit och pratat helt öppet med Cristel och även med Grete hade han rådgjort. Det blev en riktig samtalsterapi.

När han gått undrade Cristel om hon gjorde rätt om hon tog honom tillbaka.

– Jag tror att Benny talar sanning och att han menar vad han säger. Han har nog aldrig haft några äkta känslor för Rigmor. Det var ett misstag, det är vad jag tror, svarade Grete.

Grete strök undan en envis hårslinga, drog in ett djupt andetag och fortsatte:

– Visst att Benny kunde ha tagit sig ur eller rättare sagt avvisat Rigmor från allra första början. Men trots allt så är det just sånt här som händer. Det är väl inte bara karlar som faller för frestelser, de har lätt för att falla för ”fjollor”, istället för rejäla och äkta kvinnor. Jag tror att han har lärt sig läxan nu, så låt klänningen hänga! Det ordnar sig nog ska du få se, avslutade Grete.

Cristel såg allvarligt på sin väninna, men det bekymrade draget började vika från hennes anlete. Ett osäkert leende sökte sig till hennes läppar och Grete närde ett hopp om att klän­ningen skulle komma till användning vid midsommartid, trots den dundertabbe som Benny gjort.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

Illustrationer och Foto © Sven Göthe