S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Kvinna Spårlöst Försvunnen

Åter Noveller Index

  KVINNA SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN

 

(Första och Andra delen.)

 

Resumé: Jackline är djupt förtvivlad och utstött från sin familj. Efter skilsmässan har det så små­ningom blivit så att fadern som har råd till lite exklusivare saker, fått över barnen och deras familjer på sin sida. Jackline är mer eller mindre utmobbad.

I sin förtvivlan ber hon till Gud att han ska ta henne ”bort från allt”. Hon orkar inte med utfrysningen längre.

Hon blir snabbt bönhörd, men kanske inte på det vis som hon varit beredd på …

 

***

 

K

evin kom in och slog sig ner i soffan. Expressen kastade han ifrån sig på bordskanten.

– Aaj, se dig för! fräste den fagra skapelsen som låg i soffan och beundrade sina nya lösnaglar.

– Rån, rån, rån, läste hon högt från tidningens framsida. Räcker det inte att skriva ”rån” en gång …? Tror dom att man fattar trögt, kanske?

Kevin var redan fördjupad i någon slags teknisk skrift, när Åsa frågade:

– Har du läst det där om rånet?

– Umm, svarade han lite frånvarande.

– Det var ju i Tranfors det begicks och där bor det väl inte så många själar?

Samtidigt som hon killade sin älskade Kevin
i armhålan med stortån, sa hon retsamt:

– Dom har slagit ihjäl en kärring där. Det kanske var din morsa som dom skickade vidare till evigheten!

– Mmm, kanske det, var allt han svarade på det.

– Den andra kärringen tog dom som gisslan. Dom kan väl inte få så mycket för en gammal kärring, va …? Så det var nog ingen smart idé, fortsatte Åsa, och det retsamma flinet förstörde hennes annars så vackra ansikte.

Husan Edla – som var en dam i övre medelåldern – ropade åt Åsa att hon skulle vårda språket. För ett vårdat språk det har man alltid nytta av, menade hon.

– Tig! Du är bara anställd här! Och jag snackar hur jag vill i mitt eget hem, så det så! Passar det inte så finns det andra platser att arbeta på. Hon tvärtyst­nade när hon upptäckte att Kevin såg strängt på henne.

– Tänk på att hon kan sluta frivilligt, det har två husor redan gjort, påminde Kevin med ögonen fastnaglade på sin svårbromsade sambo.

Åsa var inte husligt intresserad, så när Edla hade sina ledigheter fick Kevin vara husa. Det som kunde intressera Åsa var nya recept. Hon tyckte att både Edla och Kevins mor var antika i matlagnings­konsten. Hon satte sig gärna och läste högt ur någon receptbok medan Kevin lagade till rätten.

– Det är kul att imponera på bekanta och ännu roligare är det att sätta din morsa på ”pottkanten”, hade hon sagt förra gången som Edla var ledig och de hade trixat till något alldeles speciellt konstigt.

Edla undrade lite försiktigt om det inte var så att Kevins mor var helt ensam, för någon levande släkt hade hon väl inte kvar, så vitt hon kände till.

– Jovisst, hon bor ensam! Hurså? undrade Kevin och såg på Edla med sina stora bruna ögon.

– Jag har inte med era affärer att göra, men varför tar ni inte ett medmänskligt ansvar för er mor? Litar ni syskon helt på varandra eller vem tror ni att det är som bryr sig om vad som händer henne? utbrast Edla som inte var rädd för de här ungdomarna. Jag har sett hur ni fjäskar och fjädrar er för er far och den där ”intelligensbefriade fjollan” som han slog sig ihop med. Hon är ingen bra människa – neej, jag känner till henne. Det där samgåendet kommer både han och ni att få ångra. ”Sanna mina ord!”

– Det var värst vad du tar i, sa Kevin.

– Ibland måste man väcka de sovande, innan de försover sig, sa Edla lugnt.

– Vi klarar oss utmärkt bra utan dina välmenta, och överkloka råd, näbbade Åsa från sitt ryggläge inne i soffan.

– Det tror jag först när jag ser det, svarade Edla. Vore jag som ni, skulle jag ringa till Jackline och höra så att allt verkligen stod rätt till. Inte bara för det här med rånet … Ni kunde ringa bara för att ni bryr er om henne – om ni nu gör det …? – Gee dig …! Hon är väl vuxen nog att ta vara på sig själv! – eller …? sa Åsa irriterat och satte sig upp i soffan.

Det där ”eller”… retade sig Edla ofta på. Det följde ju inget ord efter det där ”eller”... Språkligt sett var det fel, men alla kunde inte göra rätt i allt. Edla visste sina egna begränsningar. Hon var långt ifrån felfri – men ändå kunde hon bli nopprig över armarna av irritation när det gällde den yngre generationen. Fast hänga upp sig på språket … Det gjorde hon nog enbart för att hon kände så stark motvilja mot Åsa. Det var ju andra ord som blivit poppis också.  Som: JU … och TYP … De hängde ju också i fria luften. Ja, ja, tänkte hon. Det gäller att inte överreagera. Språket hade moderniserats och det var inte bara Åsa som sa alla de där nymodigheterna, men det var bara henne som Edla retade sig på.

Edla rannsakade sig själv och kom fram till att hon skulle nog aldrig ha blivit så här lättretad, om inte Åsa så ofta hade låtit Edla höra hur ”insnöad” den äldre generationen var – aaaj! Där stack hon sig. Den yngre generationen om man nu skulle tala om den, ägde ju inga symaskiner – nej de hade datorer. Därför satt nu Edla och sydde för hand och stack sig på den här vassa nålen Vem kan lägga upp byxben åt husets ”herre” på en dator? tänkte Edla förtrytsamt och fortsatte på sin sömnad.

Edlas dröm hade varit att bli lärarinna, men det hade inte gått att få en bra utbildning när hon var ung. Ungdomen nu för tiden tog för givet att en utbildning ingick i uppfostringen. Dessutom var det många gånger så här; föräldrarna fick lov att locka, tjata och be sina telningar att utbilda sig. Föräldrarna ville ofta ge barnen det de själva inte kunnat få. Dessutom visste de av livserfarenheten att det inte alls var så lätt att ta sig fram i livet med självförtroendet i behåll – utan utbildning.

Många gånger i sitt vuxna liv, hade Edla gråtit över att det inte funnits ekonomiska möjligheter för henne att få den utbildning som hon så hett önskat. Hon hade gråtit tiggt och bett en hel sommar när hon hade gått ut femte klassen i folkskolan – om att få börja på realskolan. Visst, hon förstod väl att inte föräldrarna hade råd. Fast det var en sak för sig … det kunde hon inte säga emot, men det andra hindret ... – det var att hon var alldeles för ung, hade de tyckt. Hon hade fyllt tretton i april det året. För ung för att inkvarteras i en stad, för där kunde hon kanske råka illa ut, som de sa. – Nu som vuxen förstod hon, sina föräldrar mycket väl. ÅH! Så väl hon förstod dem …! De var döda nu, både far och mor, så det var omöjligt att säga förlåt. För visst hade hon tjatat och kanske även sagt saker som barn inte borde säga till sina föräldrar. Det var hon nästan säker på. – Fast inte sådant språk som barn och ungdom hade gentemot sina föräldrar nu för tiden, tröstade hon sig med, och drog en djup suck och återgick till den tid som hon nu befann sig i. Fast det där förbaskade samvetet. – Ja, hon svor ju inte högt. Hon tänkte ju bara, försökte hon att försvara sig. Samvete … – det var nog bra att ha, men det var utomordentligt jobbigt att äga, när man kanske inte alls hade gjort som man bort, resonerade Edla.

– Hm, sa hon för sig själv och drog ännu en djup suck för att skaka av själen det obehag som landat som tungt otrevligt, damm.

Hon återgick till nuet, efter att ha suttit en stund och ömsom sugit på fingret och ömsom försvunnit långt bort i tiden via sina tankar. Hon återtog sin uppfostringsplikt genom att tillägga:

– Ni gör som edert samvete bjuder eder!

Med dessa ord avslutade hon den konversation som de alldeles nyss varit så inbegripna i alla tre.

– Samvete …! Pytt, snäste Åsa och tog ner ett glas ur skåpet och serverade sig en ”Seven up”.

 

 

***

Tre veckor senare kom Kevin inklivande med belåten min.

– Jobbet …! Tra-la! – det är mitt, jag fick det! hojtade han och tog sin dam och svängde runt med henne i ren glädjeyra.

– Jabbadoo …! skrek Åsa av all kraft, som någon slags infödingshustru.

Propellerarbete på ”papper” i Tranfors. Det innebar ”stålar”, det visste de båda två. Lönen skulle bli nästan dubbelt mot vad den var nu och andra förmåner som inte behövde skattas för skulle följa på köpet. Kunde det bli bättre för en ung människa på väg uppför karriärstegen?

– Då får du traktamente – då kan du passa på att bo hos din morsa, så får hon en möjlighet att rå om sin lille ”gullgosse”. Hon kommer inte att fatta, att du gör det enbart för ekonomisk vinning, skrattade Åsa kyligt. Hon tror säkert att du vill bo hos henne, istället för på hotell. Den stackars dumma tanten!

Kevin såg på Åsa, men sa inget om vad han innerst inne tänkte – om han tänkte något.

– Ge mig en puss, annars får du inte bo hos din morsa, sa Åsa och trutade med munnen.

– Neej, va faan!, jämrade hon sig. Svälj först! Jag bad dig inte slicka mig. Det var en lagom våt puss jag ville ha. Du kysser ju som morfars gamla äckliga hund.

Sitt blonda hår hade Åsa satt upp i en hästsvans som stod rakt ut där bak! Den svansen såg ut som svansen på en skenande märr. Håret var inte långt nog till svans. Hennes isblå ögon såg forskande på Kevin när hon sa:

– Vi packar i kväll, så slipper vi att ha det kvar tills i morgon bitti. Då kan vi ha tid att ligga och gosa en stund nu i stället.

– Åh! den här skjortan, Åsa, den är inte struken. Snälla du jag är så urkass på strykning, så snälla – vill du …?

– Äh! Va fa… avbröt hon honom, strunt i skjortan! vet ja. Jag tycker inte om att stryka, det blir inget bra för mig heller. Stoppa ner den som den är! Din morsa blir säkert glad om hon får den äran att stryka den åt … Åsa upptäckte att Edla blängde på henne och höll inne med fortsättningen.

– Packat och klart, sa Kevin. Jag åker direkt till jobbet i morgonbitti. Sedan ringer jag dig hemifrån ”mor Jackie” på kvällen, så får du höra vad jag tyckte om det nya projektet.

Resten av kvällen förflöt i lugn och ro. Edla hade gått upp till den lilla vindsvåningen som hon disponerade. Den var inte stor och låg faktiskt på tredje våningen. Så en fin utsikt hade hon. Ett litet sovrum med fransk balkong, så hon kunde vädra och skaka. Vardagsrummet var inte så stort det heller, men det räckte gott och väl för en ensam person. Dessutom bodde hon ju inte där för jämnan, det var ju tjänstebostad som det så fint hette.

Nästa kväll ringde Kevin precis som han hade lovat – men han lät skärrad, milt uttryckt.

– Säg vad det är istället för att bara stå och stamma! utbrast Åsa irriterat. Jag är inte tankeläsare, begrips? Har du redan fått sparken? Eller vad är det?

– Neej, det är mamma! Hon finns inte här.

– Så bra då … ha, ha, skrattade hon, då kanske du kan få lite lugn och ro på kvällarna. Slippa höra hennes evinnerliga tjat om samma saker, som en upphakad grammofonskiva.

Hon hörde att Kevin drog efter andan och att han andades ut på ett mystiskt, självande sätt, nästan som en snyftning. Så Åsa skrek i att han skulle förklara sig.

Han berättade att radion hade stått på för fullt, men att Jackie inte funnits någonstans där han hade letat. Åsa avbröt honom genom att säga:

– Så där gör hon ju jämt, så fort hon ska åka ut
i något ärende. Det är ju för ”hundsatens” skull: ”han känner sig så ensam annars”, härmade Åsa Jackies vanliga fras. Lugna ner dig nu Kevin älsklingen! – Hon dyker nog upp ska du se, fortfor Åsa tufft. Jackie, hon är väl inte den som reser längre än till närmsta apotek eller ICA-affär. Eller …?

– Jag är inte så säker på det. Lady ligger nästan död och det ser ut som om hon har varit instängd länge. Vattenskålen är tom och det är bajs överallt … Hallå …!

Är du kvar? hojtad Kevin till i luren, för det var alldeles tyst.

– Jo, det är jag, svarade Åsa mindre tufft. Morsan din har väl tagit semester, försökte Åsa att spetsa till det, fast det lilla skrattet lät främmande även för henne själv.

– Bilen är borta återtog Kevin, och ignorerade Åsas semesterförslag. Posten är tre veckor gammal och ligger samlad i en svart sopsäck, som är uppslängd på trappan, vid finingången. Det måste vara postverket som ilsknat till och kastat posten där när lådan aldrig blivit tömd.

Han hade försökt hälla upp vatten åt Lady, men hon var så dålig att hon inte orkade resa sig upp. Hon såg på Kevin med dimmig, slö blick, men den såg rakt in i hans hjärta. Det var som om Lady försökte och resa sig, för att visa sin tacksamhet över att Kevin verkligen brydde sig om henne, men hon föll hjälplöst ner mot golvet igen. Kevin strök henne över de blänkande morrhåren och hon skulle försöka slicka hans hand, men tungan var så torr att hon inte kunde få ut den mer än en liten bit. Hur var det mamma brukade göra med de där små valparna, när de inte orkade suga själva, funderade Kevin. Hade hon inte en spruta utan spets? Han gick ut i köket och drog ut den ena lådan efter den andra och hittade till sist det han sökte.

– Nu Lady, måste du vara duktig …! uppmanade Kevin henne.

Han satte sig på golvet, lyfte upp den lilla lätta, utmärglade kroppen i sitt knä. Lady andades ut, utan att märkbart dra in någon ny luft, så Kevin ropade hennes namn, så högt att han skrämde både sig själv och den döende vovven. Hon drog in luft och såg på honom. Det var inte lätt att få in vätska i hennes kropp, för det verkade som om sväljreflexerna inte fungerade. Han försökte med sina egna fingrar, att få vätskan över hennes torra tunga.

– Lilla gumman, hur skulle du kunna svälja, du är ju helt torr i munnen, lilla vän. Vi ska åka till doktorn med dig, men du förstår att vi måste nog försöka att gemensamt ge dig första hjälpen. Det går inte an, att du är så törstig, förstår du det?

Han pratade och jollrade med henne medan han försiktigt lirkade in sprutan och tryckte in lite i taget av det ljumma vattnet som han hade blandat med druvsocker.

– Åh, Lady! nu svalde du. Duktig flicka! Han lade sitt huvud mot hennes och kände att hon faktiskt var mycket sval.

Det måste vara mycket nära döden, tänkte han. Kanske det skulle ha varit bättre att åka och få henne avlivad, men NEJ …! skrek det inom honom. Hade hon kämpat ensam så här länge, så skulle han sannerligen inte komma för att definitivt avsluta det lilla liv som var kvar.

– Nej, det gör jag bara inte! sa han högt för sig själv, och han tyckte sig se en speciell blick av tacksamhet lysa till i Ladys dödströtta ögon.

Han visste att Jackie brukade ha både vattenförråd och extra mat ifall det skulle bli så illa att hon krockade och hamnade på någon inrättning, som hon brukade säga. Hon ville att Lady skulle kunna klara sig bra till dess någon blev underrättad i så fall. Han skulle titta på övervåningen om den där extra hinken med vatten stod där den brukade stå, för med vatten och torrfoder kunde hon ju ha levt skapligt bra en tid. För tre veckor utan allt? Nä – Det hade ju inte gått.

Telefonen ringde och han fick lov att lägga ner hunden, men tog av sig sin egen jacka och sköt försiktigt in den under Lady, och sedan svarade han med ett kort hallå.

– Va in i he… sysslar du med? Var det inte du som alldeles strax skulle ringa upp mig igen? Eller har du kanske fått hem din morsa och redan glömt mig? Fräste Åsa halvt vansinnig av ilska.

– För helvet! Ta igen dig människa! Har du inte hört vad jag har sagt till dig? – Nu, Åsa får du faktiskt varva ner och försöka vara mig till hjälp istället för stjälp!

– Jamen … Hur menar du att jag ska kunna veta hur du har det, när jag inte få veta något?

– Om du dämpar dig lite och lyssnar! Då hör du säkert vad det är jag försöker säga. Fast nu kan jag absolut inte prata. Jag hör av mig när jag får möjlighet. Nu måste jag se vad jag kan göra åt Lady och försöka ta reda på vad som har hänt mamma eller tycker du att jag ska avliva henne också, om jag hittar henne i någon skrubb? sa han spydigt.

– Jamen … Du …! säg bara vad jag kan göra på det här avståndet …! eller har du redan glömt var du hör hemma Kevin?

– Du kan börja med att hålla dig lugn på din kant medan jag uppsöker en veterinär med Lady.

 – För en gångs skull kan du ta och lyssna på mig, Kevin. Jag sa ju att det bästa och enklaste för alla inblandade är att avliva den stackars hundkraken!

 – Nähä, du! Jag tänker få henne i ett sådant skick att jag vågar ta henne med i bilen och få professionell hjälp åt henne.

– Tok! – en halvdö hund! Det kostar ju bara pengar och om din morsa inte är hemma, vem ska då betala? Kom ner på jorden, Kevin! Du kan inte hjälpa alla!

– Nej, det vet jag att jag inte kan, men jag kan åtminstone göra ett försök att hjälpa, där jag tror att jag kan. Jag ringer dig senare, när jag ser vad jag kan göra åt detta med Lady och mamma. Eller ska jag avliva henne också, om jag hittar henne gömd i någon skrubb, sa han spydigt en gång till bara för att få Åsa att lyssna till sitt eget galna resonemang.

– Ja gör det …! Om hon inte redan har dragit sin sista suck, förstås. Jag vill helst ha dig för mig själv, det vet du, älskling, sa Åsa och skrattade lite hånfullt.

– Nu blir jag förbannad …! Va, i hela helv… är det du säger? Hör du inte vad det är du säger?

– Jooee …, pep Åsa förskräckt.

– Tyvärr kan vi inte prata om dina problem nu, Åsa, men tänk över det du sa, så hörs vi senare. Hej! sa Kevin isigt och slängde på luren och tryckte händerna för ansiktet och sjönk ner på en köksstol.

Han lät blicken glida bort till Lady, som faktiskt hade fäst blicken på honom, så han skyndade sig bort till stackarn och började ge henne mer vätska. Det gick mycket bättre nu än vad det gjort för bara en liten stund sedan.

– Gode Gud hjälp oss! viskade Kevin och strök Lady över huvudet och blev varm inombords när han såg att hon faktiskt försökte slicka sig om munnen.

 

***

 

All efterforskning var förgäves. Bilen hittades på en parkeringsplats nere i stan. En lapp var fäst under ena torkarbladet. Det var en anmodan om att flytta fordonet snarast. Regn och rusk hade gjort lappen nästan oläslig, så något datum gick inte att se. Den hade stått där så länge så polisen hade nog trott att den var stulen. Att ägaren inte gick att få tag i, behövde inte ha något med det där rånöver­fallet på banken att göra, menade den polisman som tog emot Kevins förskräckta frågor.

Vem kvinnan som kidnappats var, hade de ingen aning om. Polisen hade inte fått in någon anmälan om ”saknad person”. Så alla efterforskningar var nedlagda i tron på att rånarna släppt sin gisslan.

Om Kevin ville göra en anmälan om försvunnen person nu, så skulle de givetvis ta emot den och se vad de kunde göra. Ta emot en anmälan på telefon ansåg de inte att de ville göra. Ett foto ville de ha, för då kunde de ju ge en beskrivning av Jackies utseende.

Kevin blev irriterad och röt till: Det är det är inte så svårt att ge en beskrivning av mamma telefon – det kan jag nog klara av – om nu bara har någon skrivkunnig personal tillhanda så här dags?

Den polis som han talade med i just det här samtalet, blev så ställd så det blev tyst i andra änden.

– En kvinna i femtioårsåldern, med mörkt hår, bruna ögon, rätt mörk hy och mycket liten, dessutom med ett utländskt utseende. Det kan inte vara så många sådana som försvunnit under de senaste veckorna, tycker jag.

– Nej, det kan så vara, vi kan försöka lysa på det signalementet, men jag vill ändå att du …– vad var det du hette? – Kommer ner till oss, så vi får ställa lite fler frågor. Fast vi… Ja …

Kevin och polismannen kom överens om att både han och Åsa skulle komma ner till stationen påföljande dag.

Edla lovade ta hand om huset och Åsa stack iväg med sin bil till Tranfors för att hjälpa Kevin.

När telefonsamtalet var slut och han hade uppgett sin mors namn och signalement, mindes han vad Jackie tyckt om sitt efternamn som gift. Jackie hade tagit sin mors efternamn – hennes namn som ogift. Jackie hade aldrig gillat sitt efternamn som hon fått genom giftermålet. Det lät så frostigt, tyckte hon. – En mörk het fransyska skulle väl inte heta FROST i efternamn? mindes Kevin att Jackie hade sagt.

Han gick fram till fönstret som vette ut mot trädgården. Där vajade buskar och blommor som Jackie planterat. Det kändes som en klump i halsen, när han kom ihåg att hon hade tjatat och bett för Lady o Lufsen. Ring och hör att jag är vid liv och kan ta hand om mina trogna vänner, hade hon bönat och bett. – Varför hade han inte gjort detta lilla? Han kunde inte själv förklara. Han begrep det helt enkelt inte. – Det kunde gå flera månader utan att han ringde till Jackie. Nu var det nog minst tre månader sedan han sist pratade med sin mor, erinrade han sig. Visst, Åsa ville inte att han skulle prata med sin mor. Långt mindre hälsa på henne. Oj, så tillkrånglat allt var. Hela skulden bar han inte! Fast – han kunde nog inte ge Åsa hela skulden … heller. – Nej! För … Ja, han kunde ju ha ringt från jobbet, eller på sin mobil – det skulle ju inte Åsa ha kunnat kolla förstås. Han blev illamående. Gick till diskbänken och tog ner ett glas och kikade i kylen om det fanns någon juice. Det gjorde det, så han lyfte ut och öppnade en förpackning Soljuice – hällde upp ett halvt glas som han ställde på bordet. Drog telefonkatalogen till sig och bläddrade i yrkesregistret efter veterinärer, samtidigt som han svalde ner sitt dåliga samvete och som hastigast hörde han – för sitt inre – vad Edla bryskt hade sagt. Att det var oansvarigt eller hur hon hade uttryckt det. Hade de lyssnat på Edla? Nej, ack nej, det hade de inte gjort. Skulle detta kanske kunnat undvikas om han tagit sig samman och lyssnat på vad hon sagt? Äldst var nog i alla fall äldst, tänkte han.

– Jag blir så förbannad på mig själv! Det är som om jag inte vågar vara vuxen. En konstig rädsla kommer över mig när jag vill handla just så som Edla uppmanat mig – flera gånger – att göra. Förstår du det Lady?

 Han sjönk ner på golvet och gav Lady mer vätska. Nu hade han till och med hittat det där ersättningsmedlet för vätska som Jackie alltid använde när det blev fel på folk och fä. Den här vätskeersättningen var bättre än druvsockret som han allra först hade blandat i det ljumma vattnet.

Kevin kom i sina tankar fram till att han helt enkelt var rädd för att Åsa och andra människor som var jämnåriga med honom – att de skulle tycka att han också var hopplöst antik om han uppträdde lite mer vuxet. Han var inte ur den där åldern än, den där sabla åldern när man skulle vara tuff och även visa lite hårdhet. Hårdhet …!  VA … fan i hel…! Om han ändå hade gjort lite annorlunda. Han var feg, ansåg han. RÄDD var väl egentligen det rätta ordet han sökte. Om han hade talat om för Jackie att det var så det förhöll sig, så skulle hon mycket väl ha förstått. De kanske kunnat nå varandra mycket bättre om han bara hade vågat tala – åtminstone, men allt var så ”skeimigt”, när man inte visste om man var vuxen eller om man fortfarande räknades som barn.

Lady somnade i hans famn. Nu låg hon och snusade som ett litet barn. Tårarna steg i ögonen på Kevin. Tänk om mamma … om … Nej! Det får hon inte vara! men var är hon då? Han lutade sitt huvud ner mot sin arm som han lagt upp på bordet. Han drog åter en skälvande suck och grät på riktigt för första gången på många, många år. Åsa var inte med och kunde tala om för honom vilken usel karl han var. Karlar gråter inte! Det var inte mamma som sagt de orden, nej! Jackie sa inte så. Det var hans livs kärlek, Åsa!

Mamma hade sagt att gråta kunde man göra när som helst oavsett vilket kön man än tillhörde. Eller vilken ålder man än var i. Nu snyftade han: ”Åsa … Åsa …! Om du ändå kunde förstå!” Han önskade så förtvivlat att hon skulle visa lite av den sida hon visat när de träffades. Inte var det här hans Åsa???  Det var många goda minnen som överföll honom nu. Minnen från barn- och ungdomsår. Minnen som han inte ens snuddat vid på åratal. Hans tankar pendlade mellan barndom och vuxenliv. Han tänkte på tiden när han tillhört en trygg familj – sen på tiden med Åsa och sen tillbaka till sin familj igen. Dessa tankar framkallade ännu fler tårar och hela hans kropp skakade av gråt där han satt med huvudet lutat mot sin egen arm. Han kände sig så splittrad, så utlämnad på något vis. Han räckte inte till. Ren vanmakt var det han genomfors av.

Han måste ha somnat till, för han vaknade av ett litet gnäll. Lady hade försökt att resa sig, men fallit omkull precis över vattenskålen. Han reste sig så hastigt att stolen föll baklänges och föll direkt i en hög med avföring, så han kunde inte resa upp den igen. Han sprang fram och lyfte upp Lady ur vattnet och vred ur hennes svansplym. Han ryckte åt sig en diskhandduk från kroken – satte sig på en annan stol och torkade hennes vidunderligt långa öron som kunnat räcka till en hund till så liten som hon var nu. Hon såg skamset på honom. Han kramade henne försiktigt och började försiktigt ge henne ännu mer vätska, det verkade göra nytta. Han fiskade upp sin mobil ur fickan och slog det nummer som stod i den uppslagna katalogen. Han kom till en telefonsvarare som lämnade telefonnumret till den som hade jour under kvällen. Samuelsson skulle han visst heta. Jo, han stod där i katalogen, konstaterade Kevin, som inte velat störa Lady genom att resa sig upp för att hämta en penna. Han ringde på numret. Tack gode Gud, tänkte han när han hörde att telefonluren lyftes.

– Nu Lady lilla, ska du bli en frisk flicka, sa han och pussade henne mellan öronen. Det luktade inte gott, men hur skulle det kunna göra det? Det luktar ”nära döden” av dig, men det ska vi nog avhjälpa. Vi har badat förr, minns du inte hur jag brukade tjata om att få bada både dig och din make? Ja, Lufsen, menar jag, han är borta nu han. Jo, men han var ju så gammal din gubbe, småpratade Kevin och strök över den silkeslena pälsen.

Dina barn i sista kullen fick han aldrig se. Tur förresten att mamma hunnit sälja dem eller var hon hade gjort av dem, för de var då lika uppslukade som hon själv, tänkte han.

 

***

 

– Slå er ner, sa konstapeln, så ska vi fylla i en blankett. Ni måste svara på några frågor.

Konstapeln ville veta när Jackline De Blancee var född och när hon försvann. – Det var inte samme polisman de fick när han och Åsa kom ner till stationen, som den där lite mer omöjlige som Kevin hade stött på igår kväll, när han uppskärrad och förtvivlad ringt dem för att fråga vad han skulle ta sig till. Den här polisen frågade när hon hade försvunnit och om de visste hur hon var klädd. Ingen av dem kunde svara på den omöjliga frågan.

– Ingen aning. Svarade Åsa och ryckte nonchalant på axlarna.

– Nej, men ni kanske kan svara på när ni sist hade kontakt med henne? sa konstapeln och såg forskan­de på ungdomarna.

Nej, hur skulle de kunna svara på de omöjliga frågorna…? De följande frågorna var lättare – för släktingar hade inte Jackie en enda kvar som levde. Att hon skulle ha några vänner eller väninnor kände de i vart fall inte till, talade de om.

– Mycket har jag hört men detta… Han spände de grå polisögonen i Kevin och Åsa när han tillade:

– Jag är som ni ser en gammal man och jag har sett människor ”Ta sig av Daga” för mindre saker än ”ensamhet”.

Åsa undrade med Kevin vad det där sista: ”Ta sig igenom dagarna”, eller vad det var han sa, betydde för något. Hon tyckte att han var alltigenom antik.

Nu började saker och ting att spåra ur. Livet gick inte längre som på räls.

Det började med att de såta vännerna Helen och Åsa blev ovänner. Helen menade att det var Åsa som hade blåst på den där glöden, som egentligen ledde till utfrysning av mamma Jackie. Åsa försvarade sig med att det var Helen som var dotter till Jackie och att hon borde ha tagit ett större ansvar.

Marie menade att hon inte hade haft något annat val, än att hålla sig enig med sina syskon. Hon ville inte bli lika utstött som hennes mamma hade blivit.

Fadern hade pengar och om hon, Marie, hade hållit sig ifrån honom och de andra, så hade hon gjort en ekonomisk förlust.

Att barnen fungerade som brickor i ett spel för fadern – var inte avkommorna kapabla att inse. Det var Edla som hade sett det på ett tidigt stadium.

– Tänk, alla jular som vi har firat nere i Spanien, sa Marie till Kent, som var hennes sambo.

– Det har inte varit vackert gjort mot Jackie …, sa han och bytte kvickt det känsliga ämnet.

Marie kände en smärta i själen. Tänk om hon ändå hade dragit sig ur den där sammanbland­ningen med fadern och den där ”sladdran” som han inte tycktes ha stor nytta av.

Visserligen skulle hon ha blivit utan restaurang­besöken och den härligt vederkvickande värmen.

Istället hade hon och Kent kunnat åka hem till Jackie som hade suttit mol allena varje jul och nyår! Hon skämdes och mådde dåligt. Det var nog detta som kallades ”eftertankens kranka blekhet”, som mamma Jackie alltid brukade säga när hon själv hade gjort något mindre bra.

I sin förtvivlan försökte Marie i sin tur att peta över skulden på sin bror Kevin. Han skulle ha kunnat slå näven i bordet och tagit kommandot över både sin moppsiga sambo och syskonskaran.

För Maries del slutade det inte alls bra. Hon fick lägga in sig på en psykiatrisk klinik och gå på samtalsterapi. Hon hade svårt att förlåta sig själv för att hon hade fryst ut sin mor och så fräckt spelat med i fel division.

– Jag har försökt att vara neutral fräste Helen, när Edla gav henne en förebrående kommentar.

– Ja, Palme han sa att Sverige var neutralt, men ändå så höll han ryssen om ryggen, sa Edla lugnt. Din neutralitetspolitik Helen, ger jag inte ett ruttet lingon för… Den är alltför lik Palmes – men inget ont om honom. Det var en bra karl.

Det var enkelt att konstatera att Jackies försvin­nande hade startat ett inbördeskrig i syskonskaran med sambos och äkta hälfter.

 

***

Andra delen

 

Hon vaknade av att hon låg så rysligt obekvämt och att hon hade en gräslig huvudvärk. Illa mådde hon också.

Ordet ”baksmälla” nådde hjärnan, men hur kunde hon befinna sig i en så prekär situation? Hon som alltid hade varit så försiktig med starkvarorna.

Vad hade hon gjort igår…? Det mindes hon inte, då blev hon rädd. Nog brukade hon väl veta vad hon gjort föregående dag … va?  Det gjorde ont i handlederna också. Influensa …? – Hon lyckades inte få lös den domnade högerarmen. Måtte det väl inte vara propp eller järnblödning for det hastigt genom tankebanorna, men nej … – Det kvittade henne, vilket … Hon var dödstrött! Det luktade bensin, tyckte hon, men hon var redan på väg tillbaka in i sömnen – och struntade i allt vad tankar hette och somnade om.

Nästa gång hon vaknade, hörde hon röster…! Främmande så här dags? Nej, det struntade hon nog i. Jag har inte bjudit in någon, den som kommer oanmäld får faktisk skylla sig själv om den får sjunga för… Var hon sjuk, så var hon. Alltid hade det varit så här: när andra blev sjuka så sjukskrev de sig och bäddade ner sig i sängen med varm saft, tidningar och mycket mera. När hon själv blev sjuk, gick hon allra först till köksskåpet för att få tag på något febernedsättande … – och sedan …? Ja, jaa – köra igång som vanligt. Inte var det maken som behövde hoppa in i hennes ställe. Nä, honom inverkade inte hennes insjuknande menligt på, för hon var ju på benen, so what?

Nu hade hon visst inte någon make, hade hon för sig, i alla fall, men Guud! Det snurrade till och ett ljud inne i huvudet skar gällt och högt i ena örat. Va i hela friden var detta för sjukdom? Nu började hon även tvivla på att hon var en mänsklig varelse. Men oj! Kanske hon var ett djur. En björn i idé eller något åt det hållet, för det var så svart … Svart som i den värsta kolsäck var det.

Nu hördes de där rösterna igen, de kom närmare.

– Vi måste göra oss av med henne, sa en grov mansröst.

Hon lyssnade så gott hon kunde. Snart stod det klart för henne att hon befann sig i bagagen på en bil. Att hennes liv var i fara förstod hon av samtalet att döma.

Ropa på hjälp …? Nej, det var nog ingen bra idé. Ändå så blev det just det som hon gjorde lite senare, när hon hörde hur männen kom överens om att mötas vid bilen igen om exakt en timme.

Hon skrek så högt hon någonsin orkade:

– Hjälp! – hjälp! De ska döda mig, hjälp mig ut fort, innan de tar livet av mig!

Till sist hörde hon hur någon petade i låset. Var det ”hjälparen” eller någon av förrövarna? Varför svarade inte denne ”någon” på tilltal?

– Snälla Madam, var snäll och lugna ner er – jag förstår ändå inget av vad ni säger, men jag lovar att jag ska få upp låset!  Någon stor vana har jag inte på det här, men lugn bara, det ska ordna sig, madam.

Hon tystnade. Han hade sagt vartenda ord på franska. Nå det hade ingen betydelse vilken nationalitet hennes hjälpare hade, för hon var ändå ingen rasist.

Det slog henne – att hon hade förstått hans språk och det var franska – Hur kunde hon förstå det? Jovisst, hon var ju fransklärare, kom hon plötsligt på.

– Så dum jag är, tänkte hon. Det har blivit glapp någon stans i minnescellerna hur har jag kunnat glöm­ma att jag är lärare i franska, småmumlade hon där hon låg och tänkte febrilt – utan att bli helt på det klara med något.

Så dök ett minne till upp. Minnet av hennes mor som var fransyska. Modern, Natalie, hade ju fått Jackie tillsammans med sin ungdoms­kärlek. Fast han hade övergett både modern och Jackie efter en kort tid. När Natalie blev övergiven av André fick hon och Jackie flytta hem till morföräldrarna. De hade bott i Provence.
 Där hade modern hjälpt sina för­äldrar på den lilla vinodlingen. De hade levt ganska väl såvitt hon nu kunde dra sig till minnes.

En dag presenterade Natalie den där svenske mannen som inte ville bosätta sig i Frankrike. – Kärleken var dock så stark att Natalie till sist givit med sig och flyttat med honom till Sverige. Några barn hade de aldrig fått, så Einar, som svensken hette, adopterade Jackie.

– Tänk om ni hade levt nu – så jag hade haft någon vän jag också! Om jag ändå hade haft någon på min sida, som jag kunde luta mig emot, men nej! Så bra var det inte. Snälla mamma och pappa om ni kan se min belägenhet, från er himmel, kan ni hjälpa mig nu? bad Jackie utan att kunna knäp­pa sina bakbundna händer – AMEN! avslutade hon sin viskande bön.

– Lever ni Madam? undrade ”fransmannen”.

Hon hade ju varit tyst bra länge, medan hon försökte att dra sig till minnes vem hon var och vad som hade hänt.

– Jo, jag lever men jag försöker att komma till rätta med situationen, svarade hon dröjande och med svag röst.

Plötsligt gick luckan upp och ett skarpt ljus slog emot henne. Hon blev tvungen att blunda, för det skar så fruktansvärt i ögonen.

– Oh! kära Madam! Hur är det fatt? sa han deltagande och med en blick som sa mer än ord. ”Lilla, lilla du!” sa han och började att lös­göra hennes ihopbundna armar och ben.

Så snart hon bara kunde, öppnade hon sina ögon igen, och kisade försiktigt mot ljuset. Hon ville se mer av hjälparen. Det fick nog bli lite i taget det, förstod hon och blundade igen.

Fransmannen var mörk och ganska lång mot vad fransmän brukar vara. Några gråa stänk i det svarta
håret, gav bara mer liv åt det. Hans bruna ögon såg snälla ut, det var ju det första hon lagt märke till.

Han såg både rädd och ledsen ut när han upprört frågade:

– Hur har du hamnat här?

– Jag säger detsamma: hur har jag hamnat här? På dessa nordliga breddgrader har jag aldrig tidigare träffat på en fransman. De brukar sällan komma så här långt norr ut. De lär inte vara några flyttfåglar, sa hon medan hon samtidigt noterade hans minst sagt oförstående blick. Jag ska väl inte säga något, för jag själv har ju förirrat mig hit för mycket länge sedan.        

– Madam är nog lite chockad tror jag och det begriper jag mer än väl, sa han och strök henne försiktigt över hennes långa, svarta, och toviga hår. Jag bär dig till min bil, så vi kommer här­ifrån, innan de där ”dårarna” dyker upp igen!

Han lyfte upp henne som om hon hade varit ett litet barn och bar henne till sin bil.

– Du kan köra mig till Smedjegatan 52, du kör bara till fotbollsp…, sa hon och skulle just beskriva vägen, när han försiktigt satt ner henne i baksätet i sin bil.

– Nej, lilla vän! avbröt han henne. Vi åker direkt till ett sjukhus, det är nog en bättre idé skulle jag tro! För det första är du nog lite omtöcknad – dess­utom är du misshandlad. Blodig och blåslagen. Du måste till en läkare! sa han bestämt.

Jackie protesterade så gott hon kunde.

– Nej! inte till någon läkare! Jag vet ju inte än vem jag är. Snälla du – kan jag inte få vila ut hos dig eftersom du inte vet var Smedjegatan ligger. Jag vill absolut inte in i vårdrullarna. Jag har nog någon fobi för sjukhus eller läkare och sånt folk. Jag känner mig olycklig på sådana platser, snälla NI …! FÖRBARMA dig över mig, snyftade hon nu.

Hon var nog svagare än hon först trott, för nu ville hon bara somna igen.

– Visst kan du få ta igen dig hemma hos mig om du vill. Bara att du lovar att jag får köra dig till läkare lite senare, då?

– Om det behövs så får du göra det, sa hon och såg på hans perfekta profil, från sin posi­tion i hans bils baksäte.

Jackie försökte att resa sig upp i halvsittande ställning, trots att det gjorde ont i hela kroppen, men allra mest i huvudet.

– Oj, vilken fruktansvärd trafik! Vad är det på gång i stan nu då?

Han körde upp framför ett stort gult hus och stannade. Han frågade om hon orkade gå in eller om han skulle bära henne.

– Var i all värdens dagar är vi? undslapp det henne mycket förvånat.

Han svarade, men adressen lät inte ens svensk. Det var något som inte stämde!

– Det låter inte svenskt, sa hon och rus­kade på huvudet och såg på sin franske chaufför.

– Nej, svenskt låter det nog inte, men det är det inte meningen att det ska göra heller, och så skrattade han åt henne. Inget elakt skratt utan ett varmt flin liknade det nog mer. – Du har nog rört ihop begreppen lite, sa han och det varma leende spelade över hans välformade läppar. ”Vi frans­män är inga flyttfåglar”, var det inte det som Madam själv alldeles nyss påpekade? ”Lilla sömn­tuta”. Jag tror bestämt att du fortfarande är halvsovande. Du är ju faktiskt riktigt rolig för att vara fransyska, påpekade han.

– Fransyska … jag? Nej, jag är ingen fransyska … – Jag är svensk, det vet jag alldeles säkert och jag bor i Sverige, och heter Jackie – sa hon och gladdes över att hon i alla fall kom ihåg sitt namn.

– Du är en kul Madam du. Nu bor du i alla fall i Frankrike och talar perfekt franska. Visserligen med en annan dialekt, men det är tillåtet, sa han och såg en aning medlidsamt på henne.

Nu blev hon tyst och försökte utröna om han menade vad han sa, eller om han drev med henne.

– Nej, lilla vän, kanske vi skulle försöka att ta oss in!

Han hade stått en stund utanför bilen medan han förnöjt pratat med Jackie.

 

***

 

Jackie blev väl omhändertagen. Allra först gav han henne en varm och god soppa – sedan starkt kaffe. Det smakade en aning kryddigt och hade ett lager skum överst i koppen, men det smakade utmärkt.

Efter detta försök att återföra henne till verklig­heten, åtog han sig att hjälpa henne att bli ren. Han tvättade hennes hår och hon blev rejält duschad och fick klä sig i hans morgonrock.

Hennes blessyrer var hemska, men såren var inte lika djupa som han först hade trott. Det största drog han ihop med en ”butterfly”. Det såret satt på ena lårets insida och där gjorde det inte så mycket om det blev ett litet ärr, hade Jackie försäkrat.

Allteftersom dagarna gick och Jackie blev starkare, började hon också att minnas mer och mer … Snart nog nåddes hon även av minnen, som hon helst önskat få slippa att återföras till.

Andrew som fransmannen hette, var änkeman sedan drygt tio år. Han hade en son, Migell, som var 24 år. Han var helt underbar mot Jackie, precis som fadern också var.

Migell började att ty sig till Jackie, som om hon varit hans mamma ”på riktigt”. – Det var då som hon började minnas, att hon även var mor i verkligheten! Fragment dök upp och försvann – och hon kände sig frustrerad över att inte veta … Att inte ha kontroll över det förgångna var skrämmande.

Migell, som varit moderlös sedan tidiga tonåren, blev ytterst mån om Jackie. Han lyssnade på henne även när det inte var något annat än vanligt sam­talsprat. Han var inte så där stressad – som vad hennes ”anhöriga”, barnen alltså, varit. Hon mindes faktiskt att hon hade haft barn, men inte vilka barn … Bara att de aldrig hade haft tid. Har inte tid, var barnens slogan … Hinner inte!

Hennes egna barn hade på de senare åren helt struntat i henne. Detta minne hade hon inte önskat få tillbaka, för det plågade henne! Dessbättre hade hon inget bildminne av barnen, så hon visste inte vilka barn hon började minnas. Bara att det var hennes … Det perfekta minnet var fortfarande långt, långt borta.

Hon kom ihåg hur besvikelsen över livet hade fött skrämman­de mörka tankar i sinnet och att hennes livslust varit lika med noll. Jackie visste att hon bett ”Sin Store Skapare” att ta bort henne från allt, eftersom det ändå inte var någon som behövde henne. Hon var helt enkelt överflödig. Var det bönesvaret, som hon fått nu? Hon var ju borta från hela den där plågsamma känslan av att vara överflödig. Kunde det bli bättre än så här? tänkte hon helt hastigt innan hon hann dra i tankarnas nödbroms.

– Vad tänker du på? undrade Migell. Du ser så ledsen ut – berätta!

– Det är inte mycket att berätta. Det är minnen från mitt liv i Sverige, men lite längre fram, när bitarna har fallit på plast ska jag berätta, lovade Jackie. Du förstår att min hjärna är som en ”kraschad hårdisk”.

Nu när Jackie orkade vara på benen tog hon
automatiskt över hushållsbestyren. Migell och hans flickvän tyckte om hennes svenska husmanskost.

Hennes egna barn skulle ha maten ”wokad”, grillad eller flottyrstekt. Eller rent av uppbränd, ”flamberad” hette det visst. Fast så gjorde ju frans­männen med nästan allt. Kryddningen, den var från stenåldern, brukade de säga. De unga som hade ett socialt nätverk var vana vid andra kryddor. Sådana som inte ens Jackie hade hört namnen på.

Jackie försjönk i tankar och började småprata på svenska, när de svenska tankarna trängde sig på …

Nu fick de väl krydda själva – om de skulle ha några kryddor. Jackie hade ju blivit helt utmobbad.

– Vad sa du? undrade Migell intresserat, var det där svenska?

– Jaaa – det råkade visst bli det i hastigheten, svarade Jackie lite urskuldande.

– Du måste lära mig det språket, jag vill lära mig svenska. Ifall jag och Lobo åker dit till ditt land på semester någon gång, tillade han med en sådan där oemot­ståndlig brun blick.

Jackie lovade genast, att lära både honom och flickvännen Lobo, det svenska språket.

Lobo hade börjat sitt liv på ett barnhem för föräldralösa barn. Hon var ett så kallat ”hittebarn” ända till dess missionsparet Mr. Montaan hittade henne, och paret tagit henne till sina hjärtan och befäst det genom en adoption. Om det var någon som visste vad rotlöshet var, så var det Lobo! Nu led visserligen inte Jackie av att vara utan identitetshandlingar. Nej, hon var faktisk glad över att hon saknade sådana.

Om Lobo och Jackie hade kunnat byta problem, så skulle de väl i så fall inga ha haft. Lobo ville veta sin härkomst – medan Jackie ville glömma sin.

Jackie trodde inte att någon efterforskning – av hennes försvinnande pågick, men hon ville inte bli hittad och återförd till sina rötter. Nu hade hon det bra och var för första gången på mycket länge – räknad för att vara lika mycket värd som någon annan.

Om någon undrade över hennes lite annorlunda dialekt kunde hon ju alltid hänvisa till att hennes födelseort var Provence. Hennes franska hade blivit lite försvenskad, men det hade Migell och Lobo lovat att ändra på. För första gången på mycket länge kände hon en känsla av samhörighet. Hon var respekterad och omtyckt av dessa människor som av försynen slängts in i hennes liv. Hon hade det helt enkelt bra nu. Jackie ansträngde sig inte längre att minnas. Hon hade fått tillbaka så mycket av minnet att hon var klok nog att inte längta tillbaka. Det måste ha varit bönesvar som hon fått. Hon hade inte orkat mycket längre till där hemma i Sverige. Det insåg hon ännu tydligare nu.

Det är bättre att börja om från början här där jag har mina rötter, sa hon på Svenska och bad Migell att säga efter för träningens skull. De brukade ta sådana här hastigt uppdykande svenska meningar som; Usefully phrases! – som Migell brukade kalla Jackulines uppdykande svenska meningar.

Andrew såg ofta på Jackie med en speciell glöd – eller var det bara som hon inbillade sig? Kanske hon såg det hon ville se? Andrew verkad hålla sig strikt på sin kant. Artig och omtänksam. Raka motsatsen till Martin i det mesta. Martin hade bedragit henne på ett mycket fult sätt. Hur kunde han ha det nu, undrade Jackie. Hon hade tyvärr fått minnet tillbaka på alla hans tarvliga otroheter och svek. Han var väl inte ensam och att ställa till elände för Jackie. Det var ju den där förtappade varelsen han slagit sig samman med. Den som hon i sitt sinne brukat kalla för Hondjävulen! Hon hade haft ett finger med i spelet i mångas kraschade äktenskap, det hade hon fått reda på, men vad hjälpte det Jackie? Allt var ju förstört i alla fall. Den där Hondj… gick under smeknamnet ”Äktenskaps-byterskan”. För när hon trasat sönder ett äktenskap och den familjen blivit splittrad –blev det för hett… – och då sökte hon anledning att göra sig bekant med nästa familj … Sakta men säkert brukade hon genom lock och hot få mannen ner i bingen … sen var det bara att hota honom med avslöjanden inför frun, eller i värsta fatt ta ett enskilt snack med frun och påstå att mannen känt sig så utnyttjad och bortglömd, så denne måst försöka få värme i annan spilta. Det brukade för det mesta gå vägen ganska länge innan gubben gav henne på båten!

Nu var Jackie – tack och lov – långt borta från både Martin och det där LU … och det var hon glad över. Nu kunde Martin få sitta där med den där ”andra”. Ungarna skulle inte ”hon” bry sig om när de behövde en moders stöd! Oh, nej! Det visste Jackie, som tagit hand om flickan som tanten fått tillsammans med någon lånad gubbe. Så väl kände Jackie henne, och ändå …? Ja, det var ju just genom den möjligheten som människan kommit åt Jackies man. Nu var det över! Det var lagt till handlingarna och Jackie kunde andas ut.

Detta var inte längre hennes problem och hon såg istället på Andrew som gick vid hennes sida på den vanliga kvällspromenaden. Hon kände sig förun­derligt återskapad till arten människa. Det kunde ju faktiskt kännas riktigt bra att leva, om bara förhål­landena var drägliga, tänkte hon.

– Så tyst du är, sa Andrew och stannade upp och bara såg på henne.

De stod bredvid varandra – tysta och såg ut över den stilla flytande mörkblänkande floden nedanför dem.

– Jag älskar dig Jackie! sa Andrew plötsligt och såg på Jackie.

Hon blev så paff av lycka och överraskning, så hon höll på att tappa fotfästet och var nära att falla nerför flodbädden.

– Stopp! Du ska väl inte till att dränka dig! hojtade Andrew och högg tag i hennes jackärm. Det var inte meningen att skrämma dig ”lilla du”!

Hon slog armarna om honom och glädjetårarna rann utmed hennes lite tunna och bleka kinder. Det där – ”Lilla du” – brukade han alltid säga på svenska. Det lät så rart, tyckte hon.

– Jag har varje dag varit rädd för att du skulle tycka att det var dags för mig att återvända till Sverige, snyftade hon.

– Lilla du – min älskling – jag råkar faktiskt veta att du inte alls känner dig saknad där! Jag har fin kontakt med Migell och Lobo förstår du. De har berättat allt för mig, så jag vet din dystra historia. Jag har bara varit rädd för att gå för fort fram. Vi vet ju inte än vad som hände dig i Sverige, då när du blev så misshandlad. Det minnet har ju inte kommit åter, och nu kan det väl kvitta, eller hur? sa han och drog henne in i sin famn. Hans kyss var varm, vänlig och försiktig. Hon kände hur kärleken växte i bröstet. Dessa människor var det som älskade henne. NU var hon hemma på riktigt.

– Det spelar ingen roll längre. Jag hoppas att den pusselbiten aldrig dyker upp, för jag vill inte veta något nu. Du har helt rätt Andrew det spelar ingen roll! Det är här hos dig och Migell samt Lobo förstås, som jag hör hemma.

– Då vill jag att vi förlovar oss! Hade vi kunnat gifta oss, så skulle jag ha friat nu, sa han. Vi kan nog leva lika bra tillsammans utan prästens välsig­nelse, tillade han. Jag har tyvärr inga skumma kontakter som kan ordna en falsk identitet åt dig. Migell och Lobo som har lärt sig så mycket svenska, får viga oss på låtsas nere vid vårt ”smultronställe”.

– Menar du allvar …? frågade Jackie och såg ut som en förväntansfull skolflicka.

– Att jag menar allvar det kan du lita på min sköna. Lobo skulle nog gärna agera kvinnlig präst. Du har väl inte glömt att hon snart är färdig skåde­spelerska? Hon behöver få praktisera förstår du väl.

– Migell, som tar sånglektioner kan ju sjunga för oss, inflikade Jackie.

Jackie var för första gången på tio, tolv år – lycklig, kunde hon konstatera.

– Lyckan har många olika vägar att nå oss på, sa hon på svenska och såg forskande på Andrew, som svarade på klingande ren svenska:

– Det har du så rätt i, men vårt sätt att nå lyckan på, var väl ändå en aning originellt, eller hur?

Han berättade att det var Migell och Lobo som hade lärt honom svenska och att han ville överraska henne.

Andrew böjde sig fram och kysste sin ”blivande låtsasbrud”.

– ”I evighet amen”, sa han på svenska efter kyssen och tog Jackies hand.

De vandrade hand i hand hemåt till Migell och Lobo, som säkert väntade med te eller något annat.

Nu skulle Jackie bli mamma till två ungdomar som ville ha henne som mor! Inte bara hennes moderliga tjänster, utan hela hennes ”mamma­person”. Det kändes helt ofattbart …!

”Mamsen”, brukade Migell kalla henne. ”Svär­mor”, tyckte Lobo passade bäst att säga. Om man sa det på svenska, med de där lustigt rullande ”err: en”. Det lät tufft, brukade Lobo säga.

Vad Jackie inte hade en aning om, var hur förän­drat allt hade blivit där hemma i ”Norden”. – När hon nu så här långt senare satt ute på den stora alta­nen, där hon kunde andas in doften av solmogna aprikoser – då tyckte hon att livet var underbart.

När hon ville kunde hon bara sträcka ut en hand och vrida loss en frukt som satt på en gren som sträckt sig in över altanen. Då var det bara en sak som grumlade hennes glädje. – Minnet av Lady. Hennes trogna lilla hund.

Att Lady hade fått gå en plågsam död till mötes, det visste hon inom sig. Barnen … – Ja, de hade nog bara trott att hon ”bett för sin sjuka mor”, när hon ideligen tjatat om att de borde höra av sig till henne.

Hon hade försökt att få dem att begripa, att en ensam människa kunde bryta sig, få hjärtinfarkt eller råka ut för något helt annat – (precis som det ju till sist blev) som gjorde att ett djur kunde bli ensamt.

Den enda tröst som hon kunde ge sig själv var att; när hon efter många månader börjat minnas att hon över huvud taget hade en hund – då var nog Lady för länge sedan död.

Hade Lady gnytt och skällt och väntat? Utan att det kom vare sig någon matte eller några barn? Vad hade Lady, den kloka lilla hunden tänkt eller trott? Törstig och hungrig – utmattad av att försöka påkalla hjälp där ingen kunde höra henne. Hade det gått till så? – Det hade det nog. Hon mindes hur det hade varit när hon själv varit sjuk. Det var aldrig någon av barnen som hörde av sig. Gjorde de det någon gång, blev de bara irriterade om inte Jacki kvittrade som en fågel. Hon skulle vara glad … annars tyckte inte de att det var roligt. Det var också en lustig filosofi tyckte Jackie.

Vad hon mer var ovetande om, var hur Martins liv hade artat sig. Han hade skilt sig från Aslög Timmerman. Visserligen hade han blivit av med halva sin bungalow nere i Spanien samt mycket mer. Det var det å andra sidan värt, för nu var han även av med henne, egentligen hade han aldrig velat ha henne. Han hade hamnat fel bland stress och manligt hormon. Han hade slarvat bort sitt liv, men vad hjälpte det att gräma sig?

Tack vare att Jackies hus stått skrivet som enskild egendom på henne, hade Aslög och Martin gått bet på att ta det ifrån henne vid skils­mässotillfället! Jackie som blivit ensam vårdnadshavare till de två minsta barnen hade haft det jättebesvärligt ekonomiskt sett … Och ÄNDÅ, hade Martin försökt att – med lagens hjälp – få halva huset överskrivet på sig. Två skriftliga hot hade hon fått från honom, där hon läst att om hon inte betalade halva husets värde inom ett halvår – skulle han se till att få henne vräkt! Vad var det för ömsint och omtänksam fader som han, Martin, presenterade egentligen? Det hade varit några hemska år! Dessa år hade inte Jackie önskat att få uppleva minnet av.

Nu hade Aslög lagt beslag på det mesta, så nu blev han till råga på allt husvill. Men han fick tack vare barnens hygglighet bo i Jackies hus. För övrigt hade barnens relation till fadern mer och mer övergått i nonchalans än den där varma vänskapen, han till att börja med åtnjöt. När barnen insåg att fadern lagat till så att mer än hälften av det som borde ha varit deras rättmätiga arvedel – nu var skänkt till en intelligensbefriad osympatisk kärring och hennes ungar. Då rann vänskapen så sakteliga ut i sanden. 

Till sist hade Edlas spådom slagit in…! Hon hade fått rätt! Där satt nu hela den så ”eniga familje­skaran”, med skägget i brevlådan!

Marie mindes den där gången, när hon hade sagt att Aslög såg mer positivt på allt, än vad mamma Jackie gjorde. Den gången hade Edla blivit arg och sagt i barska ordalag:

– Det är inte svårt att vara glad, om man har en ”bärare ” med sig genom livets öken! En som fixar allt, så att det bara är att fladdra fritt som en dag­slända. Det var Jackie som var ”bäraren” i äkten­skapet med er far. ”Kom ihåg det barn!” Kom aldrig och säg något annat!

Den skråman som Helen hade mottagit av Edla vid ett tillfälle var: ”Det är alltid lättare för råttorna att lämna ett sjunkande skepp – än att pumpa läns!”

Till Kevin och Åsa hade Edla sagt, att ”De nya husen blir aldrig lika stadiga som de gamla, som man kostat på en rejäl och omsorgsfull renovering …!” Med detta uttalande menade Edla att deras oprövade äktenskap var lika skört som deras nya hus och hem, bilar, maskiner och Gud vet allt …! Hon menade att äktenskapet var lika skört som det hus man bygger på lösan sand.  Att Edla även där blev sannspådd, var inte lika stor överraskning, för Kevin var väl slav under sin vassa fru…?

Edla själv var glad över att pojken till sist blev fri. Tur var det att de aldrig hann få några småttingar som skulle behöva dras in i skilsmässan. Helena som varit en sån bästis med Åsa … förblev på sin kant efter den där sammandrabbningen då Jackie försvann. Planerna på flytten till USA. Började ta form nu när det så ut som om Jackie aldrig skulle komma tillbaka.

Marie levde med sin Kent och hade fått tvillingar första gången och en fin pojke något år senare. Nu var hela fadersunionen upplöst.

Att Martin hade insett sitt förhastade snedsprång ganska snart, hade han försökt lösa – och även dölja för skadeglada motståndare. – Genom att ersätta ”kärleken” med dyra bilar, båtar och roliga upplevelser, kunde han förneka inför sig själv den sanning som hela tiden pyrde i hans inre. Att det aldrig blev det samma som äkta kärlek – med ansvar – barn, många måndagar med sämre ekonomi – ”det insåg han krasst nu”. Nu när han satt i Jackies hus – ensam på en stol i köket.

– Där unnar jag honom att sitta, sa Edla. För sent ska syndarn vakna. Det gäller mig – och många, många med mig småskrattade hon. Men att det även skulle gälla honom, det var väl knappt att jag vågade tro. Fast det var konstigt att det gick bra så länge som det gjorde, men till sist ingrep ”rättvisan” i alla fall.

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

Illustrationer och Foto © Sven Göthe