S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Kärlekens Grillglöd

Åter Noveller Index

   KÄRLEKENS GRILLGLÖD

 

Resumé: Marion ska fira julen tillsammans med brodern Kevin och hans sambo Åsa. Det blir inte lika roligt som Marion har hoppats på. Hon saknar morför­äldrarna, som en gång levde och bodde just i det här huset. Dessutom vill inte Kevins sambo ha henne där!

Marion längtar hem till mor Nanny. Fritz i Sundet träffar på Marion nere på sjön, där hon sitter på en sparkstötting och drömmer sig bort. Fritz blir den räddande ängeln på mer än ett vis…

 

 

D

en smala enskilda vägen var plogad. Vintersolens blåaktiga skuggor bildade mönster i de höga snöplogväggarna och där framme skymtade huset mellan snötyngda buskar och äppelträd. Den höga skogen låg som ett vitt vaddtäcke runt däromkring. Uthuslängorna liksom hukade sig under snöns tyngd.

    Allt detta förde Marions tankar till de där vackra julkorten, de där som ibland var beströdda med glitter. Här hade naturen strött ut sitt eget glitter. I den lågt stående vintersolen blev det ett alldeles särskilt gnistrande glitter i snön. Så tyst och fridfullt det var. Nästan för tyst. Inom sig mindes Marion många röster – som hon saknade nu.

Det kom inte ut någon på trappan för att hälsa henne välkommen, som det hade gjort en gång för inte så länge sedan. Marions mormor och morfar hade levt och bott i stugan. Det var alltså Marions mors föräldrahem som nu stod öde. Nu ägdes stället av morbror Tage.

Marion hade bara varit fosterbarn, så morföräldrarna var inte biologiska, men vad spelade det för roll. De var kärleksfulla och hederliga, vad mer kunde hon ha önskat sig? Hennes biologiska föräldrar hade omkommit i en trafikolycka.

Om inte Marion hade fått mässlingen i samma veva som föräldrarna gjorde den där resan, hade även hon varit utplånad från jorden. Hennes mor var gift med en man från Jugoslavien och det var under en resa ner till hans föräldrar som Marions mamma och pappa skulle göra, som det hände.

Jan och Nanny Dahlman blev Marions fosterföräldrar. Deras egna tvillingflickor var nästan jämngamla med Marion. Hon hade blivit bekant med tvillingarna och deras föräldrar redan på dagis och förskola – och bekantskapen hade ganska snart blivit mer av syskon­karaktär. Sara och Siri hette tvillingflickorna. En tre år yngre bror fanns också i familjen Dahlman, Kevin hette grabben. Det var Nanny som åtagit sig att ta hand om Marion den där gången när hon fick mässlingen och på så vis kunde Marions föräldrar åka i alla fall.

När budet om den hemska olyckan kom, var det en självklarhet att Marion skulle få vara kvar hos familjen Dahlman.

Nu var Marion vuxen, och lärare till yrket. Hur hon hade kunnat söka en tjänst så långt norr ut, förstod hon inte själv. Det var inget fel på Luleå, det var bara det att det låg alldeles för långt hemifrån.

Marion var singel, hennes förhållanden hade en tendens att stranda. Var det inte av den ena anledningen, så var det av den andra.

Brorsan, Kevin, hade lyckats bättre. Han hade endast ett misslyckande bakom sig. Kari hade varit norska, mörk och brunögd som Marion själv. Varför det inte hade hållit förstod inte Marion, men hon hade inte velat fråga heller. Kari och Marion hade kommit mycket bra överens. Kari var som ett extra syskon och Nanny hade upplevt det som om hon hade fått ännu en dotter, ”på gamla dar”, som hon själv uttryckt det.

Nu hade Kevin ihop det med Karis motsats. En hetlevrad, blond och blåögd skönhet från Blekinge.

Nu var det meningen att trion skulle fira jul och nyår där i Solvik som morföräldrarnas gård hette.

Marion hade ådragit sig ett benbrott bara ett par veckor före jullovet. Ganska olämpligt. Hon hade blivit avkastad från en häst, så nu fick hon finna sig i att ta det lugnt och ta sig fram på kryckor en tid.

Julaftonen och även juldagen förflöt utan intermezzon eller konflikter. På annandagen hade Marion suttit och tittat på TV. Filmen var inte speciellt bra, så hon stängde av apparaten och tänkte gå ut till Kevin och Åsa som huserade i köket.

På tröskeln till lilla rummet blev hon stående. Hon hörde hur Åsa irriterade sig över att Marion var med i sällskapet.

– Hade inte hon kunnat stanna hemma hos din morsa, väste Åsa ilsket och blängde på Kevin.

Hon såg att Kevin stod med händerna i diskbaljan och att Åsa satt på en stol vid köksbordet. Kevin svarade inte, utan skrapade tyst ner matrester i en skål till Pontus. Hunden var en snäll svart labradorvalp, som Åsa hade förälskat sig i på en hundutställning.

Marion hörde hur Kevin försökte gjuta olja på vågorna. Dessvärre verkade han göra det till ingen nytta.

Varför Åsa var så avigt inställd till mor Nanny och till Marion, var svårt att förstå. Kevin skulle helst inte ha något alls med sin släkt att göra. Det var så, som Åsa ville ha det.

Kvällen förflöt dock ganska lugnt. Åsa satt med en hopsnörpt mun, som i det närmaste gav henne ett komiskt utseende.

Nästa morgon åt de frukost under tystnad. Åsa fortsatte att se sur ut. Kevin deklarerade att han tänkte gå ut och såga upp den fallna rönnen, så slapp Tage att ha den liggande tvärs över en gångstig, när han kom till gården.

Det hade slagit om och blivit mildväder, så en snögrotta av hårt kramade snöbollar skulle de göra. Om det sedan blev kallt, skulle den frysa och bli en fin sak att sätta ljus i till nyår.
 Alldeles utanför det norra köksfönstret skulle de bygga grottan kom de överens om.

Stödd på sina kryckor tog Marion Pontus med sig ut, för att ge fåglarna nyårsmat. Kevin och Åsa var kvar där inne. Marion kunde inte släppa tanken på det där, som hon hört Åsa säga kvällen innan. Det gnagde på något vis inom henne och hon kände sig i vägen.

Pontus gnydde, för han ville apportera med talgbollarna. När Pontus fått apportera med dem några gånger, blev de så äckligt klibbiga. Men hur skulle hon få hunden att förstå att den leken inte var så passande just med de här talgbollarna? Något annat fanns inte i närheten som hon kunde kasta iväg så han kunde få apportera.

När hon hade hängt upp talgbollarna lite här och var, samt serverat frön, flingor och överblivet bröd, kunde hon konstatera, att nu fick de välja det matställe som passade dem bäst.

– Nu Pontus, får du hjälpa mig in! Ropade Marion och stack en hopvikt påse i munnen på honom när han parkerat sig vid hennes fötter. Han var villig att bära det mesta.

– Bär in den här åt mig, är så är du en snäll vovve! Uppmanade hon och klappade Pontus på huvudet!

De tog den närmaste vägen in. Den genom pannrummet, där det inte fanns någon snöig och hal trappa.

Väl inne i farstun hörde Marion att det var storgräl inne i huset.

– Ta din djävla morsa och din krympling till syster och dra åt helvete över nyår! Skrek Åsa i falsett.

Sedan hördes en smäll – dörren – höll glasrutan i den måntro? Efter en liten stund hördes jeepen starta. Tur att det var rena traktorn som Kevin hade skaffat, för nu bar det av, så att dasset höll på att mista knuten. Bredsladd blev det borta vid smedjan, men hon borde ju inte möta någon på den enskilda vägen, tänkte Marion.

– ”Toka”!, Sa Marion och klappade Pontus, som hade ställt sig raklång vid farstufönstret, liksom för att kunna se bättre. Kom, så går vi in och ser efter om ”husse” är lika tokig!

Pontus gläfste och skakade bort några istappar ur pälsen.

Kevin höll på med att sopa upp något som liknade temuggarna som de använt vid frukosten. Marion sa spydigt:

– Hade Åsa bråttom in till stan för att köpa nya muggar? Innan Tage eventuellt kommer på besök. Det är väl den ende som hon har respekt för. Möjligen ”djävulen”
också – om den skulle dyka upp – menar jag.

Kevin blängde på henne, men teg. Pontus nosade på skärvorna och gnydde.

Inte en minut längre än nödvändigt skulle de behöva ha henne här, tänkte hon. Fast vart skulle hon ta vägen? Gå ner till sjön och lifta med en skoter var knappt tänkbart, men enda möjligheten, tänkte Marion ironiskt.

Telefon fanns ju, men vem skulle hon ringa till? Alla hennes bekanta fanns ju uppe i Luleå.

Karl-Erik hade hon gjort slut med någon månad före jul. Hon saknade honom inte, kunde hon krasst konstatera.

Marion förtärde en skinksmörgås, som hon givetvis var tvungen att dela med Pontus som alltid tycktes vara hungrig.

Hade Åsa och Kevin diskuterat henne och mor Nanny länge, innan hon klev in i farstun och fick höra slutklämmen av bråket?

Tage hade plogat väg ner till sjön, så genom att ta sparkstöttingen till hjälp, skulle hon kunna ta sig dit ner
i alla fall. Tillbaka fick bli ett annat och senare bekymmer.

 

***

 

Det gick fint att ta sig ner till sjön. Hon satte sig tillrätta på sparken, tankarna fick komma och gå i den ordning de ville. En kråka kraxade inifrån holmens aldunge. Marion tyckte inte att kråkkrax passade mitt i vintern. Det var något som hon tyckte hörde senvintern till. En dag i snösmältningen när det luktade snö och smältvatten. När ljuden var så där dova och mättade av snömodd på vägar och stigar. – Då passade det där kraxet bra.

Marion mindes en speciell vårvinterdag, just på den här sjön, men vid en annan vik. – Eivind och hon hade just utplånat det sista av grillglöden som de grillat över. Det blev väl även slutet på deras kärleksglöd den där eftermiddagen, kunde hon drastiskt minnas. Inte så att de blev ovänner. – Nej, inte alls. Det var ett gemensamt beslut som de hade fattat – i både vemod och klarsyn. Marion var bara 19 år då och Eivind 21. Det var alltså sju år sedan. Tänk vad tiden går …!

Hon skulle börja studera i Uppsala och han skulle läsa någon annan stans till skogvaktare eller agronom. Det var väl meningen att han en dag, som enda barnet, skulle ta över den fina, stora gården efter sina föräldrar.

Någon bra bondmora skulle inte Marion bli det kände hon på sig. Det räckte att vara barnbarn till bönder för att se vilket helsikes slit de hade. Varken pengar eller tid räckte till. Visserligen var Eivinds föräldrars gård så stor, att de hade tjänstefolk, och då gick det väl an, men ändå …! Det var inte Marions dröm. – Allt detta och mer därtill hade hon och Eivind diskuterat där borta i viken, strax bakom den holme, som hon nu satt framför.

– Kra-kra, sa kråkorna och gjorde henne uppmärksam på att det var kallt om baken där hon satt på sparken.

– Bäst att jag sätter mig på något, sa hon högt för sig själv.

Hon lindade av sig långhalsduken som ändå mest var till prydnad, och satte sig på den istället.

– Du gör mer nytta om du värmer min rumpa, jackan behöver inte värmas, sa Marion klokt.

Åter till nuet, tänkte hon. Hur skulle hon egentligen fira sitt nyår? Hon kände hur gråten stockade sig i halsen och tårarna trillade som stilla regndroppar ner på hennes anorak. Hon var inte önskad i det här sällskapet, det förstod hon.

– Mamma jag vill hem till dig! Snyftade hon.

Hon längtade förtvivlat efter mor Nanny. Där var hon omtyckt och välkommen. Varför satt hon då här? Här … där de inte ville veta av henne. Nanny hade varit sjuk, så Marion ville inte ringa och be att hon skulle komma och hämta henne.

Hon drog upp en näsduk för att snyta sig och torka tårar. Genom tårarna upptäckte hon en skoter som närmade sig.

– Som en hägring i öknen, sa hon och borrade ner ansiktet ännu mer i tröjans polokrage. Det var väl någon av de många sportstugeägarna som var ute och fiskade, tänkte hon, utan att bry sig om vart den var på väg.

När skotern stannade till invid henne, blev hon fundersam. Mannen klev av skotern och kom framstegande till henne.

– Va, i ”allan dar”! Sa han och sträckte fram sin grova näve till hälsning. Är det inte Nannys lillejänta, som sitter här?

Marion hörde den godmodiga stämman och tittade upp på mannen.

– Fritz, det är ju du Fritz! Sa Marion glatt igenkännande.

Det var Fritz i Sundet som man sa. Hans gård hette Sundsgården och var belägen i sundet mellan två av sjöarna. Fritz och hans fru Maja var underbara människor. Marion kände dem väl sedan barndomstiden, när hon hade varit hos mormor och morfar. Hon och tvillingarna hade lekt med Fritz och Majas barn. Man behövde inte säga så mycket till Fritz. Han såg tvärs igenom en när något var galet, det mindes Marion.

Därför blev hon inte förvånad när han sa:

– Det skulle nog vara roligt för Maja att få träffa dig. Jag tror även att det skulle vara roligt och intressant för dig att få se Majas vävbod. Om du vill, förstås. Du kan säkert hålla dig kvar på skotern, om jag lovar att köra försiktigt.

– Gärna, sa Marion och tårarna kom nu av lättnad. Någon brydde sig om henne. Hon fick behärska sig för att inte börja gråta hejdlöst.

– Jag kör dig givetvis tillbaka hem igen, flicka lilla, sa Fritz på sitt faderliga sätt.

Så bar det av! Kryckorna fick stå kvar lutade mot sparken.

Majas välkomstkram var lika innerlig som förr.

– Så längesen det var jag såg dig, tös, sa Maja och blev nästan tårögd när hon såg på Marion.

– Det var synd att vi inte hade någon son, för då hade vi kanske kunnat få Marion till svärdotter, sa Fritz skämtsamt medan han drog av sig skoterkängorna.

Han bredde ut våta raggsockor och vantar på hällen bredvid spisen.

– Maka på dig lite, sa han till kattan som låg på en torr raggsockshög.

Svarta-Malin kände sig störd och hoppade ner och intog istället en plats på fönsterbrädan bakom kökssoffan. Där hade hon god utsikt över alla sparvar – gula som grå.

– Dra på dig de här, sa Fritz och räckte ett par torra och varma ullsockor till Marion.

Det sprakade hemtrevligt i spisen. Maja hade kokat choklad och brett några smörgåsar. Att de talade om gamla tider, var väl inte så konstigt. Det var ju de tiderna som var gemensamma för dem alla tre.

Visst att de utbytte prat om saker som timat både här och där, för att bli klara över hur livet var nu, både för Marion och för andra.

Eivind Iverstål var traktens skogvaktare och chef över Fritz, fick hon veta. Marion kände hur hennes hjärta tog ett skutt när Fritz talade om Eivind. Fritz anade nog hennes känslor, för han tyckte att hon kunde ringa till Eivind.

– Ring, nu när du äntligen är på trakten! Sa Fritz. Eivind är singel, tillade han i förbifarten.

– Så modig är jag inte, svarade Marion och kände vemod inom sig, för visst hade hon velat prata med Eivind efter alla år.

Fritz såg på Maja med en speciell glimt i ögonen.

– Vill du, Maja, ge mig pärmen som ligger bakom dig på bänken?

Han tog emot den och bläddrade sökande i den. Lösgjorde några listor ur den och sa:

– Nu flickan min, så tar jag hand om det här, så det blir någon ordning.

Han sa det medan han gick mot telefonen, med listorna i ena handen. Telefonen stod i arbetsrummet alldeles innanför köket. Han stod på tröskeln till köket och såg illmarigt på Maja och Marion medan han väntade på att någon skulle svara på det nummer han hade slagit.

– Jo, hej – dä ä Fritz, sa han. Kan du komma förbi här snart nog och hämta de där listorna som du glömde igår? Dä ä en del annat också, så kom så snart dä går! Hej!

De gick in i stora rummet eller salen som den också kallades. Fritz och Marion slog sig ner framför brasan, medan Maja hade lite annat för händer.

– Vedvärme är den bästa värmen, sa Fritz och lade upp sina stora raggsocksfötter på hällen.

Törstickorna stod späntade och klara i kopparkitteln, precis som Marion mindes att de gjort när hon var barn. Vedkorgen, den där med kurbitsmönstret stod i sitt vanliga hörn. Tiden tycktes ha stått stilla just här.

Marja gick omkring och vattnade blommorna, samtidigt som hon småpratade med Marion. Hon var egentligen inte gammal, men reumatismen hade börjat ge henne lite knotiga händer. På något vis påminde Maja om Marions mormor. Kanske var det förklädet som hjälpte till att få Marion att tänka på sin mormor. Hennes älskade mormor!

Miljön här ute var ungefär likadan som när Marion var barn. Vanor, seder och bruk hade liksom blivit oförändrade genom åren. Den gamla pendylklockan tickade fram varje minut med en alldeles för tydlig påminnelse om alla tings förgänglighet. Rätt som det var slog den fyra slag, så klockan var alltså redan fyra på eftermiddagen. Mörkret hade redan infunnit sig, kunde Marion se genom fönstret som nu istället återgav hennes egen spegelbild.

– Jag har ljus på skotern, sa Fritz, precis som om han hade läst hennes tankar.

Marion var både förväntansfull och nervös inför mötet med Eivind. De hade inte sett eller pratat med varandra, sedan den där dystra dagen – avskedsdagen nere på sjön.

Tankarna gick tillbaka till den tiden, när Eivind och hon varit lyckligt obekymrade om framtiden. De hade tagit en dag i taget – hela livet låg ju framför dem. De hade pratat om att förlova sig på Marions 19-års­dag. De hade till och med tittat på ringar. Det fanns bara de två i hela världen. De älskade varandra och trodde att det skulle räcka, men trots allt kom livets allvar ifatt dem. Insikten om att de inte kunde leka som ystra kalvar hur länge som helst, insåg de båda två med bitter klarsyn.

Ja – så kom den där dagen, när de kom överens om att gå skilda vägar. Det var då som de släckt ”kärlekens grilleld”, där borta i sjöviken en vårvinterdag när solen stod lågt och kråkorna kraxade inifrån holmen.

Marion mindes både dofter och ljud, lika tydligt som om det varit alldeles nyss. Märkligt, tänkte hon. Hjärtat kändes tungt, hon hade varit lycklig då … De hade älskat en allra sista gång i hans bil. Obekvämt … men kärleken uthärdar ju allt! Det var sant! Det var nära att hon hade velat häva deras överenskommelse efteråt. Visst hade hon väl sett det samma i Eivinds blick …? Hade han glömt det där speciella ögonblicket? Undrade Marion där hon satt i värmen från den öppna elden. Nu önskade hon helt plötsligt att de aldrig hade skilts åt den där vårvinterdagen. Hennes liv hade bara bestått av en massa besvi­kelser sedan de skilts åt. Det visste hon nu.

Hur hade Eivinds liv gestaltat sig? Vad hade Fritz menat med det där att Eivind var singel och att han nog skulle komma att akta sig för det ”täcka könet” ett bra tag? Bränt barn … Mer hade inte Fritz sagt.

Marion sträckte sig mot vedkorgen och lyckades få tag i några lämpliga klampar som hon lade på brasan. Hennes skadade ben värkte, så hon lade upp det i den stolen som Fritz alldeles nyss lämnat. Om hon lade upp benet lite högre borde det bli bättre det hade läkaren sagt och denne borde ju ha vetat.

Skulle Eivind över huvud taget känna igen henne? Sju år var dock en lång tid. Hon hade ju blivit äldre, men han hade blivit lika mycket äldre, om det nu var till någon tröst. Några extra kilon hade hon nog lagt på sig också.

Varför bekymrade hon sig över detta. Han hade ju tydligen blivit bränd och skulle nog inte se åt kvinnfolk på ett tag om hon fick tro Fritz – och Marion hade han säkert glömt. Det var bara hon som bar sig åt som en ”fjolla”, tänkte hon en aning sömnigt.

Brasan sprakade och knastrade alldeles väldigt efter det nypålagda virket. Man skulle nästan kunna tro att det följt med ett granträ … Nej, Fritz var så noga, så inte hade det kommit med gran i brasveden inte …! Tänkte hon medan hon lät blicken vila på de dansande lågorna.

Hon måste ha slumrat till, för hon vaknade till av att någon tog om hennes axel och rörde lite lätt vid henne.

– Eivind … – oh! Jag måste tydligen …

Hon rättade snabbt till sin nerhasade sittställning och fortsatte:

– Hej, och såg på honom, oförmögen till en vettig konversation.

Eivind såg varmt på henne när han sa:

– Marion, du anar inte så glad jag blev, när jag alldeles nyss hörde vad Fritz hade för överraskning åt mig utöver listorna.

Han gav Marion en kyss trots att Maja och Fritz stod alldeles bredvid. Det var olikt Eivind, men han ville väl  visa att Marion inte var glömd.

– Du ska ha tack för att du återbördade henne till mig, sa han och vände sig om mot Fritz och gav honom en blick som på något vis sa TACK!

– Ta väl hand om varandra! Ni har förtjänat att bli lyckliga och det blir ni inte utan varandra! Det har jag för länge sedan fattat avslutade Fritz och såg nästan rörd ut – när han lade armen om sin kära Maja.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

Vintervägen
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Grillglöd
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Sjön
Illustrationer och Foto © Sven Göthe