S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Tiden Läker Alla Sår

Åter Noveller Index

 

 

 

TIDEN LÄKER ALLA SÅR

 

Resumé: Sussi och Veine lever i ett som Sussi tror lyckligt, men barnlöst äktenskap. Det där sjätte sinnet som gärna vill tränga upp inom Sussi och varna henne för fara, vill hon hålla ifrån sig. Veine som hyrt en skrivarstuga i en avsides krok av världen får besök av Sussi … Där hade historien kunnat vara slut om inte…

 

 

 

V

eine hade varit tyst och inbunden en längre tid. Hans fru, Sussi, tog inte så hårt på hans tystnad eller hans sätt att undvika situationer där de behövde samtala, för något ovanligt var det inte. Han var ingen människa som pladdrade i onödan. Dessutom kanske han gick och funderade på hur han skulle avsluta den där romanen som han höll på med. Han brukade ofta bli lite disträ, när hans hjärna jobbade med en bok eller ett manus till någon pjäs som det var lite bråttom med.

Hon visste av egen erfarenhet, att för många järn i elden var det inte bra att ha. Inte ens för den som hade god simultankapacitet.

Den där gamla jaktstugan som han hade fått för sig att hyra. Den idén gillade inte Sussi.

– Du kan väl inte ha en skrivarstuga så långt bort, hade Sussi påpekat.

– Jag har hyrt den för att ha en plats där jag kan hämta inspiration, hade han svarat lite undvikande.

Han hade talat om att det var fint fiskevatten i de små sjöarna där uppe bland bergen. Dessutom var det en förträfflig fritidssysselsättning att fiska.

– Man tänker så bra när man fiskar, menade han.

Det kan bli stoff till flera kapitel under en enda fisketur –om man har tur… hade han tillagt. Luften är så frisk och välgörande och den karga naturen är så fantastisk, hade han påstått.

Det där sista höll hon inte riktigt med om. Så vitt hon kunde begripa, var det urskog åt alla håll. Fåglar och djur fanns det väl även på deras egna breddgrader. Inte inne i stan förstås, men han hade kunnat hyra en stuga på närmare håll. Dessutom en som det gick att ta sig fram till. Den här stugan fanns det ju knappast väg till.

Sussi, hade under ett par veckoslut följt med Veine till hans skrivarstuga. Den var helt omodern. Vatten fick man hämta i en källa uppe vid skogskanten. Elektricitet var ett okänt begrepp. Visserligen hade hon tyckt att det där med fotogenlampor och stearinljus hade varit mysigt

Men det var mindre mysigt att försöka göra något vettigt, när det var mörkt i vartenda hörn. Ljuset från fotogenlampan lyste ju bara upp bordet och en liten bit ut över rummet. Kylskåpet fungerade utan ström, det drevs med gassol.

Nå, ville han sitta där som en eremit, så var det väl hans ensak. Fast inte kunde hon förstå varför inspirationen kunde bli så fantastisk i den avkroken utan bekvämligheter.

Kunde det finnas någon annan kvinna med
i bilden? Den tanken hade funnits inom henne länge, men hon ville inte gärna släppa fram den.

Sussi, kände sig nästan som en sjömansänka nu för tiden. Perioderna som Veine tillbringade i den där stugan hade blivit längre. Dessutom åkte han dit oftare – även över helgerna blev han kvar där ibland.

Om de åtminstone hade haft barn, tänkte hon. Barn är ju inte till för att hålla ihop ett äktenskap, det begrep hon nog. Fast ändå kunde hon inte låta bli att tro, att om de hade varit föräldrar till ett par barn, då skulle de ha haft en mer gemensam relation. Något som förenade dem. Barn skulle ha gett dem ansvar och plikter att dela. De skulle ha varit tvungna att fatta gemensamma beslut. Då hade de inte kunnat rå sig själva och leva som om de varit ensamstående båda två.

Så kom hon att tänka på Lena som var skild och levde ensam med två barn. Hon hade ju skilt sig – just precis på grund av dessa plikter och allt ansvar, som hon ansåg sig vara i det närmaste ensam om att bära.

Hur man än gjorde så tycktes det ju kunna bli fel. Nå, hon skulle i vart fall som helst, inte ha varit så ensam om hon hade haft barn…

Den biologiska klockan tickade. Den tickade faktiskt högre än deras Moraklocka som stod inne i matsalen.

Adoption ville inte Veine höra talas om, så det såg ganska mörkt ut på ”barnfronten”.

Hon hade föreslagit att de kanske kunde skaffa en hund, men nej… En hund fick hon inte skaffa. Veine hade sagt att man blev så bunden av att ha husdjur. Det var i och för sig helt riktigt – men ändå…

I mångt och mycket verkade Veine inte vara mogen trots sina snart fyrtio år.

Sussi reste sig upp från soffan, i vilken hon hade suttit och filosoferat alldeles för länge. Hon gick fram till telefonen och slog numret till Lena.

– Får jag låna din bil? frågade Sussi när hon hade pratat en liten stund med sin väninna. Veine har ju som vanligt lagt beslag på våran.

– Jo, det går väl för sig, vart ska du?

– Jag känner mig ensam och Veine skulle inte komma hem den här helgen heller, suckade Sussi. Om inte ”profeten kommer till berget”, så får väl ”berget komma till profeten”, fortsatte hon glatt.

– Det är ju bra om du kan ta det så, skrattade Lena. Det är tag i dig Sussi!

Sussi tankade bilen och påbörjade sin resa. Provianterat hade hon gjort på Prinsessehallen innan hon lämnade stan.

Luften var härligt frisk och kändes välgörande för hennes oroliga själ. För den där enskilda vägen var våren och den fuktiga luften inte alls väl­görande. Leran i vägen var hal och slirig. Det var lika svårkört som om det hade kommit nysnö, konstaterade hon. Vägen liknade mer ett brett dike – än det som man brukar beteckna som väg.

När hon var nästan framme, körde hon fast i en gyttjepöl. Lika bra att låta bilen stå. Det slirade och hon kom ingen vart. Bilen åt sig bara djupare ner i leran. Hon var så nära stugan att hon såg taket skymta fram mellan träden. Veine fick väl hjälpa till att bryta granris och dra loss det nerkörda fordonet med deras egen bil som var fyrhjulsdriven…

– Vilken tur att vi köpte den, suckade Sussi och sparkade till en uppressad sten.

En fyrhjulsdriven bil behövdes verkligen för att ta sig fram i den där sörjan, noterade hon och såg misstroget hur gyttjan omslöt bilhjulen.

Hon tog med sig det nödvändigaste och började gå till fots mot stugan. En promenad skulle bara göra henne gott, resonerade hon.

När hon hade passerat sista kröken, såg hon det lilla huset där uppe på kullen. Det låg där som en liten ruvande fågel i den tysta vildmarken. Den tanken var ju rent av poetisk, slog det henne.

Hon upptäckte att deras gemensamma bil inte stod framför trappan, som den ju borde ha gjort, eftersom han sagt att det var där han skulle vara … Han kunde ju ha åkt därifrån för att införskaffa något ätbart som han kanske saknade. Fast det var något konstigt… Om han nyligen åkt från stugan, borde hon ha kunnat se färska bilspår. Bilspåren i den där geggiga vägen hade sett gamla ut, men kanske det var så blött så det inte gick att se. Hon tog ett steg åt sidan och trampade lätt i hjulspåret. Nej, hennes eget fotavtryck fylldes sakta men säkert med vatten, eller lervälling kanske var ett lämpligare uttryck. Det var nog svårt att se om någon kört där nyss.

– Ska jag knacka eller bara gå direkt in? frågade hon sig viskande.

Hon bestämde sig för att trycka ner handtaget utan någon förvarnande knackning. – Dörren var låst … Hon hade inte tagit med i beräkningen att hon kunde finna stugan låst.

– Åh, nej! utbrast hon besviket.

Det var i alla fall ett faktum – att stugan var låst och bilen borta… Vad det skulle betyda hade hon ännu inte svaret på.

– Vilken tur att jag tog med mig den där extra nyckeln som jag hittat i nyckelskåpet. Vad var det för ingivelse jag fick? Frågan blev ställd till själva universum.

På så vis kunde hon överraska honom med att middagen var klar när han kom tillbaka om han nu hade begett sig ut åt något håll…

Han hade väl åkt för att handla eller kanske rent av för att fiska i någon mer avlägset belägen sjö.

Hon låste upp och klev in. Farstuns mörker omslöt henne och en ödesmättad, unken lukt slog emot henne.

Det luktade ödehus… Det blev alltid en konstig lukt i sådana hus. Det här huset hade en gång i tiden varit
ett vanligt boningshus, men som seder­mera blivit fritidsägarnas egendom. Den som ägde stugan nu, hyrde ut den till jakt- och fiskeintresserat folk. Det visste hon.

Nu hade den blivit skrivarstuga åt en författare – för inte hade den väl blivit ett ”kärleksnäste” åt en otrogen man…? En rysning grep tag om henne.

Hon såg sig om i köket! Ingen disk eller något annat som talade för att han strax skulle vara tillbaka.

Kylskåpet var avstängt – där fanns för övrigt inte mycket av värde: en tub kaviar, en ask Bregott, senap och lite annat. Inga färskvaror alls – vad skulle det betyd? Potatisens gulvita groddar tittade fram ur den gråbruna påsen som låg på nedersta hyllan i skafferiet.

– Min Gode Gud …! låt det inte vara så att …!

Ångesten kramade hennes hjärta så hårt att hon nästan trodde att det skulle stanna. Var det hennes dova misstankar som kanske skulle bli besannade nu…, tänkte hon. Hade hennes sjätte sinne försökt leda henne in på rätt spår?

– Nej, det får inte vara så, mumlade hon för sig själv när hon fortsatte in i rummet.

Hon såg att sängen var obäddad… Som en anställd detektiv rev hon runt bland sängkläderna, för att se om lakanen var solkiga.

Två kuddar brukade aldrig Veine vilja ha! Hon tog upp dem båda och gick fram till fönstret med dem och examinerade dem mycket noga. Hon kunde inte upptäcka vare sig blonda eller mörka hårstrån på dem och inget annat heller.

– Vad ska det här betyda? frågade hon utan att veta till vem hon hade ställt frågan, kanske den var ställd till husmusen som i så fall var den enda som visste mer än hon själv.

Hon tittade i kommoden som stod ute i köket. Hans necessär var borta. Det stack till i hjärttrakten vid den upptäckten.

– Rakgrejor tar man inte med sig när man åker för att handla och inte heller när man åker till en annan sjö för att fiska, jämrade hon fram.

Hon fortsatte att söka på fler ställen i hopp om att finna något som kunde tyda på att han ämnade komma tillbaka. Hans ljusa ylletröja var borta – den som hon hade stickat åt honom och gett som julklapp. Snyggbyxorna som hon visste att han sällan använde, hängde inte på galgen.

Resväskan … den där lilla – som egentligen var hennes, stod inte där inne i garderobens mörker, hur gärna hon än önskade det. Hon vacklade bort till den obäddade sängen och satte sig

– Nej, nej, neej …! det får inte vara sant, kved hon i en övergiven och förtvivlad klagolåt.

Hjärtat slog tunga overkliga slag. Allt kändes så obegripligt – som i en dröm, tyckte hon. Fast var det inte så att längst inne i hennes medvetande, hade hon haft just detta hemska på känn? Var det inte därför hon hade fått för sig att åka hit? Det var nog inte alls av tristess som hon hade velat intala sig. Kanske var det för att få svar på de misstankar som hon inte velat släppa fram.

– Åh, Gud, låt det inte vara på det viset! bad hon. Jag älskar ju honom! Älskar, älskar… Jag älskar dig Veine! Kom tillbaka! Var är du …? snyftade hon.

Hade han övergivit henne för att de inte hade lyckats få barn?

Inga gräl eller andra uppträden hade ägt rum på mycket länge. Så vitt hon kunde bedöma, så var inte deras äktenskap sämre än andras. Visst att alla äktenskap hade sina svackor – även deras givetvis – men aldrig något som de inte hade kunnat reda ut.

– ”Nöden är uppfinnarens moder”, inget är så sant som det, sa Sussi och tog upp sin mobiltelefon ur handväskan. I krig och kärlek är – tack och lov – det mesta tillåtet, fortsatte hon sin lågmälda monolog.

Veine hade ringt henne i torsdags. Hon hade hört musik i bakgrunden, men trott att det varit från den där gamla transistorradion som stod på köksbänken.

Hon slog hans nummer och hörde honom svara. Han lät glad över att höra henne, men en aning väl överraskad!

– Hej, är det du gumman…! Jag tänkte just på dig, kanske det var tankeöverföring, sa han med tillkämpat lugn.

– Hur har du det där borta i urskogen? frågade hon och kände att hon var nervös.

– Jodå, lite ensamt, annars är allt bra.

– Har du någon mat hemma då? Jag menar… det är ju en bit till närmaste affär, sa Sussi lite för­klarande.

– Jodå, nog ser jag till att proviantera. Nu ska jag steka en nyfångad abborre.

– Då får du nog se till att ha bra med ved inne, för den där gamla spisen var det inget vidare sting i vill jag minnas, sa hon och undrade för sig själv om rösten verkade naturlig.

– Oroa dig inte! ”Gullet”, sa han övertygande. Värre problem än gamla vedspisar har man nog hört talas om, fortsatte han.

– Jag kan åka och hälsa på dig, jag får låna Lenas bil, svarade Sussi.

Det skulle inte alls vara så lämpligt… Han hade sagt det lite väl hastigt. Han påstod att han hade lovat en annan stugägare, att komma till denne om någon timme. Den där andre stugägaren ville nog inte vänta…

Hon hörde att han ljög! Det var å andra sidan kanske inte så svårt att höra; eftersom hon befann sig i stugan – i vilken han trodde att Sussi tog för givet, att han befann sig i.

– Veine …! sa hon. Jag är i stugan nu och jag kan tala om för dig att du är inte här …! Var är du? Jag kräver en förklaring!

Hon hörde hur han harklade sig, sedan bröt han samtalet. Hennes försök att ringa upp honom igen blev resultatlösa, han svarade inte.

Bedragen hungrig och med en bil som satt fastkörd i leran, befann hon sig nu i en främmande obygd. Hon kände inte alls till trakten. Inte heller hade hon hört talas om att någon mer skulle bo i närheten.

Ensam och förtvivlad gick hon ner till bilen. Hon började bryta granris i hopp om att få loss bilskrället, annars så blev hon ju kvar där i stugan. Tankarna malde nu på högvarv. – Hon hade inga bekanta så långt norr ut och Veine struntade ju i att svara, så honom kunde hon inte nå.

Hennes förtvivlade försök att få upp bilen, verkade tröstlösa. Den drog bara ner granriset, men upp kom den inte. Hjulen liksom tuggade sönder riset – åt upp det på något konstigt vis.

Lerig, svettig och förbi, satte hon sig på förarsätet med huvudet i händerna och storgrät.

Hur länge hon suttit så visste hon inte, när en mansröst plötsligt väckte henne ur dvalan.

– Se så, flicka lilla! Var inte så förtvivlad! Jag ska hjälpa dig upp ur den här ”geggan”, sa rösten.

Sussi ryckte till och vände upp sitt tårdränkta, leriga ansikte. En främmande man stod alldeles utanför den öppna bildörren, och log mot henne.

Han var tydligen en viddernas man. Helskägg. Inte långt – men inte heller kort. Om det berodde på att det inte fanns ström till rakapparaten eller om det var av någon annan anledning, spelade ingen roll.

Hans ögon såg snälla ut. Bruna som på en jakt­hund – men de var dessutom en aning vemodiga kunde hon i hastigheten konstatera.

– Björn heter jag, sa han och stäckte fram sin hand.

– Ja, något annat kan man väl inte heta i den här urskogen, snörvlade Sussi, det är ju rena ”taigan”.

Detta fick björnen att skratta.

– Sambandet har jag faktiskt aldrig tänkt på, men du kan kalla mig för Nalle! om det känns mindre farligt. Nalle säger de flesta och jag lystrar bäst till det.

Han lade ifrån sig några ryssjor som han burit på.

– Du skulle kanske besöka paret som hyr stugan där borta? undrade han. De är nog inte där den här veckan, för­klarade han i ett enda andetag. Jag brukar gå gent över här när jag fiskar borta vid Trollsjön, sa han som ett förtydligande.

Paret…! Vilket par? Det högg till inom henne. Hennes man och någon annan kvinna …? Var det de som var ”paret”… för den här mannen?

Åter igen rev och slet den där känslan av för­tvivlan i hennes innandöme. Den där ovissheten som så sakta övergick i en tyst vetskap, plågade henne. Hon upplevde det som om verkligheten spred sig som en tyngd från hjärtat och neråt magen. Den där oerhörda mattheten överväldigade henne – orkade hon, över huvud taget, resa sig? undrade hon där hon satt.

– Känner du dem? frågade hon lågt och uppgivet.

– Nej det kan jag inte påstå. Jag hälsar på dem om de är ute när jag går förbi. Några ord har jag väl växlat med dem ibland. Han är visst författare, upplyste Björn. Frun är nog bara med som sällskap skulle jag tro, sa han mest som ett konstaterande.

– Frun … frun! snyftade Sussi. Frun …! det är jag det. Jag är författarens fru.

Det dröjde en stund innan Björn blev klar över den märkliga situationen. – Han försökte att trösta henne så gott han kunde, men han kände sig tafatt.

Det började så smått att skymma, så Björn lade fram ett förslag:

– Om du inte är rädd för att slå följe med en äkta skogs-Nalle, så tycker jag att vi går hem till min stuga.

Han sträckte fram handen för att hjälpa henne upp på fötter och sa:

– Bilen kan stå tills i morgon. Då är det ljust och jag kan låna en traktor av en bonde och dra upp den. Jag skulle nog tro att bilen är ditt minsta bekymmer nu, lilla vän.

Det var ingen lång bit kvar till Björns stuga, om man följde den där stigen som fortsatte förbi källan. Efter bara en liten stunds promenerande glesnade skogen och hon såg ett rejält timmerhus. Var det detta som var Nallens boning?

Dessutom visade det sig att det fanns farbar väg till den här stugan … på andra sidan om huset gick det en fin väg som mynnade ut på stora landsvägen. Bara en liten bit längre bort från den vägen som hon hade tagit av på när hon körde upp till Skrivarstugan.

Väl inne i värmen, fick hon tvätta av sig lera, intorkad svett och tårar. Björn svepte sedan en varm pläd om henne.

 

– Sätt dig framför brasan, så kommer jag snart med något ätbart! föreslog han. Björn var konstnär och använde stugan som ateljé. Fast stugan var så stor så den rymde även en bo­stadsdel. Det var bekvämt att kunna bo på arbets­platsen, tyckte han.

Han var från trakten och hade en lägenhet inne
i stan, men hade funderingar på att bli bofast uppe vid Kvarnfallet, som platsen hette.

Bedragen och barnlös var även han. Så det var två tvillingsjälar som satt och pratade framför en sprakande brasa.

– Sår läker för det mesta, men ärren… efter såren får man visserligen behålla. Fast de bleknar med åren. Tro mig – för jag vet! sa Björn.

Hans leende var varmt och hans blick förstående.

– Tiden, sa han. Det är ”tiden” som läker såren. Låt det ta tid …! den tid som behövs, menar jag. Det finns inte så många möjligheter att skynda på sår­läkning. ”Tiden läker alla sår”, lita på det min vän, sa han och strök undan hennes hår, så han kunde se in i hennes sorgsna, vackra ögon. En äkta make hade hon förlorat – men i gengäld hade hon funnit en vän. Inte vilken vän som helst. Det var en vän som inte hade något emot hundar... En vän som dessutom kunde tänka sig att adoptera ett barn.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

 

 

 

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe