S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Ett Hjärta Av Guld

Åter Noveller Index

ETT HJÄRTA AV GULD

 

Resumé: Fiona och Leif bor i ett villaområde, där det finns allehanda individer. De har fem egna barn, men Fiona får även ta hand om grannens barn också. – Klara är inte så nogräknad med vare sig etik eller moral. Om Fiona för en gångs skull, hade kunnat lyssna på skvaller och dessutom trott på det … Hade hon varit många gråa hår och bekymmer fattigare.

”Det verkar som om varje människa måste göra sina egna misstag” Så hade hennes föräldrar sagt, när hon inte kunde ta lärdom från de som redan varit med om en massa eländen.

 

***

 

F

iona hade fem barn tillsammans med Leif. Att det dessutom sprang ett halvsyskon till hennes barn på andra sidan om häcken, hade hon för länge sedan vant sig vid.

Som om det inte varit nog med det snedsprång som Leif gjort – blev hon dessutom tvungen att delta i skötseln av detta extra barn ... Mycket kunde man beskylla barnets mor för, men inte för att hon var ansvarstagande eller arbetsam.

När det var sommar och vackert väder satt hon djupt försjunken i hammocken, gömd bakom en billig deckare. Urban alias ”Ubbe” fick Fiona ta det största ansvaret för. Urban var pojken som Klara hade fått ihop med sin man Terry, innan han ledsnade på allt och stack. Terry hade ju sitt arbete som montör att sköta – först och främst. Sköta arbetet var han ju tvungen till även om han behövdes som hemmaman. Vart skulle de annars få inkomsten ifrån? Hemkommen efter en lång arbetsdag fick han ta i tu med hemmet: Sätta igång en tvättmaskin och ladda diskmaskinen. Dammsugaren ej att förglömma. Ibland hände det att både han själv och elledningarna blev överbelastade och då brakade oftast säkringen åt ”fanders”. Det var just det som hände denna sena sommarkväll, när Fiona av misstag råkat befinna sig för nära grannens gräns.

– Ut, ”kärring”! hade han skrikit åt Klara och bokstavligen slängt ut henne.

Hon hade spjärnat emot så gott hon kunnat, men mest med okvädingsord.

– Knulla, det orkar du göra med hela kvarterets karlar, men städa och sköta om Ubbe det orkar du inte! Försvinn! ”Jävlar anamma”, mumlade han som avslutningsfras.

Att Fiona blev vittne till den här uppgörelsen berodde enbart på att hon, som var fembarnsmor, blev tvungen att arbeta över ibland. – Vid det här delikata tillfället höll hon på att hänga tvätt uppe vid uthuset, där även tvättstugan var inkvarterad tills vidare. Klockan var inemot elva så det var inte direkt ljust. Att någon skulle hänga tvätt eller arbeta ute vid den tiden, var det nog ingen som räknade med.

– Ditt djävla Monster …! Tala om vem som är far till ungen!

Det var Terrys grova röst som ekade i den skumma som­marnatten.

– Du naturligtvis! – Vem annars? skrek Klara i falsett och lösgjorde en rad svordomar från sin tunga.

Eftersom Klara stod på trappan – utelåst och Terry hängde ut genom ett fönster på andra våningen, blev konversationens ljudnivå hög.

– Din lögnhals …! Du kan inte ens stava till ordet sanning, skrek Terry, så det ekade ut i den stilla, fridfulla kvällen. Jag kan tala om för dig att jag blev steril efter den där operationen! Det visste du inte, va …? För jag berättade aldrig det för dig. Vad säger du om det?

Klara svarade inte, och det var ju svar nog. Visst att Fiona hade hört ett som annat sägas om Klara, men hon ville helst tro att det mesta var elakt förtal. Skvaller hörde man ju titt som tätt och många gånger hade Fiona upptäckt att det inte varit mycket sannig i det som kommit i omlopp.

Att Klara låste ”Ubbe” ute ibland, var sant. Ryktet hade låtit omtala att Klara vid sådana tillfällen var upptagen av ”herrsällskap” … Det sades att det var därför som hon låste ut pojken. Fiona betvivlade detta till en början, hon trodde att det bara ”barnfantasier”. Ända till den gången när Fiona hade ett ärende och ringde in till Klara som raskt lyfte luren och svarade. Bakgrundsmusiken var visserligen hög, men inte så hög att … Klara avbröt Fiona genom att påstå, att det berodde just på musiken … Det var därför som hon inte hade hört att Ubbe ville in, påstod hon. Fanns det överhuvudtaget anledning att regla dörren, om man som Klara hade små barn som var på utsidan? hade Fiona undrat. Den som alltid hade svar på tal; var ju Klara. Så den diskussionen ebbade strax ut i ingenting.

Klara pratade om pojken som hade han varit ett husdjur. Det rös över ryggen på Fiona när hon hörde Klaras hårda och råa sätt att resonera.

Detta med att hon låste ut Ubbe ibland förbryllade Fiona, därför hade hon pratat med Leif, och frågat vad han trodde och vad man skulle tro om alla rykten som ständigt var i omlopp om den här människan. Kanske man borde lyssna, tänkte Fiona.

– Den ”hyndan” kan göra nästan vad som helst, så passa dig för henne! Se upp för fanken! – Så att du inte får för mycket med henne att göra, hade han sagt den gången.

Detta uttalande hade han visserligen gjort för något år sedan, men … Skulle inte Terry vara far till Ubbe …? tänkte Fiona. Ungen var ju faktiskt lik Terry, det kunde ju vem som helst se. Hur hängde nu detta samman? Nej, det var nog bara elakt förtal. Nå, hon, Fiona hade i vilket fall som helst inte med saken att göra. Det där fick de väl reda ut själva, tänkte hon, där hon klev omkring och hängde sin tvätt.

– I halvmörkret råkade Fiona snubbla över korgen med klädnypor och därefter kom turen till aluminiumkitteln som hon råkade sparka till. Den gav ifrån sig en spröd klingande ton, vilken ljöd vackert i som­markvällens tystnad – som verkligen var tyst mellan grannarnas vassa repliker.

– Oh …! är det du ”Fia”? Är du ute nu? ropade Klara och tog några raska språng över gräsmattan i riktning mot Fiona. Framme vid häcken klev hon in på den andra tomten genom ett upptrampat hål i den gemensamma häcken. Det hade varit så mycket trafik att plantorna på ett ställe fått ge upp. Eller om det var sork som hade gnagt sönder en del plantor så det blev ett hål som sedermera blev använt som genväg mellan de två granntomterna och dess ägare. Ingen mindes hur hålet uppstått, men alla använde genvägen. Barn som vuxna.

Väl framme hos Fiona, brast Klara ut i gråt, en gråt som var likt ett stilla sommarregn, ungefär. Hon beklagade sig över Terrys hjärtlöshet. Hon påstod att hon inte kunde fatta vad det tagit åt honom.

– Du får sova hos oss, så kanske ni kan reda ut era miss­förstånd i morgon, föreslog Fiona.

– Du har ett hjärta av guld, kuttrade Klara och följde med Fiona in, utan att bära något av allt det som skulle in. Du ska få en stjärna i himmelen, tillade hon sliskigt och skrattade lite gnäggande.

Det tror jag först när jag ser den, tänkte Fiona och kånkade med sig korgsängen in också.

Fiona kokade choklad och bredde några smörgåsar. Trots den sena timmen satte de sig ute på den nybyggda altanen. Där skulle de installera infravärme, men nu var det varmt så det räckte i alla fall. Det var skönt att få sätta sig ner, tänkte Fiona som var trött ända in i själen.

– Jag har ingen säng i gästrummet, för vi har just renoverat det rummet, urskuldade sig Fiona. Du får ligga på en luft­madrass, men det går kanske bra?

– Jamen, jag kan lägga mig på dyschan uppe på hallen … För den … Jo, den – går säkert att ligga på, sa Klara lite hackande och sänkte rösten.

Hur i hela friden visste hon att de hade vräkt ut det där stora åbäket till skrivbord? De hade köpt den där praktiska dyschan istället. Nå, kanske Ubbe hade talat om det. Han var ju för det mesta hos Fiona. Han var ju nästan mer hos henne än hemma hos Klara, tänkte hon och lät undringarna flykta.

Fiona vaknade av att hon hörde sin man nästan skrämt utropa: ”Klara för i hel…! Vad gör du här?” Sedan hörde hon att Klara försökte tysta ner honom, men hon kunde inte höra vad hon sa.

Bäst att förklara för Leif, tänkte Fiona och tvingade upp sin trötta kropp ur den sköna sängvärmen.

Både Klara och Leif stod mitt på hallgolvet när hon kom ut från sovrummet.

– Du sov igår, Leif, så jag kunde inte berätta, men Klara ”stackarn” har blivit husvill! Jag lovade henne tak över huvudet här hos oss tills vidare.

Leif såg blek och skrämd ut, kunde hon konstatera.

– Se så, lägg er igen! viskade Fiona. Vänd inte uppochner på världen för det här, Leif! Det är inte likt dig. Väck inte lillan! Jag måste sova en stund till, stönade Fiona och återgick till sin säng där hon tvärt somnade om.

Frukosten skulle ha blivit krystad om inte fem barn hade varit närvarande. Det låg något konstigt i luften, noterade Fiona, men släppte nästan omedelbart tanken. Barnen återkallade henne bryskt till verkligheten.

De stred och krigade med varandra som vanligt.  Anna åt med sked ur messmörsburken. – Hunden Karo kom och tog hand om den uppochnervända smörgåsen, med korv, som hamnat på golvet. Ove illvrålade när han såg hur Karo slafsade i sig hans smörgås.  Helen råkade tippa sin vällingmugg lite väl snett när hon skulle titta ner på Karo från sin utsiktspost uppe i barnstolen. Vällingen rann ner i Karos svarta päls som snabbt fylldes med vit välling. Han skakade på sig, så att vällingen skvätte åt alla håll.

Fiona stönade och tog sig för pannan som kändes feberhet.

– Idag är här ren kaos! Ser du inte det, Leif? Kan du inte hjälpa till som du brukar eller är du sjuk idag? Jag har inte tio händer och tjugo ögon, fräste Fiona och gav Leif en skarp blick. Hon hade velat säga till Klara, att hon också bar sig åt som en unge, där hon satt och plockade med gurkbitarna på sin smörgås, precis som om de varit pusselbitar som inte riktigt passade ihop.

Den här morgonen kom i alla fall Leif i tid till sitt jobb, för nu hade han konstigt nog ingen lust att läsa morgontidningen, vilket i vanliga fall var absolut nödvändigt. Han placerade istället tidningen under näsan på Klara, som var desto sävligare i svängarna.

 

***

 

Hennes besök i sitt hem för en timme sedan var snabbt avklarat eftersom Terry hade utfärdat besöksförbud. På så vis kom hon inte längre än till trappan, där hon fick nöja sig med att tala med Terry genom dörrspringan. Terry skulle absolut ha skilsmässa, talade Klara om. Den närmaste tiden skulle han ta ut semester och själv ta hand om sonen. – Sedan fick de väl se vem som blev tilldelad vårdnaden, berättade Klara att han hade sagt till henne. Därefter hade han bara dragit igen dörren, så hårt att hon befarat att glasrutan skulle spricka.

Nu var Klara alltså ”portad”, av en anledning som hon påstod att hon inte kände till. Jo, visst kan det bli trubbel i relationerna. Det var inte alla gånger det gått som på räls inne hos Fiona och Leif. Nej, då, inte alls konstig att man kom osams ibland. Det brukade ju gå över, och det skulle det väl göra för Klara och Terry också. Fast aningen väl vasst verkade det vara. Skilsmässohot, det var väl att ta i … Så drastisk behövde man väl inte vara när man kom ihop sig, ansåg Fiona, men, men …

– Kan du inte bo hos din mor? föreslog Fiona som inte ville avslöja vad hon hört på kvällen när hon hängde tvätten.

– Nej jag vill inte belasta henne med mina bekymmer och problem, förstår du väl! svarade Klara och irrade med blicken som hon brukade göra när hon inte hade riktigt rent mjöl i påsen.

Nähä, men mig kan du belasta …, tänkte Fiona, men högt sa hon:

– Då får du väl fortsätta att bo hos mig och Leif en tid då.

– Ja, finns det hjärterum, så brukar det även finnas stjärte… Där tystnade Klara och hostade till på ett konstlat sätt.

Någon hjälp kunde man inte påstå att Fiona fick av Klara. Var det inte deckare, så var det huvudvärk eller shopping som avhöll henne från arbete.

– Detta är som att ha en förvuxen och bortskämd tonåring i huset, klagade Fiona inför Leif en kväll när de konstigt nog satt ensamma framför teven.

– Du får väl skylla dig själv! Det var ju ditt eget påhitt, snäste han och reste sig upp från soffan. Jag går och lägger mig nu. – God natt!

– Näee! – vad är det här? hörde Fiona sig själv undra. Jag är ju bara allas hjälpreda och passopp! Fy fan! Allt är så hopplöst. Leif är som en främling för min nu! Vad har hänt med alla människor? klagade hon och la sig ner i soffan.

Klara hade gått och lagt sig tidigt, för hon mådde inte riktigt bra. Det var nog sant dessvärre, för hon var blågrå under ögonen och det plufsiga ansiktet hade mist den där alltför kraftigt, manhaftiga röda färgen och stötte istället åt grågult.

Skilsmässan tog tydligen på det ”lata stycket” i alla fall, tänkte Fiona, utan minsta medkänsla. Hon hade nämligen inte trott att någonting kunde bita på den där råbarkade sorten som Klara trots allt tillhörde.

Leif var konstant irriterad och stressad nu för tiden. På så vis blev ju deras familjeliv också påverkat av Klaras tråkigheter.

När tre veckor hade gått, tappade Fiona behärskningen och sa:

– Om du har tänkt bosätta dig här, så ämnar jag flytta! I annat fall får du börja bete dig som en vuxen person. Jag fattar varför Terry slängde ut dig! – för det gör jag också snart … Om inte …

Det där sista skulle hon aldrig ha sagt. Det var som att tända på krut. Om det var någon som kunde skälla, så var det Klara. – Nu kom den kraftiga ansiktsfärgen tillbaks också och alla hakorna vippade i tur och ordning när hon skällde. Kritik var något som Klara inte kunde ta. Hon gapade och skällde, så hon varken hörde eller såg när Leif kom in och häpen stannade till i dörröppningen.

– Jasså! Det är så här som du håller på när inte jag är hemma! hojtade han till. Leif tog ett par långa kliv in i köket och var strax framme hos Klara, grep tag om hennes grova tjurnacke, i tron att han kunde köra ut henne. Men där bedrog han sig. Det höll på att bli tvärs om istället, för Klara hade fler kilo än Leif att sätta emot.

– Du Leif! Du gör kanske klokast i att tänka på vad du säger till mig…! gapade hon till och slet sig lös och sjönk så hastigt ner på en köksstol att lårfläsket dallrade.

– Tant måste duscha! påpekade Sara, som satt bakom stolen och byggde lego. Du luktar kiss! Precis som lillan gör ibland, men du luktar alltid sådär ”starkt” – Svett också, luktar du … Skunk, skunk…!

Så började Sara att sjunga en ”skunkvisa” som hon baserade på melodin till ”BÄ-BÄ-vita lamm”:

– Skun – ken – har – ingen – tvål, sjöng hon av hjärtans lust, högt och tonrent.

– Sara! Kom och hjälp mig nu, avbröt Leif och såg generad ut. Skynda dig lite! uppmanade han.

 

***

 

När myndigheterna använt tillräckligt lång tid för att behandla skilsmässoärendet mellan Klara och Terry, meddelades till Klaras stora förtret, att det var Terry som fått vårdnaden om deras son Urban.

Klara skulle få bo kvar i huset tills vidare, gjordes det upp. Terry hade en arbetskamrat som skulle flytta utomlands en tid. Han skulle få hyra hans lägenhet i andra hand, tills vidare. Det var ju bra för Terrys del, men Fiona, skulle ju få fortsätta att hjälpa Klara. Kanske ännu mer i framtiden när hon inte längre hade Terry att luta sig emot. – Om Klara haft lite högre IQ, så skulle hon säkert ha satt igång ett herrans liv med myndigheterna, för att försöka göra det omöjligt för Terry att få vårdnaden om Ubbe. Tack och lov för att hon var lite ”avtrubbad” som folk brukade säga … På så vis fick Ubbe i alla fall bo hos den som kunde ta hand om honom på bästa sätt.

Klara hade stor släkt som kunde hjälpa henne med både det ena och det andra, för själv hörde hon inte till den tekniska sorten. Hur som helst så verkade ”packet” hålla ihop och det var huvudsaken. Nu kanske det kunde bli lite lugnt, tänkte Fiona hoppfullt.

Det dröjde dock inte så värst länge, förrän en bror till Klara kom över till dem en kväll och ville att Leif skulle komma över till dem, för att hjälpa till med ett par saker. Leif reagerade så snabbt att den där Leo inte ens hann prata till punkt, förrän Leif var på väg in till dem genom häckhålet.

– Värst var han fick brått! väste Fiona. Då går det att röra på sig, när det är någon annan som vill ha hjälp. Om han alltid vore så snabb i vändningarna, men nä då…!

Fiona började så småningom reta sig på alla ärenden som Leif hade in till Klara.

– Kanske du skulle ta och bosätta dig på den andra sidan häcken, så blir slitaget på gräsmattan mindre! hade Fiona sagt när hon en gång blev tvungen att hämta hem honom därifrån, för att få hjälp på deras egen sida om häcken.

Leif blev alltid så ilsken om hon förebrådde honom. Därför försökte hon att tiga och lida för husfridens skull.

– Som grannar så hjälper man varandra, hade Leif fräst åt henne vid ett tillfälle.

Om någon visste vad ”hjälpa grannen Klara” betydde, så var det nog Fiona. Gud vad tid och krafter hon hade slösat på det lata stycket. Fy för den lede! tänkte Fiona.

 

***

 

Sanningen kom givetvis inte till Fiona från någon av de inblandade, utan på omvägar – precis som den brukar …

När hon frågade Leif om det var sant att Klara väntade barn. – Och om det var sant att det var han, Leif som var fadern … som ryktet ville låta göra gällande. – Då försökte inte ens Leif att förneka.

Fiona fick ta stöd vid diskbänken för att inte tappa balansen. Hon hade in i det sista försökt trösta sig med att det nog bara var elakt förtal. Klara var ju illa sedd av så gott som alla och inte minst av Leif. Men trots det …! – så måste något ha hänt, mellan Leif och den där förb... lömska falskblackan. Hur hade det kunnat göra det? Var detta verkligen sanningen?

Fiona lyckades få fatt i en stol som hon mod- och maktlös, dråsade ner på.

Leif stod mitt på köksgolvet som fastnitad av stundens allvar. Han harklade sig som karlar ofta gör i besvärliga situationer och tog ett steg närmare Fiona och tog till orda:

– Du måste tro mig! Snälla Fiona … Lyssna! Det var en ren olyckshändelse!

Jo, det var nog det minsta man kunde kalla det, tänkte Fiona som hade förlorat talförmågan, hon satt bara och stirrade på Leif som verkade bli nervös. Han var ju inte den som hade lovprisat Klara tidigare.

– Olycka …! Oo … Du menar att kon… Den gick sönder. Menar du? Är det …?

Sedan reste hon sig upp och gick fram till Leif och skrek:

– Är det dä … som du kallar – ”olycka”? så kan du sticka tillbaka genom hålet i häcken och till det där andra hålet … och … och! Hon avbröt sig tvärt när hon såg Saras undrande ögon i dörröppningen.

 

***


På kvällen när de fick en stund för sig själva, försökte Leif på alla sätt bedyra att han ångrade sig, och att det var en fest (en lite för blöt sådan) som bar skulden till det inträffade. Dessutom så var det när Fiona vakade på sin döende mor, som det hände.

– Du var ju aldrig hemma om nätterna, så vad faen…! Vad skulle jag göra? Det blev ju alldeles för sällan …! Fattar du väl, sa Leif och lät som om det var Fionas fel att han hade hamnat emellan benen på den där ”snuskkossan”.

Nu blev Fiona rasande!

– Blev det i så fall oftare för mig? Skulle jag ha hoppat i säng med någon manlig patient eller doktor som råkat befinna sig inom räckhåll, för att släcka mina begär? Tycker du att det låter som en förklaring som du skulle ha godtagit? Svara …! skrek Fiona halvt hysteriskt av förtvivlan och ångest.

Alla hans bedyranden om vilken djup ånger han kände, studsade ohörda mot Fionas överkänsliga trumhinnor. Hon grät, skällde och förbannade. Ja, hon tog till och med den stora förlusten att offra en kaffekopp som stod på disk­bänken och kastade den i golvet så att skärvorna yrde över hennes annars så rena golv.

Karo, som var mycket rädd för ljud började helt plötsligt yla. Hundens ylande hade till följd att lillan som var en kinkig varelse, vaknade och började gallskrika.

– Fy faaen!… Vilken cirkus! gapade Leif och gick ut och smällde igen dörren så hårt att skylten ”VÄLKOMMEN” ramlade ner.

Hon, Fiona, hade tagit hand om den där ”djä… fladder­musen”, som till råga på allt väntade barn med hennes man. – Om Klara inte hade varit så förbannat tjock, skulle ju Fiona ha upptäckt hennes tillstånd och kunnat göra en intervju med henne. Men Fiona hade ju kopplat ihop det där nattliga faderskapssamtalet med Ubbe … Ja, vad skulle hon tro? Det var den enda graviditeten och det enda barnet som Fiona visste och kände till att Klara var mor till.

Klara hade verkligen inga skrupler då … Och inga fick hon senare heller. Så det så. Hon fortsatte att springa in och ut i Fionas hem under sin graviditet, som om hon trodde att hon bodde i något slags harem. Hon var nog inte favorithustrun, även om hon ville försöka sig på att markera in ett eget revir i Fias hem.

Bättre fly än illa fäkta, tänkte Fiona när hon kände att hon inte orkade ha det på det viset längre. Hon tog resolut med sig barnen och hyrde en lägenhet av sin bror som lyckligtvis ägde några hyreshus där hon snabbt kunde få en lägenhet.

När Fiona hade flyttat, då först blev det annat ljud i skällan. Då började Leif fundera på att ändra saker och ting, så det skulle bli lättare för Fiona att stå ut. Han bönade och bad att hon skulle komma tillbaka, för det var med Fiona han ville leva, påstod han åtminstone. Han blev till och med så mycket karl att han även körde Klara på dörren – så gott det nu gick.

På något sätt lyckades han till sist övertala sin Fiona att komma tillbaka.

 

***

 

Tänk att Klara var så fräck, så hon döpte den lille nyfödde pojken till Leif. ”Lill-Leif” blev han kallad.

Barnet hade inget ont gjort, men Fionas äktenskap läkte inte. Allt var för nära inpå henne. Fast det hade Leif vissa svårigheter att förstå, och även att ta hänsyn till. Om det hade varit ombytta roller, så det varit en rivaliserande man som Leif varit tvungen att skåda varje dag ny dag. Hur skulle Leif ha upplevt en sådan sak? Kanske det hade varit lättare att förstå Fionas obehag om han kunnat få provleva några dagar i hennes kropp.

Hur skulle såren kunna läka när Fiona bodde granne med den som Leif bedragit henne med? Den frågan kunde hon aldrig få ett vettigt svar på. Dessutom hjälpa den f.d. älskarinnan eller barnet med än det ena eller det andra. Det var för mycket begärt – ingen klarar det …! I varje fall gör inte jag det, tänkte Fiona.

 

***

 

”Lill-Leif” var nu två år och satt i Fionas knä medan hon gick igenom posten.

– Där …! Där är det…! Brevet som jag har väntat på.

Det grå kuvertet som hon började riva upp, innehöll det som lagligen skulle dela på henne och ”Stor-Leif" för gott.

Det var inget roligt eller lätt beslut, men enligt hennes förnuft det enda vettiga hon kunde göra.

– Hur blir det med dig då? sa Fiona och tårarna steg upp i hennes stora bruna ögon.
 Hon såg på pojken och burrade ner sin näsa och luktade i hans blonda kalufs, den som hon alldeles nyss hade tvättat. Lill-Leif tog sin knubbiga lilla hand och strök över Fionas kind och sa förvånat:

– Vatten, vått – gråter! – Fia, lessen …?

Han klappade Fiona med sina små händer och blåste lite här och var på henne också. För det var ju så hon gjorde med honom när han hade ramlat och slagit sig. Hur skulle Lill-Leif kunna veta att det var Fionas själ som hade fått blåmärken? Och att det var i den som det gjorde så förskräckligt ont så att tårarna rann.

Det kändes bra när han blåste. För han blåste på obestämda ställen och vem vet var själen sitter?

– Titta där! Vem som kommer där? utbrast Fiona i en blandning av glädje och förvåning.

Genom hålet i häcken kom Terry och Ubbe promenerande.

– Jag anade att den där lille krabaten befann sig på fel sida om häcken. – Det är väl fadersarvet som redan gör sig påmint! Eller vad tror du, Fiona? skrattade han.

– Storebror – jättekul, tjoade Lill-Leif på sitt eget lillebrorsspråk … Och så började barnen leka och plaska i den lilla bassängen, som Fiona hade på sin sida om häcken.

Terry såg på Fiona när han sa:

– Om det är någon som skulle ha medalj, så är det du, Fia! Jag beundrar dig.

Hon visade honom skilsmässohandlingarna. Han nickade och sa att det inte var en enda dag för tidigt.

– När den här skilsmässan är klar, skulle vi kunna träffas lite mer privat då? undrade han och såg illmarig ut.

Hon tog hans hand och nickade. Hon visste vilka drömmar och planer Terry hade. Han drömde om att få ta hand om Fiona och hennes barnaskara. Han hade bara inte velat tjata på henne om att ta ut skilsmässa. Det var ett steg som endast Fiona själv kunde ta.

– Om det ändå hade varit du, Terry, som varit far till den där lille krabaten (Lill-Leif), då hade han också kunnat vara med oss och Ubbe, och de övriga barnen.

Nu skulle den här lille killen bli lämnat kvar i Klaras vård eller vanvård, om inte Leif … Fast det visste hon att det skulle INTE …

– Han är född inom äktenskapet, så lagligt sett, så är jag hans far! Så det kan vi nog ordna om du vill, sa Terry och böjde sig hastigt fram och gav henne en het kyss.

Fiona blev först förvånad, men den kyssen hade legat i luften så länge, så det var inte mer än rätt att den till sist kom på rätt plats.

Att Fiona hade längtat länge efter den, begrep hon inte förrän nu. Inte förrän nu när hon hade fått det här provexemplaret. Nu kände hon att hon ville bli klar med skilsmässan så snart som möjligt. Hela hennes kropp påminde henne om att det fanns något som hette åtrå … Blandad med kärlek. Eller om man vill vara pryd och vända på begreppen, tänkte hon där hon satt tätt intill Terry. Tätare än vad som var nödvändigt, för det fanns ”stjärtep...” på bänken.

– Jag tror att vi kan bli lyckliga du och jag! Räcker det med två vuxna och sju barn för att bilda en riktig familj? Jag är oduglig nu – jag går inte i avel längre, log Terry.

– Jag har fastiskt börjat förstå det, svarade Fiona, för hon tänkte på den där ljusa sommarkvällen när hon hängde tvätt.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe