S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Mellan Hägg Och Syren

Åter Noveller Index

MELLAN HÄGG OCH SYREN

 

Resumé: Just som Elli tycker att livet börjar gå in i en lite lugnare fas och hon hyser ett hopp om att Evald och hon ska kunna få ägna sig åt varandra och det liv som de har kvar… Då detonerar ”bomben”. Evald vill skiljas! Elli skriver under skilsmässopapperen utan att visa med en min, vilken smärta hon känner.

När Evald upptäcker sitt livs misstag, som han till sist inser att skilsmässan var. – Då möts han av överraskningar, som han aldrig i sitt liv kunnat drömma om … Elli sitter inte alls så bortglömd och ensam, långt ute på vischan, som vad han hela tiden trott och även hoppats på …!

 

 

E

lli satt mitt emot Evald vid frukost­bordet. Det var bara tidningen som hon såg, men hon visste att han fanns där bakom. – Barnen – Emma, Erik och Anna, i den ordningen hade de kommit med bara några års mellanrum. Alla tre var nu utflugna och i samma ordning som de blivit födda. Huset var så tyst och ödsligt nu, så det gick knappast att beskriva … men hon skulle kanske vänja sig, hoppades hon. – Vart hade alla de där underbara åren – då man var mitt uppe i livet – tagit vägen?

    Det var ju trots allt inte mer än en dryg månad sedan Anna flyttat. Hon var den yngsta flickan och hade nu fått ett bra arbete även hon, men alldeles för långt undan, tyckte Elli. Ingen av barnen bodde särskilt nära.

Elli var och förblev en hönsmamma, kunde hon konstatera. Barnen både ville och kunde klara sig själva nu. I vilket fall som helst, skulle inte hennes oro för dem kunna hjälpa dem på minsta vis. Hon jobbade i vanliga fall på en reklambyrå, fast mycket av det jobbet utförde hon hemma i sin ateljé.

Nu nalkades sommaren. Evald och hon hade inte hunnit att vare sig tänka eller prata om den. Tiden hade helt enkelt inte räckt till. Det hade varit en minst sagt hektisk vår. Under hela den här långa våren hade det ena hakat i det andra – dessutom hade hon hunnit med två dunderförkylningar. Dessa hade hon fått ta sig igenom med hjälp av febernedsättande och C-vitaminer. Hon hade inte fått kurera sig till sängs som vanligt folk brukade göra och som även Evald själv … Hon rös till vid tanken på allt jäktande och stressande som varit under den här våren. Tjänsteresor, examensavslutning och ett par bröllop samt tusen andra saker hade fått gå före hennes hälsa. – Hon kände sig nu både svag, gammal och bedrövligt sliten.

Evald och hon var jämngamla och deras fyrtiofemårs­firande var redan passerat. Givetvis hade deras födelsedagshippor också infallit under denna period när det … varit som mest rörigt. – Gud …! Vad hon önskade att de bara kunde strunta i allt och bara vila och hämta nya krafter. Det var som väl var inte många veckor kvar till semestern – tack och lov – tänkte hon.

– Nu har vi bara ålderdomen kvar att se fram emot och vad vi ska förgylla den med, sa Elli mycket hurtigare än vad hon kände sig.

Evald sänkte tidningen – och medan han pryd­ligt vek ihop den tog han till orda:

– Vi borde nog prata lite om framtiden – du och jag. Vi har nog en hel del att reda ut, är jag rädd. Inget blir bättre av att skjutas upp.

Reda ut …? Det lät som om de hade något otrevligt ouppklarat mellan sig. Det lät så skrämmande och högtravande, så att alla sinnen vaknade inom henne. Till och med det omtalade sjätte …

– Vi kan väl planera en fin semester föreslog Elli i ett försök att förekomma Evald. Barnen åker ju på sina egna semestrar tillsammans med sina respektive. Så nu är det bara vi två och det vi vill som gäller, sa Elli och sökte hans blick, utan att lyckas fånga den.

Han harklade sig, lade tidningen ifrån sig och reste sig upp som om han ämnade hålla tal.

– Det kanske inte är riktigt så enkelt, började han. Vi har ju varit gifta med varandra ganska länge vi två …

– Ja, det har vi verkligen varit och desto större anledning finns det att leta reda på en ny gemensam nämnare, nu när barnen har flugit ur boet, sa hon och kände hur oron spred sig som ett huggormsgift i kroppen. Vad var det som han var på väg att säga? Sådana här allvarliga samtal brukade de väl ändå aldrig ha? Hon drog in andan djupt och höll den. Kände hur hon blev spänd i axelpartiet. Nej, hon kände sig ju nästan rädd inför sin gravalvarlige make, slog det henne.               

– Det var väl inte riktigt den framtiden som jag hade tänkt prata om. Jag menar … Nu när alla barnen har flyttat hemifrån och skaffat sig egna familjer. Då tänkte jag – att då är du och jag klara med vår uppgift …! Jag vill pröva friheten, sa han utan att se på sin fru.

Elli kunde knappt tro att det var hon som satt där och lyssnade till sin mans utläggningar om frihet.

Nej, så här var det bara inte möjligt att det skulle få sluta efter alla år. – Nu när de skulle kunna få börja tänka bara på sitt liv tillsam­mans och på resten av sin framtid.

Hade Evald sett deras liv och deras kärlek till varandra – enbart som en uppgift, som nu var till ända. Kunde det vara möjligt? Kände hon honom inte bättre efter alla dessa år?

– Evald, du kan inte mena vad du säger?! Hon sa det som både en fråga och ett påstående – och kände hur hon greps av ren skräck …

Hon reste sig upp från stolen och gick fram till diskbänken som hon fattade ett stadigt tag om, samtidigt som hon lutade sig fram över den. Det var en märklig känsla som hade tagit henne i besittning.

All trygghet som de hade byggt upp både materiellt och känslomässigt. Allt som hon hade litat på … Allt …! Bara tvärt av – som när man klipper med en sax. Inte kunde han väl göra så? De hade ju levt nästan ett helt liv tillsammans.

– Jag vill vara fri …! Jag vill skiljas! Vi var så unga när vi träffades, jag vill pröva på lite annat nu. Jag är lite nyfiken på livet helt enkelt, förkunnade han – som om det inte hanlade om något annat än en vanlig tjänsteresa som han ville plussa på den där vanliga extra weekenden, (som han på senare tid börjat göra) – för att få se lite mer av London eller den ort resan var ställd till.

– Du menar kanske att friheten och det där ”annat”, i själva verket är andra kvinnor? Lyckades hon pressa fram, medan känslan av undergång spred sig till en kolossal matthet ända ner i benen, så hon blev tvungen att sätta sig på stolen igen.

– Jaa, är det så konstigt då? Svarade han lite strävt. Jag hade ju aldrig legat med någon kvinna – förrän jag träffade dig, Elli. Du var ju den första för mig!

– Gode Gud! Milde Himmel …! stönade Elli. Låt inte detta vara sant! – låt mig vakna upp ur denna mardröm! Viskade hon tyst.

Evald såg enbart besvärad ut och hans kroppshållning visade helt tydligt, att han inte hade tid att stå där någon längre stund.

– Jamen, vi har väl haft det bra, även om vi har haft lite väl mycket om oss den sista tiden? Tror du inte Evald, att det är avkoppling och en semester på tu man hand som vi behöver ha? Vi måste varva ner …! För vi har ju gått på högvarv alldeles för länge nu. – Vi behöver ge oss själva en chans att hitta varandra igen, menar jag, sa Elli, som var van att medla mellan stora och små.

– Det är inte någon av ungarna som du pratar med nu, påminde Evald. Jag behöver inte dina välmenta råd! Kan du förstå det? Håll inne med dem till dess någon av ungarna kommer rännande igen! Då får du användning för din stora problemlösningsförmåga, ska du få se!

Orden som han kastade ur sig, liksom studsade mot köksväggarna, det blev som ett eko inne i Ellis huvud.

– Hur hastigt har det här kommit på? Frågade Elli. Jag menar – du har ju aldrig tidigare klagat över att du varit trött på familjelivet.

– Det må så vara, men nu så har jag i alla fall börjat tänka och jag vill ha skilsmässa, sa han bryskt.

Vad var det för rättvisa i det här, undrade Elli. Under hela deras äktenskapstid hade hon passat upp på både honom och barnen. Hon hade till och med tyckt att jobbet på reklam­byrån inkräktade på familjens bekvämlighet.

Hon hade för länge sedan börjat utföra mycket av reklamfirmans jobb i hemmet. På så vis krävdes det inte så många timmar av henne nere i stan på hennes kontor. Om hon förlade mer av arbetet hemma, kolliderade det inte med Evalds tjänsteresor eller annat som familjen tog för givet att hon skulle sköta, och det var ”banne” mig det mesta … Hon fanns på så vis alltid till hands för både barnens och Evalds snabba ändringar.

Lönen för alla års vedermödor, var det att bli kastad på tippen? Just så kändes det. Hennes uppgift som maka och mor var slutförd. Evald fick allt att låta så smutsigt och billigt.

Hans uttalande gav henne en känsla av att det för hans del aldrig hade handlat om kärlek. Nej, det var tydligen en livsuppgift som Evald hade ägnat sitt liv åt. Inte ett helt vanligt män­skligt liv … och leverne. Han fick det att låta som vilken uppgift som helst.

Det där åtagandet, som de så högtidligt avlagt ett heligt löfte inför präst och församling om, var nu avslutat! – Då när de stod där framme vid altaret, hade de inte haft en aning om att deras ”uppgift” skulle innebära tre barn att fostra …

Elli hade mest av allt varit ängslig för att de inga ”uppgifter” skulle få, eftersom hon blivit tvungen att operera bort en av sina ägg­stockar. Om de inga barn hade fått då …? När skulle de då ha skilt sig? När de insåg att de inga ”uppgifter” skulle få …? Eller när …? Han fick det att låta som om det varit uppgjort redan från början att de skulle skiljas … Hur fungerar en sådan hjärna?

Det sa även Elli åt honom, men Evald blev inte svarslös. Han menade att så unga som de var när de gifte sig, visste de inte vad de gav sig in på.

Tyst inför sig själv, undrade Elli om han denna gång visste vad han, ”gav sig ut ur”. Om han varit drucken, kunde hon kanske ha förstått att han tappat bort både sunt förnuft och allt annat. – Så drucken blev aldrig Evald och inga mediciner använde han heller, så vad skulle han ha kunnat bli så påverkad av …? Så han helt enkelt var beredd att vända ryggen åt allt som han kämpat för i livet.

Det var söndag, så Evald kunde inte skynda iväg till jobbet, skylla på stress och säga att ”det där får vi tala om senare”. Så hade han alltid brukat göra, när det var något som de skulle ha behövt tala om. Smita ifrån allt … Smått som stort. De skulle alltid prata om allt senare. På så vis hade de väl hamnat i denna återvändsgränd, flög det genom Ellis tankar. Det går tydligen inte att skjuta upp allting till ett senare tillfälle. Det tillfället dyker aldrig upp.

Försvinna lyckades Evald i alla fall att göra, även nu. Han hade ju glömt bort att han lovat hjälpa en kollega med något, vad det nu var …? Så han skyndade iväg och hon hörde hur ytterdörren for igen. I mångt och mycket, uppförde han sig, som om han var arg.

Hon reste sig upp och gick några steg mot hallen, men ångrade sig och satte sig igen. Hon var så bedövad av chocken, att gråten inte hade någon möjlighet att tränga upp till ytan.

Hur detta var möjligt, kunde väl inte en levande begripa, tänkte hon. Hur hade det kunnat bli så här? Så sent som igår kväll, hade de älskat hett och innerligt. Efteråt hade hon räknat dagarna som var kvar till semestern.

Hade Evald varit något annorlunda på senaste tiden? Mer jäktad hade han varit, men det hade ju varit snärjigt. Då var det väl inte så konstigt om han hade varit lite stingslig ibland, därför hade hon väl inte fäst sig vid det.

Nej, nu hade han burit sig allt för illa åt. Allt det där som han vräkte ur sig innan han för­svann! Nej, minsann så skulle inte slutbetyget se ut efter alla hennes tjänsteår som maka och mor.

Utan att krusa mer ämnade hon lämna huset. Om nu äktenskapet med henne varit så betungande, skulle hon sannerligen ge honom fri … även om det skulle göra mycket ont. Lite stolthet fick hon lov att kosta på sig, tänkte hon med smärta i själen.

Hon ringde till Mia, som blev lika bestört som om det gällt henne själv. Mia hade också jobbat på reklambyrån, men slutat för att hon köpt sig en egen ateljé. Nu försörjde hon sig enbart på sitt konstnärskap.

Elli frågade om hon kunde få låna ett ateljé­rum och en säng av Mia.

– Du kan få husera där alldeles ensam i ett par månader, hade Mia svarat.

Mia brättade att hon jobbat både dag och natt, så nu skulle hon unna sig en välför­tjänt sommarsemester.

– Jag kommer att åka ut och hälsa på dig och se hur det går för dig. Jag hoppas att ni kan hitta tillbaka till varandra, du och Evald, hade hon sagt och låtit riktigt ledsen.

Mia berättade att en trevlig, äldre man hade nyckeln till hennes hus, så Elli fick åka till honom och hämta den. Yngve Nord hette mannen och så be­skrev hon vägen till hans hus. Yngve brukade se till Mias domäner, när hon inte var där. Han var hennes ”lille hustomte”, hade Mia skämtsamt sagt till Elli när hon talade om att nyckeln fanns att hämta hos Yngve.

Elli packade som allra hastigast ner sina viktigaste attiraljer i ett par resväskor. Som väl var hade hon ordning på alla papper och pärmar för jobbets del. Så det var bara att kasta ner dem i res­väskan tillsammans med allt annat. Färger och penslar fanns alltid beredda i en väska, som hon bara använde när hon åkte ut i naturen för att måla. Den kunde hon rycka med sig nu. Då hade hon allt hon behövde, även om det inte var i någon stor skala.

Först när hon skulle sätta startnyckeln i tändnings­låset, märkte hon att hon dar­rade, så att det var svårt att få nyckeln rätt i låset.

– Nu kommer nog reaktionen, sa hon ängsligt, och jag är inte där ute än …

Hon slog knytnäven i ratten och förkunnade, att det skulle minsann gå bra det här. Edvald skulle inte knäcka henne.

– Lugn, lugn …, sa hon liksom för att hypno­tisera sig själv. Drog in andan och försökte släppa ner axlarna en bit. Att andas rätt var viktigt, det hade hon läst om.

Bilen rullade och motorns monotona spin­nande, hade en positiv inverkan på henne. Lugn kände hon sig inte, men hon närde ett litet hopp om överlevnad i alla fall.

Mitt ute i ”ingenstans”, brukade Elli säga att Mia hade sin ateljé. Det var en gammal skola som hon köpt. Den var belägen mitt ute på vischan. Elli hade varit där många gånger när Mia varit där för att jobba.

Måtte hon väl inte bli mörkrädd for det genom hennes hjärna. Skogen låg så nära. Skogen … Vad fanns det för farligt i den då? Hon blev nästan arg på sig själv. Hon, gamla män­niskan – vara mörkrädd, vad var det för dum­heter?

Hon körde in och stannade på Nords gård enligt Mias beskrivning. Hon ringde på, men ingen öppnade.

– Typiskt, han är inte hemma … Jag skulle naturligtvis ha ringt först, mumlade hon där hon stod på trappan och funderade.

Vad skulle hon göra nu? Ringa en extra gång på klockan kanske, tänkte hon uppgivet och skulle just gå ner från trappan, när hon hörde att någon öppnade dörren.

Hon blev så perplex när hon fick se en man – i sin egen ålder – stå i dörröppningen iförd en badrock, att hon nästan tappade målföret.

– Jag … jag skulle hämta nyckeln, stammade hon fram.

– Förlåt, men det vet jag inget om. Det är nog min far du söker, men han är tyvärr inte hem­ma, svarade mannen med mörk, mjuk röst.

Elli hasplade ur sig att hon skulle få låna ateljén av Mia Bengtsson och att det var Mia som sagt att nyckeln fanns att hämta hos Yngve Nord.

– Jaha … och var förvarar man nycklar tro? sa mannen tankfullt och strök med handen över det mörka, våta håret. Kom in så får vi undersöka saken!

Han gick före in i ett stort kök, medan hon tassade efter som en blyg skolflicka.

– Jasså, det kommer fler konstnärer hit ut! Sa han konstaterande, men med ett frågetecken hängande i luften.

– Njaae, bara tillfälligt, svarade Elli som fort­farande besvärades av sin tunghäfta.

Han plockade med nycklarna i ett stort kur­bitsdekorerat nyckelskåp.

– Titta! Utbrast han glatt, här är det en som det står M. BENGTS… på. Det borde ju vara den, för de andra står det inget på, sa han och överlämnade nyckeln till Elli.

Elli tyckte att han såg så konstigt på henne. Ja, hon var nog inte för fager. Hon hade väl inte ens kammat sig, erinrade hon sig.

– Jag försöker med den här nyckeln. Skulle inte den passa, så återkommer jag, sa hon hastigt och önskade att hon hade kunnat bli osynlig.

– Visst, gör så … Om det skulle bli trassel med något, så säg bara till! Här finns ju två karlar som inte önskar något högre än att få hjälpa små damer, sa han och log varmt mot henne.

Hon försökte att le tillbaka, men tyckte att det nog mest av allt måste ha sett ut som ett varggrin.

Den namnlöse mannen följde henne till dörren. Ute på trappan slog den ljuvliga försommargrönskan emot dem.

– Det här är den allra vackraste tiden på året, sa han, allt tycks blomma!

Elli tyckte givetvis detsamma, men lyckades inte få någon kraft bakom sina ord.

– Ursäkta mig att jag lägger mig i, men …! Du … Du ser så sorgsen ut min vän – som om du skulle illustrera döden allra minst! Upp med hakan! Jag tittar bort till dig någon dag, om jag får, tillade han och blicken var allvarlig och fast.

Elli nickade och sa att det gick bra. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon kände att hon inte klarade av att få lite vänligt bemötande och skyndade sig bort till bilen.

Hon ropade ”hej”! Genom den öppna rutan och drog iväg med en nästan tuff rivstart. Hon tänkte: ”så här brukar inte jag köra”, men hon lät bilen smita och gena i kurvorna så länge som hon körde över de öppna åkervidderna, där han kunde se henne.

Majdagen var fin, visst var den det. Hon orkade bara inte uppfatta eller njuta av det som ögat såg. Hennes öron uppfångade inte heller alla fåglar som sjöng och kvittrade överallt.

Hon var som både blind och döv denna förunderligt vackra dag.

– ”Mellan hägg och syren”, sa hon och snyftade till.

Precis så hastigt som skiftningen mellan häggens blomning och syrenens, hade hennes skilsmässa kommit. Den ena dagen lyckligt gift – den andra olyckligt skild, tänkte hon.

Det fanns visserligen en del i hennes bekant­skapskrets, som hade pratat om sina lyckliga skilsmässor. Ja, de hade talat så varmt om den lycka och välgång de önskade sin före detta, så det verkade minst sagt konstigt. – Det lät som om de var lyckligare över att äntligen ha blivit av med varandra, än vad de någonsin kunde ha varit den dagen, ”de tu blevo ett”! Den som blev så glad över att ha blivit av med sin äkta hälft, hade nog aldrig någonsin varit lycklig med den, så resonerade Elli.

Det egendomliga var att det var fler manliga än kvinnliga som hade pratat om hur rörande eniga och överens de varit om sina skilsmässor. Det kunde för all del bero på att männen inte an­såg det manligt att sörja.

I ett fall visste Elli att kvinnan som framlade förslaget om skilsmässa, redan hade hittat en ny man. Det är klart att hon inte var det minsta förkrossad, för då hade hon en ny och spän­nande framtid att ta sikte på.

Dum var inte Elli, så nog begrep hon varför denna kvinna var så mån om att profitera om deras lyckliga skilsmässa. Svårt att umgås med sin före detta kunde det väl inte heller vara, eftersom hennes X-man satt ensam i en lägen­het när hon kom plöjande med barnen och den nye karlen i släptåg.

– De skulle nog ha frågat honom istället, smågrymtade Elli för sig själv.

Skulle Evald skrika ut att de, Elli och han, varit rörande överens om att det bästa som hänt dem, var deras gemensamma skilsmässa?

– Det låter ”faen” i mig inte klokt! Utbrast Elli, så högt att hon nästan överröstade bofinken. Andra må prata så där, men jag kommer att stå för den smärta det är med en skilsmässa. Dessutom har Evald och jag haft det bra och jag skulle tycka att det var en skam för oss bägge, om vi lät folk få tro att vi hade levt i ett fördolt ”helvete” i 25 år! Jag har inte varit olycklig i hela mitt liv och det har inte Evald heller, avslutade hon sin ilskna monolog.

Med en djup suck, reste hon sig upp ur den gamla gungan som hängde kvar sedan skol­barnen hade lekt där på sina raster.

Tankarna fick härja fritt medan hon bar in sina saker i huset. Hon skulle koka sig en kaffetår och försöka koppla av en stund ute i trädgården. Sedan skulle nog en cykeltur vara bättre än att ställa sig inne i ateljén.

Helt plötsligt slogs hon av tanken att hon hade ju inte presenterat sig där borta hos Nord. Så dum hon kände sig. – Fast … – Han hade ju inte heller sagt vem han var, kom hon ihåg. Men han hade ju pratat så att det framgått av samtalet att han var son till Yngve Nord.

Det var något bekant över denne JR. Nord. Ögonen och det där varma leendet, var hade hon träffat på det tidigare?

Jo men visst, var det inte på konstskolan? David …! David Nord – som gått i parallell­klassen, var det väl ...? Han som hade varit skolans snygging och dessutom snäll och helt underbar. Han hade valt den vackra, men ack så odrägliga Sigmona som sin flickvän, mindes Elli.

Hade han känt igen henne, måntro …? Efter­som han hade sett på henne så där ingående. Nej, hon hade tittat sig i spegeln inne i farstun alldeles nyss. Hon hade varit så rufsig och stripig i håret, så mest av allt liknade hon ett troll.

Hon hällde upp kaffe i koppen och tog en kanelbulle som hon köpt på Dalens ICA. Det var en affär alldeles i närheten. De hade det mesta från spik, hästgrimmor och råttfällor – till mjölk, ost och sill.

Evalds ord om skilsmässa malde inom henne. Hur i all världen skulle hon ta sig igenom detta stundande HELVETE …? Som hon ansåg att det var.

 

***

 

Det visade sig att nätterna blev allra värst. Att försöka sova, det var som att ligga i en myrstack med själen som underlag. De stunder som Elli sov de första nätterna, kunde man plussa ihop. Ungefär på samma sätt som man räknade ihop övertidstimmar. – Om hon höll på så en längre tid, skulle det inte dröja innan hon gick in i den där omtalade väggen. Hon hade ju inga krafter i reserv, för krafterna hade hon ju förbrukat allt efter det de rann till. Alla förkylningar och infektioner blandat med jäkt och stress under våren, hade ju utarmat henne och ovanpå det kom nu en oväntad separation … Gud i Himmelen, var skulle hon ta kraft ifrån? Ångesten steg upp i bröstet som en tung sten. Den blev liksom liggande ovanpå hjärtat, så att även andningen blev tung.

– Herregud! Jag måtte ha blivit kastad in i klimakteriet i samma stund som han bad mig om skilsmässa, sa hon för sig själv och slängde av sig täcket och torkade sig om halsen med lakanssnibben. I nästa stund utropade hon:

– Neej! hur kunde jag ta den …? Den där tigernatt­särken.

Hon vrängde av sig det svettiga nattlinnet och kastade iväg det ut över golvet.

– Han köpte ”tigersärken” åt mig! ”Du är så oemotståndligt sexig i den”, hade han sagt, mindes hon. Det var ju inte så länge sedan jag fick den av honom, hur hänger detta ihop?

Hon tänkte och mindes alla famntag. All närhet – alla smekningar. Hur han kysst henne och viskat heta kärleksord i hennes öra. Hur tända de varit på varandra – alldeles nyss. Just i den här tigernattsärken … Så absolut ofattbart allt detta var! Som en blixt från klar himmel, tyckte Elli att det liknade när hela helvetet ramlade ner över henne.

– Vems kropp håller han om nu? Snyftade hon. Hur kunde det hända så snabbt? – Och utan att jag märkte något? Brukar inte skilsmässor föregås av kyla och tystnad? Var hade hon förresten fått det ifrån? Så brukade det väl stå både i noveller och i samlevnads­böcker.

Att det var en annan kvinna inblandad, be­hövde man inte vara professor för att räkna ut. Alla symtomen fanns där, men hon hade väl inte vare sig velat eller orkat se dem.

Hon smög iväg till toan, precis som om hon var rädd för att väcka någon.

När det hade gått någon vecka, utan att hon vare sig jobbat effektivt eller kopplat av, kändes allt mer än hopplöst. Just en sådan där fin kväll, när alla som hade varandra var ute på något, då satt hon där ensam och det var lördag. Det var då som David Nord dök upp. – Hon såg honom när han kom gående in genom grinden. Väl framme inom hörhåll sa han:

– Hej, som om de hade känt varandra länge och slog sig ner i en av trädgårdsstolarna mitt emot henne.

Han hade – precis som hon – så väl känt igen vissa drag hos henne, men inte kunnat placera dem på rätt person. Inte just då när hon varit där för att hämta nyckeln.

De slog sig ner och pratade med varandra om livet och vad de upplevt under alla de år som gått sedan de slutat på konsthögskolan.

Elli ”stack inte under stol”, med de kval hon led …

David berättade att han själv hade mått mycket dåligt en tid. Egentligen så borde han inte gräva ner sig i den skilsmässan som drab­bat honom, menade han. För deras äktenskap hade inte varit bra mer än de första åren, anförtrodde han Elli.

– Sigmona kände du väl? Hon var ju lagd åt lyx och dyra vanor redan då, sa han och suckade tungt. Det blev inte bättre av att vi gifte oss. Jag kunde inte ge henne den mate­riella status som hon ville ha.

– Jamen, det är väl inte den som man för­älskar sig i?  Den materiella standarden menar jag, sa Elli likt en klok gammal gumma.

– Sigmona såg annorlunda på vardagen. Därför blev det många onödiga slitningar emellan oss. Hon levde ofta över våra tillgångar, vilket ledde till tråkigheter. Hon fick en skaplig förmögenhet när hennes föräldrar dog. Den hade hon inga större svårigheter att göra sig av med.

– Så du har inte varit …?

– Nej, jag har inte varit helt lycklig, men det gör ont i alla fall! Kanske att smärtan hade varit mindre kännbar om det varit jag som tagit ut skilsmässan. Eller om vi tagit ut den ”på grund av lång och varaktig söndring”, som det stod i papperen förr.

– Så ni gjorde inte det då? Undrade Elli och såg på David som såg dyster ut.

– Nej, Sigmona träffade en välsituerad skeppsredare. Så några ekonomiska problem blir det väl inte i första taget för henne, sa Edvald med bitterhet i rösten. Redarn är nästan dubbelt så gammal som hon, så man undrar ju om det var för ”kärleks skull”…! Ratad känner jag mig i alla fall, för det var när hon träffade redarn, som hon övergav mig. Min självkänsla fick sig en rejäl knäck helt enkelt, suckade han och lät en aning resignerad.

Elli nickade förstående – för om det var nå­gon som förstod, så var det hon.

David rätade på sig och strök en hårslinga ur pannan och lade en besvärad rynka mellan sina mörka ögonbryn, när han tog till orda:

– Det är konstigt det där med vänner och bekanta. De gör både klumpiga och konstiga uttalanden. Tack och lov, så har jag sett den här ”redartypen”. Han var ju ingen ungdom, men dessbättre så var han både flintskallig och fet. Ändå så har ”vänner” – eller vad de ska kallas – kommit med sådana här kommentarer som: ”Hon träffade väl någon, som hade något som du inte hade eller han var väl yngre och stiligare än du!” – Du ska veta Elli att detta är sagt av personer som aldrig har sett ”redarn” och därför borde dessa tanklösa medelmåttor hålla käften, för de vet ju inte vad de talar om! Det är precis som om folk vill kränka mig ytterligare! När jag hör någon säga så där, får jag knyta nävarna i fickorna, för att inte klippa till.

– Det förstår jag – men å andra sidan, om det vore värt priset – vore de väl värda en rejäl näsbränna? Sa Elli och ruskade på sitt mörk­lockiga huvud. Det är som om folk vill gotta sig i andras olycka …! Sådana vänner klarar man sig bättre utan! – I nöden prövas vännen. Det är då man upptäcker att de som man har trott var ens vänner – aldrig har varit det! Man har inte upptäckt det, för livet har varit så fullt av annat så man har inte tagit så hårt på mindre snälla vänner … – Så är det förvisso! slutade Elli. Tro mig jag vet!

– Jag instämmer med Fröding, sa David. När Fröding skrev den där dikten ”Dumt Fôlk”. Det är väl frågan om det inte berodde på att det var just sådana här vänner som han också råkat ut för då …?

– Han visste säkert vad han skaldade om, inflikade Elli. Det är bara så att vi är så för­synta, så vi kallar dessa människor för ”vänner” istället för det riktiga namnet som Fröding använde …

Hon och David var två människor som hade blivit över, som Elli ville uttrycka det. Precis som det ofta blev i en strumptvätt. Det fattas en – eller om det är en som har blivit över. Två udda borde bli jämt, tänkte hon. Så enkelt var dessvärre inte livet, så att man bara kunde para ihop sig med någon annan som också blivit över eller udda när dess make försvann.

– Har du lust att följa med ut på sjön? frågade David. Det är så fint i kväll. Vi kunde grilla ute på någon udde.

– Gärna! Det låter bra, svarade Elli lättad.

Hon reste sig upp och gick in för att plocka ihop en del grejor till grillningen. Nu slapp hon att grilla ensam. Tur att hon hade handlat som vanligt, alltså som förr, när hon inte var ensam.

 

***

 

David tog för vana att titta ut till henne på kvällarna. Tänk så mycket lättare det gick att arbeta när hon visste att hon hade hans besök att se fram emot.

Ingen av dem gjorde några försök till erotiska närmanden. Det kändes tillräckligt bra med det som var: cykelturer, promenader eller en tur ut på sjön med Yngves båt.

David var som ett tryggt stöd, tyckte hon. Varje människa behöver ha någon att ty sig till för att orka överleva. Det hade hon ganska nyss läst om.

David hade semester och den var fortfarande helt oplanerad. Han hade börjat med att hälsa på hos sin far som var änkeman sedan några år och bodde ensam.

David arbetade som konstnär, så det där med semester kunde han göra lite som han ville med. Elli däremot, var ju anställd och skulle ha vissa moment klara, innan hon kunde få någon semester.

På grund av dessa ”familjeskäl”, hade hon kommit hjälplöst efter.

– Jag får nog ta höstsemester, suckade hon.

– Jag kan faktiskt hjälpa dig med en del saker, skyndade sig David att säga. Inte med sådant som kräver din signatur, men rent plankstrykeri kan jag hjälpa dig med. Även sådana där saker som du ska ha inskrivet för redovisning och dylikt, för reklamfirman.

Elli blev både glad och lättad. David var en trygg klippa. För varje dag som gick, insåg hon att han betydde mer och mer för henne.

Genom att David hjälpte henne, fick hon även inblick i hur de arbetade tillsammans. Det gick egendomligt lätt att jobba ihop med honom. De utförde arbetsmomenten som om de hade arbetat gemensamt förr. Roligare blev det utan tvekan. Dessbättre kom de ganska snart ikapp det Elli blivit efter med. Det kändes förunderligt bra att inte längre behöva känna fasa när hon tittade i almanackan för att se vad hon hade kvar att göra. Hennes dag började se ut som en normal arbetsdag. Inte en massa parenteser med övertidsarbete.

Hur kunde ett samarbete i sängen vara …? Hon skämdes när hon kom på sig med sådana tankar. De var fina vänner och det räckte. Hon var ju så skadad och sargad av sin skilsmässa som hon hade undertecknat, utan att med en min avslöja inför Evald hur hon led … ”Nå, man kunde söka tröst i en annan mans famn”, sa den där rösten som hon inte riktigt visste varifrån den kom. Om det var samvetet som talade eller om det fanns något annat organ som hade hand om sårad stolthet …

I så fall var det nog från det senare stället som rösten kom.

– Vad tänker du på? Du ser så drömsk ut utbrast David och ställde sig kanske lite onödigt nära henne.

– Det var absolut ingenting, svarade hon hastigt.

Hon kunde inte undgå att undra över var han – David Nord – hade sina tankar. Han som varit skolans charmör. Hur hade Sigmona kunnat lämna honom? Vad kunde hon köpa – för pengar – som kunde ersätta David. Den frågan stod stor och obesvarad inom Elli. Hur kunde Sigmona välja rikedom framför lyckan?

– Nu tar vi lunch tycker jag! Sa David. Något fattas dig, för du har inte sagt ett ord på över en timme, påpekade han. Jag ska inte pressa dig, för jag vet ju att vi har ett helvete både du och jag, fast på var sitt håll. Du som var lycklig lider nog mer än jag som bara var halvlycklig. Bäst hade det nog varit om jag varit helt olycklig med Sigmona, för då hade jag väl kunnat skrika ”Bingo” nu när hon träffade skeppsredaren.

– Du store tid hur allt är, suckade Elli och stoppade ner penseln i rengöringsvätskan.

Alldeles nyligen hade Elli varit hemma för att ordna med en del saker. Då hade hon stött ihop med Martina, som också arbetade på reklam­byrån.

– Du frågade mig en gång om jag visste något om Evalds eskapader, sa hon …! Jag visste faktiskt inget då, men nu har det sipprat ut att han har prasslat med Gunda en tid, fortsatte hon och såg medkännande ut.

– Gunda …? Då hade han väl lika gärna kun­nat plocka upp ett av ”fnasken” nere på ströget? För de är åtminstone snygga och fräscha, slapp det ur Elli.

– Jag håller med dig, men folk säger att det är så i alla fall. Vad vet du – han kanske hittade henne, Gunda, menar jag, nere på ströget. Hon var väl den enda som det inte rådde konkurrens om, skrattade Martina hjärtligt. Du vet inte vilka rykten det går om henne du … och det vet inte Evald heller! Undrar när han kommer under­fund med att han har många buksvågrar? Släkten … ”buksvågersläkten” om man ser det från det hållet, är större än du kan ana, avslutade Martina.

Elli ville veta vad det var som Martina hade hört, men hon ville spara det avslöjandet tills vidare påstod hon.

Martina såg tankfull ut, men så sa hon liksom för sig själv:

– Ingen kan rå för hur man ser ut. Ser man ut som en ”uppnäst bulldogg”, så gör man, men hon kunde tvätta sig mellan fläskvecken. Speciellt de där som hon har emellan benen. Det luktar ju både svett och snusk om henne lång väg. Usch! avslutade Martina sitt långa filosoferande över personligheten Gunda”.

Elli tog ett stadigt tag om sin vänstra hands fingrar och började räkna högt på dem:

– Hon är inte snygg, inte renlig, ljuger som en häst travar, och dessutom lär hon vara lat…! Intelligent kan ingen beskylla henne för att vara!

– Detta är en stor gåta! Vi har snackat lite om det på jobbet, erkände Martina. Inte ens Sune, som själv ansågs vara lite kort i roten, stod ut med Gunda. Vänta du! Evald kommer snart tillbaka och ber om nåd, ska du få se. En sådan felorientering som den han gjorde nu, kommer han att få ångra, sa Martina med fast över­tygelse i rösten. Straffet borde vara, att han fick bli kvar där hos henne, ”Sekunda”, som de brukar kalla Gunda för, avslutade hon med en bekymrad blick på Elli.

Vad Martina inte visste, var allt som Elli hade hjälpt Gunda med efter den skilsmässa som hon råkade ut för. Detta var tacken för allt vad Elli hade gjort för Gunda. Hur fräck och gemen kunde en människa tillåtas bli egentligen …? Ingen skam tycktes finnas i den stora kroppshyddan. Oh nej! Det var hon för dum för att kunna känna, det stycket.

Gundas samvete var nog lika stort och rymligt som en sopsäck, konstaterade Elli bistert. Varken rättvisa eller annat ont bet på sådana där råskinn som Gunda tillhörde.

Elli kände sig kränkt i dubbel bemärkelse. Det var bra att det var en usel människa som Evald slagit sig samman med. Fast på ett annat vis var det dåligt. Hon, Gunda, var nämligen en nära bekant till Elli – som hon dessutom hade hjälpt i massor av år, och det tog tydligen inte Evald någon som helst hänsyn till – trots att han visste att Elli nära på hade varit Gundas högra hand i många år. Det var nog det tarvligaste svek Evald någonsin kunnat göra mot Elli.

Om det nödvändigtvis skulle vara en annan kvinna inblandad, skulle det ha varit bättre med en obekant ”sugga”, tänkte Elli vemodigt. Visst kunde det ju vara till en tröst att han inte hade fått fatt på en ung och vacker kvinna, men den trösten kändes ändå klen.

Om det hade varit jobbigt med alla tankar förut, så var det inget mot vad det blev nu, efter det att Elli hade fått veta att den där ”slampan” var inblandad. Var någon­stans var det som den där människan inte nästlade sig in? Undrade Elli. Fjäsk och falskspel kunde hon lika bra som vanligt folk kunde multiplikationstabellen.

David frågade en dag, vad det var som hade tillstött. Han såg ju på Elli att det var något extra som tyngde henne. Kunde hon inte dela med sig av sina sorger, hade han sagt.

– Delad sorg är bara hälften sorg och delad glädje är dubbel glädje. Tänk på det min vän! Hade han sagt.

På så vis bar det sig att Elli talade om vad hon fått veta av Martina.

Den kvällen sökte Elli tröst i Davids famn. Inte för att det löste hennes problem, men hon lyckades glömma nutiden för en bra lång stund … Att söka tröst i en annan mans famn var inte alls dumt, hon ångrade att hon inte kommit på det mycket tidigare.

Efter den kvällen söktes tröst av dem båda. Det blev ett ömsesidigt tröstsökande …! – Inte dumt alls, tyckte de.

David var smidigare och mer ödmjuk till sin läggning än vad Evald var, det kunde inte Elli bortförklara. David var helt enkelt en mindre komplicerad människa. Lätt att prata med om allt. Dessutom kunde han konsten att lyssna och det var något som hon hade saknat hos Evald. Dessutom var alltid Edvalt på språng åt något håll. Evald hade gjort det till en ovana att alltid ha ena foten innanför tröskeln – och den andra utanför …”Ursäkta mig, men det där får du prata om en annan gång, jag måste tyvärr rusa”. Så levde Edvald och då ska man inte undra över hur det kan bli skilsmässa … Då är det ju som bäddat för det …!

– Herre min Je…! utbrast Elli högt och förvånades över den ilska som låg dold bakom varje bokstav! Ändå så är det Evald som jag vill ha, sa hon lite viskande och tillade: Jag vill ha David också!

Först när man säger sina tankar högt, förstår man sig på sina känslor, tänkte Elli som nyss hade varit arg för att hon hade så lätt för att tänka högt!

Valet var ju redan gjort! Evald hade ju valt bort henne, så vad kvarstod? Att David ville ha henne till något mer än tröst, det hade hon börjat ana – även om han inget hade sagt än. Allt behövde man inte säga rent ut …

David kunde inte ta hur lång semester som helst, även om han var egen företagare. Han inredde därför en ateljé på övervåningen i sin fars hus. Yngve var glad över att det blivit fart och rörelse hemma hos honom igen. Det hade blivit så tyst när Davids mor så hastigt rycktes bort. Hennes skratt hade länge funnits i väggarna, men till sist kom dysterheten och överföll Yngve Nord med all kraft. Nu kunde Yngve ana ett ljus bortom mörkret igen. Hans son var det som förde in framtidshoppet igen. Livslusten som Yngve trott var förlorad för alltid, visade sig som en skör spirande vår i hans själ. – Åter började den gamle mannen att finna en mening med att han lämnats kvar. Kanske kunde han vara till nytta för den pojke som de till sist blivit givna. Han och Moa Nord.

Elli hade blivit erbjuden att dela ateljé med David. Hon tackade för omtanken men avstod. Hon ville vänta och se hur saker och ting utvecklades först.

Alldeles vid sidan av skolhuset fanns ett litet hus som varit lärarbostad. Det fick Elli gärna låna av Mia om hon ville. Det kunde vara skönt för dem båda att kunna dra sig tillbaka när de kände för det. Det var väl ingen vinter­bostad, men fram till jul kunde hon nog räkna med att det skulle gå bra att bo där.

Hon var ingalunda bostadslös, för som väl var så stod Elli som ensam ägare till huset inne i stan. Ett äktenskapsförord hade hon varit klok nog att ordna med, hur nu det kunde komma sig. Kanske det var det undermedvetna som hade talat till henne. Det där sjätte sinnet var det nog.

Elli fick veta av Martina att Evald hade flyttat in till ”kossan”. Hade inte huset stått på Elli, så hade väl Gunda gladeligen dragit in i deras hus. Hon skulle väl ha känt det som en extra bonus. För något fel, fult eller tarvligt kunde inte Gunda se i vad hon gjorde eller sade. Så rikt utrustad så hon ägde någon form av självrann­sakan var hon inte.

När Mia kom tillbaka efter sin långa semes­ter, drog hon igång med något som hon kallade fritidsprojekt. Ett finare ord för övertid, hade David skämtsamt sagt. Hembygdsföreningen hade beställt en jättestor tavla och utförandet var helt fritt.

– Vi hjälps åt alla tre, hade Mia föreslagit och så blev det bestämt. Det arbetet skulle komma att förena de här tre ännu mer. De skulle anordna gemensamma utställningar över landet. Hjälpas åt var deras motto.

 

***

 

Evald började ringa allt som oftast, utan att till synes ha annat ärende än att fråga hur Elli mådde …!

– Han kommer tillbaka, det har jag sagt hela tiden, påminde Mia.

– Jag vet inte om jag vill det längre, svarade Elli lite dröjande.

– På så vis … Du menar väl inte att …? Mia avbröt sig och såg intresserat på Elli, som ver­kade samla sig inför något slags tal.

– David har blivit mer än en vän för mig, förstår du, Mia. Jag har tänkt mycket på det här. Känslorna för David är äkta och han har aldrig vare sig ljugit eller gjort något fult eller kränkande mot mig. – Jag har kommit fram till att jag vill arbeta på att glömma Evald! Jag vill börja på Davids och mitt rena, oskrivna blad istället, om du förstår …?

– Lilla vän! Inte behöver du ursäkta dig inför mig! Det vore rätt och lagom åt Evald, om du kunde bli lycklig utan honom, sa Mia och såg nöjd ut. Jag är den första, att önska dig och David lycka till, sa hon och klappade Elli på axeln. Tror du att du skulle kunna bli lycklig med David, dristade hon sig att fråga.

Det tror jag faktiskt. Vi har inte ett svart HELVETE – som vi först måste överbrygga, men det har jag om jag skulle börja om med Edvald. Därför tror jag inte på en omstart med Edvald. Jag tror att min lycka ligger i Davids trygga famn, avslutade Elli, samtidigt som hon knäppte sina händer och såg ut genom fönstret.

En sen höstkväll, helt utan förvarning kom Evald ut till Mias ateljé. Mia visade honom vidare till lärarbostaden, där Elli bodde, men David bodde ”nästan” där han också.

Evald såg mer än konfunderad ut när han blev presenterad för David, men han kunde inte gärna komma med några förebråel­ser. ”Kasta sten när man sitter i glashus, är inte vidare smart.”

Han såg ganska slokörad ut när han gick därifrån. Han hade nog räknat med att få prata med Elli på tu man hand. Något ”riktigt” ärende verkade han inte ha.

– Evald hade väl aldrig kunnat tro, att du skulle snubbla över din ungdomskärlek här ute i ödemarken! Sa Mia och skrattade. Jag själv tycker att det är – minst sagt, ett egendomligt sammanträffande. Jag har ju haft min ateljé här ute i många år, men David har jag bara sett på håll. Att han dessutom skulle vara skol­kompis med dig, visste jag inte alls.

Någon vecka efter Evalds påhälsning ute hos Elli kom det ett brev från honom. I det brevet stod att läsa att han hoppades på att få träffa sin älskade Elli … Han bad att hon skulle ge honom en ny chans. Han hade förhastat sig, skrev han. Friheten var inget att stå efter och absolut inget att ha! Nu visste han det! Ett liv utan Elli, var inget liv, skrev han.

Inte med ett ord nämnde han att han var inneboende hos Gunda. Däremot skrev han att han var trött på att städa och laga mat … Nu visste han bättre och såg alla Ellis fördelar i en helt annan dager, menade han.

Han bad om förlåtelse och tillade att han skulle ringa på torsdag kväll.

Elli redogjorde för brevets innehåll och bad Mia om ett råd som hon egentligen inte be­hövde ha.

– Jag älskar nog fortfarande Evald – men jag hoppas på att det ska gå över, sa hon. David … Det är så rent mellan honom och mig. Jag önskar att kärleken till honom kunde växa snabbare och bli starkare än den jag har kvar för Evald!

– Om du känner det så som du säger, är det väl inget svårt val? David älskar dig och du älskar honom. – Låt Evald kämpa vidare med den där ”trista ensamheten”, som inte var något att ha! Att han kallar Gunda för ”ensamhet” var ju lite komiskt. Han tycks tydligen leva i tron att du inget vet om hans bottenlösa ensamhet”. Står han inte ut med det som han alldeles själv lagade till åt sig – anser nog jag att han får försöka ta sig ur det utan att förvänta sig hjälp från dig, Elly. Så resonerar jag, sa Mia. – Låt inte Evald fördärva mellan dig och David! Det är det enda råd jag kan ge!

– Nej, Evald ska inte få komma emellan oss, jag ska påminna honom om att ”vårt uppdrag” är slutfört för länge sedan …! Jag ska även tala om för honom att det var inte enbart in i vårt äktenskap som han förhastade sig, utan helt tydligt även ut ur det också, sa Elli med illa dold ironi.

– Hallå, hur är det här då? Hojtade David som kom inklivande med en skiss till sin del av den gemensamma tavlan.

Elli kände en stor värme inom sig när hon såg David och plötsligt visste hon att den värmen var kärlek …! Den sortens kärlek som skulle vara livet ut. Den som bara skulle bli större och starkare alltefter som tiden gick …

Utan minsta tvekan gick hon fram till David och slog armarna om honom och kysste honom. Häpen men lycklig besvarade David hennes kyss.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe