S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Stoppad Av Polisen

Åter Noveller Index

STOPPAD AV POLISEN

 

Resumé: Pia och Agneta är syskon och har en mycket fin syskonrelation. De har haft ett par veckors semester hos sina föräldrar i Sunne. På resan tillbaka ner till Norrköping, stoppas de av polisen, som påstår att det har gått en aning väl fort! Påföljden blir att konstaplarna inbjuder sig själva till en sen kvällsvickning. Detta straff… godtar systrarna.

 

 

P

ia och Agneta är systrar och barnfödda
i Sunne. Den här sommaren hade de hade de förlagt fjorton dagars semester för att hälsa på sina föräldrar. Systrarna hade för ett antal år sedan flyttat till Norrköping. Egentligen var det väl ”Amor” som hade valt just den staden.

   Där träffade Agneta resemontören, Ted. Han var tyvärr ingen stadgad ung man. Nej, han hade alltför länge fladdrat som en fjäril: från blomma till blomma. De ränderna ville inte gå ur. Det slutade givetvis med att han träffade en annan kvinna. – så Agneta var ganska nyskild.

Därför kände hon sig inte alls i balans för att orka åka på semester med någon kollega, som det egentligen hade varit planerat från början.

Agnetas syster,  Pia, flyttade till samma stad. Även hon var singel nu. Hon förlovade sig med en rektor, på den skola där hon tjänstgjorde som fransklärare. Om det var den stora åldersskillnaden som gjorde att förhållandet kraschade eller om de bara utvecklades åt olika håll. Det var väl svårt att sia om … I varje fall var båda överens om att gå skilda vägar. Pia var därför inte det minsta förkrossad över uppbrottet. Hon hade till och med krafter kvar, för att försöka hjälpa sin syster, att komma över det svek som Ted hade gjort mot henne.

Semester uppe hos föräldrarna i Sunne var ingen dum idé. Agneta behövde miljöombyte. Hemma på gården kunde hon rida, ta långa skogspromenader och annat i lugn och ro.

Nu när semestern var slut, kunde de konstatera att den hade varit lugn och skön. Pia hade inte lyckats få med Agneta på någon dans. Agneta kände sig alltför nedstämd för att orka intressera sig för så världsliga nöjen.

– Aldrig mer en karl för min del, sa hon med en betoning som tydde på att det var vad hon menade.

Hon ville helst slicka sina sår, för att se om hon åter skulle kunna bli människa… – och det var väl begripligt. Vare sig Agneta eller Pia själv var av ytlig natur. De tog helt enkelt alldeles för allvarligt på kärleken.

Blev de förälskade, så blev de det rejält, annars förblev de oberörda av en mans flörtande. Om de gett sig in i ett förhållande som inte höll, så var katastrofen när det strandade minst lika stor som lyckan nyss hade varit.

På så vis kunde de här syskonen förstå varandra mycket väl. En tids vila från det motsatta könet, var därför ett måste, när sådana situationer uppstod.

För ovanlighetens skull, kunde Pia – mycket väl – klara sig utan paus denna gång. Hon tog å andra sidan ingen skada av att ta en lugn semester utan större äventyr.

Nu var som sagt semestern till ända. Åtminstone de här första fjorton dagarna. Vad Pia skulle göra med resten av sin semester var fortfarande oplanerat.

Agneta hade blivit vackert solbränd och hon såg även lugnare ut nu. Det var nog inte bara lantluften blandad med bad och sol som varit en hälsokur för henne – här fick nog även föräldrarna ta äran åt sig. De hade förgäves försökt avstyra tankarna på äktenskap när Agneta stod inför valet av brudgum. Föräldrarna såg tydligen klarare på Ted än vad Agneta gjorde… De kände väl på sig vad Ted gick för.

De försökte nu att få Agneta att inse, att det som hade hänt kanske var det bästa, även om hon givetvis inte kunde se det så just då.

Pia kunde inte undgå att undra över, hur det kom sig att föräldrar oftast var så klarsynta. Varför var det så svårt att lyda deras goda råd? Det kunde inte Pia begripa. Det föreföll som om alla människor var tvungna att göra sina egna misstag.

– Tänk så mycket krafter man skulle spara – om man inte behövde gråta onödiga tårar, sa Pia till sin olyckliga syster.

Man kunde säkert undvika de värsta fallgro­parna, om man stannade upp och lyssnade på sina föräldrar. De tycktes kunna förutse en del saker, lika säkert som en ”siare”. Gammal är äldst – det var nog sant, tänkte Pia och ställde in gasolköket i bagageutrymmet på bilen.

Var det av egna bittra erfarenheter som föräldrar talade…? Eller var det ett annat sätt att se faror på? Eller vad var det som gjorde föräldrar så förutseende? fortsatte Pia sina funderingar.

Systrarna sa adjö till sina föräldrar i ömsesidiga kramar.

– ”Kör försiktigt”, sa modern, det var alltid de sista orden som modern brukade säga.

Färden gick mestadels under tystnad. De pratade inte mycket, men av det samtal som fördes, kunde Pia höra att Agneta mådde bättre. Hon sa till och med:

 – Ted var nog inget att ha. Han har nog inte varit värd alla mina tårar. Det räcker ju inte med att han hoppat över skaklarna en gång… nej, han var ju helt omöjlig egentligen.

Ted var en lycksökare och var definitivt inte värd att gråtas över. Efter ytterligare en stund tillade hon

– Vilken tur att vi inte hann skaffa oss barn, när det nu blev som det blev.

Hon sa det tankfullt och med låg röst, som för att övertyga sig själv om det som var bra i situationen. Hon verkade mycket starkare nu. På uppresan hade hon liknat en skadad fågelunge. Pia var mycket medkännande. Hon visste vilket ”helvete” hennes syster genomgick.

Nu verkade Agneta vara mer förbannad på Ted och det elände han hade försatt henne i. – Sunt …! konstaterade Pia. Ilska var alltid bättre än tårar. Av ilska kunde man till och med bli stark och företagsam.

Den där gråtfasen – som man var tvungen att ta sig igenom – den utarmade hela systemet i kroppen.

Det var av egen bitter erfarenhet som Pia både talade och tänkte. Hon visste att man blev både oföretagsam, svag och man kunde känna sig sjuk i hela kroppen när själen blev ledsen och besviken. Självkänslan försvann, precis som skuggor försvinner när solen går bakom ett moln, tänkte Pia.

– Ska vi stanna i Finspång och köpa ”Mitt livs novell”? frågade Pia. Vi är snart där. I den tidningen finns det många kontaktannonser…

– Kör till! sa Agneta och växlade en livad blick med sin syster.

Tack Gud! tänkte Pia, min älskade syster är tillbaka till livet igen. I varje fall på god väg och det är gott nog.

Tänk så mycket kul de hade haft tillsam­mans genom åren. De pratade gamla minnen den sista milen som var kvar, innan de var framme i Finspång.

Det gjorde susen. Agneta levde upp och de kunde skratta åt tokiga minnen. Det kändes precis som förr igen.

Pia stannade vid en kiosk. De köpte tid­ningen och lite godis. Det var trångt vid kioskens bilparkering, så Pia körde en bit till. Därför blev de stående på genomfartsgatan.

– Det börjar mörkna, så jag får lov att tänd belysningen om du tänker läsa redan nu, sa Pia och såg lite retsamt på sin ”bedragna syster”…

De beslöt sig för att ta en godispaus och kika lite på annonserna.

– Den här passar dig, sa Agneta och läste upp en annons för Pia.

– Nej, inte den han är för gammal. Nu vill jag ha en jämnårig för säkerhets skull.

När polisbilen körde förbi dem för andra gången och Pia tyckte att konstaplarna tittade lite extra frågade hon:

– Du, Agneta! Visst var det väl parkering tillåten här?

Något svar från Agneta fick hon inte, för hon var strängt upptagen av alla annonser.

Just som Agneta utropade att hon hade hittat en annons som passade henne perfekt, så kom polisbilen för tredje gången.

– Nu törs jag inte stå här längre! Utbrast Pia.

– Jamen, bara en liten stund till, invände Agneta.

När polisbilen kom för fjärde gången och den dessutom verkade att sakta in, blev Pia irri­terad och sa:

– Begriper inte du att det måste vara något? De kommer att bötfälla mig! Säkert missade jag – i min iver –någon skylt om parkering förbjuden!

Pia startade bilen och började köra, medan Agneta buttert antydde att det var helt onödigt … att dra bara för polisens skull. Hon hade velat fortsätta att läsa.

– Du kan läsa högt medan jag kör! Jag ser att köra även om belysningen är tänd. Du får ur­säkta mig kära syrran …, men jag har så mycket utgifter så jag klarar mig bra utan böter – för du hade väl inte tänkt betala dem i mitt ställe …?

Det gick bra att köra och samtidigt lyssna till Agnetas högläsning. Det var mycket underhållande. De bestämde sig för att kasta in svar på några annonser. Kunde det kanske gå bättre att få tag på bra män via annons än på dans? Det var i alla fall värt ett försök.

Precis vid utfarten från Finspång körde polisbilen om dem och blinkade med stopp­lampan.

– Vad är det nu tror du? utbrast Pia ynkligt.

Pia körde in till kanten, stannade bakom polisbilen och öppnade dörren.

– God Afton, sa poliserna! – Det gick lite för fort det här, sa den ene av konstaplarna.

– Hur är det möjligt? Jag brukar inte köra för fort – där jag vet att det är begränsad hastighet, svarade Pia skrämt.

Pia kom på sig med att hon stammade. Det brukade hon inte heller göra. En omotiverad rädsla för poliser hade hon haft ända sedan hon var barn. Förbannat att hon skulle ha försjunkit i de där karlannonserna, så hon drog på sig fartåkningsböter … Det var manssläktets fel om hon fick böta … hade de inte intresserat sig för motsatta könet, hade denna situation inte kunnat uppstå, for det genom en hjärncell …

I samma stund som polisen bad att få se på hennes körkort, råkade hon ut för en nervös sväljning, som lät som en hickning.

– Javisst, ska jag visa mitt körkort, men då måste jag gå ur bilen, för handväskan är i baksätet, svarade hon så vänligt hon kunde.

Hon fällde framsätet och lutade sig in mot baksätet, drog till sig väskan. Tog ett kliv baklänges och trampade konstapeln rejält på foten.

– Oh, ursäkta mig! Det var inte meningen.

Nervöst halade hon upp plånboken och gav honom körkortet.

Polisen såg en aning roat på henne och sa:

– Är fröken medveten om att jag inte har så stor användning för den här? och så lämnade han tillbaka det han fått.

Gode tid! det var bankboken som hon hade gett till polisen.

– Jamen, vänta jag har faktiskt körkort.

Nästa fodral innehöll i alla fall hennes körkort. Hon överräckte det till honom, utan att våga möta hans blick.

Han tittade på det, sedan återvände blicken till henne och stannade där – lite för länge, tyckte hon.

– Det är faktiskt jag, även om jag har långt hår nu, försäkrade hon och kikade försiktigt på konstapeln.

Nu stod hon bredvid en av poliserna, utanför bilen. Han mönstrade henne en gång till, sedan ville han se på bilens instrumenthandlingar.

– Javisst, sa hon och satte ner knäet på sätet och sträckte sig in till handskfacket.

Lyckligtvis hade hon ordning på sina saker. – På det glada sextiotalet var det många handlingar som man var tvungen att medföra under färden. Så det var säkrast att förvara det mesta på samma ställe.

När hon skulle sätta ner foten hände samma elände igen – hon trampade honom. Samma ursäkt som tidigare upprepades. Agneta åsåg eländet från sin passagerarplats och led ikapp med sin syster.

När konstapeln som fortfarande inte var ihjältrampad, hade tittat på bilens handlingar och godkänt dem. Ja, då ville han se på försäkringsbeviset. Vem tog han henne för egentligen …? tänkte hon missmodigt och sträckte sig åter in till handskfacket för att hämta de ”begärliga” handlingarna.

– Gud bevare mig! kunde han inte ha kläckt ur sig att han ville se allt, väste Pia till sin syster, mellan nästan sammanbitna tänder.

Det är klart att hon trampade polisen för tredje gången. Om det hade gått en aning för fort så skulle han inte enbart fälla henne för det. Nej, det skulle väl bli mest för våld mot tjänsteman eller åtminstone bristande respekt, för tjänsteutövare, tänkte hon uppgivet.

När hon för tredje gången bad om ursäkt, upptäckte hon att hans stränga minspel mjuknade och hans ansikte sprack upp i ett varmt leende.

– Har ni varit på semester? frågade han.

Slutsatsen var inte svår att dra, om man såg mot baksätet, som var fullt av grejor.

– Jo visst! Det har vi varit. Pia hade svårt att hitta några ord.

Den trampade konstapeln frågade vart de var på väg och Pia svarade enstavigt:

– Till Norrköping.

– Jasså, Norrköping, där bor vi också, hakade den otrampade polisen på samtalet.

– Skulle ni ha lust att bjuda på kaffe, undrade den skadade och gav tillbaka körkort till Pia.

– Det är väl inte omöjligt, svarade Pia.

Poliserna upplyste om att de hade en halvtimme kvar av tjänstgöringen. Stämningen började bli så pass mycket lättare, så att Pia började andas normalt igen. De kom överens om att så snart de hade avslutat sina pass, skulle de dyka upp hos Pia.

Hon vinkade åt dem när hon körde iväg. Genom den öppna rutan ropade Pia, att hon skulle titta på hastighetsmätaren när nästa tätbebyggda område dök upp.

Martin, hette den polisen som Pia halvt om halvt hade trampat ihjäl.

– De var ju ursnygga, sa Agneta.

– Det kanske de var …, svarade Pia.

Hon hade haft så mycket annat att bestyra, så hon hade inte ägnat det motsatta könet en enda onödig tanke eller blick. Hon var fortfar­ande matt. Bortgjord kände hon sig – dum rent ut sagt.

– Ja, de var ju hyggliga i alla fall, sa Pia som fortfarande befann sig i tanken på att hon hade kunnat få böta. Det kan i alla fall inte ha gått värst mycket för fort, konstaterade hon.

Det blev bråttom, för de hade sagt att klockan elva skulle de gå av sina pass. Det betydde att de kunde vara hos Pia redan vid halv tolv tiden.

– Vi kan köpa något gott pålägg på Nattjour­en, föreslog Agneta.

I flygande fläng lastade de av Agnetas grejor. Tur att de bodde i samma ände av stan.

När de så äntligen stannade på Vidablicks­gatan 32, tog de bara påsen med handeln och de viktigaste sakerna med upp till lägenheten. Resten fick vara kvar i bilen. Det var en risk hon fick ta, men hon hade ju garage. Det som var kvar i bilen, det som var av värde, var dessutom i bagageutrymmet. Den bråten som var kvar i baksätet, såg inte vidare lockande ut.

Vädra lägenheten och göra mackor. Pia och hennes syster svävade runt som flitiga arbetsbin.

Agneta som inte kunnat göra mycket annat än att sitta som passiv åskådare när polisen hade stoppat dem, hade haft gott om tid att studera dessa killar.

Peter, hade den andre polisen sagt att han hette. Han var ljus, Martin var mörk.

– Perfekt, att det var dig som Martin stötte på, sa Agneta. Jag har alltid gillat ljusa män.

Pia visste inte vad hon var gladast över. Den lyckliga slump som fört Martin i hennes väg eller det faktum att Agneta verkade vara på bättringsvägen.

Ringklockan skrällde till.

– Gud, så spännande! viskade Agneta och svävade iväg för att öppna. – Hon var riktigt tillkvicknad nu. Kvällen blev lyckad eller om man ska säga halva natten… Nattmackor, ”soft” musik och en massa intervjuer, för att lära känna varandra.

Dagen därpå var en söndag som tur var. Konstaplarna var lediga och Pia och Agneta hade semester kvar. Konstaplarna föreslog att de skulle göra en utflykt till St:Annas skärgård och besöka fornborgen.

Om en vecka skulle ”parhästarna” Peter och Martin, få semester de också.

– Det flyter på bra det här, sa Pia efter en vecka. Tror du att Peter kan fylla tomrummet efter Ted? frågade hon försiktigt.

– Det tror jag säkert, svarade Agneta, men det tar tid att läka sår … Kär är jag inte än, men Peter har själv en gammal skada …, så han är mycket förstående och har inte själv så bråttom.

Systrarna hade varit nere i City på en shoppingrunda. Pia hade köpt: en bikini, en benvit ullig polotröja, ett nytt läppstift samt nya jeans.

Det var meningen att de skulle ut på Bråvikens böljor på kvällen. Martin skulle få låna en båt av en kompis.

– Den här veckan är ju som en semester fast killarna jobbar, sa Pia glatt.

Agneta höll med, men sa konstaterande:

– Vi som inte har sett Östergötland, trots att vi har bott här så länge. För oss är ju detta ett rent äventyr.

Drömgruvan hade de besökt en eftermiddag. Där hade Pia hittat en förtjusande sten.

– Om du ger den till mig, så kan jag lämna den till en hantverkare som slipar stenar och gör smycken, hade Martin sagt.

Grillkväll vid en fin insjö hade de också haft. Pia och Agneta hade åkt ut till Lillsjön tidigt på eftermiddagen. De hade badat, solat och gjort iordning för grillningen. Så det var bara att ta det lugnt vid lägerelden när Martin och Peter kom dit ut efter arbetsdagens slut.

De hade diskuterat hur de skulle lägga upp semestern. Skulle de hyra husvagn… eller tälta? Det var två förslag som de valde mellan. Grabbarna bestämde sig för att tälta.

Höll bara ”vädergudarna” vad de lovat, så skulle det bli perfekt.

När deras gemensamma semester var över, kunde Pia konstatera att Martin var en mycket fin man. Hon var dessutom upp över öronen förälskad i honom. Och såg nu på framtiden med tillförsikt.

 

***

På en privat fest blev Rostia inblandad i deras relation.
Pia kände henne, för hon var lärare i historia på samma skola som Pia arbetade på.

Rosita var inte omtyckt av eleverna, dess­utom fjädrade hon sig för rektorn. Inte den rektorn som Pia hade varit förlovad med, för han arbetade för tillfället på en annan skola.

Rosita verkade mycket intresserad av Martin. Inte kunde väl Rosita som kollega och vän … försöka sig på att ta Martin ifrån henne?

Festen hölls i Rositas föräldrahem. En stor lyxig villa i Getå, med utsikt utöver Bråviken och Norrköpings stad. Föräldrarna hade rest till Kreta och Rosita skulle se till huset under tiden.

Martin bjöd inte upp Rosita en enda gång. Det var Rosita själv som stod för samtliga uppbjudningar.

När Pia gick ut på takterrassen för att inhämta lite frisk luft upptäckte hon dem… Rosita och Martin – de stod borta vid räcket som vette ut mot havsviken.

Pia hade ju så gott som blivit utan kavaljer, för Rosita hade ju mer eller mindre lagt beslag på Martin. Helt plötsligt hade inte Pia kunnat se någon av dem. Att Pia skulle finna dem ute på terrassen var inget som gjorde henne glad. Hon tyckte att de stod alldeles för tätt ihop där borta vid räcket.

Bråviken låg spegelblank. Det blev en strim­ma ljus i vattnet när månen speglade sig däri. Alla ljusen från stan glimmade och glittrade på avstånd. Alldeles fantastiskt vackert, tänkte Pia.

Kände Rosita och Martin varandra…? Det stack till i bröstet av oro. Pia gjorde inget väsen av sig, hon gick in utan att de hade märkt att hon hade varit där ute.

Martin kom in ensam. Rosita kom lite senare. Det var väl för att de trodde, att inte Pia skulle misstänka något om var de varit, tänkte hon.

Martin var lite tystare än förut. Han såg inte lika glad ut heller.

Pia såg på den fina stenen som Martin hade givit henne. Han hade köpt en guldkedja som den hängde i. Efter slipningen hade stenen blivit så levande.

Hon höll handen om den och önskade av hela sitt hjärta att Martin skulle bli som vanligt igen. Hon älskade honom faktiskt. Rosita dök upp vid sidan av henne. Pia frågade lite i förbigående om hon kände Martin.

– Ja oh, ja! Vi känner varandra väl kan man säga, svarade hon och flackade med blicken.

Rosita svävade vidare och bjöd upp en annan kille.

Pia såg efter henne – något fel på det yttre var det inte, men det inre… Någon vän av sanning var inte Rosita. Hon broderade gärna ut verk­ligheten, även när det inte behövdes. Hon nöjde sig inte med de så kallade ”vita lögnerna”. Nej, hon var känd även för de ”svarta”.

När kvällen var slut och Martin och Pia var på väg därifrån frågade Pia:

– Känner du Rosita?

– Nej, det var första gången jag träffade henne, svarade Martin lite dröjande. Däremot var jag kurskamrat med hennes bror på polis­skolan.

Martin berättade att Rositas bror var enligt hans tycke en osympatisk person. Han hade inte fått fortsätta sin utbildning, eftersom han ansågs vara lite för rå, för att kunna bli en bra polis.

Pia ställde inga fler frågor, hon ville inte verka svartsjuk. Någon av dem ljög … men vem av dem? Kände de varandra eller inte?

Martin brukade för det mesta tillbringa all sin lediga tid i Pias lägenhet. Den var större och modernare än den som han hade.

Den här kvällen skyllde Martin på att han inte mådde riktigt bra och hellre ville åka hem till sin egen lägenhet.

Hade Martin tröttnat på henne eller var det Rosita…? Kände han henne trots allt? Hade de kanske haft något ihop före Pias tid? Ville han kanske inte säga något om det? Frågorna stod på kö i hennes hjärna. Alla lika obesvarade.

Med tunga steg gick Pia de tre trapporna upp till sin tomma våning, som nu skrek av fråge­tecken och ödslighet. Martin fanns i allt som hon tittade på. Hans tröja på hatthyllan, toff­lorna som hade ramlat ner från skohyllan. Kudden som luktade Martin…

Eftersom Pia var kollega med Rosita, så visste hon att karlar, det hade Rosita haft många. Även andras hade hon roat sig kungligt med, men rykten skulle man ju inte lyssna till.

Martin och Pia gick på bio på söndagskvällen. Han var inte sig lik. Han var så tyst, sval och avvaktande på något vis.

Han följde i alla fall med hem till henne efter bion. Innerligheten i hans famntag var borta eller var det hon som inbillade sig? Det kändes nästan som om han älskade med henne enbart av pliktkänsla.

Efter några veckor var så mycket borta av det fina emellan dem, så hon kände inte längre igen den man som hon älskade så innerligt.

Hade han en annan …? Det var hon nästan säker på.

Kunde Rosita vara så fräck att hon hade gått emellan sin vän och hennes kille? Nej, så usel kunde hon väl ändå inte vara…?

Med tanke på skolan som snart skulle börja, var det en omöjlig tanke. De skulle ju komma att ses varje dag, hon och Rosita. Inte kunde Rosita då vara tillsammans med Martin – hen­nes kille …? Som hon åtminstone fortfarande ville tro att det var …

Pia stötte ihop med Agneta en dag när hon var nere på stan. Agneta föreslog att de skulle gå upp på Tempos cafeteria.

De slog sig ner vid ett fönsterbord. Pia såg att hennes syster inte verkade må riktigt bra. Där­för frågade hon:

– Har du problem syrran?

– Nej, inte jag konstigt nog. Jag har det bra. Peter är det bästa som någonsin hänt mig.

Hon tystnade – drog efter andan och tog liksom sats, för att kunna säga det som hon ansåg sig vara tvungen att framföra:

– Jag har sett Martin tillsammans med Rosita ett par gånger. De var på samma bio som jag och Ulla. Jag tror inte att de såg oss.

Pia drog in andan och tycktes hålla den …

Agneta såg bekymrad ut men fortsatte:

– För ett tag sedan, skulle jag äta lunch på ”God Vän”. Den gången fick jag tvärvända i dörren. – Jag såg dem på långt håll. De satt där borta i hörnet vid spaljén.

Pia såg ut som om hon var huggen i sten.

– De kanske är gamla bekanta, skyndade sig Agneta att säga.

Agneta menade att om det hade varit någon annan än Rosita, så skulle hon aldrig ha brytt sig om det. Rosita hade tidigare varit anställd på den skolan som Agneta arbetade på. Där hade hon blivit så illa omtyckt, så hon hade valt att söka en annan tjänst. Det var på så vis som hon hade kommit till den skolan där Pia jobbade.

– Du ska se upp med Rosita hon har varit inblandad i andras affärer förr! Jag skulle kunna berätta mycket för dig, men håll ögonen öppna för den ”skatan”! Jag säger bara det, varnade Agneta.

– Jag har hela tiden misstänkt att det har varit något, sa Pia och såg förtvivlad ut. Och en sådan som Rosita ska jag kalla för min vän och kollega, fy för den led…

Pia avbröt sig och redogjorde för den senaste tidens händelser.

Agneta såg medlidsamt på sin syster, när hon uppmanande sa:

– Om du absolut inte vill prata med Martin, så kan du väl fråga Rosita, vad hon har för något ihop men honom. Du måste ju ändå ringa och meddela henne, om att hon får ta sjuan istället för den där nionde klassen som hon inte fick, sa Agneta och såg med bestämd min på Pia.

Att ringa om det där arbetet som Rosita inte fick, blev ju Pia tvungen att ta i tu med. Rosita blev rejält sur, men det var Pia beredd på. Rosita själv ansåg sig givetvis kvalificerad för jobbet.

Att ställa några frågor om Martin i det ilskna tillstånd som Rosita befann sig, var omöjligt. Det blev i stället Rosita som tog till orda:

– Martin har väl talat om för dig, att det är han och jag nu…? Du har väl accepterat det antar jag, eftersom du verkar så lugn.

Hon sa det med en säker överlägsenhet och ett hånfullt litet skratt.

Pia höll på att tappa luren.

– Neej, där misstar du dig nog, Rosita, lyckades Pia hacka fram.

– Oh, nej! Lilla vän, sa Rosita sliskigt. Han älskar mig och han sov här natten till lördag, kan jag tala om för dig. I fall du inget visste, menar jag, tillade hon med en hastig, belåten ”in och ut-andning”, som lät som en lätt flämtning. Vi har stora planer om framtiden, så det är säkrast att du vänjer dig, tillade hon spydigt.

Pia kände hur hela hennes kropp drog ihop sig. En chockens matthet spred sig, någonstans från hjärttrakten och nedåt. En besynnerligt, otäck matthet – det kändes nästan som om hon skulle vara på väg att kissa på sig.

Hon sprang till toan – där blev hon sittande. Var det möjligt …? Han som var polis och allt. Skulle inte de vara lite bättre än andra. Var hade hon fått det ifrån förresten. Nej, det var nog samma skrot och korn … – alla de där som kallades för män. Poliser … icke undan­tagna.

Hur länge hon hade suttit på toan hade hon ingen aning om. Det var dörrklockan som fick upp henne, ifrån den minst sagt obekväma sittplatsen. Stel som en gamling, reste hon sig upp och drog upp byxorna och linkade ut i hallen för att öppna dörren. – För den som ringde på hade tydligen inte för avsikt att ge upp! Hon var tvungen att öppna för att få tyst på dörrklockan.
Rödsvullen av gråt och med hårslingor fast­torkade i avdunstad tårvätska, öppnade hon dörren.

Där utanför stod Martin med en stor bukett röda rosor.

– Pia …! Vad är det som har hänt? utbrast han bestört och var nära att tappa buketten. Älsk­ling fortsatte han och nästan kastade sig över henne.

– Jag fattar ingenting, kved hon.

– Inte jag heller! utbrast Martin. Du är ju inte förlovad med den där engelsmannen …!  – Jag mötte Agneta på stan och då frågade jag henne rent ut, fortsatte han.

– Engelsman …? Vilken engelsman? Nu begri­per jag inte ett dugg, sa Pia och gick baklänges och sjönk ner på telefonbänken i hallen.

Martin berättade att Rosita hade snickrat ihop en historia om att Pia var förlovad med en engelsman.

Rosita hade sagt att det var av engelsmannen som Pia hade haft besök av förra helgen. Den helgen när hon i själva verket hade åkt till Sunne, för att hennes far varit dålig och blivit inlagd på lasarett.

Rosita hade givit Martin rådet att dra sig ur förhållandet med Pia. Vilken bitterfitta, den där Rosita var, tänkte Pia. Hur kunde Rosita utan fog för det påstå att Pia bara passade på att roa sig medan hon kunde… och att när den engelske fästmannen flyttade hit, vilket han skulle göra ganska snart …, så var leken förbi!

Rosita hade bjudit Martin på lunch på ”God Vän” under förevändningen att hon hade något viktigt som hon ville prata med honom om.

Bion hade hon passat på att bjuda honom på, vid ett annat tillfälle. Den gången skyllde hon på att väninnan, som hon skulle ha gått med, hastigt hade blivit sjuk. Kunde inte han, Martin, ”den bedragne mannen”… gå med henne istället. Det var väl ändå i lyxigaste laget att slänga en biobiljett? hade hon sagt.

Martin tackade ja – han var ju bedragen. Trodde han i alla fall … och dessutom var han ledsen och ensam.

– Den där förra helgen, då du sa att du skulle åka till dina föräldrar. Då ringde Rosita och sa att engelsmannen hade hämtat dig. Hon tyckte att jag inte skulle sitta hemma och sörja. Hon hade middag klar som mer än väl skulle räcka för två. Ganska envis och tjatig var hon också, suckade Martin och såg allvarligt på Pia.

Pia lyssnade storögt och tyst, precis som hon en gång i tiden lyssnat intensivt på godnatt­sagorna.

– Rosita var ganska glad i starkvaror, sa Martin, men jag drack faktiskt en hel del jag också den kvällen. Alldeles för mycket om jag ska tala sanning. Jag ankrade ”skam till säges” på hennes soffa. Det var dumt! Jag borde ha tagit en taxi hem och hämtat bilen en annan dag. Just då tyckte jag inte att något spelade någon roll längre.

– Hon är rent otrolig, hörde Pia sig själv säga.

– Hon tjatade sig till en godnattpuss, det var allt hon fick, det svär jag på! Visst hon erbjöd mig sängvärme också. Hon sa rent ut att vi kunde ”ta en sängvals”. Den där valsen ville jag inte ha med henne. – Om jag mot förmodan skulle ha fått för mig att göra det för att hämnas på dig... så tror jag att jag hade varit för onykter för att genomföra det. Jag var faktiskt full! Det var dumt av mig, att låta mig luras in i hennes garn!

– Rosita sa till mig i telefon, bara för en liten stund sedan att du älskar henne och att ni två är tillsammans nu.

– Nej, lilla vännen! Jag har inte ens kamrat­känslor för den människan. Hon är så lik sin bror och honom känner jag ju i alla fall.

Martin berättade att det varit på den där festen i Getå, som Rosita hade sagt att Pia var upptagen och förlovad med en engelsman, men att hon, Rosikta själv, var desto mer ledig i gengäld.

Han talade om att hon gjort många försök att få honom på fall. Hon hade inviterat honom till sin säng mer än en gång. Martin gillade inte så lättfångat byte. Det var det som räddat honom från syndafallet. Hade det dykt upp någon annan, som han kunde ha förfört själv, då hade han nog gjort både som hämnd mot Pia, men även som tröst för att han blivit bedragen.

– Jag älskade dig Pia – men samtidigt förstod jag att jag var tvungen att dra mig ur. Du ska veta att jag ville det inte. Visst var jag besviken och även arg ibland. Jag ville dra mig ur innan den där engelsmannen flyttade hit. Jag ville inte vänta till dess du ämnade komma fram med sanningen.

När jag så träffade din syster, grep jag chansen att kon­trollera Rositas uppgifter med henne.

– Vad i all världens dagar svarade syrran på den här rövarhistorien? undrade Pia.

– Hon verkade inte alls bli förvånad. Jag gav henne en Bamse-Puss på kinden i ren glädjeyra och sedan köpte jag blommorna och här är jag nu. – Vill du förlova dig med mig?

Hans blick var fylld av ömhet när han såg på sin tilltufsade Pia.

Pias ”ja” var svagt som en viskning. Hon var nära gränsen till medvetslöshet, tyckte hon.

Vilken saga! Om inte Agneta hade kommit
i Martins väg – hur hade det slutat då?

– Så nära vi var att förlora varandra, sa Martin. Fixa till dig nu älskling! Så åker vi ner på stan och beställer ringarna.

Martin slöt henne i sin famn och mumlade
i hennes öra:

– Jag ska bekänna en osanning! ”Du körde inte för fort där i Finspång.” Dessutom så satte jag min fot just där som jag såg att du skulle sätta ner din. Kan du förlåta mig älskling?, sa han och kysste henne, så ett svar i ord kunde han inte vänta sig.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

Illustrationer och Foto © Sven Göthe