S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Kris Med Stora Bokstäver

Åter Noveller Index

KRIS MED STORA BOKSTÄVER

 

D

et här skulle hon försöka ta sig ur! Helst med både livet och förståndet i behåll, tänkte hon. Småprata lite för sig själv eller tänka högt som helst ville kalla det, vågade hon inte heller nu för tiden. För hon visste aldrig var Fritz var. När hon trodde att han var någon helt annan stans, kunde det visa sig att han nästan var alldeles bakom henne. Fast nu hade hon undrat högt för sig själv så Fritz kunde höra om han bara ville:

    – Hur ska jag kunna få upp torkvindan? Hon slängde i samma stund en skvätt vatten på de uttorkade krukväxterna och såg sedan på Fritz … utan någon mer kommentar. 

– Vad i helvete tjatar du om? Dånade hans barska stämma i teverummet. Det är fredagseftermiddag och jag ger blanka fan i vad som har fallit omkull! svarade han dimmigt under Svenska Dagbladet.

Han låg på soffan med teven påslagen och tidningen lagd som en presenning över sitt huvud och snarkade så Berit befarat att han skulle svälja tungan, men nu hade han visst blivit störd och började vakna till.

– Jamen det blev åska, sa Berit, och det blåste ju nästan full storm – och torkställningen var ju gammal – och den knäcktes nu när skyfallet och stormen kom. Åskan kom ju som från klar himmel, så jag kunde ju inte göra något för att förhindra det som skedde. Det blev för tungt och du vet ju att ställningen nästan är från antikens tid. Den har ju stått där sedan dina föräldrar satte upp den!

– VA … fan! Du har väl kunnat vänta med att hänga tvätten tills efter ovädret!

– Den var ju nästan avrostad nere vid marken, vet du ju, fortfor Berit.

Han svor och gormade medan han vinglade iväg ut i trädgården med Berit efter, som en strykrädd hund. – Det luktade friskt efter den stortvätt som Herren hade gjort på naturen. Den stortvätt som Berit gjort låg genomblöt på gräset. Som väl var så var det helt oklippt gräs, så det var långt kvar till jorden. Nu var det dropptorkning som gällde om hon inte skulle behöva lista ut hur hon skulle sätta den gamla tvättmaskinen på enbart centrifugering och fråga Fritz var inte värt. Det förstod hon.

– Helvetes jävlar …! Satans förbannelse! Inte konstigt att ställningen brakade ihop! Fan anamma! Du har ju för fan i helvete hängt upp för mycket tvätt på torkställningen, det är ju det som är felet! – … inte åsk… Inte åskan! Hur in i helvete …? Satans jävlar i helvete … hur dum kan en kärring bli? Du borde ju ha begripit …!

Berit försökte försvara sig med att det hade varit fint väder när hon började tvätta. Hon förkunnade att smutstvätten blivit till ett stort berg och att hon ansett att det varit av nöden tvunget att börja tvätta just i dag, när det dessutom var solsken och fint torkväder. För det hade varit både varmt och molnfritt när hon startat tvättmaskinen.

Han bannade henne ytterligare för att den gamla torkställningen nu var förstörd. Att den var urgammal och färdig att ge upp mildrade inte hans raseri. Inte blev han gladare av att hon sa att de måste hjälpas åt att strecka upp tvätten på verandan. Någonstans var ju tvätten tvungen att hängas, förklarade Berit alltmedan hon plockade bort plagg för plagg från linorna.

Han tuggade hela tiden om att man inte skulle hänga så mycket tvätt på en torkställning. Vad alla linorna skulle vara till för – om de inte var till för att just hänga tvätt på? Det ville han inte besvara. Det var och förblev Berits fel. Man hänger bara lite tvätt på en torkställning … det borde hon ha vetat ... det var hans slutplädering. Så var det med det! Punkt slut!

Fritz skulle försöka resa torkställningen upp, men eftersom han hade sämre balans än en trasig torkvinda höll det på att gå över styr. Berit var nästan på väg att skratta – när både Fritz och vindan började vaja åt varsitt håll – hit och dit … som ett dansande par! Berit fick vända ryggen åt honom för att dölja att hon nästan höll på att kvävas av ett tillbakahållet skratt.

 

***

 

Det var skönt när hon hörde att han började snarka där inne vid teven igen. Lugnet återvände och fåglarna, som hon inte hört på flera timmar, tordes åter sjunga.

Berit tog upp ett par bullar ur frysen – tinade dem i mikron och bryggde kaffe. Hon dukade en bricka åt sig. På den ställde hon en kopp och lade bullarna bredvid. Kaffebryggare och en virkning placerade hon också där. Samt hennes senaste och bästa investering: en freestyle och några bokkassetter från biblioteket. Hon tog alltsammans med sig ut till den inglasade verandan. Den var stor men nu hängde ju tvätten längs hela taket. Så den fick hon ju ducka under.

Nu skulle det i alla fall bli skönt att få ha en kväll i stillhet under den drypvåta tvätten. Hon borde ha vridit den hårdare, men det hade hon inte orkat. Men okej, hon kunde flytta på det som störde henne och hänga det på ett annat ställe. Fritz skulle hon nog inte få så stort besvär av i kväll … Gud så skönt i så fall. Hon var så innerligt less på alltsammans.

Det var författarna Karin Elstad och Catherine Cookson som hon lyssnade till i sin inköpta spelare. Berit kom att tänka på vinterns stormar och hur mycket tårar hon fällt i sin ensamhet under den gångna vintern. Fritz upptäckte ju att han kunde sätta på radion också … Radion och teven kunde stå på samtidigt. Radion på full volym och teven så högt att han nästan själv led. Allt var sportresultat. Det skrek, visslades och väsnades i kapp både i teven och i radion dagarna i ända den här vintern.

Hon hade blivit tvungen att köpa sig ett nytt headset, för att kunna höra vad romanuppläsaren sade på banden för hörlurarna som hörde till maskinen var för små. De släppte in för mycket sidoljud. De kunde inte utestänga allt ljud som herr´n lade på för att störa hennes avlyssning. (Någon konstig svartsjuka infann sig hos honom när han såg att han inte kunde få henne apatisk.)

Fritz var sjukpensionerad på deltid så dagarna som han var hemma blev alldeles för många ansåg Berit.

Med dessa nya lurar, lyckades Berit se ut som om hon vare sig såg eller hörde när hon satt bredvid honom i soffan och stickade alltmedan snöstormarna rasade utanför fönstret och hon kunde följa vindilarna upp i luften och bort mot skogen och se hur snön var som vitt skum mot den mörka granskogen.

Hon mindes den gången som hon somnat ifrån både nattlampan och sin freestyle … Den natten hade han grabbade tag i henne och skrikit:

– VA, FAAAN …! Ska du ligga här och sova och ha den där maskinen på för fullt och dra ström – och utan att ens släcka lampan innan du somnar … – VA? Fan i helvetes förbannade jävlar! Släck ljuset om du ändå ska sova! Jävlar anamma!

Man visste aldrig när han gjorde sina kontroller! Dumt nog så var det glasdörr ut till farstun från köket. Men om man stängde skjutdörren mellan köket och teverummet där hon låg, kunde han inte se ute i yttre hallen – om hon låg och läste med ljuset tänt eller om hon hade släkt och somnat. Hur hon hade gjort kunde han inte se med mindre än att gå in i köket och kika genom springan på den trasiga skjutdörren – den som han sparkat sönder i ilska.

Det hände trots allt att hon somnade ifrån både böcker och lampa. Hon var trött, men sova gick inte alltid, därför var det rogivande att ligga och läsa eller lyssna på bokband. Då gled hon så lugnt in i sömnen, men det lugnet fick hon inte unna sig utan att det blev rabalder – och hon fick då ta emot Fritz aggressioner.
   Berit tänkte att om hon köpte en freestyle, kunde hon ligga och lyssna på den i mörkret och när Fritz gick ronden, skulle han inte kunna se om hon låg och läste eller om hon somnat. För då behövde hon ju inte ha lampan tänd. Hon tänkte att om hon hade hörlurar så kunde hon lyssna på Elsie Johanssons senaste bok, som hon lånat. Då kunde hon somna i lugn och ro utan att bekymra sig om att släcka. Då kunde John Blund få komma när han ville, utan att hon behövde rädas för Fritz.  Hon minns med sin kropps celler all den rädsla och förskräckelse som genomfarit henne varje gång som Fritz kommit in och hon vaknat av hans gormande över att hon haft sänglampan tänd. Det var så otäcka minnen! Hon blev alltid så fruktansvärt rädd hon han tog hårt i henne när hon sov. Hjärnan hann liksom inte göra klart för henne vad som stod på.

Hon var inte mörkrädd, så om hon inte läste, skulle hon ju lika gärna kunna ha släckt. Det fanns fler hakar i det hela. Fritz var absolut tvunget att ha persiennerna nerfällda i bott på kvällarna, inte minsta glipa fick finnas. Detta gjorde att mörkret när man släckte blev så kompakt att det inte fanns minsta möjlighet att hitta lampan som satt på väggen över soffan – och den knapp som fanns på en sladd som hängde någonstans i mörkret var omöjlig att få tag på i kolmörkret. Istället för att få tag i kontakten blev det en tavla eller två som hon krafsade ner från väggen. Det var ett elände varje gång som hon skulle gå på toaletten.

Anledningen till detta becksvarta mörker var att det inte fanns några gatlyktor utanför. Huset låg på landet en bit utanför staden. Månsken kunde det ju vara ibland, men den måne som orkar tränga igenom persiennernas lameller lyser inte där på den platsen i alla fall.

***

 

Det var hennes omstart i livet. Omstart efter en uppslitande skilsmässa. Så dum hon hade varit! Hon hade inte tänkt att hon skulle stjälpa sig i något nytt elände och ändå var det just det hon efter många år gjort. Dessutom med en man som kanske hade ett tvivelaktigt förflutet. – Ja, men …! Fritz var ärlig och sanningsenligt. Det var han ju, men … Han var snål, girig och grinig. Hur han som person varit som yngre visste inte Berit, för på den tiden kände inte hon honom alls. I början av deras bekantskap var han snäll, hade hon tyckt. Ansvarsfull hade hon till och med ansett honom för att vara. Var någon stans hade det spårat ur?

För en tid sedan hade de blivit ovänner mitt i en kärleksstund. Fritz ville ofta att Berit skulle smeka och älska honom på oralt vis, men den gången hade hon till råga på allt haft tandvärk och även halvsidig migrän. Dessutom var hennes psykiska resurser uttömda. – Tvisten hade urartat och det hade blivit gräl mitt i Edens Lustgård.

Fritz hade för första gången burit hand på henne, just den natten. Att den natten skulle upprepas hade inte Berit trott, men efter den episoden rasade både kärlek och allt annat samman. Berit började bli rädd för Fritz. Några älskogar ville hon inte längre gå med på. Därför hade hon tagit sin kudde och flyttat ner till vardagsrummet och bäddat åt sig i soffan. Detta gjorde inte saken bättre. Fritz såg på henne som om hon var det värsta han någonsin släpat in i sitt tidigare så lugna liv. Med Berit hade allt lugn och all glädje försvunnit, menade Fritz, när han satte den sidan till.

Vad hon ångrade sitt förhastade giftermål! Villan hade hon sålt och pengarna som hon fått de hade … Där avbröts hennes tankar. Ja, vart fasiken hade de tagit vägen? Fritz ensam hade inte använt upp dem. En hel del hade visserligen gått till spelskulder, men …? Det hon nu hade kvar räckte inte till någon ny bostad.

Försommarkvällen var underbart vacker och ändå satt Berit här och deppade. Skulle hon kanske röra på sig lite? Herre Gud hon hade gått upp i vikt under vintern.

– Det här duger inte, sa hon till katten Prince som svassade förbi med svansen i vädret. Ska du följa med på en pormenad, gossen min?

Prince vände tvärt, jamade och såg upp på henne. Berit beslöt sig för att pröva de där gångstavarna som hon fått av Fritz på födelsedagen. Hon hade liksom inte kommit igång än med sitt promenerande. Det skulle kanske gå åt att hon köpte sig en piska, tänkte hon. Det var som om allt hon gjorde nu för tiden satt som i berg. Så omöjligt det hade varit att komma till skott. Det var kanske någon eftersläpning på grund av vårvinterförkylningarna, tröstade hon sig med.

Berit reste sig upp och gick in med kaffebrickan och lade ifrån sig de andra grejerna inomhus. Onödigt att en nyinköpt freestyle skulle ligga så synligt. Hon klädde snabbt om sig till träningskläder. Hämtade sina stavar och ropade på katten:

– Prince! Kom då! Så går vi en sväng, så vi befriar oss från några onödiga kalorier. Har du din vandringsstav med dig nu då, Prince. Ja, visst har du det, konstaterade hon och ryckte försiktigt i Princens långa, smala svansspira.

Oh! Så underbar kvällsluften var. Nu skulle det bli ändring på allt stillasittande, tänkte hon. Nu skulle hon inte ändra och uppskjuta till nästa och nästa dag. Nu skulle hon börja motionera. Inte bara för vikten utan för att få upp lite kondition och lust att leva, för båda var i bott. Det kände hon. Kanske skulle hon anmäla sig till Viktväktarna? Det skulle åtgå något som satte igång henne. Hon hade så lätt för att smita från alla beslut som hon tog. Hon försökte gärna skjuta på allt. Om det inte gick kunde hon försöka hitta på godtagbara anledningar för att slippa.

Prince hade vissa svårigheter att hålla jämna steg med Berit. Han skulle nosa på allt möjligt.

– Du ska inte dra benen efter dig, Prince. Rör på påkarna lite. Vi måste hinna med den här promenaden och komma hem i skaplig tid så inte Husse märker att vi varit borta.

Berit hajade till vid sina egna ord, stannade upp och såg ut över sjön och sa för sig själv:

– Ja, Husse ja! Det gäller att komma hem innan han vaknat och satt i gång att supa på allvar, mumlade hon där hon stod.

Om Fritz fick fylla på sitt rus, hände det allt oftare att han helt tappade kontrollen. Han blev då både våldsam och orejerlig. Hon kunde inte riktigt förstå vad som gått åt honom. Sådan hade han aldrig tidigare varit. Han hade väl alltid haft hett humör, men inte som nu, tänkte hon. Drack han måttligt, kunde hon inte annat än säga att hon tyckte att det var bra – ”just detta att han drack”. För då kunde hon få sitta som hon gjort nu i kväll: virka eller sticka i lugn och ro medan hon lyssnade på en bra bok av en bra författare. Det var fantastiskt det här med bibliotekstjänsts inlästa böcker. Hon hade gått igenom de flesta nutidsförfattare nu. Väntade bara på att hon skulle få tips om någon nyutgåva.

– Tänk du, Prince. Våra sömnlösa nätter, så bra att vi har dem. Nu kan man ju rent av bli kulturell, sa hon och tog upp Prince i famnen.

Den där sömnlösheten började bli till ett problem. Det var nog där som hon hade den verkliga orsaken till för högt kaloriintag. Varje natt när hon legat vaken och endera läst eller lyssnat på talboksband blev hon tvungen att gå upp och ta sig något ätbart för att hon till sist skulle lyckas somna. Hon lånade även Cd-böcker som hon kunde sätta i en helt annan spelare (som kallades Daisyspelare) Även den hade biblioteket lånat ut till henne, när hon hade fått den där ögonskadan. Daisyspelaren var så bra, så den kunde hon knappt klara sig utan, men tyvärr skulle hon nog snart bli tvungen att lämna den ifrån sig, tänkte hon. Det fanns fler som hade det besvärligt och nu hade hon sin ögonoperation avklarad och kunde mycket väl läsa själv igen. Nå! Det behövde hon väl inte bekymra sig över nu när hon var ute och skulle njuta av naturen och den friska luften?

Berit började rannsaka sig: Huruvida var det på grund av misshandeln, som hon flyttat ner sin bädd i teverummet? Var det av misshandeln som hon ville undvika allt samliv med Fritz? Det var svårt att svara på. Kanske var det för att han blivit så envis och alltid ville att hon skulle tillfredsställa honom med munnen? Ja – nej, nej! Det gick inte att sätta fingret på var det börjat. FAST …? Var ju före? – nej, det var ju efter – den där olyckssaliga älskogen som hon fått prygel. Så var det ju. Alltså var hon ovillig redan före smällarna. Ja, så var det nog. – Åldern …? Kunde det kanske bero på den? Nej, hon hade ju slutat med östrogenet! Där hade hon nog boven i alla fall. Det var nog det som var den allra största boven till att deras samliv kapsejsat så raskt. Så länge hon hade östrogenet då …? Ja hur var det då?

Nu kunde hon inte alls minnas när hon slutat med östrogen. Men huga …! Det måste jag väl komma ihåg? Det var ju när …? Näe. När var det? Åt jag östrogen när vi var nere till Rejmyre på den där veckolång…? Där tok tankarna stopp igen.  Jag får kolla i almanackan, för jag vet ju i alla fall att vi hyrde en bil då, eftersom vår bil var på reparation.

Det där minnet hade börjat både att oroa och irritera henne. Hon hade sökt på datorn efter orsaker. Hade tittat på symptom över Altzeimer och även kollat på Aspergers syndrom. Det såg inte ut att stämma med dessa – inte riktigt. Den här glömskan gick som i vågor. Ibland kunde hon bli helt rädd över att hon inte fann de ord som hon tänkt använda när hon samtalade med folk. Ett enda konstigt ord kunde förbli borta och helt omöjligt att komma på. För att sedan – helt plötsligt – bara dyka upp flera månader efter det aktuella tillfälle då hon sökt de – som om det alltid funnits där i något skrymsle inne i hjärnan. Hon var inne i en sådan där svår svacka just nu. Hon tyckte i så fall att symtomen för stress stämde bättre än de tidigare två alternativen. Även depression kunde passa in. Kanske det var tröttheten efter alla sömnlösa nätter och allt bråk som varit mellan henne och Fritz.

Hon hade ju fått extra bekymmer genom barnen också. Ibland blev det tillfällen till bekymmer och problem eller missförstånd mellan barn och föräldrar. Sådant gick nog aldrig att vaccinera sig emot, tänkte Berit. Dessa kunde hon inte bara skaka av sig dessa tunga tankar. Det var ju bara hennes barn dessvärre … Hon var ju skild och barnen var vuxna och hade sina egna familjer.

Fritz kunde hon inte dela de bekymren med, för han hade aldrig varit gift och hade inga barn överhuvudtaget. Nej, han blev förbannad när hon började tala om sådana problem och tyckte att de bekymren hade inte han med att göra. Det hade han väl i och för sig rätt i, men det drog ju ner henne, så på sätt och vis hade han kanske ändå en liten anledning att stötta henne. Hon skulle kanske ha kunnat leva lite lättare och ge mer av sig själv till honom om hon inte alltid skulle behöva vara ensam med sina bekymmer. Fast jag får ju inte kasta skulden på alla andra. Det vet jag att jag gärna vill göra, erkände hon för sig själv, nu när det bara var hon och Prins och naturen.

– OJ …! Princeman kom här! Det kommer en bil. Bäst att jag tar dig på armen så du inte blir överkörd, sa hon och nystade upp Princen i famnen.

Bilen, den saktade förtretligt nog in. Vem var det nu då? tänkte Berit. Säg bara inte att det är någon av sommarstugeägarna på andra sidan sjön som vill stanna och prata, för jag har då rakt ingen lust att bli hindrad! Inte vill jag prata med någon heller!

– VARFÖR kan man aldrig få vara i fred viskade hon intill Princens mjuka, varma kropp, när hon hörde de korta igenkänningssignalerna från bilen som smög sig upp bakom henne.

Hon stannade och vände sig om just som chauffören saktade ner för att stanna och började veva ner rutan.

– Hej, det var du i alla fall? Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig, Berit.

– Va …! Är det duu! utropade Berit. Vad gör du på de här breddgraderna?

– Har du lust att provåka mitt senaste inköp?

– Va, sjutton har du vunnit på lotteri? Ja, menar – vilken häftig kärra. Är det en sådan där förlängare … Nej, jag skämtar givetvis. Du känner väl mig? Sören, forsatte hon med ett illmarigt tonfall.

Sören flinade och sa:

– Den går fort ska jag säga dig! Jag drog upp den rejält på E18 förut. Den gick som sjutton och tyst dessutom. – Hoppa in vet–ja. Törs katten åka bil eller …?

Hon satte sig bredvid Sören i framsätet med Prince i famnen. De pratade om allt mellan himmel och jord. Sören talade om att han funderade på att flytta! Han påstod att han hoppat i galen tunna och att han ångrade skilsmässan. Han var så innerligt trött på kärringen, som han uttryckte det. Hon gick honom på nerverna ville han påstå.

– Jamen det var ju så du ville ha det! Är du inte nöjd nu då? förebrådde Berit honom. Du får väl skylla dig själv, som man bäddar får man ju ligga. Så är det ju bara.

– Tänk om du kunde anstränga dig och sluta att pika mig för det där som jag gjorde för så längesen. Jag har ångrat mig, det vet du att jag har!

– Vart är du på väg med oss nu? frågade Berit efter en bra stund. Jag måste hem i tid, för annars super Fritz sig så full så jag inte vågar sova inne i natt.

– Skit i gubbfan och stanna hos mig i natt, Berit!

– Gode tid, är du inte klok? Vad skulle din tant säga om du inte kom hem?

Han körde in på en parkering och stannade.

– Du Berit! sa Sören och harklade sig. Om jag åker ner till ”Kanelbullen” och köper lite kaffebröd, kan du väl hänga med upp till min provisoriska lya. Jag lovade sköta blommor och fiskar åt Sune medan han var på semester. Aslög vet inte om det, men det är satans så skönt att koppla av från henne ibland, sa han.

Han lade ena handen på hennes lår och såg in i hennes ögon lite försiktigt.

Varför inte? tänkte hon. Jag har inte roligare än jag gör mig, så nog skulle väl jag kunna ta en kopp kaffe med ett olyckligt X.

Så blev det. Fast det blev inte riktigt som Berit föreställt sig. Det hade blivit mer tag i Sören än vad hon mindes att det varit i honom tidigare.

Aslög är så mycket äldre och vi har inte alls så lika intressen som hon försökte inbilla mig allra först, kläckte Sören ur sig och sökte åter Berits blick. Hon är ju hemma alla dagar nu sedan hon fick för sig att ta förtidspension. – Och då blir hon så utvilad och kåt och otillfredsställd blir hon så gnatig och grinig, fortsatte han. Jag orkar inte med henne längre! Jag tänder inte på henne och vill absolut inte sätta på henne längre … rent ut sagt! sa han med eftertryck. Kanske skulle vi para ihop henne mig din kåtbock, Fritz, tillade han helt utan omsvep.

– Det låter trist det du berättar. – Jag hörde ju att hon hade fått sparken från sitt jobb, och detta besked fick hon visst mycket nära sin sextioårsdag, sa Berit. Kanske det var en födelsedagspresent, tillade hon lite flisigt och såg på Sören.

Han blev helt tyst. Sören tyckte inte om när hon pikade honom för hans val av kvinna, för det var det många andra som också gjorde. Han ville glömma det där språnget över staketet eller häcken. Skit samma vad det kallades. Han hade ångrat det i alla fall och det var inte alls roligt längre.

Berit förstod att Sören inte visste om det där med Aslögs stora fallskärm. – Aslögs arbetskamrater röstade ut henne och anställde en man på hennes plats istället. Där hade Berit ett övertag. Hon visste att det hade ordnats en fallskämt åt tanten. (Den största som fanns fick de nog ta, tänkte Berit – XXL eller kanske ännu större …?) Fast det sa hon inte. Hon ville inte plåga Sören mer än nödvändigt. Han hade nog fått nog av smälek från både släkt och vänner angående sitt val av sängkamrat. Sören fixade kaffet medan Berit försökte peta upp en liten kattmatsburk med skaftet av en tesked. Prince snodde runt benen på dem båda.

De drack sitt kaffe och pratade om tider som svunnit, om barnen de hade gemensamt och om mycket annat.

Sören körde igång arbetskamratens stereo och bjöd upp Berit till dans och Prince hoppade upp i soffan där Berit lämnade en varm plats. Han började tvätta sig alltmedan han tittade oroligt bort mot det dansande paret. Han såg ju på långt håll att den där felaktiga hussen började lägga vantarna på hans MATTE. – De dansade alldeles för tätt.

Berit njöt av stillheten och musiken, för att inte tala om hans varma famntag. Hon mindes dem så väl. Fast aldrig i samband med dans, för Sören dansade ogärna och dåligt. Det mindes hon. Nu klarade han det bättre. Kanske berodde det på övning eller danskurser. Vad visste hon? Hon kände hur hon mot sin vilja mjuknade i hans famn. Minnena som var så bittra fick lite oskarpa kanter, märkte hon. – Konstigt, tänkte hon.

Sörens varma andedräkt kittlade henne vid vänsterörat så det gick rysningar genom hela kroppen. Gud vad hade hon nu gett sig in på? Hon kunde inte undvika att tänka på fel saker! Hon som hade blivit så kall och avståndstagande. Vad hade nu hänt? Var det hennes svar på det tillstånd som hon kände att Sörens ädlaste delar befann sig i. Hon lekte med ödet … men kunde ändå inte låta bli att trycka sig tätare mot Sörens hårda lem. Hon mindes …

 

***

 

– NEJ! Vakna Sören! Herregud! VAD ät …? Vi har somnat! Klockan är ju nästan morgon. Det är ljust ute. – VAR ÄR KATTEN …? Prince! ropade hon så Sören blev klarvaken och såg sig om genom en dimridå av skägg och ostyriga lockar, han såg ut som TROLLFAR i barnens sagobok. Men hur såg hon ut själv? Säkert inte bättre, tänkte hon skamset.

– Jaha ja! Så kan det gå, sa Sören helt lugnt, som om ingen brådska fanns.

– Nej, vet du Sören! sa Berit, nu fixar vi i ordning lägenheten efter oss och så kör du mig hem. Nu är väl Fritz vaken om han inte supit sig helt plakat förstås, mumlade hon, med en ångestknut sittande mitt i halsgropen så hon mådde illa.

Hon kände sig kräkfärdig när hon tänkte på den situation hon nu hade försatt sig i. Gode Gud!

 

***

 

Sören stannade nere vid brevlådorna och Berit var på väg ur bilen när han stäckte sig efter henne och sa:

– Vänta lite, kom hit! Han fick tag i Berits kofta – sätt dig ner en stund så jag får fråga dig ett par saker, Berit.

Nu var goda råd dyra det begrep hon. Inte falla på mållinjen inte, tänkte hon. Det var uppbrott och ett nytt liv som singel hon hade ansökt om för någon vecka sedan. Hon hade skilsmässohandlingar liggande i sin byrålåda. Dessa papper hade hon ännu inte visat Fritz och till Sören hade hon inte med ett ord andats om den historien. För en omstart med honom var inte aktuell. Det kunde hon åtminstone inte tro.

– Har du aldrig funderat på att lämna Fritz? frågade Sören.

Det kändes svårt att försöka bortförklara sanningen, men det var hon tvungen att göra. Fick Sören veta något om hennes planer, då kunde hon vara tillbaks på ruta ett igen, innan hon ens hade börjat tänka. NEJ…! Här gällde det att sno åt sig lite tid. Förbannade GUBBAR HELA BUNTEN! Hade de bara sex och knulla i sina huvuden? Fast – Vad hade hon själv? Det är inte ens fel … viskade samvetets röst!

– Nej, det ät så sant, så sant, råkade Berit säga högt.

– Förlåt! Men vad sa du? undrade Sören som satt och såg bedrövad ut samtidigt som han strök på en spinnande och kråmande Prince.

 

***

 

När Berit kom in i farstun smög hon – precis som en hårt hållen tonåring skulle ha gjort av rädsla för att väcka oroliga och ilskna föräldrar. – Kusten verkade vara klar. Ingen människa var i köket. Från köket spanade hon försiktigt in i rummet, men soffan var tom.

– Vart fasen har han då tagit vägen?

Försiktigt smög hon upp för trappan och kikade in i sovrummet, men inte ens där var han. Sängen var bäddad precis som innan hon gick igår kväll. Hade någon kompis kommit? Nej, han brukade inte umgås med några suparbröder. Mystiskt, tänkte hon och tittade in i sitt arbetsrum. Nej …! Datorn stod där den alltid stått och inget såg använt ut. Förresten var Fritz inte något för datorer. Han kallade dem för ett satans påfund och en jävla stressmaskin, så inte hade han roat sig med den leksaken, inte. Hon stängde dörren för hon ville inte att hennes älskade katter skulle håra ner mer än nödvändigt i hennes papper och datagrejer.

– På övervåningen var han inte och inte där nere heller, vart i helsike har han då stramlat iväg? viskade hon medan hon gick nerför trappan.

Hon gick ända ut på gården. Ställde sig stilla och såg åt alla håll. Så ropade hon:

– Fritz, Fritz …! Hallå! Vart har karln tagit vägen? Jag har väl aldrig sett på maken. Klockan är ju inte mer än halv sex, så han har ju inte hunnit ge sig iväg åt något håll.

Förresten så var det en positiv sak till med hennes Fritz. Han tog aldrig bilen när han förtärt sprit. FAST…? Det slog henne som en blixt. Så mycket elände som det hade varit på sistone. TÄNK OM …? Ja, tänk om han tagit bilen och kört ihjäl både sig och fler därtill? Hur skulle hon kunna veta det, som själv varit ute på galej hela natten? Fy fan! Vad hon ångrade sig nu.

Hur skulle hon kunna bekänna detta för Fritz? Han hade ju dessutom varit rädd för just detta. Det var ju hon som alltid fräst åt Fritz att han såg spöken mitt på ljusa dagen när han sagt så där. Nå … hur var det nu då – det såg väl faktiskt ut som om det där spöket kommit trots allt?

Fritz var ju dessutom svartsjuk som bara den. Tänk om …? Nej, så får det inte var, sa hon halvkvävt när hon klev i sina träskor och slängde koftan över axlarna och satte fart över gräsmattan bort mot garagelängan.

Dörren till växthuset stod öppen, såg hon, men där … nej inte kunde han väl vara där?

Nej där var han inte, det kunde hon konstatera, men han hade vattnat och antagligen tänkt på att det skulle bli varmt idag och att tomaterna behövde luft. Det gamla växthuset var ju inte självventilerande, så han hade lämnat dörren öppen avsiktligt. Det såg hon för han hade ställt en hink vid dörren för att markera att den skulle vara öppen.

Hon stod stilla någon minut innan hon började gå mot garagen. Dörrarna var låsta båda två. En extra nyckel hade de på ett gömställe. Hon tog ett par steg åt det hållet och såg att den nyckeln var borta.

– Va … varför stammade hon. – Varför har han tagit bort den? Eller vem kanske man ska säga. Det är så mycket löst folk som är i farten nu för tiden.

Hon vände tvärt för att gå in efter en annan nyckel, så hon kunde undersöka garaget.

 

***

 

Bevara mig så tröga de här dörrarna är, frustade hon när hon drog och stretade med den största porten. Den gled så sakteliga upp med ett eländigt jämmer och hennes blick sökte sig in i mörkret, men det såg inte ut att finnas någon där heller, men hon tände och trängde sig in mellan bilvraken.

– Jaha! Har du ankrat där borta bland trädgårdsmöblerna? sa hon lite försiktigt.

Inget svar kom, men om han supit sig så redlös så han somnat i förbifarten när han letat bland dynorna till trädgårdsmöblerna som låg borta i ett hörn av garaget, då skulle man nog inte tro att han hörde henne.

Den där förb… dunken med hemkört och en flaska FANTA (modell stor) stod bredvid på golvet, fick hon se. Hon flyttade på gräsklipparen så hon kunde ta sig förbi.

Hon stod och såg på honom en stund. Hans ansikte såg så oskyldigt och naket ut. Han sov så djupt – nästan som ett barn, tänkte hon medan samvetet vävde fast en grå tagg i hennes själ. Skulle hon låta honom forsätta att sova, så kanske han inte skulle bli så ilsken när han vaknade. Stryk ville hon verkligen inte ha efter den här älskogsnatten som hon just avslutat. Inte ens nu när hon hade gjort sig mycket väl förtjänt av det.

– Men vad är det där? sa hon och böjde sig fram.

Det såg ut som om det fanns spyor under hans kind. Jo visst, det var ju en massa uppkräkningar som han låg i, fick hon se. Hon blev förskräckt när hon tog tag om hans axel för att försöka väcka honom. Så slapp han var. Blek! – Andades han? Det rann upp en tanke i hennes uttröttade hjärnsystem – är han medvetslös, kanske?

– Jo, det är han nog, svarade hon sig själv, för här är mina sömntabletter som jag försökt hushålla med, för att jag skulle ha något att sova på när det blev kris.

Nu var det KRIS MED STORA BOKSTÄVER! Det insåg Berit.

 

***

 

Ambulansen kom omgående. De hade verkligen inte sparat på blåljusen och Fritz omhändertogs på akutmottagningen. Det blev magpumpning och vad mer de gjorde fick aldrig Berit veta. Fritz överlevde i alla fall och det var en innerlig tur, för HUR skulle Berit ha orkat med sina samvetskval om inte Fritz hade klarat krisen?

Fritz blev sjukskriven. Han skulle vila och försöka komma tillbaka till livet igen genom kognitiv terapi. Han fick stanna på psykkliniken under några veckor tills han orkade börja brottas med sina tankar, problem och sin livssituation – och hur han bäst skulle komma tillrätta med resten av sitt liv.

Fritz hade bekymmer och problem som tyngde honom. Om dem hade Berit aldrig haft den blekaste aning. Fritz var en tyst person som aldrig sade mer än nödvändigt om sig själv eller sina innersta tankar. Han valde att döva sin ångest och dämpa sina bekymmer med sprit. Att det blivit så drastiskt med hans drickande de senast åren – berodde väl helt enkelt på att det blivit för mycket bekymmer att gå och älta för jämnan, alldeles ensam. Aldrig dela något elände med någon. – Inte våga säga något! Inte ens till Berit som var hans livskamrat. Så rädd för att göra bort sig och se ner på sig själv och sina svagheter kunde tydligen en människa bli, tänkte Berit och föll i gråt över minnet på hur hennes Fritz kanske kämpat med alla bekymmer som till sist blivit honom övermäktiga.

Dessutom hade han blivit halvt sjukpensionerad, vilket märktes mycket väl i lönekuvertet.

Berit fick veta att Sören stannat till nere vid garaget den där ödesdigra kvällen. När Sören sett att Fritz stått där och trilskats med en cykel, hade han stannat bilen och vevat ner rutan och hejat på Fritz och arrogant frågat Fritz om han lånade ut frugan en stund. Fritz blev förbannad och försökte ge Sören en höger, men missade. Sören hade dragit gasen i bott på sin krutmaskin och gett sig iväg i ett moln av grus och vägdamm.

När så Berit inte kom hem, lade Fritz ihop två och två. Att Berit var ute och promenerade hade Fritz redan tidigare på kvällen upptäckt, för både katten och stavarna var puts väck. Till råga på allt såg han hur Sören fortsatte åt det håll som Berit brukade gå på sina proomenader. Det gick nämligen bra att komma ut på E18 även via den där gamla landsvägen. Han var ju inte dum, han Fritz.

Att Sören plockat upp Berit och att kanske de där mardrömmarna (som ansatte Fritz ibland) kanske skulle besannas just den här kvällen, rev och slet i hans inre.

Så fräck som Sören varit den här gången, hade Fritz aldrig tidigare uppfattat honom. Sören hade helt fräckt frågat efter Berit, undrat var hon var och om Fritz kunde tänka sig att låna ut henne några timmar för att Sören skulle få uppleva gamla minnen.

Fy faaen! hade Fritz tänkt. Nu skulle han ta adjö av denna Jordens Jämmerdal! Nu fick det vara nog och så hade han gått in och undersökt medicinskåpet.

Fritz hade länge funderat på den här utvägen erkände han när psykologen frågade honom. Fritz ångrade att han fallit så lågt så han till och med hade börjat misshandla Berit. Nu kunde han räkna sig till dessa misshandlarsvin som han tidigare sett ner på HUSTRUMISSHANDLARNA – en sådan var även han nu. Så långt hade det alltså gått.

Hur hade allt kunnat gå så illa?

    

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

Oroligt Vatten
Illustrationer och Foto © Sven Göthe