S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Noveller

Medelålders Kvinnor På Vift

Åter Noveller Index

Medelålders kvinnor på vift.

 

Resumé: Marion som är dotter till Nanny och dessutom svensklärare, blir ombedd att läsa igenom ett manus åt sin mor. Villkoren är att de ska göra arbetsbyte. Nanny som tidigare varit sömmerska, ska under tiden Marion läser göra en ändring på en festklänning åt dottern.

Nanny känner inte sin dotter lika bra, som vad dottern tycks känna modern…Marion får genom sin manusläsning inblick
i en äldre generations syn på kärlek och sex. Vilket blir en glad överraskning…

 

 

 

M

arion stod vid fönstret och såg ut över den vintriga trädgården. Några dom­herrar hade kommit till fågelbordet. Det betydde kyla och yrsnö – ruskväder alltså. Hon mindes att hennes morfar brukade säga så och konstigt nog brukade det stämma.

   – Snälla Marion, sa hennes mor Nanny, vill du vara snäll och läsa igenom ett manus åt mig? Du är ju lärare i svenska och ser kanske felen lättare än jag. Dessutom vill jag att du bedömer hur bra eller dålig novellen är! Du ska avgöra vad som ska bort och vad som ska vara kvar!

   – Hur menar du då? undrade Marion.

   – Jo, en del kapitel är kanske väl drastiska och tårdrypande, medan andra inslag är lite väl romantiska, nästan sliskiga, tycker jag. Jag har svårt att hitta den rätta balansen.

   – Visst, det kan jag väl göra, men då vill jag föreslå att vi gör ett arbetsbyte – går du med på det?

   Marion hade köpt en ny klänning som behövde ändras, det var ett arbete som Nanny kunde, eftersom hon hade varit sömmerska en gång i tiden.

   – Okey! svarade Nanny, får jag se vad du har i den där påsen nu då?

   Marion lade upp klänningskassen på köksbordet och drog fram klänningen. En svart skapelse med djup urringning som var kantad med ljust blålila dun runt hela ringningen. Insvängd midja och vid kjol, den var läcker. Om Nanny varit ung, tänkte hon, skulle hon ha velat ha just en sådan här sak, men nu var det inte så. Istället skulle hon se till att dottern blev snygg i den.

   – Hör du tös! Dra på dig den här blåsan, så jag får se hur du ser ut i den! Så ska vi nog fixa det som behöver ändras.

Nanny gjorde de markeringar som behövdes för ändringen – och Marion snurrade, på Nannys begäran, runt i en hastig sväng så det blev luft under kjoltyget, innan hon tog av sig grannlåten. Klänningen var underbart vacker på hennes dotter, kunde Nanny konstatera, och hon kände en förundrad stolthet växa inombods. Hon var mor till den här vackra flickan. Nanny tog med sig sömnadsarbetet och gick ner i källarvåningen där syrummet var beläget.

   Marion däremot skuttade uppför trappan till övervåningen, där det fanns ett arbetsrum för Nannys skriverier. Där var det travar av papper och böcker. En grön gammal skrivmaskin av märket Halda stod på skrivbordet.

   Marion hade tjatat på Nanny att hon skulle skaffa en dator i stället för det där tröskverket, men sådana nymodigheter var inte Nanny intresserad av. Fast nu hade förlaget börjat gnälla på henne. De ville ha manuskripten på disketter eller CD-skivor. Med lite tur skulle nog Nanny gå med på den nya tidens skrivmaskin. Marion funderade på att låta Nanny få låna hennes laptop. Den var hon inte tvungen att ha varje dag.

   – En skrivmaskin och en blyertspenna klarar jag med långt med, brukade Nanny svara när datorfrågan dök upp,

Nu slog sig Marion ner i den bekväma skinn­fåtöljen inne på arbetsrummet och lade pap­persbunten på bordet bredvid. Hon skulle börja med kapitel 7, hade Nanny sagt.

   När Marion hade läst både sjunde och åttonde kapitlet, kom hon till ett som verkligen var spännande. Eller om man kanske skulle säga intressant. Ibland kunde Nanny väva in lite av sitt eget liv här och var, det visste Marion. Fast man visste ju aldrig vilka kapitel som var ur moderns liv om man inte kände till allt som hon varit med om – och det gjorde ju inte Marion. Inte  nu sedan hon flyttat hemifrån. Nu hade hon inte stor aning om vad Nanny var ute på för äventyr. – Var kapitel nio ett kapitel ur moderns liv? Marion beslöt sig för att läsa stycket en gång till. – Man kunde aldrig veta …

Bokens titel skulle vara ”Medelålders kvinnor på vift”. Var ”Frida”, i manuset, kanske i verk­ligheten mor Nanny? undrade Marion nyfiket.

   Hon började läsa ännu en gång: Kapitel nio …

Frida hade varit änka och ensam i många år, alldeles för många. Hon hade levt för sina barn, som nu var både vuxna och utflugna och inte tycktes behöva henne längre.

   Utflugna – alla hade sitt. Frida hade en kän­sla av att vara bortglömd och överflödig. Att hon skulle behöva ha hjälp ibland, tycktes ingen klara av att se. Hon ville inte längre be om hjälp, bara för att få höra att de inte hade tid – det visste hon ju ändå.

Huset såg ut som om det hade råkat ut för en bomb eller åtminstone en medelmåttig tromb.

   Termometern visade 26,5 grader i skuggan, och hon kände sig som en törstande kamel i öknen. Någon oas hade hon inte inom synhåll som vanliga ökenvandrare kunde ha om turen var med dem på resan.

   Frida fick en skymt av sig själv i hallspegeln, när hon var på väg ut med en karaff äppeljuice. Ingen fager syn, men mycket konstnärlig och ovanlig. Den vita ¾ dels-långa skjortan som hon bar, hade fläckar av fönsterfärg samt andra färger. En djup slits i ena sidan hade tillkommit, när en spik hakat tag i skjortan alldeles nyss.

   Den där slitsen gav ett lite fräckt inslag, där hennes bruna lår kunde titta fram – brunt och utan gropar i muskulaturen. Hon vickade lite på rumpan åt sin egen spegelbild innan hon gick ut till sin ensamma plats vid trädgårdsbordet.

   – En, två, tre, fyra och fem fönster är klara. Helt klara. Gud, va bra ja ä …! Hojtade hon och blundade en stund mot solen.

Aaj! att luta sig bakåt mot ryggstödet var inte alls skönt. Hon hade bränt ryggen i solen när hon hållit på med fönstren. Hon gjorde ett mansjobb, om det nu fanns könsskillnader på jobb? Det var hon inte säker på om det gjorde. Frida höll nämligen på att kitta och måla om fönstren.

   Det rök som i en fabrik när Frida förberedde fönstren för kittning och målning. Hon var ju tvungen att skrapa och borsta bort gammalt kitt. Den gamla lasyren blandad med, av väder och vind, uppmjukat trä stod som en rök omkring henne. Inte minsta vind förde bort dammet, från henne. Det lade sig tillrätta överallt, främst i Fridas ögon  i den hemska värmen. Det var därför som hennes hår just nu, var ganska likt ett gammalt övergivet fågelbo. Fullt av gråbrunt trädamm och flagor av vitt kitt.

   – Om jag åtminstone hade en rejäl stege. – Men …­– nej, som amatör har man aldrig riktiga grejer. Fast egentligen borde en sån ha bättre och rejälare don än proffsen – för att kunna utföra ett ovant hantverk, muttrade hon när hon klättrade upp på den rangliga köksstegen som redan vält ett flertal gånger.

De som redan kan jobbet kan väl klara sig med undermåliga verktyg lättare, tänkte hon, än en som får kämpa med ett hantverk där man alls inte har de rätta tagen inlärda. – Så slog henne tanken att så gör man ju faktiskt med barnen … De får gunås ingen svindyr mårdhårspensel eller syra och cellulosafritt papper när de ska börja måla.

   – Nää, så fel man gör! De krakarna ska tävla med oss vuxna – med sämre material rakt igenom. Näe! Fy, så fel! Sa hon högt och såg bort mot Murre som satt och tvättade sig för fullt, som om han skulle bort. Så tillade hon ömt:

   – Håller du med mig Murre?

   Katten såg upp på Frida som om han inte riktigt förstod, men svarade med en gäspning och slutade med sin tvättning.

Ilskan efter det där telefonsamtalet hade börjat klinga av från Fridas uppretade hjärnceller. Alldeles nyss hade hon darrat av ilska och upprördhet. Om hon åtminstone hade lärt sig självförsvar under livets gång! Då skulle hon inte behöva bli ledsen så många gånger per år.

   – Tänk du Murre, jag trodde att jag skulle få lite beröm och så blev det nästan tvärt om. Förstår du hur det känns? frågade hon katten som tittade storögt på henne.

   Alfred hade ringt – en gammal ungkarlsräv, visserligen till åldern inte äldre än Frida själv. Enligt hennes omdöme, borde han hålla sig så långt från kvinnor som möjligt, om han gjorde rätt. Hans telefonsamtal hade i alla fall höjt Fridas adrenalinnivå avsevärt. Det var kanske tur, annars hade hon nog aldrig orkat med det där sista fönstret.

   – Kitta fönster är väl ingen konst! Du menar väl inte att du fortfarande håller på med de där fönstren? De som du höll på med i början av veckan? undrade han med dubbla frågetecken i rösten.
   – Elva fönster och ett par altandörrar gör man inte på en kafferast, hade Frida svarat förtrytsamt och med en känsla av att ha blivit nedvärderad – som vanligt.

   När han hade börjat skryta och prata om kittpistoler, sa Frida att han var så välkommen med sin pistol. Då kröp det fram att han ingen kittpistol ägde, han hade bara sett på när andra kittat, så hon fick be någon annan komma och hjälpa till. Då var det nära att hon sa till honom att han kunde dra ända in i afton… Men det hann hon inte säga. Han kom med ett tillägg, att han kunde tänka sig att komma på en kopp kaffe efter Fridas arbetsdags slut. Eftersom inte katten morrade, så gjorde hon det själv. – Frida blev så paff att hon inte hade någon spydighet att ge tillbaka, men komma på kaffe … utan att … Nehej!

   Det var lördagseftermiddag, fint väder och dans på Apelvikens loge. Skulle hon …? Ja, det skulle hon – för missmodet höll på att ta över­handen.

   – Håret … håret vad skulle hon kunna göra åt det?! Nej jag får ta och klippa lite, det här går inte att få bort, konstaterade hon ynkligt medan hon sträckte sig för att kroka ner saxen.

   Vad som var värre än håret, var den trötthet som började sprida sig som ett gift i hennes kropp. Helst av allt skulle hon nog vilja gå och lägga sig nu.

   – Neej, hur ska jag göra? sa hon och såg förbi kaffekoppen och bort mot köksklockan, vars visare talade om att den var tio över sju.

   Murre jamade.

   – Lille gubben, har du inte fått någon mat? Ska vi äta lite och gå till kojs ?… Vi struntar i dansen, va…?

   Frida värmde på lite rester. Det blev kyckling och ”micrat” klibbigt ris. Både Frida och Murre betecknade det som mums. Efter måltiden tog hon Murre på armen och gick in till soffan i vardagsrummet.

   – Oh …! Du Milde Min Skapare! så trött jag är, sa hon i den stund som hon – med katten i fam­nen – dråsade ner i soffan.

Om hon svimmat eller somnat så tvärt, visste hon inte när hon väcktes av sin sladdlösa telefon som låg kvar i fickan på målarskjortan.

   – Är Martin hos dig? frågade en kvinnoröst.

   – Nej, då har du kommit fel. Det här är hos Frida Lind.

   – Förlåt och tack då, sa kvinnorösten och lade på luren.

Frida blev full i skratt. Vad var detta för ett samtal? Om det var en kvinna som letade efter sin man … – skulle hon då inte bli lite förvånad över att höra en vilt främmande röst där hon trodde att mannen var? Kanske hon sökte sitt barn, men tyckte hon att hon kände igen min röst, och tog den för någon annans? undrade Frida.

   Oj! klockan var nio! Hur skulle hon göra? – Sagt och gjort, svaret var: Hon skulle sätta igång! Håret som hon hade klippt bort tovor ur efter fönstermålningen, blev nu tvättat, men inte tonat. Lägga lite makeup och på med dansklänningen – det gick med en farlig fart, men tog ju ändå sin tid.

   – Jisses, jag är ju tvungen att tanka bilen också! Helst innan den närmaste macken stänger, sa hon och gav Murre en puss bakom örat och ropade ett: Hej då, matte kommer snart!

   Dansen hade varit i full gång länge när Frida anlände. Det kändes alltid lite otrevligt att komma alldeles ensam till en dans. Alla andra damer, tycktes komma tillsammans med någon. Endera i ett helt gäng eller åtminstone två ensamma damer i ganska fin bil.

   Frida var ”damen” som alltid kom ensam i en ”gammal risig Opel”. Det kändes som om alla tyckte så – fast det gjorde de begripligt nog inte.

   Till hennes besvikelse var det inte alls mycket folk. Att hon dessutom var över de femtio gjorde henne inte gladare till sinnes. Dessvärre hade hon inte underhållit kunnigheten i dansens virvlar, så hon kände sig osäker också. Visst, fanns det gubbar! Bruna eller grå i håret, men de flesta tycktes sakna hår, helt eller delvis. Det var väl prägeln som livet satte, tänkte Frida när hon lät blicken vandra över den brokiga skaran av festklädda människor.

Var de där för att söka en partner? En för natten kanske … ? Eller var det bara för nöjet att svänga sina ”lurviga” … ?

   En blick kan säga mer än tusen ord eller hårstrån, men blicken var viktig. Hur skulle man kunna avgöra vem som hade den rätta personligheten? De flesta gubbars blickar var ju mer eller mindre febriga av åtrå och då blev kanske inte blicken själens och hjärtats spegel. Utan spegeln av något helt annat organ … tänkte hon ironiskt där hon stod.

   Helt plötsligt stod han bara där, ett par meter ifrån henne. Det såg ut som om han växlade några ord med en annan herre. Det måste ha varit minst tre år sedan hon såg honom senast, tänkte hon. För ett par år sedan brukade hon ofta åka hit till Apelvikens loge och dansa. På den tiden blev hon alltid uppbjuden av honom. Han hade blivit hennes danskavaljer under de där året, mindes hon.

   Det var ganska skumt i lokalen, men hans hår glänste lika svart och blankt som det alltid gjort. Frida kom ihåg att han dansade mycket bra. Ibland hade han till och med dansat kind mot kind med henne. Nästan farligt nära, hade hon tyckt. Så hade han kanske dansat med alla for det igenom hennes trötta hjärna och en suck undslapp henne.

   Frida satte sig ner på en stol som just blev ledig och fortsatte sina filosofier med den ”bildsköne dans­kavaljeren” inom synhåll. De hade aldrig presenterat sig med namn, då förr när de dansat med varandra,  slog det henne. Inte vad hon mindes i alla fall.

Åtminstone femton år yngre måste han vara, det var för mycket. Hon hade alltså varit överårig redan då, för några år sedan, när de hade dansat så mycket. Åldersskillnaden var och förblev givetvis den­samma. Detta faktum fick henne att känna sig ful och bedrövligt gammal.

   Tänk om hon hade varit ung nu, tänkte hon och kände en het önskan om att bli förflyttad bakåt i tiden. Som ung hade hon nog sett ganska bra ut, förstod hon nu, men vad hjälpte det henne i dagens situation? Om ytterligare tio år stod hon väl på något annat dansgolv och ansåg att hon nog varit ganska fräsch vid sin femtioårålder. – Att sätta värde på det hon såg i backspegeln, hjälpte ju inte ett dugg – Det var ju nu hon skulle behöva känna sig nöjd med sig själv. När de där jättesnygga killarna även dansade med henne … så var väl det ett gott tecken? Kunde hon inte låta det vara ett bra betyg? Ett tecken på att hon dög De hade väl ögon att se med även om de såg bra ut. Varför den här mannen gjort sig besväret att dansa med henne, när det fanns så många unga och sötare tjejer kunde hon inte begripa.

   Frida såg bort åt hans håll. Så stilig och elegant han var. Välklädd och dessutom belevad. Han var artig och förde damen tillbaks till den plats, där han hade hämtat henne, när dansen var slut. Det var så tråkigt med de där herrarna som tappade taget och bara försvann när man knappt hade tagit första klivet ner från dansgolvet.

   Han stod med ryggen åt hennes håll nu, hennes gamle danskavaljer.  – Snobb eller charmör eller rent av ”Don-Juan” typen? Säkert fyllde han alla kriterierna, hon kände ju honom inte privat. Säkert var han en sådan herre som lekte med stackars kvinno­hjärtan! Frida tänkte ungefär som ”räven om rönnbären” kom hon på sig med.

   Hon kände en stor lust att åka hem innan ”han” upptäckte att hon var där.

   Hon hade alldeles nyss varit uppe och dansat med en sådan där nonchalant typ. – Doftkombinationen av smutstvätt, svett och snus, samt en aning sprit, hade gett henne en känsla av att hon inte respekterades som person.

   Okey! Drömprinsen hade varit hennes danskavaljer en gång i tiden, inget mer … Det var bara att tacka ja till nästa klåpare eller sticka hem till Murre. Hon var inte på sitt hur­tigaste humör i kväll.

Rätt som det var stod drömprinsen där framför henne och bjöd upp till dans. Just den här kvällen, då hon var både trött och sliten och inte hade några förväntningar alls. Så konstigt!

Han dansade lika mjukt som förr och hans grepp om henne var fast men ömt. Jo, men hade han inte sagt en gång att han hette Reine?

   – Hette inte du Reine? undrade Frida lite försiktigt.

   – Jodå, det gjorde jag och det gör jag fort­farande, lilla Frida, för du heter väl så, om jag inte missminner mig, tillade han lite spjuver­aktigt. Det var bra längesen vi presenterade oss, för varann, så man kan ju ha hunnit att endera byta namn eller glömma det befintliga, sa han och log. Hans vita tänder påminde henne om reklam för en tandkräm.

   Nästa dans blev ännu lite tätare intill. Hon kunde inte låta bli att stryka lekfullt över hans håriga bröst, som stack fram ur den öppna skjortans v-ringning. Luden som Esau, tänkte hon. I samma stund så hårdnade greppet om henne, kände hon. Hon hade inget emot det.

   – Får jag bjuda damen på en kopp kaffe, för det blir paus nu? undrade han.

   – Visst det går jättebra, svarade Frida och försökte att dölja både sin ålder och sin över­raskning.

   Efter pausen blev det så att de dansade bara med varandra. Han kysste henne under dan­sen, till dansbandets romantiska toner och innerliga sångtexter.

   Frida hade aldrig tidigare betett sig oanstän­digt åt på något dansgolv. Det var hon alldeles för dygdig för, men nu var det väl frågan … – om hon inte … ???

   Nu var det som om det inte var hon – den väluppfostrade Frida – som styrde över sina känslor eller handlingar i alla lägen längre. – För en gångs skull, slängde hon både vett och etikett. Etik och moral hade alltid varit alltför välkända begrepp för henne.

   – Jag såg inte dig, Frida, på bussen hit, sa Reine lite undrande. Har du egen bil?

   – Jo, jag råkar ha en egen rosthög stående ute på parkeringen, svarade hon.

   – Min bil stal de för någon vecka sedan och den är fortfarande försvunnen, så jag fick ta logdansbussen hit i kväll. Det gick väl i och för sig bra, men jag vill hellre åka med dig tillbaka till stan efter dansen, sa han och såg forskande på henne.

   – Visst, det går väl bra, svarade Frida medan hennes hjärnceller febrilt sökte efter den verk­liga anledningen till varför Reine ville åka med henne.

   När de hade dansat sista dansen, tog Reine resolut hennes hand och de vandrade neråt parker­ingen – till hennes bil. De satt en stund i bilen och tog igen sig efter allt dansande och drack lite läsk. För det hade ju varit ökenhetta hela dagen och Frida hade ju stått på en stege i solskenet och skrapat, kittat och målat fönster. – Nu tänkte hon för sig själv att det där fönsterjobbet låg så långt bak i tiden som om det hade varit flera dagar sedan. Inte att undra på … för efter det hade hon gjort sig i ordning till dansen och sedan dansat en hel natt. Nu var det ju snart morgon. Gode Gud!

   – Vad sysslar jag med? Slank det ur henne.

   – Hursa? Du talar så tyst så jag kan ju inte höra vad du säger, kommenterade Reine.

   – Nej, då jag … jag tänkte bara … högt faktiskt, förlåt. Vill du ha mer läsk förresten?

   – Ja, om inte du ska ha resten så tar jag det gärna.

   – Nej, det är bra för mig – nu ska jag starta åket, varsågod, sa hon och räckte läskedrycksflaskan till honom, samtidigt som hon mötte hans blick i bilens halvmörkret.

 

***

 

Vägen var smal och slingrade sig utmed en sjö. Reine som var från trakten talade om att det fanns både badplatser och lämpliga cam­pingställen efter sjön.

   – Om du inte har något emot det, så skulle jag vilja föreslå att du svänger in på nästa väg till höger. Inte för att jag tänker föreslå att vi ska bada, men det finns en mycket fin badvik där, sa han och såg på Frida. Vi kunde sätta oss och titta på månen och se om den inte speglar sig i vattnet! Vad säger du om det … ?

Det lät som ett förslag från en så kallat ful gubbe! Tanken skrämde dock inte Frida, för hon var inte rädd för den här gubben. Snygg var han ju också, så vad då?

   – Visst, sa Frida, för något annat ord än ”visst” föreföll det inte som om hon ägde i sin vokabulär den här kvällen.

Stranden låg öde och tyst framför dem. De satte sig på en trästock som var ditforslad i syftet att användas som sittbänk. Augustimånen lyste som en jättestor gatlykta och spegelbilden som blev i det stilla vattnet gav intrycket av overklighet – som en tavla. På andra sidan viken glimmade alla ljusen från stan.

Frida satt alldeles stilla och såg ut över vattnet. Samtidigt som hon var starkt med­veten om Reines arm som låg runt hennes midja. Varför var man uppfostrad till att hålla sig cool ? Frida kämpade en inre kamp med sin frireligiösa uppfostran och med det samhälle hon levde i idag. Hon skulle ha velat slingra sig in i Reines famn, men så gör man bara inte om man är en fin flicka. Nå! men hur gör fina flickor då när de törstar efter kärlek?

   Frida och Reine hade gått ner till strandlinjen och där hade de skrivit sina namn i sanden, som om de varit tonåringar.

   – Månen lyser bara för dig och mig, sa Reine och ställde sig bakom henne och lade armarna om henne.

   Vilken stund!!!! tänkte Frida. Var det verkligen hon som var med om det här … ? Eller var det en dröm?

   Där stod de – hon och han – hennes dröm­prins – som två tonåringar. Han kysste henne på halsen och det rös till av välbehag över Fridas hela kropp. Ända ner i tårna faktiskt.

Åldersskillnaden var fem år och inte femton som hon hade trott. Det fick hon reda på den här kvällen.

   – Jasså, du tycker att jag ser så barnslig ut, men då får jag be ”tant” att titta på min legitimation, sa han skrattande och hivade upp sitt körkort.

   Gräset var så daggvått så att älska under bar himmel till månens romantiska sken, var en ren omöjlighet – Frida anade att den tanken hade nog föresvävat både honom och henne från den stunden hon blinkade höger uppe vid vägkorsningen.

   Att falla som en fura för en man på det här sättet, kändes inte riktigt moraliskt rätt, men visst hade Reine rätt när han sa:

   – Helt obekanta är vi ju faktiskt inte för varandra. Vi har ju dansat med varandra i många år. Vi är gamla nog att veta vad vi gör, fortsatte han. I dag har vi varandra – morgondagen vet vi ingenting om.

   Han hade så rätt. Det där ”i morgon”, det var Frida skrämd för. Hon visste mer än väl, att morgondagen kunde man inte förlita dig på. Måntro om han också visste det, eftersom han sa som han gjorde?

   – Vi åker hem till dig, föreslog Reine. Jag har nämligen glömt att köpa kaffe, jag tog det sista ­i eftermiddags.

   – Oh – Gud! det går inte, huset är uppochner, färgburkar och kittdamm, sa Frida i en ynklig ton. En enda stor kaos är det … !

   – Håller du på att renovera? frågade han.

   Frida drog alltsammans i en kortversion, men tillade att hon inte hade för vana att ta nya karlar med sig hem efter en danskväll. Därför hade hon gett sig iväg ifrån hela bedrövelsen. Hon skulle ju ändå fortsätta sitt jobb nästa dag.

   Hur det nu än blev, så var det hos Reine de råkade hamna. Lite te och några skorpor passade lika bra som bakelse tyckte Frida. Reine var skämtsam och glad, men ägde även en allvarlig sida. Han berättade händelser ur livet medan de fikade. Frida visste ibland inte om hon skulle skratta eller gråta. En bra berättare var han. Reine verkade inte alls vara den där tuffe eller hårda typen som hon ängslats för att han kanske skulle vara. Kanske var det bara en inrotad oro hos Frida, att alla vackra män skulle vara opålitliga? Var hade hon fått det ifrån? Var även det ett ärr av livets törnar, som hon fått alldeles för många av?

   Det visade sig att det var inte bara i dansens virvlar som de var samspelta – de verkade vara samspelta i den passionerade leken också.  – De älskade hett och innerligt. Det kändes precis som om de två var som skapade för varandra. Hon gav sig skamlöst hän åt honom. När de inte älskade, låg de och pratade och Frida kunde för en gångs skull få höra sitt eget skratt. Reine var inte alls den där ytlige mannen som hon trott. Hans tankar var av det djupa filosofiska slaget. Dessutom var han öm och mycket förstående. – Humor hade han också upptäckte hon. Han var kul – en härlig människa var han.

   När Frida skulle åka hem frampå söndags­förmiddagen sa Reine:

– På vanliga hotell brukar gästerna skriva in sig när de kommer, men här är det annorlunda, gästen får skriva in sig när den går. Han höll ett block och en penna i handen och lade ner det på hallbyrån och anmodade Frida att skriva. – Vi hörs lilla stumpan, sa han och kysste henne innan hon gick ut i entrén.

 

***

 

Marion lade ihop kapitel nio – reste sig upp och gick ner i köket.

   – Jo, den där Frida i manuset, finns hon
i verkligheten? frågade Marion när hon och Nanny satt och småpratade vid eftermiddags­kaffet.

   – Jo … det gör hon nog. – Det är faktiskt jag, sa Nanny och såg en aning generad ut. Bokmanuset måste vara inne så snart som möjligt och jag fick inte tag på några bra idéer, just för ”Fridas” räkning. Därför fick Frida ta min danskväll … Så hänger det samman log Nanny. Jag fick ta fram min dagbok och skriva ur den, fnissade Nanny, men det kapitlet var ju barnförbjudet, hade jag glömt att skriva det?

   Det brast i skratt båda två.

   – Gud, så romantiskt, sa Marion.

   – Jag blev så illa tvungen att gå till min egen dagbok, när idétorkan inte ville ge med sig. Alla detaljerna tog jag ju inte med, för det vågade jag inte … men …

   – Du är härlig mamma, vet du det? sa Marion.

Tänk så bra att få veta att livet kunde spira, även efter de femtio åren, tänkte Marion. Hon var tacksam över att ha fått veta det, för hon hade inte vågat hoppas på att det skulle vara så. ”När blir man för gammal för kärlek?”, hade hon tänkt många gånger.

 

© Ingbritt Wik

 

2008-01-30

 

Illustrationer och Foto © Sven Göthe