S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Humlan Randi gör honung

Åter Sagor

          Humlan Randi gör honung.

 

H

umlan Randi hade fått sitt namn efter sin klänning. Den var ju randig. Hon höll för fullt på att tillreda Hummelhonung … när koltrasten, Astrid, kom och satte sig bredvid.

– Å, va flitig du är, sa Astrid.

– Ja, det är vi alla i min familj, vi måste tänka på vintern, så vi kan få ett stort lager av honung, annars blir det inte bra, svarade Randi.

Jamen, det är ju långt till vintern, det har ju nyss blivit sommar, upplyste Astrid och ryckte bort en fågellus från sitt svara bröst.

– Jaja, surrade Randi, det vet jag också, men det här är inte vinterhonung. Oh – nej! Den här honungen ska Gadd ha! Getingen som bor under alstubben, om du vet vem det är?

Jo, det vet man väl vem den ilskne gubben är. Vad ska han med honung till?

Han ska ha släktkalas, berättade han för mig i förra veckan, sa Randi lite tankspritt, medan hon provsmakade honungen.

– Känn efter, Astrid, om den är nog söt!

Astrid öppnade näbben och hackade sig en stor smakbit och mumsade en lång stund med slutna ögon. Så sa hon:

– Den är så underbart god, så detta önskar jag att jag hade mycket av.

– Jamen kära hjärtanes, brummade Randi, och hämtade ett blomblad och slevade upp en stor bit på bladet och sa:

Varsågod, kära Astrid! Låt dig väl smaka! Jag blir så glad över att höra att du tyckte att min honung var god, du förstår jag har så litet självförtroende. Getingen Gadd, han skryter och skrävlar över hur duktig han är och det låter nästan som om han menar att det jag kan är inte så mycket värt.

– Det var det oförskämdaste jag någonsin har hört suckade Astrid. Du som är så duktig på allt, Randi. Han är bara avundsjuk, den där grinvargen. Strunta i vad han säger, du är bra, det vet du, avslutade Astrid och såg länge på Randi.

Randi torkade en tår och snöt sig i vingen, sedan flög hon en runda för att få bort resten av sin tårar. Sen skrattade hon igen och gjorde ett surrande varv runt hånungsbaket.

– Gadd har väl inga släktingar? sa  Astrid undrande. Han är ju så arg och grinig, så det är väl ingen som vågar vara släkt med honom? fortsatte hon.

– NJAAe … Jag vet faktiskt inte. Gadd påstår att jag är hans kusin och han pratar om att den där feta Bålgetingen, Hugo, är hans kusin, inte vet jag. Han själv är ju jordgeting, Hugo alltså. Att ilskne Oskar som bor uppe på vinden – i ett hemtuggat getingbo … Att de är släkt det vet jag. Fast så där rysligt stor släkt har han nog inte … Biet, Bibi … är tremänning till honom, påstår han. Det var väl alla som skulle komma det tror jag, men de blir ju rätt många i alla fall, för de får ju ta med sig barn och övriga familjemedlemmar, så det går väl åt en hel del honung, antar jag.

– Titta där borta bland blommorna flyger ju Gadd. Han är nog på väg hit, sa Astrid. Nä, jag ska nog flyga vidare jag, men du får ha det så bra. Håll humöret upp, du vet att jag tycker du är duktig. God natt med dig, sa Astrid och gjorde avstamp och flög iväg.

 

God natt!    FARMORS Saga  12 © Ingbritt Wik 

 

Humlan Randi. Här håller Randi på att samla in för att göra honung
Illustrationer och Foto © Sven Göthe