S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Trollmor Tora

Åter Sagor

Trollmor Tora Bakar Sockerkaka

 

– Ett ägg ... NEJ! – för sjutton, det står ju två! Tur att jag såg det, sa Trollmor Tora och sträckte ut handen och tog ett ägg till och knäckte det med ett ljudligt SMACK ... emot kanten på en gul skål.

Hon krokade ner en visp från väggen och började vispa med kraftiga tag. Vispen var gjord av björkkvistar. Kvistarna var skalade så vispen var trävit. Hon trallade och sjöng medan hon vispade.

Mjöl skulle hon ju ha också, men oj då... Det blev hon tvungen att hämta ute på magasinet. Bäst att ta en skål med så hon kunde frakta det med sig. Hon kunde ju faktiskt inte ösa ner mjölet i sin förklädsficka, nej, så kan man inte göra. Hon tog ner en blå skål från en skåphylla och satte den på huvudet när hon gick ut genom dörren.

– Bra regnhatt sa hon och tittade upp mot himlen och de regntunga molnen.

– Vad har du på huvudet, väste katten som satt inne på logen och vaktade på råttor.

– En regnhatt! svarade Tora och knackade på bunken ... så det sa ... pinge-ling-ping-pång! Nu ska här bakas kaka, sa hon åt katten.

– Jaha, då kanske du behöver ha någon som kommer och provsmakar då kanske, sa Måns och tvinnade sina mustascher.

– Visst fallera, svarade Tora. Kom vid tretiden, då är nog sockerkakan klar, skulle jag tro. Vad vill du dricka till för något?

– Behöver du fråga en så dum sak? Tora, sa Måns lite förnärmat.

– Nänä, inte behöver jag det, inte ... Det är väl grädde som vanligt, antar jag. Fast var det inte du, Måns, som skulle börja banta?

– Jag bantade i tisdags – så nu är jag klar, svarade Måns och tittade upp i logens tak. Vred lite på sig och kröp sedan ihop så hans magfläsk inte skulle vara så väl synligt.

– Jaha du ... Jasså du ... Du säger det du ... Ha, ha ... du har nog bara avbrutit ditt banteri ... det känner jag på mig, sa Tora, men det stör inte mig, förstår du. Det struntar ju jag i. – Du är fin som du är Måns. Jag gillar inte magra katter. Jag vill inte sticka mig på en katt. Det är nog med era vassa klor om inte era kotor ska sticka ut genom pälsen också. Nej, kom som du är Måns, sa Tora och öppnade magasinsdörren för att gå in.

Då mötte hon mjölmusen ... som sa:

– Goddag ... mjölet är slut ... det var beskt! Så det så!

– Försök inte med mig du din mus-skrutt! Jag vet nog att du bara luras – för att du ska få ha mjölet i fred ... men jag ska inte ta allt. Jag ska bara ha till en sockerkaka! STOPP...! Men ska du springa ut så där vårdslöst – när katten sitter på logen? Stopp och belägg! Vänd om, sa Tora och slängde svansen om midjan på musen och fångade upp den snabba mjölmusen och stirrade på henne.

– Tack för att du varnade mig, Tora. Nu säger jag förlåt för att jag försökte lura dig. Jag ska inte lura dig mer, Tora, det lovar jag. Här är nyckeln till finmjölet, för den tog jag med mig, sa musen Jördis, och stoppade ner en tass i overallfickan och halade upp en nyckel som hon räckte mycket artigt till Tora, som neg och tackade.

Nu blev det ju nästan bråttom. Tora var ju tvungen att göra upp eld i spisen också, för hur skulle annars kakan kunna bli klar? Hon samlade näver och stickor, hämtade ner tändstickor från hyllan på spiselmuren.

– Oh! Sådär ja, nu kan jag sätta mig ner en stund och läsa Gryting Skogs Posten. Den har jag inte hunnit läsa på hela veckan. Jag har ju haft så mycket att göra, hummade hon. Se där ja: Bergakungen ska ha fest i sin stora sal ... Kul! Niklasdamms gård ...! Klockan åtta – kom i tid, står det! Måste komma ihåg att fråga Måns om han vill följa med mig dit på fredag, sa hon och öppnade luckan på spisen och tog ut den finaste tänkbara kaka.

I det samma knackade det på dörren och Måns stod där och bugade, samtidigt som han drog in andan genom nosen och spann högt och ljudligt: Mjau-spinn-spinn.ZZZZZ: Å, så underbart det doftar!

 – Slå dig ner käre Måns, sa Tora och kastade iväg kakan bort mot bordet ... Den landade med ett konstigt ljud: VARSÅGOD... sa självaste bordet ... och efter kom Tora. Hon torkade av sina händer på förklädet, klappade Måns på huvudet och greppade sin svans och la den i sitt knä när hon satte sig på en stol mitt emot Måns.

Hon la sitt stora trollhuvud lite på sned och kikade mjukt på Måns samtidigt som hon drog i sin örring som alla trollflickor får när det har fyllt så många år så de räknas som vuxna trolltanter. Örat blev nästan dubbelt så långt och Måns var änglig för att det skulle falla bort.

– Vill du följa mig till Niklasdamm på fredag? Bergakungen från Berg på andra sidan sjön har hyrt självaste gammelgården i Niklasdamm för att ha fest där, förstår du. Det kommer troll från både Grytingskogen och Suttertjärn och även från Sättra. Det vet jag för jag ringde till Troll-Pia för att få veta lite mer om den där balen. Du kan väl klä ut dig till varg, Måns. Det skulle väl kännas häftigt för dig, va?

– Visst! visslade Måns till – Det blev en vissling just då, för han hade tappat en tand när han bitit för hårt i en mus. Det där hålet efter tanden retade han sig ofta på, för det blev ett tufft visselljud när han inte hade en aning om det. Det var ju inte alla gånger som det passade med en vissling till svar, men trollen brydde sig aldrig om sådana struntsaker. Det var skönt tyckte Måns och började grunna på hur han bäst kunde klä ut sig för att se ut som en riktig varg på fredag, klockan åtta. 

 

Godnatt!   En FARMORS Saga         © Ingbritt Wik.

 

Ikaros. Ikaros är katten Måns i sagan.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe