S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Trollfar Trolle skor hästen åt bonden

Åter Sagor

Trollfar Trolle skor hästen åt bonden.

 

– Kära Trolle sa trollmor Abra, kan du låna Brunte av bonden tror du, så vi får köra hem lite vinterved? Du vet att Ojje har fått snuva av det kalla draget, varje år. Vi måste elda mycket mer eftersom han är så känslig.

– Det tror jag nog att jag får, men det är så att jag hörde igår att han pratade om att han skulle ha behövt leja hovslagaren, men han hade inte pengar till ett såpass dyrt ingrepp.

– Kära Du, min far var ju den som skodde alla trollhästarna förr i världen, vet du väl? Hans gamla hovslagargrejer ligger ju där borta på vinden i Bergakungens sal, där borta vid Niklasdamm. Be Storjoon att pila iväg och hämta dem. Han kan ta sin trehjuling ... så går det fort. – Den vill han ju så gärna använda nu när punkteringen är lagad. Då kan du ju sko den där BONDEHÄSTEN, vad det nu var den hette. Det kan väl inte vara svårare än att sko en vanlig trollhäst, va?

Sedan kan du ju köra hela nätterna igenom och få hem den där stora vedhögen, avslutade Abra och sjönk ner på en träpall som bara hade tre ben – för det fjärde hade gått av. Den stod alltid framför spisen, för Abra brukade ofta sätta sig ner på den och pusta.

Hon skulle putsa kopparbunkar nu i eftermiddag och sätta upp nya gardiner. Det skulle bli så fint till jul. En fin spetsduk hade spindelmor knåpat ihop, den skulle bli otroligt vacker under en skål med årsfärska tallkottar. De där fröna var små, men otroligt goda tyckte alla trollbarnen. Hon hade tio trollbarn. Alla var pojkar ... Busiga så alldeles förfärligt, men några av dem var såpass stora nu att de kunde hjälpa till. Det var framförallt Storjoon som hon kunde be om en del. Han var villig, nyfiken och rätt så stark. Hon skulle be honom ta ner den där tunga julklappskälken från vinden någon dag.

Abra mindes att den behövde målas. Det kunde säkert Monjo göra. Han var trollpojken som var näst äldst. Han var rysligt kunnig med penna, papper och färger. Hon skulle be att han ritade och målade julkort, så att de kunde skriva namn och hälsning till alla människobarnen.

Monjo hade förresten gått ett helt år i skola långt där borta i Lövås. Där var det en skola. Fast det var ganska långt att gå från Grytingskogen. Det gjorde inte så mycket tyckte Monjo, för fröken i skolan var så snäll och nu hade han fått lära sig så mycket som han i sin tur kunde lära sina småsyskon.

Det skulle bli fina paket som de skulle köra ut i år. Färgpennor hade Monjo fått ett helt kilo av skolfrökens bror som var affärsinnehavare och bodde i Niklasdamm. Så nu skulle det bli både bokstäver och krusiduller på paketen.

Nu fick Abra plötsligt en idé. Kanske de kunde få låna Bondens Brunte och köra ut julklapparna med. Kälken var ju alldeles för tung för att de båda största trollpojkarna skulle kunna dra den. Förra året hade de ju haft Renardo som dragit den, men han gick ju i renpension nu i höstas. Han skulle ju fara till Rensonen nu till jul hade hon hört, så det blev ju ingen annan råd än att ta till det allra äldsta sättet att färdas (Apostlahästarna) tänkte Abra, om de inte kunde få låna Brunte ... alltså.

Trollmor Abra höll just på att baka lussekatter när det knackade på dörren.

– Stig in ropade hon lite hest! Vem kunde det vara? De  hade väl inga släktingar på den här sidan om Grytingen eller hade de det ... ?

Dörren knarrade och så hörde hon en människo­mansröst som sa:

– Goddag i stugan, här doftar det nybakat!

– Ooo, Jestanes! sa Abra och torkade av mjölet från fingrarna på förklädet och hälsade på bonden Enar Nicklasson från Niklasdamm. – Får vi storfrämmande?

– Nja, jag vet väl inte det, sa bonden Enar, som tog av sig krimmermössan och slog sig ner på den trebenta pallen, som vickade till vådligt, så han fick ta tag i spiskroken för att inte falla i golvet ...

När Enar kommit tillrätta på pallen drog han in luft och sa:

Jag såg självaste Trollar, tror jag. Han sprang innan jag hann tacka honom för hans fina insats. Jag fattade att det måste vara han som har skott min Brunte så fint. Har jag rätt? undrade han och såg på Abra med värme i sin mänskliga blick.

– Jo, visst har du rätt Enar. Men det var kanske en gentjänst som vi hoppades få av dig.

– Jaa ha? Jo, det kan ni väl få ... Vad skulle den gentjänsten bestå av månntro? Den som ni vill ha? undrade Enar.

Trollmor Abra berättade om den där vedhögen som de behövde få hem – och så  talade hon om hur det var med den där minste trollungen som inte tålde att bli kall.

– Ha, ha, ha ... skrattade bonden Enar. Så hjärtinnerligt gärna får han låna hästen min, men inte ska han köra om nätterna inte ... Det är för farligt att ge sig ut i skogen nattetid. Nej, du Abra säg till din trollman att han kommer hem till mig när han vill låna Brunte, så kan vi komma överens om vilken tid han eller jag behöver anlita Brunte. Så ska vi nog komma överens med Brunte om det ska ni se.

Så blev det och bonden lovade att köra ut hela julklappsberget med Brunte när det blev julafton.

På så vis blev alla nöjda och belåtna.

 

God Natt.

FARMORS Saga 21                       © Ingbritt Wik

 

Lövåsens gamla skola där Monjo gick för längesedan.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Här är trollens fotbollsplan i Grytingskogen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Här är platsen i Grytingskogen där småtrollen leker.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Älgen Älgsson i Trollskogen. 
Illustrationer och Foto © Sven Göthe