S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Maria som skulle plocka kantareller

Åter Sagor

Maria plockar kantareller.

 

M

aria visste att hennes mamma tyckte om kantareller, men hur skulle hon kunna hitta dem? Hon ville överraska sin mamma med något som mamman tyckte om.  Hennes mamma hade varit så ledsen över något, så nu ville hon verkligen överraska henne, så hon kanske glömde bort det hon var ledsen över, tänkte Maria.

 Hon visste hur man gjorde när man letade kantareller. Man skulle ha långbyxor och stövlar allra först. Karo skulle vara med, så hon hämtade Karo från hundkojan. Sedan skulle de ju ha en korg att lägga svamparna i. Lite massäck skulle de ju ha, så brukade mamma göra. Maria skulle ha velat fråga mamma om en del saker, men mamma mjölkade Rosa, som nyss kalvat, och det skulle ju inte bli någon överraskning om Maria frågade vilken saft hon kunde få ta med sig som massäck. Därför tog Maria ner en stor tung brun butelj från en hylla nere i källaren. Stack ner den i korgen där den övriga massäcken stod. Karo hade sin massäck bredvid. Det var ett par benknotor som Marias mamma lagt på ett fat i kylskåpet.

– Nu är vi klara, Karo, ropade Maria och vinkade adjö till katten, Maja, som satt och halvsov på hällen bredvid spisen.

– Nej, Karo! Du får inte skälla i skogen, det vet du ju, förmanade Maria och Karo kom svansande till Maria och såg ut som om han bad om ursäkt.

Karo nosade och sprätte bland mossa och lavar och rätt som det var råkade han springa upp mitt i ett fint kantarellställe. Han sniffade och sedan nös han så högt att Maria var tvungen att titta vad det var fatt med honom.

– OH ...! Vilken fantastisk kantarellhund du är, Karo, utropade Maria överlyckligt och slängde den tomma korgen ifrån sig och satte sig på huk och plockade allt vad hon kunde.

Karo fick fatt i en stor påk som han sprang runt med en stund, sedan lade han sig ner vid korgen och iakttog Maria när hon plockade.

Det tog slut på glädjen när alla kantarellerna var upplockade och låg i korgen. Då upptäckte nämligen Maria att hon var helt vilsen. Hon tittade, lyssnade och ropade, men fick bara svar av ekot ... Hon kröp ihop bredvid Karo och grät så hjärtskärande att Trollet Gramse, hörde det och blev intresserad. Han kikade fram bakom en stam och fick då se Maria som låg med huvudet mot Karos mjuka mage och grät.

Då tog Gramse mod till sig och gick fram. Troll är lika rädda för människor som vad människorna är för trollen. Därför fick han dra in ett djupt andetag och fatta mod. Han stegade sedan fram och sa:

– Goddag lite gnisslande och Maria tittade förskräckt upp.

– Bli inte rädd lilla vän! sa Gramse så mjukt han kunde för att inte skrämma lilla Maria som redan var både rädd och ledsen.– Jag är inte farlig, säg vad det är för bekymmer du har fått min lilla älva? Kanske kan jag hjälpa dig.

– Jag har gått vilse, snyftade Maria.

– HÅ-HÅ-Ja, jaaaaaa... på så vis! NÄ ... inte kan man gå vilse i min skog. Jag känner den lika bra som min egen ficka i mina egna byxor, sa trollet Gramse vänligt och tryggt.

När han fick veta att de hade massäck med sig hade han ett bra förslag:

– Hör nu flicka lilla! Vi äter upp massäcken först, jag är ju så hungrig, förstår du lilla älva. Går du med på det?

– Visst, det kan vi väl göra, svarade Maria lite tveksamt.

Maria dukade så fint hon kunde på en sten. Sa varsågod till trollet och gav Karo hans gnagben.

– Åh ... nej ... Den här saften! Fy...! sa Maria och spottade ut. Den är alldeles för stark, eller så är den förstörd. Den får jag hälla ut till myrorna.

– Stackars liten då, sa Gramse. Jag tyckte den var alldeles fantastiskt god. Tralla-la. Ha, ha! småskrattade han.

– Hur kommer jag hem härifrån om man inte kan gå vilse i din skog? Frågade Maria. Jag är rädd att mamma börjar leta efter mig och Karo, fortsatte hon.

– HÅ, hå, ingen konst! Hojtade trollet glatt. Jag ska följa er ända hem, så oroa dig inte lilla vän!

Så satte han igång att sjunga ”Vi går över daggstänkta berg”. – FALLERA –...TRA ... LA... Visslade gjorde han också, så Karo blev tvungen att sätta båda tassarna i öronen ett tag, för att inte bli döv.

Karo började yla som ackompanjemang. Olåten i skogen blev så hög att mor UGGLA kom ut ur en stam och bad att de skulle dämpa sig, för hennes uggleungar blev rädda, påstod hon. Ugglebarnen hade vaknat påstod hon. Om de inte fick den sömn som de behövde, kunde de inte växa och bli stora. Alla ugglor sover på dagen och är vakna på nätterna. De har liksom vänt på dygnet... Fråga inte varför. Det kan endast kloka ugglan själv svara på.

Men att få tyst på den konserten, det var då rakt inte lätt!

– TRA... la, la... Ingen kan ta oss trala – la ... gapade Gramse så det ekade mellan höjderna där i skogen som låg tät och mörk.

Till sist började han dansa och skutta och göra krumbukter så Karo också blev intresserad av att leka. Till sist var Gramse och Karo som tokiga av lek och glädje. De hoppade, trallade och Karo skällde och for an som en liten tok.

Tralli-la-la... ha, ha, haa... lät det från gläntan där de höll till. – Men så upptäckte Maria att klockan som hon hade på armen hade flyttat sina visare, så den var nog mycket, trodde hon. Därför ropade hon på Karo och beordrade att han skulle sluta busa. Gramse tog igen sig och satte sig på marken bredvid Maria. Han tog upp saftbuteljen för att ta sig en klunk för att släcka törsten. Då stavade han och läste på etiketten:

– V- I- N- – VIN, sa han. ÄPPELVIN står det! Kunde just tro det. Tyckte väl att saften var god. Jag är nog full jag, sa Gramse. Bäst jag går hem med dig och Karo, medan jag kan stå på benen sa han, och hickade. Hick...ick-hick... NU är det nog säkrast att jag följer dig hem Maria, sa han. För snart kanske jag blir så full så skogspolisen får köra hem mig på sin Drullekälke, fortsatte han och började skratta och hicka samtidigt.

Vilken syn!

Gramse slog sig på sin stora mage så det lät som när man slår på en trumma, men glad var han, det var då säkert, fast trevliga blir inga troll när de dricker vin. Inte tyckte Maria det i alla fall. Fast inte kunde Gramse hjälpa att Maria tagit med sig fel saft. Det var ju Maria som gjort så att Gramse blivit full. 

Gramse följde Maria och Karo ända fram hem. Där låg deras stuga alldeles vid stranden av sjön Grytingen.

Trollet Gramse tog Maria i hand och sa adjö och vinkade med sin ludna lilla hand. Svansen vajade högt som en flagga och det sista som Maria såg av Gramse när han försvann in bland snåren – för att gå tillbaks till Grytingskogen där de bodde – var den vackra svanstofsen.

Så gick det till när Maria plockade kantareller, men hem kom hon och Karo i alla fall. – Det var väl tur att de kom välbehållna hem båda två.

 

God Natt!

En FARMORS-saga 22                         © Ingbritt Wik.

 

Trollbäcken där Maria plockade kantareller.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Älgen Älgsson har bråttom genom trollskogen.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Det var kanske här Maria träffade trollet Gramse.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Det var kanske så här det såg ut när Maria kom hem och trollet Gramse lämnade henne.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe