S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Trollfar lägger ut nät

Åter Sagor

Trollfar Lägger Ut Nät

 

Trollet Torkel tyckte att det skulle vara gott med stuvad abborre till middag. Han gick ner till sjön varje morgon och tittade på Bonden och undrade hur i all världens dagar denne bar sig åt med den där trassliga härvan, som kallades nät.

När en hel vecka hade gått var Torkel ganska klar över hur han skulle gå tillväga för att kunna komma hem till sin fru med en stor fisk som han kunde be henne tillreda som middagsmat åt familjen.

   Den här måndagen klädde han sig i stövlar och storväst. Tog med sig en hov som han knutit av grenar från en videbuske.

Han gick bort till snickarboden och släppte ut yngste grabben från finkan. Det var inte så farligt som det lät, men ibland var han tvungen att stänga in trollpojken Emil, för att få det lite lugnt. Han borde nog inte ha släppt ut honom än, men gjort är gjort ... och inget att göra åt!
   Torkel ropade på Efraim ... En son som var lite äldre än Emil.

– Kom Efraim! –Vi ska ut på sjön och fiska!

– Koooooooooommer... svarade Efraim och dök fram som en blixt och slog sig för bröstet av glädje ... För att ro på en fin sjö, det var kul det. OH, ja! hurrade och ropade han.

Det ville han.

Nu var det bara så – att Emil tjatade och blev ursur när han inte skulle få följa med. Därför blev pappatrollet Torkel – så illa tvungen att låta även lille Emil få följa med.

– Du får följa med på ett enda villkor, sa pappatrollet Torkel. Villkoret är att du sitter stilla i ekan och att du inte lutar dig ut över kanten, för då kan du falla i och drunkna, förmanade pappan. – Kan du lova att sköta dig? Emil, frågade pappa.

– Lovar! Ska vara lydig ... Hemskt lydig ska jag vara, sa Trollpojken Emil och kikade försiktigt under sin svarta tjocka okammade lugg.

– Jaha, då går vi då, sa Torkel och började gå ner mot sjön.

– Skepp å hoj! Boy, boy ... Skrek Emil och tog upp en sten och kastade ut i vattnet med all kraft så det stänkte och en andfamilj tog till flykten med ett Kvack - kväk, kväk - kväääk, så det blev en stor svallvåg efter dem.

– Stopp, ta igen dig! sa trollfar. Nu ska vi ösa ur vattnet ur ekan allra först. Den här ekan är lite gisten förstår ni, barn. Bonden brukar ösa och svära över allt vatten som rinner in så fort ekan får stå någon dag. Han blir nog glad över att slippa ösa, skulle jag tro.

Trollpojken, Emil, högg skopan och satte den på huvudet och började dansa och slå med sin ludna, knutna små nävar mitt uppe på skulten så det lät som en bongotrumma. Trallade falskt gjorde han också.

– Ge dig! Din busunge ... och kom hit med skopan röt storebror Efraim.

Men inte kom Emil, nej då. Det blev Efraim som fick rusa iväg efter Emil och sätta krokben för honom innan han kunde få skopan och för att ösa ur eka så de kunde ta sig ut på sjön.

Det var svårt att ro, men roligt, tyckte Efraim. Han hade blivit riktigt stark i sina ludna armar den här sommaren.

– Stopp! Ro försiktigt nu, beordrade Torkel-pappa. Nu har vi flötet här. Nätet ligger här. Nu får du försöka backa lite, så jag får tag på den där lilla pinnen.

Jo, detta gick ju som om de aldrig hade gjort annat. Pappa Torkel lyfte upp nätet bit för bit och Efraim backade en liten bit i taget. OH... Titta! Där var det ju en jättestor abborre och en till och en gädda. Lite längre bort satt det två rudor insnärjda i nätet och ännu en abborre och fler skymtade på nätet lite längre ner i vattnet.

– Stopp! Försök att hålla ekan alldeles stilla här, medan jag krokar ur den här fina firren sa Torkel och drog i nätet och lösgjorde en stor abborre. Backa en liten bit till Efraim, bad pappan och tog loss ännu en fisk.

Nu var middagsmaten avklarad, nu kunde de ro hem. Det fanns massor av fisk kvar åt Bonden, så fisk kunde de få på Bondgården också i dag.

– Nu Efraim, kan du ro hemåt. Nu får Bonden i Berg en eka som är fri från vatten också. Då blir han nog glad, för han brukar svära över att den alltid är full med vatten, avslutade han och skrattade till belåtet.

– Åh! En så fin vit näck... PLOFF...! Skvätt – PLASK ...!

Där försvann trollpojken Emil över båtkanten och ner i vattnet, han sjönk som en sten. GRUBB- BLUPP – Bubbel, blub ...

Innan Torkel hunnit fatta vad som hänt, hade Efraim, som nyss avslutat simskolan, hoppat i och slängde nu upp lillebror så han hamnade bredvid abborrarna. Själv ropade han åt fadern att ta årorna och ro iland själv, för nu var han ju ändå blöt, så då kunde han lika gärna simma iland. Då fick han ju lite träning också.

Så duktig du är Efraim, sa Pappa och omfamnade sin store son. Om jag inte hade haft dig med mig, hade den där parveln drunknat för jag kan ju inte simma. Pappa Torkel var så glad över att allt gått bra, så han fällde en skvätt glädjetårar. Hoppas att alla barn vet vad det är.

Så där kan det gå! – Allt ordnade sig i alla fall. Trollmamman gjorde en underbart god fiskstuvning till middag och alla barnen åt så de blev mätta. Sedan sprang de nog ut i skogen och lekte.

Bonden i Berg fick fisk så det räckte och ekan var uröst och klar när han skulle vittja sitt nät.

Kanske skulle trollfar Torkel knacka på hos Bonden i Berg för att fråga om han kunde få låna båten någon dag, för att ro över sjön till Suttertjärn. Det fanns mängder av gråpäron där på ett knotigt jättegammalt päronträd – det visste Torkel. Människorna hade flyttat från Suttertjärn, så nu var det bara trollen som tog hand om alla äpplen och päron som växte på träden. Jättebra för alla trollfamiljer som hade trollbarn och behövde frukt för att deras trollbarn inte skulle få vitaminbrist.

 

God Natt!

FARMORS Saga  24                                 © Ingbritt Wik

 

Markvattnet. Här lade Trollfar Torkel ut näten och bortom tuvan ramlade Trollpojken Emil i vattnet.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Suttertjärn.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe