S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Tomtemor Hanna köper elektrisk symaskin

Åter Sagor

Tomtemor Hanna köper elektrisk symaskin till jul

 

– Hur det kan gå när man har för bråttom, sa tomtemor Hanna och snöt sig i förklädessnibben.

Jag ska ha det lite modernare i min tomteverkstad i år, jag har ringt till Singer och beställt en elektrisk symaskin. Nu ska jag sy dubbelt så många gardiner och tredubbelt så många dockkläder. En massa andra önskeklappar ska jag också sy, sa hon.

 Den där elektriska maskinen kostar en hel del kosing, men okej … Det får kosta då … tänkte tomtemor. För det skulle nog betala sig ganska kvickt när hon väl kom i gång med sömnaden. Hennes gamla ben behövde få ta igen sig från det där symaskinstrampandet, tröstade hon sig.

– Det ska bli bra med en elektrisk symaskin, sa hon. Tänk att uppfinningarna kan underlätta även för en tomtemora, suckade hon belåtet.

Tomtemor Hanna satte fart på sparkstöttingen och for raskt iväg till sin tomteverkstad som låg i ett litet hus ovanpå en jordkällare. Allmänt kallad för Källarstugan. En liten lya där hon hade syateljé och ett litet pentry med öppen spis. Där hade hon kaffekitteln stående på spiselkanten för jämnan så hon kunde ta sig en dram när tröttheten började svida i hennes ögon. – Varmt och skönt hade hon där också, en sådan här dag när vinden drog och snöflingorna yrde.

Sådär ja, nu skulle hon börja sy, men oj så fort maskinen gick. Den skenade som en vildhäst så fort hon nuddade vid den där gaspedalen.

– Jisses så det viftar och går ...! flämtade Hanna till när maskinen drog åt sig tyget så raskt att hon knappt hann blinka. Inte kunde hon väl sitta och sy? Nej hon fick lov att ställa sig upp om hon skulle kunna ta svängarna på sin sömnad. Men ack och ve …! Vilken kufisk ställning hon fick inta för att kunna sköta detta muskedunder till maskin. Hu-a-ligen då …

Det var en väst till husbondfolkets Kerstin, som Hanna höll på att sy och den var tvungen att bli fin, för den skulle frun få ha på sig på julottan, hade tomtemor Hanna lovat.

Hej vad det gick undan, men oj ... nej ...! Där fastnade Hannas scarf.  Tomtemor Hanna hade väl så när som blivit strypt av den där hemska maskinen, om hon inte fortast möjligt lyckats lätta på tramptrycket.

– Gudars skymning … Det var nära ögat … Inte ögat kanske, men Gud hjälpe mig – jag höll ju på att bli strypt, hickade Hanna till och svalde sin förskräckelse och började dra så det knakade i scarfen – som hon olyckligtvis sytt fast vid västen som hon sydde på ... – men inte lossnade den för det. Hon tänkte att då fick den väl sitta där då tills hon var klar så fick hon väl sprätta bort den då.

Men inte var motigheterna slut med detta enda elände … Oh nej! Maskinen gick på högsta hastighet och rätt som det var så for Hannas förklädeskant med …– Oj - oj! Nu gällde det att stanna i tid. Nu satt tomtemor ordentligt fast, för förklädet kunde inte maskinen dra av henne lika lätt som scarfen … Hon hade sånär som sytt över sitt eget pekfinger i farten.

– Hur kommer man loss här då? Nä, det går inte att backa ... Då får jag ta av mig förklädet då, sa Hanna lugnt och drog upp förklädesbanden och lät förklädet hänga fast vid arbetet.

– Nu då! Nu kan jag kanske fortsätta. Förklädet får jag väl sprätta bort senare, tröstade hon sig.

Så började den där vansinnesfärden igen. Det var som om det inte gick att moderera den där elektriska trampan, så farten blev lagom. – Så här fort sydde de nog på fabrikerna, tänkte Hanna, men detta är ingen fabrik. Här vill vi ta det lugnt, men det vill inte symaskinen.

Hoppsan! Där följde det med en flik av Hannas blus. Det var inte bra. Den satt lika fast som de andra två plaggen gjorde. Det gick inte att få bort blusen från västen som Hanna sydde på. Blusärmen satt fast precis som förklädet och scarfen. Åhå! Då tar vi av oss blusen också, sa Hanna och så fortsätter vi. – Sprätta bort blusärmen kan jag göra senare.

Nu började tomtemor Hanna att bli svett av både nervositet och den enorma ansträngningen av att stå på ett och ett halvt ben och köra symaskinen.

– Hu, aj-aj! Pustade Hanna och ömsade med fötterna och kände hur stel hon var efter att ha stått så rasande obekvämt under så lång tid.

Hon började fundera över huruvida lysande denna idé med el-symaskin egentligen var. – Kanske det inte var någon så fantastiskt bra idé, som vad hon trott allra först när hon läst på "Kampanjbladet" som hon fått i brevlådan från Singer-symaskiner …

– Å, vilken hemsk maskin, suckade hon efter ytterligare en timme och en kvart. Fast fort går det ju, förstås. Nu är det inte mer än några få sömmar kvar på Kerstins väst. Sedan ska jag sy fast knapparna ... och när jag gjort det är den fä... AAAAAAAAj! Jisses mitt pekfinger, hojtade Hanna och släppte tyget för att blåsa på fingret som blivit rispat av nålen. Hon såg sig inte så noga för eftersom hon hade blicken fäst vid fingret. Att lätta på gaspedalen glömde hon alldeles bort. Nu högg symaskinsfoten tag i kjolens vida volanger och tomtemor matades in mot maskinen innan hon hunnit tänka på att hon var tvungen att lätta på gasen.

Nu snyftade tomtemor förtvivlat. Det sved i fingret, och nu satt även hennes kjol fast. Nu var hon tvungen att försöka krångla sig ur kjorteln också. Det blev inte lätt minsann. Hon var svett, trött och helt slut när hon äntligen kom ur det sista plagget.

– Den här maskinen ska bli det första jag säljer när det blir nytt år, sa Hanna. Banne mig den höll på att ta livet av mig den uslingen. Fy sjutton! Även den där moderna åkomman som visst kallas stress och som hon hört så mycket talas om, kände hon av nu. Den hade hon aldrig tidigare i sitt liv haft minsta känning av, hur bråttom hon än hade haft inför jularna.

Nu var klockan mer än midnatt kvällen före julafton och Hanna skulle ju sy i knappar i västen, men nu var hon så slut och förbi, så hon var tvungen att lägga sig ner på fällen framför brasan en stund. Där somnade hon och vaknade inte förrän en röst skrek i högan sky...

– Kom hit! Tomtemor har blivit rånad! Rånad på alla sina kläder...! Hon ligger naken på fällen framför brasan! Hon har nog svimmat, för hon svarar inte när jag ropar på henne!

– Men kära hjärtanes, sa husfrun när pigan kom springande och skrek så upprört. Inte kan väl något ont ha gett sig på våra tomtar? Spring in och se till barnen du, så ska jag skynda mig upp till tomtemor, sa husfrun.

Det första husfrun Kerstin såg när hon kom in på källarkammaren där tomtemor hade sin syateljé, var ett konstigt plagg som hängde på en krok i taket. Det såg till en början ut som en väst, men längst upp vid ringningen hängde en fin sidenscarfs fast som garnering. Vid ena ärmhålet satt ett förkläde fastsatt och ännu mer mystiskt såg det ut med blusen som hängde mitt fram.

–Hur har Hanna tänkt sig att detta plagg skall användas? undrade frun högt för sig själv. Men å ...!  Så konstigt!

Ryggsömmen var rak och fin, men längst ner var det en långkjol fastsydd. Jo, det skulle ju vara snyggt, men ack så svårt att få på sig, konstaterade husfrun.

Hela kreationen var bedårande, för att inte säga: Rent ut underbar – om den bara varit möjlig att ta på sig – tänkte Kerstin för sig själv när hon stod och vände och vred på den vackra skapelsen.

– Kära hjärtanes ... Mörkt blå väst och vit blus, det var ju snyggt till en vinröd långkjol. Mycket smakfullt men ändå ...? Som pricken över i:et satt sidenscarfen fast i västens v-ringning – skir som den ljuvaste sommarvind, i ljust rosa och himmelsblått. Konstigt är det i alla fall, hummade husfrun Kerstin.

–En väst just i samma tyg och samma färg, hade ju Hanna sagt att hon skulle sy till julklapp, men allt det här andra ... hur hade Hanna tänkt sig det?

Svaret fick Kerstin när hon puttade upp dörren till lillrummet som tomtemor använde som pentry. Där låg Hanna på ett fårskinn framför brasan och sov så hon snarkade. Allt hon hade på sig var kalsongerna.

– GODE – TID ...!  Så det kan bli i juletid, sa Kerstin och ruskade på huvudet. Så drog hon igen dörren ytterst försiktigt för att inte väcka den sovande tomtemor, för hon förstod att nu var TOMTEMOR HANNA helt förbi på grund av sin sömnad. Husmor Kerstin anade nu hur detta gått till. Hon mindes hur mycket skäll hon själv fått i tredje klassen av sin lärarinna när hon skulle lära sig sy på en elektrisk symaskin. Det hade då rakt inte gått bra eller varit det minsta kul. – Även om det inte gått lika illa för henne som för tomtemor Hanna. Det var nog symaskinen som rånat Hanna på hennes kläder, tänkte Kerstin och slängde en lite road blick på det mystiskt ihopkomponerade klädplagget på galgen, innan hon började sprätta loss plagg efter plagg från västen.

 ” Kors Så Galet Det Kan Gå”, sa hon.

 

© Ingbritt Wik

 

 

Husen där Husbondfolkets Kerstin bor
Illustrationer och Foto © Sven Göthe
Tomtemor Hannas systuga
Illustrationer och Foto © Sven Göthe

Källaren bredvid Tomtemor Hannas syatélje.

Illustrationer och Foto © Sven Göthe