S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Sagor

Grävlingsgrabbarnas Utförsåkning

Åter Sagor

Grävlings-Grabbarnas Utförsåkning

 

M

or Grävling hade varit till sömmerskan och hämtat tvillinggrabbarnas nya vinterbyxor. De var tur att mor Räv var så händig med sömnad, för Mor Grävling kunde inte alls sy. Det kanske berodde på att vanliga grävlingar går i ide på vintrarna. De här grävlingarna som bodde på gården Berg var vakna året om. ­Inte ska man väl sova när man kan ha så mycket kul? Så resonerade de här grävlingarna. – Nej, inte kunde man göra det, inte. De skulle ha hållit igång nästan dygnet runt, om de bara fått. Nu var det vinter och det var redan februari månad, så solen värmde lite mitt på dagen så det blev lite dagsmeja som sedan frös till skare under de mycket kalla nätterna. Skaren blev riktigt hård, den gick att springa och hoppa på utan att grävlingarna trampade igenom.

    Människobarnen åkte kälke eller spark nere på sjön, det hade grävlingarna sett, men barnens lekdon var alldeles för stora för grävlingarna, så det fick bli lite enklare grejer för grävlings-grabbarnas ändamål. Det fanns ett vattenhjulshus borta vid Dammen, som området kallades. Där låg det en hög stapel med spån som hyvlats för att ha till takläggning. Det var spåntak på uthusen. Eller sticktak som det också kallades.

    Nu var det söndagsförmiddag och strålande sol, men kallt fortfarande efter en sträng natt. Det hade blivit hård skare så det skulle ha varit förträffligt att åka i utförsbackarna om grävlingarna bara hade haft något annat än baken att åka på. De hade slitit ut sina gamla vintervadmalsbyxor just på det viset… att de åkt på ändan i utförsbackar.

    Nu skulle de hälsa på tjocka släkten vid Sättra så grabbarna skulle bara vara ute och spatsera någon timme. Mor hade sagt att de fick INTE åka på baken eller göra något dumt, för de skulle vara fina tills de kom till släktingarna på Sättra.

    Mor skulle laga middag innan de gav sig iväg, så än var det lång tid kvar och att promenera var ju inget kul för aktiva grävlingpojkar ... – Grävlingarna som var bröder hette för övrigt Gust och Gusten.

    – Nu vet jag vad vi ska göra, sa Gust, häng med mig upp till Dammen, så ska du få se.

    Så stack de iväg som oljade blixtar uppför bergknallen vid Dammlyckan.

    – Kolla! uppmanade Gust sin bror. Där är det en hög trave med takspån. Jag tror att de där spånen är som skapta för våra byxbakar. Det kan ju inte göra något om vi tar varsitt sådan där, va? Inte blir...?

    Nej, det kan jag väl aldrig tro, svarade Gusten som ett eko på vad Gust sagt innan denne ens kommit till meningens slut.

Nu skulle grabbarna åka tefat även om det blev på varsitt takspån. De stack iväg upp över stora höjden till fiskgjusens tall. Där stannade de och kollade ner över nejden. Gud så högt upp de var…

Ska vi åka då? Frågade Gust som var den mest hågade av de två.

Klart vi ska, svarade Gusten och satte ner baken på hyvelspånet.

Ett, två, tre och tviii…! skrek de så det ekade mellan bergen.

Oj, vad det svischade och gick mellan trädstammar och ibland över små enruskor. Det var så kul när vinden ven runt de små ulliga öronen så det blev lustigt ljud i lurarna och så knepigt det kändes i svansstumpen när den fladdrade bakefter i fartvinden.

    I de våldsammaste guppen yrde skarsnön upp som en kaskad utefter sidan på spånet. Det killade i maggropen av den höga hastigheten. De skrattade och skrek ikapp. Det var så kul, så kul…

Men allt roligt kan ta slut, det fick även grävlingarna erfara. Helt plötsligt tog det nästan tvärstopp när Gust kom susande. Han var nästan nere på slätmark när det sa KNAK Brakeli-brak i hans byxbak och titta där…! ETT STORT hål i den alldeles nya byxan.

Vad skulle mamma Grävling säga nu då? Hur hade det kunnat bli så här då? Nu snyftade båda grävlingkillarna och samlade ihop sina spånor och lufsade hemåt.

    De talade om för Mor Grävling hur det hade kunnat bli ett så stort hål i Gusts byxbak. Visst blev mor grävling arg, men det gick ju över ganska snart. Hon sprang bort till gränsen mellan skogen och gärdet och såg att det fanns en otäck taggtråd som låg nedfrusen i skaren. Det hade åkt i spåret länge, så det blivit lite djupare och gått ner och blottat taggtråden. Det var en snörik vinter, därför hade inte grabbarna kunnat se bondens stängseltråd som bestod just av denna farligt otäcka taggtråd. Nu blev mor Grävling både rädd och tacksam över att det stannat vid en trasig byxbak. Det hade kunnat gå mycket illa. Det förklarade hon för pojkarna… Tänk det fattade de och lovade att aldrig åka på takspån på den platsen. Det fanns ju andra mindre branta, men också mindre farliga platser att åka på.

    Säkert köpte pappa Grävling nya byxor åt Gusten. Det tror ju jag i alla fall.

 

God natt!

FARMORS Saga 30            © Ingbritt Wik

Sättra. Ödehuset i Sagan.
Illustrationer och Foto © Sven Göthe