Tuppen i hönsgården.

 

Fy för den lede – va jag ä trött …i da … Ja, ja …! Kackel, kackel – håhå-kucklikuuu!!! VA, ä klocka nuu?. Nu nu ??? Kacklade tuppen, Svante, och gäspade.

Men hörrö! Skärp dig tuppusling, du ser ju för bedrövlig ut. När sov du sist.

– Det kan ju du fråga som inte har en enda fru … Du som är ungkarl begriper väl inte hur jag står i och uppvaktar.

– JODÅ, bevars, så långt emellan våra nät är det inte … Jag har bra hörsel så jag hör hur du gal från klockan sju och ända till dess du somnar om du inte går på bio förstås.

– Ja, där sa du något, svarade den trötte tuppen, Svante. Jag var ute på en hel massa igår. Först var jag till BB och hälsade på fröken Fina, och hennes ett dussin mjuka kycklingar.

– VADÅ Dussin?

– Jo, du förstår att ett dussin ungar är visst tolv stycken ungar, det fick jag lära mig av matmor igår! Jag är stolt som den tupp jag är över det.

– Kan tänka, vad du vet mycket, sa påfågeln, Jonas, och började fälla ut sin stjärtfjäderplym. Den som var så vacker.

 – Efter BB stack jag i väg till förskolan och hälsade på mina pojkar. De kallar dem för tuppkycklingar, hela högen, de har inte ens varsitt namn. Det var sparsamt i överkant, tycker jag, sa Svante.

Nähä…! inte ens egna namn, det var ju rent av snålt, sa Jonas förvånat och skakade rätt några stjärtfjädrar som satt ihop.

– Sedan var jag ju som du sa på bio med Amelia och efter det läste jag sagor för Saga som fått äggstanning i benen.

– Nä, nu sa du väl fel!

– Ja, förlåt kramp, var det ju som hon fått i benen förstås, tillrättalade Svante.

Senare … mitt i natten fick jag ju ränna upp, för då hade Malva värpt och råkat trampa sönder några ägg, så då kacklade hon i högan sky om att allt gått åt fanders! Äggen hade blivit omelett … kacklade hon, så jag fick ju hjälpa henne att ta bort det som gått sönder.

– Jag anade nästan att det blivit något krångel, för jag hörde ljud från hönsgården så länge som jag var vaken. Det var nästan svårt att somna, för det är ju lyhört, vet du. Väggarna är ju tunna mellan ert hönshus och mitt sovrum, avslutade Jonas.

– Ja, bevars det blev äggtoddy på värpredets kant, för både mig och fler till, skrockade tuppen. Ja, nu förstår du kanske att jag har att göra? – Vill du kanske byta med mig, kluckade tuppen, och gol falskt … Sedan gäspade han och tvärsomnade.

– Men kolla! kacklade hönan Hedvik. Står inte Svante där borta och sover, mot snäckskalsbaljan? Jo, minsann! – Snart trillar han väl ner i skalen! Åj-åj-åj.

DRA mig i…, kacklade Amanda och plirade med sina gamla ögon. Han behöver nog sin sömn, bäst att kackla försiktigt, sa hon och nickade mot de andra hönorna.

 

God natt!  FARMORS-saga  11   © Ingbritt Wik