Lamur får en lekkamrat!

 

Det var en fin försommardag och Lamur var på promenad med sin mamma. Hans mamma var ett ulligt vitt får... och då var förstås han en lammunge.  De gick ut ur hagen och bort mot stallet där det fanns hästar. Det var alltid roligt att snacka med Brunte, tyckte Lamurs mamma, Lamberta. Rätt som de stod där och diskuterade, kom det en liten parvel skuttande bakom Brunte, och kikade fram lite försiktigt då och då.

Bää, öä – bä... , tjoade Lamur. Vem är du?

... , m, svarade det lilla djuret gällt och skuttade runt lite förläget. MÄmö... möe. En killing, tror jag – pip ... fortsatte han sitt svårtydda språk.

– Gnägg... ägg ... ägg, svarade Brunte och föste fram killingen med sin stora mule. Det är mitt fosterbarn, svarade Brunte. Det är en killing. Hans mamma är en get och pappan är en getabock förtydligade han. Då är det väl en killing det här, va... ? sa Brunte lite osäkert.

– Har du blivit fosterfarsa så här på gamla dar, Brunte? undrade Lamberta. Tufft av en så gammal häst, tillade hon. Ta inte illa upp, jag menade inte att du var någon gammal skrutthäst... Jag gillar dig, det var bara orden som blev fel på min tunga.

Nädå! Jag tar inte illa upp för det du sa, det är okey, lilla Lamberta frustade Brunte. – Det är inte så farligt arbetsamt att vara fosterfar. Jag är nog mest barnvakt – kan man säga. Det är husfolket som är de riktiga föräldrarna till den här krabaten. Hans mamma orkade inte ta hand om alla barnen, så vi skulle hjälpas åt (husfolket och jag) med den här killingen Inge, som han heter. Husfolket ger honom mat i nappflaska och jag tröstar och stöttar och försöker vara en bra fadersgestalt för honom.

– Så fint då! Det blir ju lite sällskap för dig också.

– Visst, sa Brunte. Fast han klagar över att han inte har något att göra och det är så fruktansvärt längesen jag var ett föl, så jag kommer ju inte ihåg vad jag gjorde när jag själv var liten, gnäggade Brunte. Jag har dålig fantasi också, det är inte lätt att vara lekledare vid mina år, det får jag nog lov att erkänna, sa han och frustade så att näsborrarna fladdrade.

– Jag kan väl få leka med honom, för jag är inte så rysligt gammal, sa Lamur.

Brunte gnäggade alldeles väldigt, för det där tyckte han lät bra. På något egendomligt sätt blev det hål i staketet mellan Bruntes hage och den hagen som fåren gick i. Det blev ett alldeles lagom hål för Inge att krypa igenom.

– Ska vi leka tafatt, föreslog Lamur.

– Gärna, svarade Inge och så satte de av i galopp bort mot skogen.

Lamberta och Brunte stod kvar på samma ställe och pratade. Brunte bjöd på lite havre som han hade kvar och så drack de lite friskt vatten. Lamberta talade om att hon skulle gifta sig till hösten, med grannens bagge. Hon berättade att han hade jättestora fina rundade horn och var alldeles ramsvart upp på kroppen. Själv var hon vit som nyfallen snö, fast så nyfallen såg den nog inte ut, tyckte Brunte, men det ville han inte såra henne med att säga...

– Så glad du ser ut, sa Brunte när han tittade på Lamberta.

– Klart att jag är glad, när jag ska gifta mig med en så fin och trevlig kavaljer, svarade Lamberta. Dessutom ska vi ju få ett nytt fähus när vi gift oss. Jättebra ska det bli. Det blir bra för Lamur också, för han ska få syskon har vi tänkt. Han är ju enda barnet nu... En liten bror skulle ju vara roligt för både Lamur och oss.

Brunte bugade och gratulerade så manen fladdrade.

– Det där får vi nog försöka fira på något vis, sa han.

– Visst, det tycker jag, svarade Lamberta. Ska vi försöka fira i morgon när det är lördag? frågade hon. I så fall kan jag ta med äpplen, hårt bröd och lite morötter. Det skulle väl smaka... ?

Brunte blev så glad så han frustade och gnäggade så högt han kunde. Inge och Lamur kom störtande och ville ha vatten, för de hade blivit törstiga efter allt springande och rännande mellan stubbar och sten.

– Skynda er och drick, för nu ska vi gå hem, sa Lamberta. Ni har lekt så länge nu, så nu är det dags att försöka dra sig hem. Vi ska ha lövruskor till kvällsmat... Sådana där goda som du gillar Lamur, sa Lamberta och flåsade i Lamurs öra. Så då säger vi God natt till er båda, sa hon och neg.

Så skuttade Lamur före hemåt.

 

God natt!    FARMORS Saga 17         © Ingbritt Wik